Print Friendly

Åldringsvården och huvudmannaskapet

Av Redaktionen | 31 december 1964


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

177
ÅLDRINGSVÅRDEN OCH
HUVUDMANNAsKAPET
Av avdelningschef ETHEL FLOREN-WINTHER
I en artikel i förra numret av denna
tidskrift tar direktör John Magnus
Lindberg upp den viktiga frågan om
åldringsvärdens huvudmannaskap.
Direktör Lindberg pläderar för ett sekundärkommunalt huvudmannaskap
för såväl de friska som de sjuka åldringarna. Detta ”skulle skapa de bästa
förutsättningarna för en god och samlad lösning av den öppna och slutna
åldringsvården”. Här som på så mänga
andra områden finns en aktuell tendens att i första hand se till vad som
ter sig bäst ur samhällets synpunkt
och inte ur den enskildes. Frågan om
gränsdragningen mellan dem som skall
beredas värd på ålderdomshem och
värd på landstingens sjukvärdsanstalter blev så sent som vid 1959 års riksdag föremäl för förnyad behandling
då det framlagda förslaget till ny sjukhuslag antogs. Av särskild betydelse i
detta sammanhang är 5 § sjukhuslagen
som då antogs, där man redogör för
benämning av olika slag av sjukhus.
Enligt sjätte mom. skall benämningen
sjukhem användas därest sjukhuset till
huvudsaklig del är inrättat för värd av
bl. a. längvarigt kroppssjuka, vilka är
i behov av sjukhusvärd främst i form
av personlig skötsel (men som inte
lider av tuberkulos). Det föredragande
statsrådet har också i förarbetena på
denna punkt sagt, att till kroniskt
sjuka skulle hänföras sådana långvarigt (dock inte tuberkulösa) kroppssjuka, vilka på grund av sitt tillstånd
är i behov av vård på kroppssjukhus
och vilkas vårdbehov konstitueras
mera av krav på personlig skötsel än
av krav på de diagnostiska och terapeutiska resurerna i fråga om personal
och apparatur som utmärker lasarett
och sjukstugor. Denna gränsdragning
bör man slå vakt om. Ålderdomshem
som saknar sjukhem- eller sjukhusresurser men ändå tillåts fungera som
hem för sjuka, är ur en rad olika synpunkter något man måste motsätta
sig. Det är därför ytterst angeläget att
en kraftig utbyggnad av framför allt
längtidssjukvård stimuleras och på
riksdagens bord ligger för närvarande
ett förslag härom.
Av flera viktiga skäl bör dock åldringsvärden vara en primärkommunal
angelägenhet. Ålderdomshemmen bör
alltså skötas av kommunen och sjukoch kronikervården av landstingen.
Samarbetet mellan dessa båda huvudmän måste vara intimt. Även om åldringsvård i kommunal regi är kostsam ur ekonomisk synpunkt är den
ovärderlig för de gamla själva, för deras anhöriga och för gemenskapen i
bygden. En flyttning frän den egna
kommunen betyder ett uppbrott till
ensamhet och anpassningsproblem
som rent psykiskt kan bryta ned en
gammal människa. Stora enheter med
gamla människor är också av främst
humanitära skäl förkastligt. Man bör
därför eftersträva små kommunala
ålderdomshem för de gamla, som av
olika skäl ej längre kan vistas i det
egna hemmet. Dessa mindre enheter
har också lättare att rekrytera vårdpersonal eftersom de erbjuder nya
arbetstillfällen för bygdens kvinnor.
Även inom den öppna värden bidrar
178
ett delat huvudmannaskap på samma
sätt till att vårdpersonalrekryteringen
snarare underlättas än motsatsen, som
direktör Lindberg hävdar.
Det främsta skälet för bibehållande
av det delade huvudmannaskapet är
inte värdet av den kommunala självbestämmanderätten, utan ligger på det
rent mänskliga planet. Kommunerna
bör alltså tillerkännas mycket långtgående handlingsfrihet. De bör själva
få .;.vgöra hur de önskar administrera
och organisera den sociala åldringsvården. Endast om så sker kan vi hoppas på en åldringsvård med kvalitet
och som i största görliga mån tar hänsyn till den enskilda människans behov och inte till vad som är rationellast och bäst från samhällets synpunkt.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner