Print Friendly

Alex, Marcus och den självupptagna sårbarheten

Av Ola Mårtensson | 24 mars 2017

Hur kom en Traderaförsäljning av en oljemålning med begränsad verkshöjd och knytnävshål att dominera kultursidorna? Ola Mårtensson funderar på livets dråpligheter – och de som saknar förmåga att de dem.

Alex Schulmans bok om sin pappa, Skynda att älska, berörde mig starkt. Den är väldigt finstämt skriven. Och även om det är många år sedan nu som min egen far dog, så blir jag fortfarande lika berörd av berättelser om pojkar och män som förlorat sina fäder. Identifikation, antar jag. Precis som Alex Schulmans far blev min far förälder ganska sent i livet. Ytterligare identifikation.

Just nu har jag börjat läsa ”Glöm mig”, Schulmans senaste roman. Den handlar om Schulmans mamma, om alkoholism och inte minst om Alex Schulman själv. Någon identifikation i Schulmans relation med sin mor, känner jag däremot inte alls. Men detta är också en inkännande och finstämd berättelse.

Det är det berörande berättandet och det faktum att han – åtminstone i sina texter – har nära till känslor, som fångar mig. Inte bara i böckerna, också i hans kolumner och krönikor. Det fångar mig precis på liknande sätt som Marcus Birros texter gör. Självupptagna och i lika hög grad sårbara och vemodiga.

För några veckor sedan läste jag en artikel om att Marcus Birros exfru lagt ut en bröllopsmålning föreställande henne själv och exmaken på Tradera. Hon behövde pengar. ”Det är lite humor. Jag har haft allt detta liggande hemma sedan skilsmässan. Jag har inte kunnat slänga tavlan av nostalgiska skäl. Nu kände jag att det var dags att gå vidare”, sa hon till SVT:s Kulturnyheterna.

Hennes exman Birro är osentimental i ärendet även han: ”Redan när vi var gifta ville jag ha bort den. Den är så jävla ful så jag tycker det är bra att hon gör sig av med den.”

Inget mer med det, tänkte jag och undrade för mig själv vem i hela världen som skulle vilja ha den där tavlan på sin vägg (förutom Birro och hans fru före skilsmässan). Några dagar senare kom svaret: Alex Schulman. Efter att han lagt upp en bild på sig själv med bröllopstavlan i bakgrunden var saken biff. Till Dagens Media sa Schulman att tavlan dök upp som en present från ett kompisgäng.

Ja, en smula underhållande är det allt. ”Det är lite humor”, som Birros exfru kommenterade traderaförsäljningen. Inte svårt att instämma.

Och för att göra det ännu mer underhållande så har vi dessutom sådana som ”sitter på humorn” och inte ser eller vill se dråpliga i livets och offentlighetens absurditeter. En reporter på den kristna tidningen Dagen fann anledning att twittra om den aktuella tavlan. “För övrigt anser jag att inte en enda artikel borde ha skrivits om Birro-tavlan”. Och fortsatte: ”absolut inte på nöjessidorna i DN”.

Ännu roligare. Av flera skäl.

Under några lata sommardagar förra året läste jag Anders Nybloms bok ”Ryktbarhetens ansikte. Verner von Heidenstam, medierna och personkulten i sekelskiftets Sverige.”

Bokens titel talar väl egentligen för sig själv. I den berättas om hur Heidenstam och hans generationskamrater i hög grad själva var aktiva formgivare av den mediebild som omgav och fortfarande omger dessa konstnärer och författare. För att nämna ett exempel så försåg de pressen med fotografier där de själva poserade.

Och visst fanns det några som opponerade sig mot samtidens egocentrerade kulturpersonligheter: “Även bland de konservativa sedlighetsivrare som i början av 1900-talet gick till kamp mot smuts och dekadenssymptom i Sveriges kulturliv stod den förljugna medieoffentligheten och dess celebriteter i centrum”, skriver Nyblom.

Inte mycket nytt under solen med andra ord.

Ola Mårtensson är borgerlig skribent och handläggarchef på Kristdemokraternas riksdagskansli

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

SNB:s skribentskola

Beställ Felix Bekännelser

Läs mer

Med skuldkänslan som drivkraft

webshop_banner