Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn
Print Friendly

Alliansen 3.0: Skriva historia eller bli historia

Av Sara Skyttedal | 8 april 2016

alliansen3-stor


Kortsiktighet och rädsla att straffas av väljarna prioriterades framför att agera utifrån vad man ansåg rätt och riktigt – men vägen ut är motsatsen till ängslighet, och nu står Alliansen inför ett val. Det skriver KDUs ordförande Sara Skyttedal i vår serie om Alliansen 3.0.

I nästan hela västvärlden råder en pågående kris för etablerade partier. De stora partier som dominerat det politiska fältet under flera decennier är, med få undantag, på tillbakagång. Socialdemokratins kris är kanske allra mest uppenbar, åtminstone på hemmaplan. Under senare delen av 1900-talet erhöll Socialdemokraterna så starkt väljarstöd att partiet i mångas ögon blev identiskt med regeringsmakten. Idag är det ett parti som troligtvis kommer få svårt att samla stöd hos ens 30 procent av väljarna och som har stora problem att rekrytera nya talanger – liksom att formulera nya idéer. Trots åtta år i opposition är det ett parti som tycks stagnerat och låst fast blicken vid en verklighet och vid lösningar som tillhör en svunnen tid. Inte bara i Sverige är arbetarrörelsen på tillbakagång. Rörelsen utmanas dels av vänsterpopulistiska partier som Syriza i Grekland, men också av gamla socialister som når framgångar internt, som Jeremy Corbyn i Labour. Socialdemokratin tycks oförmögen att förhålla sig till de problem som väljarkåren bekymrar sig över och formulera en trovärdig framtidsvision.

Tyvärr är det inte bara arbetarrörelsen som befinner sig i global kris. Även borgerliga partier i väst ser liknande trender. Utöver socialdemokratin har kristdemokratiska och konservativa partier spelat störst roll i västvärldens politiska sfärer. De går nu generellt sett samma öde till mötes som arbetarrörelsen. De utmanas antingen externt eller internt av populism. Populistiska partier och populistkandidater är på frammarsch. Inget tycks kunna stoppa dem.

Det är i denna verklighet som dagens Allians behöver orientera sig. Självklart är det många komplexa faktorer som spelat roll för att vi hamnat i detta läge. Det kan tyckas svindlande att inse att det inte är en lätt förklaringsmodell som ger alla svar och att konstatera att förändringen äger rum parallellt i flera länder. Inte minst kan detta framkalla modfälldhet. Det krävs väl en riktig galning för att tro sig kunna stoppa globala trender. Men det sägs ju att det bara är de som är galna nog att tro att de kan förändra världen som faktiskt gör det.

Min övertygelse är att en början till förändring kräver en ärlig självrannsakan över partiernas förändringar och en uppriktig syn på hur samhällsklimatet utvecklats. En samlande beskrivning för flera fenomen som ligger till grund för de etablerade partiernas förtroendekris är något jag skulle betrakta som ängslighet. Vår vilja att vara till lags och inte skaffa oss ovänner har i stor utsträckning styrt många partiers vägval.

Under en längre tid blev det svenska debattklimatet allt mer begränsat. Den så kallade åsiktskorridoren allt smalare. Många partier slogs om att ligga närmast mitten, närmare det andra partiet än vad det partiet själva var. Man ville uppsluka den andres identitet och väljarstöd. Delvis lyckades man, men som följd uppstod ett åsiktsvakuum. Förnyelse och omvärdering av politiken är inte problematiskt i sig, men när man dessutom förkastade allt det man lämnat bakom sig sköt man också ifrån sig de väljare som identifierat sig med de åsikterna. Och ett vakuum lämnas sällan tomt en längre tid.

Hand i hand med denna utveckling vittnade vi en elitistisk radikalisering av samhällsdebatten. Dominerande röster inom kultur, media och politik formulerade en allt snävare definition om vad som är korrekt. Det som vi brukar kalla politiskt korrekt. Åsikter i konkreta sakfrågor blev kopplade till moral och ställningstaganden därmed goda eller onda, snarare än bara bra eller dåliga.

Den som kritiserat idéer som av åsiktseliten fastslagits som goda har snabbt blivit ifrågasatt av en unison röst. Åsiktshegemonin påverkar samhällsdebatten och den politiska inriktningen, men eftersom det är en dold elit, svåridentifierad mer än som abstrakt fenomen och när det befinner sig skyddat från direkt folkinflytande är det svårt att utkräva ansvar av dessa. Etablerade partier och företrädare var måna om att passa in. Den kortsiktiga kostnaden av att avvika var påtagligt hög. En ny form av polarisering av debatten inleddes utifrån detta. Inte en polarisering mellan höger och vänster utan en polarisering mellan eliten och folket.

Partier både till höger och vänster i svensk politik föreslog verklighetsfrämmande reformer som applåderades i korridoren, men som skapade förakt hos dem som stod utanför. Ju högre applåderna blev desto mindre benägna blev de politiska företrädarna att lyssna in något annat.

Till slut blev det så högljutt att vi helt missade att väljarna synat vår politik och insett att våra kalkyler inte gick ihop. Vi gav inte svar på hur vi skulle klara av migrationsutmaningen. Vi erbjöd vår moral, men den gav inte svar nog på verkligheten som vanligt folk mötte. Istället för att erbjudas en rumsren höger valde de motvilligt att rösta på ett populistiskt alternativ. Inget annat stod till buds.

Vår ängslighet i Alliansen synliggjordes dock inte bara i frågan om migrationspolitiken, även om det var politikområdet som främst fick oss på fall. Under de två mandatperioderna underlät vi att genomföra nödvändiga reformer inom bostads- och arbetsmarknadspolitiken trots att det fanns en insikt om att avregleringar skulle skapa fler jobb och bostäder. Kortsiktighet och rädsla att straffas av väljarna prioriterades framför att agera utifrån vad man ansåg rätt och riktigt.

Vägen ur den globala kollapsen av partietablissemangen är förstås motsatsen till ängslighet. Att välja mod och handlingskraft. Alliansen står bättre rustad än något annat alternativ att göra just detta, men vi kommer aldrig nå framgång om vi rädda för att ta ansvar för att utmaningen är stor. Lyckas vi vända trenden och bryta populisternas framfart är vi med och skriver historia. Misslyckas vi kommer vi istället bli historia. Jag hoppas självklart på det förstnämnda.

Sara Skyttedal är förbundsordförande för Kristdemokratiska ungdomsförbundet

Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn

Comments are closed.

ANNONSER:

Till bokus

Till Christofer Fjellners hemsida

Axess

Läs mer

webshop_banner

Rädslans liberalism