Print Friendly

Aleksander Peczenik; Försvara rättsstaten

Av Redaktionen | 31 december 1988


1988


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ALEKSANDER PECZENIK:
Försvara rättsstaten
Att statsråd kan tillsätta privatutredningar vittnar om att vissa
makthavare inte inser hur viktig
rättssäkerheten är. Hr Car/ssons
privatutredning utgör ingen sjukdom men väl ett symptom. Satt i
system skulle den äventyra
rättssäkerheten, försvaga makthavarnas ansvar och öka maktkoncentrationen.
Det behövs fastare lagregler,
en större överensstämmelse
mellan Jagstiftningen och etiken
och förstärkt grundlagsskydd.
Aleksander Peczenik är professor i allmän rättslära vid Lunds
Universitet.
S
om bekant gör sjukdomar ingen
lycklig utom läkare. Inte heller gjorde affåren Ebbe Carlsson någon
nöjd utom universitetslärare i juridik som
letar efter goda avhandlingsämnen. Ett
sådant ämne kännetecknas av att en relativt enkel utgångspunkt, helst ett rättsfall,
möjliggör många och komplicerade utblickar av principiellt intresse. Den sagda
affåren framkallar alltså en rad grundläggande juridiska, politiska och etiska frå-
geställningar om vilka man skulle kunna
skriva volymer. I synnerhet gör den olika
rättssäkerhetskrav både förståeliga och
angelägna.
Ett statsråd ger hr Carlsson en rekommendation avsedd att underlätta en privat
mordutredning. En rik vän finansierar
verksamheten. Oppositionen protesterar.
Statsrådet avgår. Men vilket är felet?
Motiveras inte utredningen genom att
hr Carlsson effektivt kan utföra detektivarbete? Hr Carlssons försvarare kan hävda att privatutredaren blott är en ”vanlig
tipsare”, ofarlig eftersom han inte utövar
någon makt utan blott samlar information. Men saken är inte så enkel. Vad skulle hända om privatutredningar sattes i system?Man kan tänka sig ett hemligt nät av
flera organisationer, vilka visserligen inte
utövar något tvång, men vet allt om oss
alla. En omfattande privat utredningsverksamhet skulle ofrånkomligt bli en
maktfaktor. Som en sådan behöver den en
demokratisk legitimitet.
Men legitimeras inte hr Carlssons utredning indirekt genom uppdragsgivarens regeringsställning? Kan man inte tänka sig
följande legitimeringskedja: fria val –
riksdagens majoritet – regeringen –
statsrådet- hr Carlsson? Nej. En förankring i fria val är visserligen ett nödvändigt
men inte något tillräckligt villkor för privatutredningens demokratiska legitimitet.
Rättsstatens förutsättningar
Demokratin – folkstyrelsen – innebär
visserligen att offentliga beslut i stor utsträckning återspeglar medborgarnas intressen och följer deras vilja. Men dessa
direkta villkor för demokrati måste kompletteras med andra, indirekta. Om inte
dessa uppfylles är demokratin visserligen
tänkbar men inte livsduglig. De indirekta
En omfattande privat utredningsverksamhet skulle ofrånkomligt bli
en maktfaktor.
betingelserna för demokratin kan generellt uttryckas med ett ord: rättsstat. Rättsstaten förutsätter rättssäkerhet; fri åsiktsbildning; grundläggande fri- och rättigheter; en viss maktdelning; och makthavarnas ansvar.
Rättssäkerheten innebär bl a att makten underkastas lagreglerna. Polisen t ex
måste följa komplicerade regler i 23 kap
rättegångsbalken som bl a bestämmer om
dess samspel med åklagarmyndigheten.
Polisens utredningsverksamhet bedrivs
dessutom av tjänstemän, vilka enligt
grundlagen måste tillsättas och befordras
efter sakliga grunder, såsom förtjänst och
skicklighet. Poliserna har därför goda skäl
att uppträda både lagligt och hyggligt.
Man vet var man har dem, man kan förutsevad de kommer att göra.Hr Carlssonsom kanske valdes ut på grund av sin politiska övertygelse – är däremot betydligt
friare. Privatutredarens handlingsfrihetbe- 295
gränsas endast av brottsbalken, men inte
av rättegångsbalken.
Maktutövningens på rättsreglerna
grundade förutsebarhet utgör således en
viktig komponent av rättssäkerheten. Privatutredningar innebär att förutsebarbeten minskar. Att ett statsråd kan över huvud taget tänka sig att tillsätta en sådan
privatutredning vittnar om att vissa makthavare inte inser hur viktig rättssäkerheten är. Rättssäkerheten lever farligt. Det
finns därför skäl att på alla sätt försvara
den, inte blott genom att protestera mot
privatutredningar utan även genom att
ställa krav på fastare lagregler. Det är således helt naturligt att t ex Sveriges Advokatsamfund i ett nyligen utarbetat rättssäkerhetsprogram krävt omarbetning av
vissa synnerligen vaga bestämmelser, så-
som generalklausulen mot skatteflykt, bevissäkringslagen och betalningssäkringslagen. Vi måste ha en lagstiftning som
framtvingar rättssäkerhet även om vissa
makthavare har andra prioriteringar.
Mer än respekt för lagen
Men rättssäkerheten är mer än respekt
för lagen. Att lyda lagen är värdelöst om
man därigenom skapar stora orättvisor.
Rättssäkerheten innebär m a o att maktutövningen baserarsigpå enförnuftig sammanvägning av hänsynen till den på lagen
baserade förutsebarheten och andra etiska
hänsyn. Rättssäkerhetens andra viktiga
komponent, vid sidan av maktutövningens förutsebarhet, består sålunda av
maktutövningens etiska godtagbarhet, uttryckt bl a genom att makthavarna respekterar våra grundläggande rättigheter.
Ett visst minimum av etisk godtagbarhet
främjas redan av att maktutövningen är
lagreglerad. Lagarna brukar åtföljas av en
motivering, som ofta kallas ”rättspolitisk”. Ett bättre ord skulle vara ”etisk”.
Man måste visa att lagen kommer att ge
allmänheten mer nytta än skada. Det rör
sig om en etisk bedömning, eftersom allmänhetens bästa utgör etikens poäng och
dess mening. Även om en etiskt förkastlig
lagstiftning tyvärr kan förekomma, utgör
den undantag, inte huvudregel. Normalt
brukar lagen ha ett etiskt försvarbart innehåll. Därför bör en sådan maktutövning
som att utreda brott regleras av Jagen och
helst utföras av statliga myndigheter, inte
privatpersoner. Samma slutsats följer av
att det även finns en ämbetsmannatradition att upppträda hyggligt och rättvist.
En hänsynslös polis, visserligen föreställbar, utgör ett undantag. En privatutredare
har däremot en betydligt större frihet att
åsidosätta etiska normer.
Låt mig återigen fastställa att privatutredningens tillsättande visar hur lite
makthavarna förstår av rättssäkerheten.
Man får därför inte tolerera privatutredningar. Dessutom är det naturligt att försöka höja rättssäkerheten genom att krä-
va större överensstämmelse mellan lagstiftningen och etiken. I detta sammanhang
kan man stödja bl a advokatsamfundets
krav på att göra europakonventionen om
mänskliga rättigheter omedelbart tillämplig i svensk rättspraxis, även om dess bestämmelser ännu inte fullt beaktats av inhemsk lagstiftning. Likaledes kan man ansluta sig till samfundets förslag att begränsa myndighetemas möjlighet att använda
datalagrad informationför andra ändamål
än det som angivits vid insamlandet av
uppgifterna. Man kan slutligen instämma
med bl a Medborgarrättsrörelsens arbetsmanifest som kräver förstärkt grundlagsskydd för den personliga integriteten,
familjen, äganderätten, avtals och näringsfriheten.
Makthavamas ansvar
Rättsstaten karaktäriseras vidare av
makthavamas ansvar. Makthavarnas effektiva ansvar inför medborgama kräver
att de sistnämnda kan få upplysningar om
hur makten utövas; jfr 2 kap l och 11 §§
regeringsformen och en rad stadganden i
tryckfrihetsförordningen. Dessutom svarar tjänstemän för myndighetsmissbruk
m m; jfr 20 kap brottsbalken. Hr Carlsson
kan däremot utan någon insyn göra alla
fel som uppdragsgivaren godtar. Att en
Privatutredarens handlingsfrihet
begränsas endast av brottsbalken,
men inte av rättegångsbalken.
sådan ansvarslöshet godtagits av ett statsråd utgör ett skäl för att både förkasta
maktens privatisering och skärpa de offentliga tjänstemännens ansvar, t ex genom återinförande av reglerna om tjänstefel och införande av förbud mot illojal
maktanvändfling.
Ett maktmonopol innebär ett annat hot
för rättsstaten. Inte ens riksdagen bör ha
hela offentliga makten. Oberoende domstolar, självständiga statliga verk, maktdelning mellan staten och kommunerna
o s v är således viktigaför rättsstaten. Visserligen genomsyras regeringsformen av
folksuvärenitetsläran, inte av maktfördelningsläran, jfr t ex l kap 4 och 6 §§. Hade
folksuveränitetsläran tillämpats helt konsekvent, skulle riksdagens makt endast
begränsas av den ofrånkomligafunktionsfördelningen mellan olika statsorgan. I
verkligheten stadgar emellertid regeringsformen att ingen myndighet, ej heller riksdagen eller kommuns beslutande organ,
får bestämma, hur förvaltningsmyndighet
i särskilt fall skall besluta i ärende som rör
myndighetsutövning (11 kap 7 §). Förvaltningsmyndigheterna lyder under regeringen men denna får endast ge generella direktiv, inte några instruktioner i
konkreta fall. Befogenhet att meddela direktiv tillkommer dessutom regeringen
som sådan, inte enskilt statsråd Gfr 11 kap
6 §). ”Ministerstyre” är således förbjudet.
Vi måste ha en lagstiftning som
framtvingar rättssäkerhet även om
vissa makthavare har andra prioriteringar.
I sak innebär det en form av maktdelning
mellan statsråden och förvaltningen, och
därmed en viktig betingelse för rättsstaten. En privatutredare kan å andra sidan
fritt styras av ministern. Får han ersätta
polisen och åklagarmyndigheten kan ministrarna få för mycket makt.
Krav på klarare maktdelning
Att en sådan maktförskjutning är tänkbar
utgör ett skäl för att både kritisera ministerstyret och kräva att en klarare maktdelning införs, t ex genom utbyggnad av folkomröstningsinstitutet och införande av en
författningsdornstol Gfr bl a Medborgarrättsrörelsens arbetsmanifest). Visserligen ger 8 kap 15 § regeringsformen redan
nu riksdagsledamöterna rätt stora möjligheter att begära folkomröstning. Man kan
emellertid göra gällande att en blott möjlighet inte är tillräcklig och att folkom- — ·– -~–
297
röstningar bör bli ett vanligt återkommande inslag i vårt politiska liv. Visserligen bestämmer 11 kap 14§ regeringsformen redan nu att domstolar och myndigheter inte skall tillämpa ”uppenbart”
grundlagsstridiga föreskrifter som beslutats av riksdagen eller regeringen. Men
kan man föreställa sig att t ex en tingsrätt i
en mindre ort underlåter att följa ”uppenbart” grundlagsstridiga riksdagsbeslut?
De nuvarande grundlagsreglerna skulle
leda till en viss maktdelning endast om
riksdagsledamöterna, ämbetsmännen och
domarna ständigt visade en ovanligt stor
självständighet gentemot regeringen. Vi
behöver emellertid en garanterad maktdelning, som inte förutsätter några personers ovanliga egenskaper.
Hr Carlssons privatutredning är blott
en detalj. Den utgör ingen sjukdom men
väl ett symptom. Satt i system skulle den
äventyra rättssäkerheten, försvaga makthavamas ansvar och öka maktkoncentrationen. Den är därför farlig för rättsstaten
och därmed för demokratin.
Överdriven skräckbild
Är inte denna skräckbild överdriven?
Kanske det men man måste beakta att det
redan nu finns intresseorganisationer vilka på vissa områden utövar betydande
makt. Lantbrukarorganisationerna och
hyresgäströrelsen t ex har i praktiken monopol på att förhandla för alla jordbrukare respektive hyresgäster om matpriser
och hyror. Det nya med den carlssonska
privatutredningen är inte att den aktualiserar frågan om alternativa maktstrukturers roll i det svenska samhället utan blott
att den överför frågeställningen till det
hittills skyddade området – rättsväsen- 298
det. Kanske är faran avlägsen men ändå
får man inte glömma vissa historiska exempel. De romerska kejsarna byggde upp
en egen maktapparat som gjorde republikens kvarstående institutioner till en löjlig
kuliss. De kommunistiska härskarna över
Östeuropa har kompletterat sina regeringar med partiets överregering. I Iran
har ayatollan vid sidan av armen etablerat
revolutionsgardisterna. Exemplen kan
mångfaldigas. Så snart den etablerade byråkratin blir alltför besvärlig för makthavarna frestas dessa att kringgå den och privatisera makten. Särskilt stor är frestelsen
om makthavarna känner sig kallade att
med stöd av sin ideologi ständigtförbättra
samhället. Den ideologiska makten vill så
väl, att den lätt uppfattar lagens ramarsom
Skärp de offentliga tjänstemännens
ansvar, t ex genom återinförande av
reglerna om tjänstefel och införande
av förbud mot illojal maktanvändning.
alltför trånga. Därför bör lagen och rättsstaten skyddas för den. Helst bör vi inte
ha någon ideologisk makt alls.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner