Print Friendly

Allt slår rekord i årets Almedalsvecka

Av Anders Ydstedt | 9 juli 2010

Prognosen att Almedalsveckan detta valår skulle bli något alldeles särskilt har visat sig riktig. Många är de aktörer som på kreativa sätt bränt pengar på spektakel, mat och talare för att sticka ut i mängden. Eller helt enkelt bara bränt pengar. Det skriver Anders Ydstedt om årets Almedalsvecka.

Almedalen Foto: Gotlands kommun

Efter att min hustru bläddrat igenom hela årets Almedalsprogram uttryckte hon följande: ”Ska man se detta som ett mätinstrument för hur Sverige mår så är det lika bra att vi släcker ljuset och tackar för fisken. Misär är det övergripande temat; våld, skola i kris, vård i kris, tortyr, diskriminering och mer våld mot unga, kvinnor och handikappade, cancer och krig. För att ta ett par exempel bara.”

Med denna analys i bakhuvudet anlände vi till årets politikervecka. Det är bara att konstatera att det i år var mer av allt, fler seminarier hela 1396 jämfört med 1041 förra året och fler människor. De seminarier vi på något sätt medverkat i eller bevakat har alla varit överfulla. Prognosen att Almedalsveckan detta valår skulle bli något alldeles särskilt visade sig riktig. För att komma ut i bruset har det länge krävts extrema insatser och kreativa grepp. Många är de aktörer som på kreativa sätt bränt pengar på spektakel, mat och talare för att sticka ut i mängden. Eller helt enkelt bara bränt pengar.

För i år nåddes nog ”peak Almedalen” när Gudrun Schyman eldade upp 100 000 kr i kontanter. Mer penningrullning än så går inte att upprepa för att skapa uppmärksamhet. Det är dock tveksamt om det var en monetaristisk protest mot penningmängden i Milton Friedmans anda mot alla aktuella rop på mer keynesianism. I så fall har Schyman snurrat ännu ett varv i politiken.
Skattebetalarnas ombudsman mot slöseri med skattepengar, SlösO brukar vällovligt granska den offentliga penningrullningen. Myndigheter som opinionsbildar i Almedalen är idag legio. Den stora penningrullningen sker dock i Almedalsparken där våra politiker presenterar mer eller mindre dyra vallöften. Under torsdagen lovade t ex Alliansen att ge kommunerna 9 miljarder extra under nästa mandatperiod.

Fredrik Reinfeldts vallöften var att inte sänka skatten under 2011 och att ett eventuellt reformutrymme ska användas till att förbättra utbildning och vård. En stor del av talet ägnades åt att kritisera de rödgrönas olika förslag till skattehöjningar.
Häromåret lovade Fredrik att det samlade skattetrycket på sikt ska sammanfalla med hans ålder, d v s 45 procent när han fyller 45. Låt oss hoppas att detta löfte inte är uppskjutet och följer hans ålder om alliansen vinner valet. Fokus i talet var annars allt gott som alliansen gjort under mandatperioden. Framåtblickarna handlade helt om vad som nu står på spel om de rödgröna skulle vinna valet, medan egna visioner för framtiden efter 2011 helt saknades enligt många bedömare.

Mona Sahlin talade däremot mycket om framtiden. Tyvärr innehöll Sahlins framtidsvisioner återställare av alliansens reformer, höjda skatter och nostalgiska återblickar till Olof Palmes och Ingvar Carlssons Sverige. Det brukar sägas att val inte vinns på vad man gjort utan vad man vill göra, med Churchills nederlag 1945 som ett tydligt exempel. Det räckte inte att vinna andra världskriget för att bli omvald. Ska Sahlin öka sin popularitet undrar man dock varför hon gör det till en vision att återinföra skatten på handelsgödsel av alla saker. Både Reinfeldt och Sahlin kan bättre.

Istället fick Maud Olofsson och Jan Björklund bära framtidsfanan inom Alliansen. Maud Olofsson presenterade ett förslag om att halvera tjänstemomsen för restauranger och frisörer, vilket skulle kunna ge 19 000 fler jobb enligt Centern. Olofsson uteslöt inte att det redan 2011 finns utrymme för att påbörja reformen, men löftet är att det ska ske under nästa mandatperiod. Maud Olofsson fick också mest applåder trots att hon utsatts för en omfattande förtalskampanj samma dag.

Jan Björklunds tal fick beröm för både framförande och retorik. Björklund efterlyste en debatt om de viktigaste framtidsfrågorna och kritiserade oppositionen för att den ger intrycket att den viktigaste framtidsfrågan för Sverige är A-kassan, samtidigt som det pågår en aldrig tidigare skådad omvandling av världsekonomin. Globaliseringen påverkar människor och länder i ett rasande tempo. Tänk om fler politiker vågade relatera till dessa viktiga frågor (När detta skrivs torsdag kväll återstår partiledartalen från KD och MP).

Utanför Almedalen var NEO:s duell ”liberala är de gröna och hur gröna är liberalerna” mellan Maria Wetterstrand och Johan Norberg en höjdpunkt. Norberg lovordade Wetterstrand, men ifrågasatte partiets konkreta politik. Söker man t ex på ordet ”handel” i partiprogrammet får man exempelvis fram ”sexhandel”, ”handelsgödsel”, men inte ”frihandel”. Norberg ifrågasatte även hur liberalt det är av miljöpartiet att vilja gå in med statsstöd till Saab. Wetterstrand berättade att hon aldrig tänkt bli liberal. Hade det inte blivit miljöpartiet hade hon kanske valt miljörörelsen istället.

Årets nyhet på efterfesterna var att polisen i år krävt förhandsanmälan till mingel för att kontrollera alkoholutskänkningen. Det ryktas att polisen t o m gjorde razzior för att kolla listor. Den stora frågan som alla redan talar om är framtiden, d v s nästa år. En del säger att detta är den bästa Almedalsveckan någonsin. Framtidsvisionerna för ökad tillväxt och välstånd var det tunt med bland allt tal om våld och diskriminering: En försiktig gissning är dock att Almedalsveckan fortsätter att växa med ännu mer skattefinansierade aktiviteter. Orkar vi andra åka då?

Anders Ydstedt är webredaktör för Svensk Tidskrift, entreprenör och författare

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner