Aleksander Peczenik; Bör man lyda lagen


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ALEKSANDER PECZENIK:
Bör man lyda lagen?
F
örfattaren försöker besvara den i
rubriken ställda frågan utan att ta
hänsyn till moralargument Det
normativa påståendet ”man bör lyda lagen” omtolkas till ”det är rationellt” eller
”instrumentellt” att lyda lagen (s 72). Man
bör alltså lyda lagen om lydnaden leder
till nyttomaximering. Nyttamaximeringen
görs dessutom ur en ”partisk” synvinkel
(74 t). Opartiska argument utesluts (78)
eftersom de inte skulle godtas av en amoralist som lever isolerad från andra (79).
Lars Niklasson: Bör man lyda lagen? En
undersökning av den offentliga maktens
legitimitet. Skrifter utgivna av statsvetenskapliga föreningen i Uppsala 1992
Författaren behandlar bl a följande skäl
för att man bör lyda lagen.
Ordningsargumentet. Ett laglöst samhälle skulle innebära kaos. Enligt Robbes
skulle den enskildes liv i ett statslöst samhälle vara ”ensamt, fattigt, smutsigt, djuriskt och kort” Gfr 163). Eftersom kaos
kan motverkas av den frivilliga avtals- och
marknadsmekanismen, inte endast av lagen, behandlar förf bl a följande frågor
om s k marknadsmisslyckande (104ft).
– Suboptimal samordning. ”När två
eller fler personer försöker samordna sitt
beteende kan situationen, dvs tillgänglig
teknik, deras önskemål, möjligheter att
kommunicera, avtala och övervaka att avtalen följs etc, vara sådan att de misslyckas med att nå ett resultat som båda
önskar” (108). Problemet kan belysas
med det s k fångarnas dilemma och andra
kända spelteoretiska modeller.
– Transaktionskostnader. Avtalsmekanismen kan vara alltför dyr att tillämpa.
– Overvältring på en tredje part. Ett avtal som är förmånligt för parterna kan
skada en tredje man.
– Kollektiva nyttigheter. Vissa nyttigheter, t ex naturresurser och miljö, är odelbara. Det är omöjligt att producera dessa
endast för dem som vill betala.
Det tycks följa att lagen prima-Jacie bör
följas eftersom den korrigerar marknadsmisslyckandena. Niklasson hävdar emellertid (153 ft) att samordningen mellan
olika personers handlingar kan förbättras
och att samarbetet kan växa fram spontant om de fria marknadsaktörerna handlar på lång sikt och med beaktande av att
den enskilde måste räkna med flera personers reaktion på sina handlingar. De
tillämpliga spelteoretiska modellerna
(bl a ”n personers-superspel”) visar att
reglerna om interaktion kan växa fram
spontant, utan statens och lagens ingripande (162 ft). Niklassons huvudtes är
följaktligen att det råder ”oklarhet” ifråga
om presumptian för att lyda lagen (174).
Författarens motargument visar emellertid inte något mer än att en stats- och
lagliknande ordning kan uppstå spontant.
Alla argument för att lyda lagen gäller då i
stället för denna spontana normordning.
Niklasson medger således ”att marknadssystemet kan komma att likna staten, men
med den viktiga skillnaden att exit-mekanismen fortfarande finns kvar” (162), dvs
att den missnöjde kan utträda. Men hur
väsentlig är denna skillnad? Civiliserade
länder låter sina medborgare emigrera.
Den som inte gillar sitt lands politik kan
bosätta sig annanstans. Varför skulle en
inre emigration, dvs utträde ur statens
regelsystem utan någon geografisk förflyttning, vara så mycket bättre? Värre
skulle det bli endast om det inte fanns
någon plats att emigrera till. I stället för att
42
vederlägga presuroptionen att lagen bör
åtlydas har författaren endast lyckats med
något annat och mindre dramatiskt- han
har angivit ett bra argument mot de rika
ländernas notoriskt problemfyllda invandringspolitik.
Niklasson har dessutom gjort gällande
att ett effektivt normsystem, som inte har
lagens monopolställning, kan växa fram
spontant (166 ft). Den av honom givna
exempelsamlingen, bl a forntida Island,
Europa under tidig medeltid, 1800-talets
Vilda Västern och olika indiansamhällen,
är emellertid föga övertygande. Hade författaren föredragit att leva i något av dessa
samhällen framför dagens Sverige?
Demokratiseringsargumentet. Ännu
starkare skäl talar för att man bör lyda
lagen i en demokratisk rättsstat. Tack vare
rättsreglernas precision, generalitet, autonomi, öppenhet m m uppvisar rättsstaten
hög grad av formell rättssäkerhet, dvs
rättsliga beslut är förutsebara. Beslutens
förutsebarhet ger skydd mot godtycklig
maktutövning. Demokrati kännetecknas
av majoritetsstyre, politisk intresserepresentation; fri åsiktsbildning, maktdelning,
kontroll över politiska beslut osv. Alla
dessa ting är värdefulla och kan sålunda
åberopas som skäl för laglydnaden.
Demokratifrågorna behandlas av författaren (141 ft) men hans bedömning är
rätt pessimistisk: ”I samtliga steg i styrprocessen finns det således utrymme för irrationalitet och avvikelse från normen om
optimalitet … Om det nu finns så många
problem med regleringarna frågar man sig
om det finns andra skäl än optimalitet eller
andra normer som kan förklara deras förekomst. Finns det, med andra ord, någon
som tjänar på regleringarna?” (152). Svaret är ”att det är särintressen, inklusive
gynnade företag, som ligger bakom många
regleringar … Regleringarna gör det möjligt för företagen att snedvrida konkurrensen på fyra sätt: priskontroll, direkta bidrag, etableringskontroll och kontroll över
ersättningsvaror” (id).
Andra argument för presuroptionen att
lagen bör åtlydas behandlas skissartat eller lämnas utan avseende. Låt mig ge vissa
exempel.
Livsformsargumentet. En normal rättsordning skapar ramar för medborgarnas
liv. Den präglar deras gemensamma ”livsform” i Ludwig Wittgensteins mening,
närmare bestämt deras världsbild uttryckt
i både vardagliga handlingar och grundläggande begrepp. Den enskilde kan inte
fly från sin livsform. Att konsekvent vägra
lyda rättsreglerna vore emellertid just ett
sådant fåfängt flyktförsök. Därför bör
man prima-facie lyda lagen. Denna poäng
har i lagarnas namn uttalats av Plato i följande drastiska form. ”Har du inte först
och främst oss att tacka för att du blivit
till? Är det ej tack vare oss, som din fader
äktade din moder och födde dig till världen? … Vorode ej förträffliga, dessa lag·ar,
som ålade din far att sörja för både din
kropps och din själs utbildning och fostran?” Enligt Niklasson (12) bygger detta
argument på ”tacksamhet som kräver
återgäldande”. Denna tolkning tycks mig
vara otillbörligt förenklad.
Livsform och samtycke. Ett klassiskt
argument för att man bör lyda lagen stö-
der sig på samtycke. Argumentet är förvisso svagt eftersom det är oklart i vilken
mening som medborgarna kan anses ha
gett samtycke till lagstiftningen (177 ft).
Man kan emellertid hävda, att medborgarna genom att dagligdags finna sig i
lagens ramar gett lagstiftaren en fullmakt
att fortsätta med normgivningen. Av det
ovan sagda följer dessutom att de måste
ha gjort det. Det går inte att leva i ett samhälle och ändå konsekvent vägra att godkänna dess regler. En rimlig tolkning av
samtyckeargumentet bygger sålunda på
livsformsargumentet.
Moralbildningsargumentet. Starka skäl
talar för att man bör lyda lagen om den
har moralbildande verkningar. Det är bevisligen svårt att övertyga en ”smart” individ att det lönar sig att vara etisk. Samhället har därför sedan utminnes tid utvecklat rätten och staten. Den ”smarte” tvingas
således att följa lagen. För oss andra uppstår därmed ett viktigt etiskt skäl att följa
den. Det bör vi göra såvida den verkligen
förhindrar att den ”smarte” skor sig på
den godtrognes bekostnad. Endast då kan
det ömsesidiga förtroende uppstå som är
nödvändigt för en väl fungerande samlevnad mellan människor. Niklasson har
emellertid bestämt sig att lämna etiska argument utan beaktande.
Civil olydnad. Även om man inte delar
Niklassons skepticism gentemot lagen
måste man enligt min mening godkänna
civil olydnad i vissa fall. Då lagen framstår
som oetisk och verbala protester som utsiktslösa kan demonstrativ olydnad bli
det enda sättet att göra sig hörd. Men till
följd av presuroptionen att lagen skall följas har den som vägrar lyda argumentationsbördan. Det ankommer inte på samhällets övriga medlemmar att söka övertyga den olydige om att en diskussion är prima-facie bättre än fullbordade fakta. Han
måste i stället kunna rättfärdiga sin hållning, bl a genom att argumentera för slutsatsen att den verbala kritiken är utsiktslös.
Niklasson – som är skeptisk mot pre- 43
sumptioneo att lagen bör åtlydas – medger dock överraskande att olydnadshandlingar kan behöva en motivering. ”Frånvaron av en presumptian att lyda lagen ger
därmed inte någon direkt grund för ett lagbrott. Fortfarande återstår de övriga momenten i sammanvägningskalkylen, där
det, som sagt, kan vara ett relevant argument att illegitima lagar är bättre än inga
alls. Undvikaodet av kaos är inte ett fullgott argument för att ge staten dess legitimitet, men det kan vara ett argument mot
olydnad. Frågan om att lyda ställs med
andra ord mot bakgrund av att lagarna redan finns, medan frågan om presumptioneo närmast handlar om ifall man skulle
uppfinna lagarna om de inte fanns” (185).
Dessutom måste argumentationen
vara etisk. ”Det paradoxala inträffar alltså, att de moralargument som jag (dvs
Niklasson) avvisat som något som den enskilde inte måste ta hänsyn till, tycks vara
nödvändiga för att frågan ska kunna besvaras. De är inte relevanta för presumptionen, men väl för sammanvägningskalkylen. Både den som vill försvara staten
och den som vill försvara marknaden
måste åberopa moralargument för att driva hem en definitiv slutsats” (187).
En elak bedömare kan nu konstatera
att författarens djuplodande analyser visar sig vara praktiskt betydelselösa. Det
går att basera en rättsteori på egennytta
men en sådan teori saknar praktiskt värde. Berget har fött en mus. En rättvis bedömning är emellertid mer positiv. Boken
är lärd, vittnar om teoretiska insikter och
ger läsaren en stor mängd värdefull information. Och det är inte den första gången
i vetenskapens historia som en ärlig, iderik och konsekvent forskare till sist vänder sig mot sina egna utgångspunkter.