Print Friendly

Alla vägar bär till Arktis

Av Johan Eriksson | 11 maj 2012

Arktis blir allt hetare, både klimatmässigt och ekonomiskt. Att Arktis miljö behöver skyddas har miljöaktivisterna rätt i, men det sker inte genom blockader av isbrytare och att efterfråga orealistiska förbud. Vad Arktis i stället behöver är bättre infrastruktur i form av fler isbrytare, hamnar och kustbevakning som patrullerar området, samt bindande internationella avtal som reglerar verksamheten. För utvinningen av gas och olja kommer att öka, oavsett vad de svenska miljöaktivisterna säger. Det skriver Johan Eriksson.

Shells isbrytare stoppades på väg mot Arktis Foto: Greenpeace/Matti Snellman

Några Greenpeace-aktivister bestämde sig för att borda fartyget: Först i hamnen i Helsingfors, och senare till havs utanför Öland. Andra blockerade isbrytaren från gummibåtar eller genom att simma i vägen.

Inte mindre än fyra gånger stoppades den finska isbrytaren Nordicas färd genom Östersjön förra veckan.

Isbrytaren är inhyrd av Shell för att hjälpa till med oljeborrning i havsområden utanför Alaska i sommar. Greenpeace påstår att man genom aktionen vill “rädda Arktis”.

Ambitionen visar på bristande respekt för dem som lever och verkar i området. För den som föreställer sig Arktis som en vildmark helt opåverkad av mänsklig aktivitet bedrar sig ordentligt.

Under flera tusen år har människor vandrat över tundrorna och försörjt sig på jakt, fiske och renhållning. I dag bor fyra miljoner i Arktis. De allra flesta lever fullt moderna liv med högteknologiska hjälpmedel och vill inte “bli räddade” av några svenska världsförbättrare. De vill ha inkomster och arbetstillfällen.

Oljeborrning i Arktis är inte heller någon ny eller obeprövad verksamhet. Shell och andra oljebolag har prospekterat i området i flera decennier och byggt dussintals oljeriggar till havs – utan att ett enda betydande utsläpp har skett.

Arktis förväntas innehålla 30 procent av jordens gasreserver och 13 procent av alla “ännu inte upptäckta” oljeresurser. Med klimatförändringar och bättre teknik har naturresurserna plötsligt blivit mer lättillgängliga.

Jordklotet blir allt hetare och ingenstans sker klimatförändringarna så snabbt som i Arktis. I sundet mellan Grönland och Svalbard är temperaturen 3,5 grader varmare än för hundra år sedan.

Minskad polaris gör nya sjövägar navigerbara. Godsfartyg som på rutten Rotterdam-Yokohama väljer Nordsostpassagen framför Suezkanalen eller Godahoppsudden får 40 procent kortare restid. I år väntas gods med en sammanlagd vikt av 1,5 miljoner ton passera Nordostpassagen, det är dubbelt så mycket som i fjol.

Istäcket runt Nordpolen minskar påtagligt, men det gör det inte automatiskt enkelt att utvinna olja och gas eller bedriva sjöfart.

Väderförhållandena är fortfarande extrema. Kyla, det isolerade och otillgängliga läget och långa perioder av mörker vintertid försvårar dessutom sanering och räddningsarbete efter en olycka eller ett utsläpp till havs.

Men ingenting blir bättre av att en finsk isbrytare stannar i Östersjön över sommaren.

Vad Arktis i stället behöver är bättre infrastruktur i form av fler isbrytare, hamnar och kustbevakning som patrullerar området, samt bindande internationella avtal som reglerar verksamheten. För utvinningen av gas och olja kommer att öka, oavsett vad de svenska miljöaktivisterna säger.

Greenpeace har, liksom oppositionen i Sveriges riksdag, krävt att Sverige i egenskap av ordförandeland i Arktiska rådet (2011-2013) ska verka för ett totalstopp för borrning efter gas och olja i Arktis. Den förhoppningen är naiv. Lika orealistisk är önskningen om ett arktiskt fördrag, som likt det antarktiska fördraget, ska förhindra resursutvinning och militär närvaro i området.

Arktis är nämligen Antarktis motpol på fler än ett sätt. Medan Antarktis är en kontinent omgiven av ett hav är Arktis ett hav omgivet av länder. Länder med väl definierade gränser. Och naturresurserna ligger, om inte inom länderna, så på havsbottnen inom deras ekonomiska zoner.

Arktiska rådet fattar dessutom konsensusbeslut. Ska Sverige få någonting gjort måste man hitta breda lösningar som samtliga åtta medlemsstater kan gå med på. Förutom de fem nordiska länderna och Kanada består Arktiska rådet av de bägge supermakterna USA och Ryssland.

Gustaf Fridolin kan väl ta och fråga herrarna Putin och Obama om de inte kan tänka sig att sluta leta efter olja …

Arktis miljö är väl värd att skydda, det har Greenpeace rätt i. Men skyddet blir inte bättre av att man blockerar finska isbrytare eller ropar på orealistiska förbud.

Faktum är att det inom ramen för samarbetet i Arktiska rådet redan sker en rad framsteg på miljöområdet. Förra året slöts ett bindande avtal mellan de åtta medlemsstaterna om räddningsverksamhet i de arktiska områdena. Ett internationellt avtal för ansvarsfördelning vid oljeutsläpp väntas dessutom bli undertecknat nästa år då Sverige lämnar över ordförandeskapet till Kanada.

Arktis blir allt hetare, både klimatmässigt och ekonomiskt. Men medan Greenpeace och andra miljöorganisationer ägnar sig åt alarmism finns det anledning att inta en mer positiv inställning till utvecklingen.

Johan Eriksson är politisk redaktör på Norrbottens-Kuriren.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism