Alliansen vann faktiskt valet – men varför?

Valets utgång ledde till en besvikelse på Alliansens valvakor som gjorde det lätt att glömma den kanske intressantaste händelsen: En reforminriktad regering lyckades gå framåt. Socialdemokratins tillbakagång och Alliansväljarnas förskjutning i blocktillhörighet är del av förklaringen. Men Moderaternas partitillväxt sker i stor utsträckning på allianskamraternas bekostnad, vilket utgör ett långsiktigt strategiskt problem för Alliansen. Det skriver Peter Santesson i sin valanalys.

Om man bara såg tv-bilderna från besvikelsen på Alliansens valvakor kunde man lätt få ett annat intryck. Besvikna silvermedaljörer sippade i sig champagnen och muttrade om hur otroligt nära det var. Men faktum är att Alliansen verkligen vann valet. I ett val som blivit så överlastat med historisk dramatik, glömmer man gärna den kanske intressantaste händelsen: En reforminriktad regering lyckades gå framåt i valet. Regeringspartierna ökade sammanlagt med över en procentenhet av rösterna medan oppositionspartierna backade med knappt 2,5 procentenheter, vilket alltså innebär att avståndet mellan regering och opposition ökade med över 3,5 procentenheter.

Regeringar brukar backa i val. Sedan enkammarriksdagens införande har det bara hänt en gång tidigare att regeringspartierna totalt sett skördat en valframgång. Den gången var Göran Persson statsminister och året var 2002. Sverige hade äntligen tagit sig igenom budgetsaneringen och Moderaterna gjorde ett katastrofval som ledde fram till partiomvandling och De nya moderaterna. De socialförsäkringsreformer vi sett under den senaste mandatperioden har knappast gjort saken lättare för regeringen. Internationella jämförelser pekar på att regeringar lever farligt efter sådana åtstramningar om de blir en valfråga. Och ändå gick regeringen framåt. Hur skall man förklara det?

Alliansens framgång matchas av socialdemokratins försvagning. Det är en utförsbacke som sträcker sig mer än femton år tillbaka i tiden. Samtidigt finns det både gropar och lokala små toppar i den nedåtgående kurvan. Socialdemokraternas valnederlag behöver förklaringar både på lång och kort sikt.

I det långa perspektivet är partiets problem att samhällsomvandlingen – vägen från industrisamhället till ett post-industriellt tjänstesamhälle – innebär att den traditionella, pålitliga väljarbasen för partiet vittrar bort, utan att man samtidigt lyckats hitta någon ny brunn att ösa ur. I SVTs vallokalsundersökning Valu 2010 finns resultat som speglar trenden. Socialdemokratiska vaneväljare blir färre. År 1991 var det blott 19 procent av S-väljarna som bestämde sig sista veckan. År 2010 hade den siffran ökat till 28 procent. Samtidigt har partiet försvagats bland förvärvsarbetande. I Valu-studien är det endast 22 procent av förvärvsarbetande som säger sig rösta på Socialdemokraterna. Stödet inom LO-kollektivet är också i avtagande, och ligger nu på 51 procent i Valu, en tillbakagång med ca 10 procentenheter de senaste valen.

Det långa perspektivet kan förklara varför vi knappast kan förvänta oss en socialdemokrati i +40 procentsklassen längre. Men utförsbacken är som sagt inte spikrak. Snytingen som partiet fick just i årets val kommer också att behöva sin egen, kortsiktiga förklaring. Eftervalsanalytiker torde nu bli sysselsatta i månader med att mangla valstatistiken. Några tentativa reflexioner kan man ändå göra redan nu.

Det rödgröna samarbetet är en självskriven kandidat på vad som kan ha kostat Socialdemokraterna röster. Partiets dramatiska opinionsnedgång, från de mycket höga siffrorna under mandatperiodens första del, sammanföll med att samarbetet presenterades och accelererade i takt med att samarbetet fylldes med innehåll. Ett annat dilemma är att både MP och V är illa sedda inom partiet, men av delvis olika fraktioner. Skräms man inte av ett kommunistiskt arv, finns det alltid ett skyhögt bensinpris som spökar i andra änden av koalitionen. Å andra sidan måste man fråga sig om Socialdemokraterna skulle gjort ett starkare val utan att kunna ge trovärdiga besked i regeringsfrågan. Samarbetet har varit framtvingat snarare än självvalt. Såtillvida har partiet befunnit sig i en rävsax.

De rödgröna förefaller också ha valt en ineffektiv fokus i sin valkampanj. Mycket energi och retorik ägnades attacker på regeringens skattepolitik: de ökända skattesänkningarna ”för de rika”. Att döma av Valu-mätningen siktade man där på en punkt som inte ömmade särskilt mycket hos vare sig väljare eller regering: en majoritet av de svarande föredrog regeringens skattepolitik framför De rödgrönas. Kampanjen var utformad för en tänkt motståndare, de gamla systemskiftande Skattesänkarmoderaterna, som inte längre finns.

Man kan inte heller gå förbi partiledarfrågan. I SOM-institutets mätning av partiledarförtroende fick Mona Sahlin remarkabelt låga siffror och placerade sig endast framför Jimmie Åkesson och Rick Falkvinge, men såg sig slagen av exempelvis Lars Ohly. Något som dock talar emot att partiledareffekten skulle varit avgörande, är att socialdemokratiska väljare i Valu-undersökningarna under många år regelmässigt uppgivit att partiledaren spelat en mycket begränsad roll för deras partival. Av större intresse är dock, förstås, uppfattningen om partiledaren hos de väljare som nu valt att sluta rösta på Socialdemokraterna. Den gruppen är fullt möjlig att bryta ut ur statistiken, men den analysen kommer att dröja litet.

Det socialdemokratiska partiet står inför en turbulent period nu. Förändring inom politiska partier utlöses av drastiska motgångar i kombination med ledarskapsskiften och maktförskjutningar inom partiet. Det är svårt att veta, och lika lätt för oss alla att gissa vilt, om vilken riktning partiet kommer att ta nu. Ett handfast tips är dock att hålla ett öga på vilka former förändringsarbetet bedrivs inom. Breda rådslag med stiliga ambitioner att samla alla goda idéer, har förmodligen i själva verket en konserverande effekt. När alla skall vara med kommer gruppsammansättningen att spegla rådande maktförhållanden i partiet. Effekten blir låsningar, utslätade kompromisser och status quo. Snabba partiförflyttningar sker snarare genom överläggningar med mycket få inblandade, som lyckas gripa makten utan att nödvändigtvis först förankra sina avsikter särskilt brett.

Borgerlighetens ständiga prövning har varit den inre sammanhållningen. I synnerhet Centerpartiet har tidigare varit kluvet i sin borgerliga identitet. Avståndet till Moderaterna har varit väl i klass med det till Socialdemokraterna.

I Valu ställs frågan om vilket block väljarna upplever sig tillhöra, vänster, höger eller obestämbara. Centerväljarnas svar har genomgått en intressant utveckling över tiden – från ett vankelmod i mitten till en tydlig högerplacering. År 1991 uppgav 42 procent av centerväljarna att de var ”höger”. År 2010 hade siffran ökat till 71 procent, upp 14 procentenheter bara under det senaste valet. Trenden är inte unik. Numera är minst dryga 70 procent av partiernas väljare etablerade med en identitet inom respektive höger-vänsterblock. Moderaternas och Vänsterpartiets väljare sticker ut med en ännu högre grad av blocktillhörighet.

Medan väljarnas blocktillhörighet kan bekräfta och stärka Allianssamarbetet, är den skeva handelsbalansen mellan partierna ett problem som långsiktigt hotar stabiliteten i koalitionen. Moderat partitillväxt sker i icke försumbar utsträckning på allianskamraternas bekostnad. I trakten av tio procent, netto, av de övriga borgerliga väljarna har rört sig till Moderaterna mellan valen 2006 och 2010. Redan efter 2006 års val var Moderaterna större än övriga Allianspartier tillsammans.

Nu kan man rimligen dra slutsatsen att obalansen är självförstärkande. I kraft av största parti blir Moderaterna den naturliga gravitationspunkten i samarbetet och bemannar regeringens mest exponerade positioner, vilket i sin tur ger de goda möjligheter att växa ännu snabbare. Detta utgör ett långsiktigt strategiskt problem för Alliansen, eftersom samarbetet gynnar ett parti på de övrigas bekostnad, och i förlängningen rent av kan hota deras överlevnad. Moderaterna måste antingen hantera storleksproblemet betydligt skickligare än de gjort hittills, eller får på lång sikt ställa in sig på att i någon form försöka sluka något av de båda mindre allianspartierna. Den valsamverkan man avstod från i detta val kan mycket möjligt te sig oumbärlig 2014.

Peter Santesson är statsvetare vid Ratio – Näringslivets forskningsinstitut.