Print Friendly

Alla dessa skinnskallar

Av Redaktionen | 31 december 1996


1996


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ALLA DESSA SKINNSKALLAR
LENA LILJEROTH
Är skinnskallarna ett tecken på fascismens och nazismens återkomst? Eller är de bara ett uttryck för
förvirring i en tid då ideologier tappar mark.
ila dessa skinnskallar, var kommer de
ifrån? I Stockholm finns ungefar tusen. I
Göteborg med omnejd några hundra,
liksom i Skåne, Värmland, Dalsland.
Men det finns knappast en svensk – eller
europeisk – stad utan skinnskallar.
De forsta skinnskallarna dök upp i 1960-talets England.
Mot mitten av 70-talet växte sig rörelsen starkare och tog
alltmer intryck av extremhögern, framfor allt National
Front. Bara ett par år senare visade sig de forsta
skinnskallarna i Sverige. Vid den tiden betraktades de
närmast som ett pittoreskt inslag i stadsbilden och
beskrevs t o m i turistbroschyrer tillsammans med
punkarna. Då handlade det mer om klädstil, musik och
utseende och precis som i England var det framfor allt
arbetarklassungdomar, som drogs till denna nya subkultur.
Konfrontationerna med andra grupper och hatet mot
invandrare kom senare.
Skinnskalle är sällan något man ”blir” efter långt och
moget övervägande. De flesta inspireras av kompisar och
tar klivet från ena dagen till den andra, genom att raka av
LENA LILJEROTH-ADELSOHN är joruna/ist och
ordförande i Stiftelsen Fryshuset. I höstas utkom hon med
boke11 Skitmskallar på Gedins förlag.
allt hår på huvudet, köpa eller låna Doc Martenskängor,
bombeljacka, ett par vita hängslen och kavla upp jeansen
nedtill. De som blir kvar i gänget tatuerar så småningom
in vikingasymboler, en svensk flagga, ormar eller
dödskallar. Ett bevis for att man menar allvar.
Det som forenar skinnskallar behöver inte vara mer än
uppfattningen att ”samhället är skevt”. De
fritidsaktiviteter som erbjuds upplevs som töntiga; man
vill vara med om något ”häftigt”, man vill ha en
tillhörighet. Och det rar man som skinnskalle.
Men skinnskallen som i dag skrämmer vettet ur
människor på gatan, var fonnedligen i tioårsåldern en tyst,
blyg kille som satt längst bak i klassrummet. Han var
knappast med i fotbollsklubben, hockeylaget eller
scouterna. Han spelade heller inte amatörteater eller
p1ano. Och hans skolbetyg var troligen ytterst
medelmåttiga. Han var en ensam kille nted växande
självforakt.
Trasiga hemforhållanden
Många av dem som blir skinheads har blivit mobbade som
barn, och en klar majoritet har levt utan sin pappa eller
haft vad vi slarvigt kallar for ”trasiga” hemforhållanden.
Däremot inte alla. I gängen återfinns numera även söner
– och döttrar – rill lärare, poliser, journalister och
SVENSK TIDSKR.IFT 15
politiker; etablerade medborgare som inte forstår vad som
pågår.
Vad som hänt är att främlingsrädslan och segregationen
har ökat. skinnskallarna är den synliga toppen på isberget.
De unga 14-15-åringar som nu söker sig till den här
”kulturen” kommer huvudsakligen från fororterna, där de
påstår sig bli snudd på forfoljda, därfor att de är just
svenskar. Ett slags omvänd rasism. Och har de inte en
stark familj bakom sig, vuxna som engagerar sig och ser
till att de inte dräller ute på stan, riskerar de att hamna i
klorna på olika gäng. I det fallet är det ingen skillnad
mellan svenskar och invandrarungdomar. I båda
grupperna finns också ett intresse av att bygga upp myter
och skräckhistorier om ”dom andra”.
Främlingsfientligheten är med andra ord ömsesidig.
Helene Lööw, som är historiker och expert på
nationalsocialistiska och rasistiska rörelser, beskriver i
essän Wir sind wieder da, många skinnskallars och rasisters
känsla av att vara omgivna av en fientligt sinnad omvärld
och berövade vad de uppfattar som sina självklara
rättigheter. De rycker sig vara omgivna av ”svartskallar”
och runt omkring dem, på bussar, tunnelbanor och i
området där de bor talas språk som de inte forstår. De
upplever sitt land som invaderat.
På Fryshuset har skinnskallar funnits sedan mitten av
1980-talet. Skälet till att de en gång hamnade där var ett
gemensamt önskemål från polisen och ski1mskallarna
själva om en lokal. Tidigare hade man hängt ute på stan
med bråk och fylleri som foljd. Men att hitta en lokal for
den här gruppen var sannerligen inte lätt. Lösningen blev
till slut ett par byggbaracker, som ställdes upp utanfor
Fryshuset. Skinnskallarna flyttade in och alla drog en
lättnadens suck; polisen, politikerna, allmänheten. Och
bråken på stan minskade.
Kontakterna mellan å ena sidan skinnskallarna och å
andra sidan de övriga ungdomar som regelbundet besöker
”Frysen” for att spela basket, åka skateboard, repa med
rockbandet eller gå någon projektutbildning, har väl inte
varit särskilt omfattande men några större konflikter har
heller inte uppstått mellan dessa grupper inom huset. I
själva verket har Fryshuset varit en av de ta platser där
invandrarungdomar och skinnskallar kunnat mötas. Ett
slags frizon.
Jag tycker att det finns skäl att fundera över de starka
reaktioner som Fryshusets engagemang bland
skinnskallarna har väckt. Sornliga politiker och
journalister har tävlat om vem som hårdast kunnat
fordöma verksamheten. På Expressens kultursida skrev
man t ex om min bok Skinnskallar (Gedins) som kom ut
i höstas: ”Man undrar hur en normalbegåvad svensk
journalist så ensidigt kan göra sig till redskap for våldets
och barbariets intressen”.
Det här är intressant. Ska fenomenet tigas ihjäl? l boken
finns inget stöd for vare s1g rasistiska eller
antidemokratiska åsikter. Däremot har jag låtit ett antal
skinnskallar berätta om. sig själva, om sina val, sina
värderingar och forhoppningar. För att kunna nå en
dialog med de här killarna är det nödvändigt att forstå
varfor de valt att tillhöra en så beryktad och avskydd
grupp. Grunden i allt forändringsarbete ligger i att kunna
lyssna, inte bara prata själv.
16 SVENSK TIDSKR.IFT
<
o
m
Vl
I
m
m
z
Jag tror knappast att mina samtal i bokform skulle locka
fler att ansluta sig till denna subkultur. Däremot är det
belagt att kvällstidningarnas kittlande och smaskiga
reportage kring rasism och främlingsfientlighet fonnått
åtskilliga vilsna, identitetssökande ungdomar att raka
huvudet och skaffa kängor. För tänk så praktiskt, en
sympatisörer som tillhör grupper kring de organiserade
aktivisterna, och slutligen oorganiserade konsumenter av
ideologin, dvs individer utan kontakter med vare sig
organisationer, aktivister eller sympatisörgrupper som
härbärgerar rasistiska åsikter men som forsöker tillägna sig
den rasideologiska subkulturens livsstil, kläder, symboler
identitet och en uppsättning åsikter så där serverade på fat. och musik. Det är framför allt i denna tredje grupp, bland
För en skinnskalle är tillvaron i allmänhet målad i svart konsumenterna, som vi hittar skinnskallarna.
och vitt. Den består av gott och ont. Rätt och fel. Inte av Hon uppskattar den rasideologiska och extremt
nyanser och dialektik. Ofta känner sig skinnskallen nationalistiska undergroundkulturen i Sverige till 500-600
missförstådd, motarbetad och utestängd. Flertalet irriteras personer, med en aktiv kärna på omkring 50 personer.
över att slentrianmässigt stämplas som nazister och hyser Fler är de inte, men skulle man tro delar av media så är
ett starkt misstroende mot media, som man menar bidrar denna rörelse oerhört omfattande.
till nidbilden.
Hjältekultur
Många skinnskallar omfattar, utan att kanske inse det,
Per-Albins vision om det trygga folkhemmet. Hetare än
många andra bär de på drömmen om ett välmående rike,
ett land med stolta traditioner och en rik historia. Därav
vurmandet för vikingar, Engelbrekt, Gustaf II Adolf och
Karl XII. Namnet Sverige väckte då respekt och stolthet,
menar skinnskallarna, och en del av den respekten och
stoltheten spillde över på dess medborgare.
I själva verket finns en väl utvecklad hjälte- och
martyrkult inom de flesta ”rasideologiska grupper”.
Tillbaka till Helene Lööw: ”Historiska exempel tjänar en
sorts mytologiskt syfte for att legitimera det politiska
budskapet”, skriver hon. ”I historien söks exempel på vad
som uppfattas som genuint, sunt och riktigt. Karl XII har
i detta sarnnunhang blivit något av en symbol fOr svenska
nationalsocialistiska, extremnationalistiska och
högerextremistiska grupper. Redan under 1930-talet
firades Karl XII av nationella och nationalsocialistiska
grupper på många orter i landet.”
Däremot gör Helene Lööw en distinktion mellan
”riktiga” rasister och skinnskallar. Hon talar om tre olika
skikt, dels aktivister med ett dokumenterat långt forflutet
inom nationalsocialistiska eller rasistiska grupper, dels
Rasistisk musik
Men trots sm starka nationalism känner sig en svensk
skinnskalle mer befryndad med en italiensk eller spansk
skinnskalle, än med andra svenskar. Logiken är inte
glasklar i den här gruppen. Många av dem har
internationella kontakter och den som reser till London
eller Prag for att lyssna på ett skinnskalleband behöver
sällan boka hotellrum i forväg. Man hittar alltid någon
annan skinnskalle att bo hos.
Musiken i skinnskallekretsar kan handla om allt från att
supa och ha skoj till kampen för den vita rasens
överlevnad. Låten ”Utsugarna” med svenska Division S är
ett typiskt exempel på s k vit-makt-musik:
Ser du någon framtid i vårat land.
Tror du att du klarar dig på egen hand.
Men du vi är en död generation.
Det jobbas på dig för att bevara tron.
Du sitter där och litar på politiker som är så tröga .
Dom lovar dig allt och mer ändå.
Men när tiden kommer så säger dom vadå, vadå?
Dom suger ut,
dom vill ha mer
Dom tar ju allt fast du inte ser.
SVENSK TIDSKR.IFT 17
<
IJ
z
Vad är det för fel på varenda mänska
ser dom inte det hemska?
Du jobbar för att föda en turk någonstans
Får du något tillbaka, å inte en chans.
Du sliter ju för Jan ryggen av dig
Så kommer dom sen och vill ha mer av dig, fy Jan.
I genren finns betydligt grövre texter än just denna, inte
minst antisem..itiska. Den nationalistiska och rasistiska
musikproduktionen har ökat kraftigt under senare år och
Sverige ligger i täten. Här produceras och exporteras
mycket musik. Tekniken har blivit billigare och
kunnandet ökat hos de enskilda musikerna.
O intresserade av sanningen
Emerich Roth, överlevande från ett av nazisternas
utrotningsläger, har efter sin pensionering rest runt till
skolor i Sverige for att berätta sin historia och bidra till att
forhindra att rasismen får fotfäste. Emerich talar om hatet
och självhatet.
– Hatarna är inte intresserade av sanningen, säger han.
De är i stället rädda for den, så rädda att de måste forneka
den. Att se hur verkligheten ser ut betyder for dessa
fornekare att de måste erkänna sitt eget mänskliga
misslyckande. De tvingas inse att de byggt sitt eget liv på
hat och lögner. Hatet fungerar som en drog, som ett
hjälpmedel att bedöva sitt självförakt.
Att hatet yttrar sig olika forändrar inte dess karaktär.
Den intellektuelle hataren, som är medialt begåvad, ser ut
som vem som helst av oss. Han klär sig nornult och
behöver inte raka av sig håret.
– Han kan avreagera sig sitt självforakt genom sin
verbala förmåga. Han talar, ofta verserat och
välfonnulerat, i stället for att slåss. Med den ickeintellektuelle, av media inte uppmärksammade, är det
annorlunda.
Emerich Roth beskriver hur denne måste dra på sig en
uniform, klä ut sig i hakkors och marschkängor. Han
gapar och svär, super sig full och går ut på gatorna for att
avreagera sig sitt inneboende hat. Egentligen är han feg,
men döljer sig feghet genom att uppträda i grupp.
– Deras extrema behov av att väcka uppmärksamhet är
egentligen det försummade, misshandlade barnets rop på
hjälp. Deras handlingar, gatuslagsmål och övergrepp är ett
sätt att hämnas en kärlekslös barndom. Hellre ökänd än
okänd, bättre någon man ser, än någon som lever i
obemärkthet.
– I Sverige finns inte så många rasister, hävdar han.
Däremot många forsummade barn.
I
nfor hösten 1995 beslöt politikerna
Stockholms stadshus att sätta av pengar och
resurser for att aktivera framfor allt de yngre
skinnskallarna. Skälet var g1vetv1s att erbJuda
alternativ till att supa eller hänga på stan och
ställa till bråk. Aktiviteterna omfattade sporter som
innebandy och fotboll men även diskussionskvällar och
studiebesök. Arbetet fungerade väl, inte någon enda
incident kunde rapporteras. Men av symboliska skäl ansåg
flera partier att det var omöjligt att via skatten finansiera
en verksamhet for individer som många ansåg vara
rasister.
Poliskommissarie Hans Hyllander, numer pensionär
men tidigare chef for Norrmalmspolisen i Stockholm, är
en av dem som under hösten arbetat med skinnskallarna i
baracken vid Fryshuset.
-Jag har varit polis i många år och ser många likheter
mellan den här gruppen och 1950- och 60-talets raggare,
som etablissemanget inte heller ville kännas vid. Raggarna
var störande, de drack hårt, de uppträdde stökigt på stan,
de körde runt, runt med sina bilar med musiken på högsta
volym. Och i raggarmusiken fanns mycket råheter och
fulheter, precis som det i dag gör i skinnskallarnas musik.
– Men de hade bilarna att samlas kring och det skiljer
dem från skinsen, som ju egentligen inte har någonting.
Som ung polis forsökte Hans Hyllander ta kontakt med
18 SVENS K TID SKRI FT
<
o
r
z
raggarna. Kollegorna fuös åt honom och undrade om han
fårsökte vara ”social” när han med jämna mellanrum for
ut till platser, där han visste att de brukade träffas. Syftet
var fårstås att fårsöka ra igång en dialog, i stället får
ständig konfrontation. Samrna recept praktiserar han i dag
på skinnskallarna.
‘ ‘ skinnskallar i gemen misstror
etablissemanget. De misstror politiker, media,
mynd(l!_hctcr, vuxna, ja hela demokratin. ‘ ‘
– Men det finns också skillnader, konstaterar han.
Raggarna var ofta kvalificerade yrkesmän och i dag har
många av dem egna fåretag. Det fanns ingen yttre fiende,
man samlades kring ett intresse, bilen. Och musiken,
kvinnorna och spriten fårstås.
– Raggarna fårstod nödvändigheten av att fårsölja sig.
Men på den tiden fanns det å andra sidan jobb. l dag är
det inte så. Och vem vill anställa en skinnskalle?
skinnskallevärlden erbjuder ingen framtid, konstaterar
Hans Hyllander, och de som inte fåre 20-25-årsåldern
lämnat sina gamla kamrater blir ofta fårlorare.
– De flesta hyllar arbetslinjen, men
många är trots allt beroende av
socialbidrag. Och eftersom de har
svårt att ra jobb och sällan är särskilt
studiemotiverade, så blir a-kassa och
stöd från socialen deras räddning.
skinnskallar gemen misstror
etablissemanget. De misstror politiker,
media, myndigheter, vuxna, ja hela
demokratin.
– De måste haft dåliga vuxna
fårebilder, menar han. Alltfår många
svaga vuxna som haft svårt att ge
kärlek och sätta gränser. Det finns
mgen annan fårklaring. Deras
provokativa agerande, hur de slänger
upp kängorna på bordet, rapandet, svordomarna,
inställningen att allt är skit, är får mig ett rop på hjälp.
Vilka värden sätter då en grupp som skinnskallar
högst?
– Rättvisa, svarar Hans Hyllander utan att behöva
fundera särskilt länge.
– De accepterar straff får dumheter som de gjort, men
de accepterar inte orättvisor. De tycker att de blir
annorlunda – och orättvist – behandlade enbart på grund
av sitt utseende, något som de numer har gemensamt med
många invandrarungdomar.
Han oroar sig får den tilltagande, mentala,
brutaliseringen i samhället, den brutalisering som ibland
går under namnet frihet. Låt knarkarna knarka ihjäl sig
om de ”vill”, låt alkoholisterna supa ihjäl sig om de ”vill”,
låt buset ta kål på varandra, låt invandrarna bo och göra
som de vill i egna områden och strunta i skinnskallarna.
Kör ut dem i kylan. Denna brutalisering hotar även
respekten och ödmjukheten oss ”vanliga” människor
emellan. För vem är värd att bry sig om?
Hans, du är respekterad av de skinnskallar du möter.
Varför?
– Det behöver inte vara mer än att jag vågat närnu mig
dem, prata med dem, utan att
vara rädd. Men också att
lyssna och visa att man är en
vanlig människa med hull och
hår, med hjärta och lungor.
Raggare och skinnskallar.
Likheter och skillnader. Den
som en gång blivit raggare
fårblir på sitt sätt raggare hela
livet, även om nyrekryteringen upphört. Gruppen
kommer med andra ord att
dö ut. Samrna väg vandrar
fårmodligen så småningom
även skinnskallarna. Jag vill
däremot påstå att grupper
SVENSK TID S KRIFT 19
<
o
r
o
z
som t ex skinnskallar alltid kommer att finnas, i någon
form. De hade funnits bland oss även om Sverige inte
skulle haft en enda invandrare. Hatet, eller självhatet,
hade då riktats mot någon annan grupp, mot
handikappade, slipssnobbar, göteborgare/stockholmare
eller supportrar till en annan fotbollsklubb än den egna.
skinnskallarna är ett socialt problem, och ett
ordningsproblem. Däremot utgör de egentligen inte
någon fara for den politiska demokratin. Inte ännu, kan
man tillägga. Men om ”vi andra” väljer att göra
skinnskallen till syndabock, då riskerar vi att spela de
riktiga rasisterna och politiska extremisterna i händerna.
Därfor menar vi på Fryshuset att man måste sträva efter en
dialog, en relation. Även med den här gruppen. För om
de tillåts bilda en avskuren sekt kan de bli verkligt farliga.
Infor hot som rasism reagerar vi starkt känslomässigt.
Det är inte så märkligt. Men när fornuftet slutar råda är
det illa. På somliga skolor forekommer ibland rasistiska
flygblad och liknande propaganda. Vad händer då? Jo,
inte sällan reagerar skolledning och lärare med hysteri.
Lokalradion hör av sig, man samlas till protestmöten och
fackeltåg. Men det löser inga problem. De rättroende
riskerar i stället att drunka i sina egna applåder, rasisterna
blir snarast upplivade och invandrarna fonnedligen ännu
oroligare. Låt i stället eleverna själva testa fakta, dela upp
dem i arbetsgrupper och låt dem upptäcka vad som är sant
och vad som är osant.
I Mtonbladet (7/1-96) skrev Hennan Lindqvist en
krönika med rubriken ”Sverige kan bli ett land med
rasproblem”:
”De ungdomar som kallar sig nazister i dag är oftast
barn med svåra hernforhållanden. De är de mest utstötta,
som inte hör hemma någonstans. De är rädda for allting,
i synnerhet for det som är främmande och okänt,
invandrare t ex. Få av dem har läst och forstått Hitlers
ideologiska tankar.
De sväljer nazismen som en paketlösning som
tillfredsställer deras största behov, att bli sedda, känna
gemenskap. Deras aggressioner kanaliseras i gemensamma
våldsaktioner. Samhällets och massmedias fordömanden
stärker deras känsla av utanforskap samtidigt som de blir
starkare tillsammans inom gruppen. Blockeringen är
total.”
För egen del kan jag bara instänuna. Är vi verkligen
så dåliga, vi vuxna, på att visa kärlek och respekt- och att
lyssna – att en så hatisk och våldsinriktad ideologi som
nazismen kan vinna gehör hos unga människor?
Sanningen är att civilisationen är skör, den måste
ständigt vårdas, skötas om, hållas vid liv. Varje ny
generation måste lära sig demokrati och respekt for andra.
Det samhälle som nu växer fram kräver dessutom
människor med formåga att fungera i en alltmer
internationaliserad värld.
Förverkliga sig själva
I dag är så mycket möjligt. Man tar lite här, lite där.
Smörgåsbordet är stort. Alla kan naturligtvis inte göra vad
som helst, men de flesta tvingas ändå planera sin väg
genom livet på egen hand. Få har behov av de färdiga
lösningar och den livshållning som kyrkan, olika
folkrörelser eller de politiska partierna tidigare erbjöd.
Den generation som nu växer upp möts inte på sanuna
sätt som tidigare generationer av kravet att de ska bidra till
familjen, kollektivet eller samhället. De ska i stället
forverkliga sig själva.
Men de behöver vägledning in i vuxenvärlden och ta
känna att de är delaktiga. Det gäller även skinnskallar.
Demokratin måste visa musklerna, har flera sagt på
senare tid. Men demokratin vinner inte, i vare sig respekt
eller styrka, av att vi minskar den for somliga personer
20 SVE NSK TIOSKRIFT
<
o
m
r
I
m
m
z
eller gmpper, genom att forbjuda symboler eller åsikter.
Ungdomsproblem, som skinnskallar, löser vi inte med fler
professionella socialarbetare eller uniformsforbud. Här
hjälper bara större civilt engagemang.
Förlorad sverigebild
På sitt sätt är förmodligen skinnskallarna ett bmtalt
uttryck for en förlorad sverigebild. På kort tid har mycket
förändrats, alla har inte fatt det bättre. skinnskallarnas
frustration och rotlöshet delas fårn1odligen av många. Det
blir naturligt att söka en förklaring till det som är ”åt
helvete” och lätt att hitta den i en av de mest uppenbara
förändringar, som har ägt rum under senare år. Hade vi
inte haft invandrarna skulle man hittat på något annat,
frustrationen fanns där redan.
Begreppet mångkulturell används med andakt av den
upplysta eliten. Men hos många andra finns en rädsla for
att det svenska ska urvattnas och försvinna. Vad är det då
att vara ”svensk”? Räcker det med att tala svenska? Att
folja svensk lag? Att vara fadd i Sverige? Att bara känna
sig svensk? Att vara svensk medborgare, utan att kanske
kunna tala språket särskilt bra?
En stor del av frustrationen kan lösas med
kommunikation. Vi behöver mer av dialog och samtal, av
umgänge som låser upp, mer av en ton som är direkt och
öppen. Inte fler stängda dörrar och hopsnörpta munnar.
SVENSK TIDSKRIFT 21
<
o
z

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner