Print Friendly

Aktievinstbeskattning

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

30
AKTIEVINSTBESKATTNINGEN
Det förslag till aktievinstbeskattning, som nyligen framlagts, är främst att se som ett
politiskt och inte ett ekonomiskt dokument, skriver pol.
mag. Carl Swartz, och påpekar
en rad brister som borde korrigeras innan förslaget läggs
till grund för en proposition.
Det förslag till aktievinstbeskattning som nyligen framlagts är
främst att se som ett politiskt och
inte ett ekonomiskt dokument. Utredningsuppdraget tilldelades tre
jurister, och ordförandeskapet anförtroddes en av finansministerns
närmaste män, dåvarande chefen
för finansdepartementets rättsavdelning Erik Åqvist. Några fackekonomer anlitades däremot ej.
Den politiska karaktären förstärks ytterligare av att man valde
att tillsätta utredningen i lagom
tid före riksdagsvalen 1964. Därmed avsåg regeringen att lugna den
socialdemokratiska vänsterflygeln,
som befarades komma att svikta
inför kommunistledarens attacker.
Finansministern och utredningens
.-l v pol. mag. CARL SW.-lRTZ
ordförande fann det också under
utredningens arbete gång efter annan lämpligt att påminna allmänheten om dess existens. Detta skedde mestadels i form av dunkla uttalanden, som avsågs informera om
utredningsresultatet, men som i
grund och botten i bästa fall innehöll en beskrivning av nu gällande
regler. Ett märkligt inslag i det politiska spelet kring utredningen var
den press- och TV-konferens ordföranden gav efter ett av de avslutande sammanträdena. Helt naturligt kunde de slutliga ställningstagandena då inte redovisas offentligt, och något av nyhetsvärde framkom inte heller vid intervjun, inte
ens datum för offentliggörandet.
När utredningen nu föreligger,
är det uppenbart att avsaknaden av
ekonomisk expertis inverkat menligt på förslagets slutliga utformning. Här skall endast en del av
bristerna i detta avseende redovisas.
Utredningens arbete underlättades förvisso inte av finansministerns utformning av direktiven.
Kraven på en vidgad eller i tiden
obegränsad beskattning är oförenliga med önskemålen om en beskattning som skapar större rörlighet på fondbörsen. Detta har naturligtvis både utredningen och uppdragsgivaren varit medvetna om,
och herr Sträng har säkerligen,
även om han i övrigt torde ha
sökt dirigera utredningens arbete,
inte behövt påpeka att det naturligtvis var dess primära uppgift
att föreslå en skärpt beskattning.
Utredningen har också snällt fogat sig efter finansministerns vilja,
och helt undvikit att diskutera de
mera tvivelaktiga punkterna och
påståendena i direktiven. När det
i dessa talas om »kursöverdrifter»
gör utredningen inga försök att definiera och analysera begreppet.
Man nöjer sig med att redovisa
kursutvecklingen under efterkrigstiden och jämföra denna med konsumentprisutvecklingen. Föga överraskande kommer man fram till
samma resultat som hr Sträng gjorde redan i direktiven, nämligen att
aktiekurserna stigit snabbare än
levnadskostnaderna. Lika väl som
man med utgångspunkt från den
differensen talar om kursöverdrifter skulle man kunna tala om löneöverdrifter mot bakgrund av den
ännu snabbare löneutvecklingen.
(Det kan f. ö. noteras att aktiekurser och livsmedelspriser stigit nästan exakt lika mycket under den
senaste tjugoårsperioden.) Prisutvecklingen på andra områden har
mycket litet att göra med en bedömning av skäligheten i nuvarande aktiekurser. Kanske har utredningsmännen haft en aning om detta, eftersom de gjort en översikt av
den effektiva avkastningens varia- 31
tioner under samma period. En
jämförelse i detta avseende mellan
1964 och 1965 skulle möjligen kunna tas till intäkt för ett påstående
om överdrivna kurser, eftersom avkastningen sjunkit från i genomsnitt fyra procent till tre procent.
Det är dock att märka, att den effektiva avkastningen endast avspeglar den utdelade vinstens förhållande till aktiekurserna. Av
större intresse för en bedömning
huruvida kursöverdrifter föreligger
eller ej, är givetvis utvecklingen av
företagens verkliga vinster. Några
undersökningar av dessa har utredningen dock inte genomfört eller ens diskuterat. Man har bara
accepterat finansministerns påstå-
ende och refererar på flera ställen
i betänkandet till »de i direktiven
påtalade kursöverdrifterna».
Varför stävja korttidsspekulationer?
Lika litet som man ifrågasätter
finansministerns ord i nämnda avseende ger man sig in på en diskussion av begreppet korttidsspekulation. Man tycks utan vidare
ha utgått från att sådana enbart
är av ondo, ty enligt direktiven
skulle de inte uppmuntras. Att
korttidsspekulationen har en kursutjämnande effekt torde väl dock
ingen vara omedveten om. Detta
förtigs emellertid nogsamt av utredningen, som överhuvudtaget inte anser sig kunna diskutera något
alternativ till en oinskränkt beskattning under en initialperiod.
32
Den extra hårda beskattningen under de två första åren har motiverats med att korttidsspekulation är
att jämställa med yrkesmässig försäljning av aktier. Någon konsekvent tillämpning av en sådan princip finns dock varken enligt nu
gällande regler eller förslaget. Normalt får nämligen en rörelseförlust
dras av från andra inkomster, medan däremot vid »aktierörelse» nettoresultatet skall beaktas fristående från öwiga inkomster.
Utredningen har också diskuterat att avkorta tiden för full beskattning, men den har ~ utan att
motiveringarna redovisats ~ inte
funnit det lämpligt att frångå två-
årsperioden. Man talar endast i
sammanhanget om »berättigade
krav på full beskattning av kortsiktiga spekulationsvinster». Bakom
utredningens och finansministerns
uttalanden om korttidsspekulationen torde inte några ekonomiskabetraktelsesätt dölja sig utan snarast
en moralisk inställning till förment
lättfångna vinster, som bjärt kontrasterar mot den välvilliga beskattningen av hasardspelsinkomster.
Aktieägandet sprids
Det är långt ifrån uteslutet att
både regeringen och utredningen
skulle ha visat en avsevärt mindre
snävhet mot aktiespararna om utredningskravet kommit först om
några år. De siffror över aktieägandets spridning, som utredningen visar är nämligen mycket intressanta och överraskande. Under 1964
ökade andelen aktieägande hushåll
från sex till nio procent, dvs. aktieägarnas antal torde ha ökat med
drygt 100 000. Även om denna hö-
ga siffra kan vara ett resultat av
tillfälligheter och kanske även av
vissa felaktigheter i undersökningen, torde också under 1965 en kraftig ökning av aktieägarnas antal
ha skett. Att aktieägandet inte enbart är förbehållet de stora inkomsttagarna framgår av att tre
fjärdedelar av aktieägarna har årsinkomster på mindre än 35 000 kronor, och ungefär hälften äger aktieportfölj er värda mindre än
10 000 kronor.
Det är också troligt att aktieägandet kommer att uppvisa en avsevärd ökning inom de närmaste
åren. Medvetandet om en fortgående inflation sprider sig snabbt, det
har bl. a. sparbankernas planer på
att införa indexbundna räkningar
visat. Att vissa fackföreningar offentligt tillkännagivit att de placerat en del av sina medel i aktier
torde också ha medfört ett ökat intresse för aktier som placeringsobjekt även för folk med begränsade
inkomster och förmögenheter. Den
ökade annonseringsaktiviteten från
Koncentrafonderna under den senaste tiden har säkert skett i medvetande om att det finns en mycket
stor och växande kader potentiella
aktieägare. Det är bara att beklaga
att utredningen, när den ändå undersökte aktieägandets spridning,
inte kunde göra en specialstudie av
de nytillkomna aktieägarnas ålders- och inkomstfördelning, deras
motiv för aktieköpet osv.
Aktievinstutredningen kan med
sitt förslag knappast sägas ha löst
uppgiften att skapa en rörligare
marknad. Som tidigare påpekats
har man i stället varit mera intresserad av att skärpa beskattningen
på realisationsvinster. Visserligen
kan det hävdas, att en effekt av förslaget blir att den nuvarande femårslåsningen ersätts av en tvåårig,
varför låsningseffekten krymper.
Den i tiden obegränsade beskattningen konuner dock att ställa stora
krav på aktieägarens förmåga att
välja det lämpligaste placeringsalternatiYet. Medan enligt nu gällande regler problemet vid en försäljning av femårsaktier »endast» är
att finna ett placeringsalternativ
som för den närmaste femårsperioden ter sig förmånligare än att behålla aktierna, blir aktieägaren enligt förslaget tvingad att bedöma
om en omplacering kommer att bli
så mycket mera lönande, att han
även får kompensation för realisationsYinstskatten. Många torde i en
sådan situation ta det säkra före det
osäkra och behålla de aktier, som
redan har Yisat sig kunna ge vinst.
Utredningen har helt riktigt an- . märkt att dess alternativ att beskatta aktieomsättningen i stället
för realisationsvinsten ställer sig
förmånligare ju större kapitalvinsten blir. Därutav har man dragit
slutsatsen att vinsthemtagningar
33
kan påskyndas. Resultatet blir naturligtvis snarast det motsatta, eftersom skattens andel av vinsten
sjunker ju högre kursen blir.
Det är tvivelaktigt om den två-
åriga totala beskattningen av realisationsvinster fyller någon annan
funktion än att så gott som helt
förhindra korttidsaffärer. Från
många håll har det påpekats att
två år är en allt för lång initialperiod och att det gott och väl kunde räcka med ett år. Frågan är
dock om diskrimineringen av korta affärer inte kunde slopas helt.
För statens skatteintäkter får den
inte någon som helst betydelse. Däremot kan regeln komma att gynna
de stora aktieägarna, genom att
också förluster inom två år är helt
avdragsgilla från realisationsvinster. Det kommer säkerligen inte att
bli ovanligt att en rikt differentierad aktieportfölj under de närmaste åren innehåller även en och annan förlustaktie. Det blir alltså lö-
nande att varje gång en normalt
beskattad vinsthemtagning görs,
försöka att ta fram en korttidsförlust. Den sålda aktieposten kan ju
sedan köpas tillbaka till samma
kurs, som visserligen ger ett lägre
utgångsvärde vid en framtida förnyad försäljning. Om denna emellertid sker efter minst två år blir
affären dock mestadels lönsam. Det
säger sig självt att de mindre aktieägarna inte har samma möjligheter
till sådana transaktioner.
34
Ändringar tänkbara
Utredningen antyder att det förslag markvärdeutredningen snart
kommer att framlägga skall innebära ett uppskjutande av beskattningen vid reinvestering. Den har
dock inte funnit anledning att fö-
reslå någon motsvarande bestämmelse beträffande aktier. Från kapitalbildningssynpunkt är det dock
angeläget att åtminstone vissa typer av reinvesteringar särbehandlas. Det torde nämligen med de fö-
reslagna reglerna bli svårt för fö-
retag som behöver nytt kapital, att
genomföra en nyemission utan att
samtidigt erbjuda aktieägarna en
bättre avkastning på aktierna än
före emissionen. För att delta i en
nyemission måste nämligen aktieägaren normalt sälja undan en del
av sin portfölj. Kan han inte göra
detta utan att beskattas, måste han
alltså erbjudas speciellt goda villkor för att lockas att delta, och det
kan därför bli svårare för företagen att nyemittera i fortsättningen.
Den här påtalade olägenheten skulle kunna undvikas om t. ex. från
årets realisationsvinster fick avelras
10 % av belopp som nytecknats på
grundval av teckningsrätter, knutna till tidigare aktieinnehav.
Ytterligare åtgärder för att främja omsättningen och minska skattebelastningen för småaktieägarna
kan vidtagas. I både USA och Danmark -vilkas skattesystem enligt
direktiven främst skulle studeras
av utredningen – samt i ett flertal
andra länder, beskattas inte realisationsvinster understigande ett
visst belopp. Om ett generellt avdrag från realisationsvinster med
exempelvis l 000 kronor medgavs
skulle låsningseffekten av den obegränsade beskattningen minska,
och möjligheterna för expansiva fö-
retag att genomföra nyemissioner
ytterligare öka. Visserligen kan det
mot ett sådant förslag invändas att
de små aktieägarna inte alltid i
samma utsträckning som de större
har möjlighet att utnyttja avdraget,
och att följden skulle kunna bli en
successiv och systematiserad vinsthemtagning, följd av en omedelbar
reinvestering i samma papper. Det
bör dock härvid anmärkas att en
skattefri årlig realisationsvinst på
ca 3 300 kronor motsvarar den av
utredningen framräknade genomsnittliga årstillväxten på ett kapital
av ca 45 000 kronor, vilken summa
skulle utgöra taket för en sådan
skattelindring. Det är dessutom troligt, att om en försäljning av ett
visst pappf’r sker för att avdraget
skall kunna utnyttjas, företas samtidigt en omprövning av placeringsobjektet ifråga, vilket i sin tur resulterar i en kurssättning som i
större utsträckning motsvarar aktiespararnas uppfattning om vad
som är rimligt än om den i allt för
hög grad påverkas av skattetänkande.
Under utredningens gång påpekades emellanåt av ordföranden att
övergångsbestämmelserna skulle
utformas så, att inga skattemässigt
betingade försäljningar skulle behöva göras. Så har det emellertid
inte blivit; det kan nämligen tänkas tre fall där utredningens förslag direkt lockar fram transaktioner. Utredningen har inte funnit
det rimligt att beträffande aktie
som innehafts i mera än fem år,
och alltså nu kan säljas utan skatteplikt, beräkna utgångsvärdet från
anskaffningsvärdet. I stället skall
som anskaffningsvärde räknas kursen vid årsskiftet 1965/66. Om
emellertid även i år statsverkspropositionen skulle ge anledning till
inflationsfarhågor, och allting pekar därpå, är det inte otänkbart att
kurserna kommer att stiga kraftigt
före den l mars, då de nya reglerna föreslås träda i kraft. För att
slippa skatta för den kursstegringen kan säkert många aktieägare
känna sig manade att ta hem vinsten i tid.
För aktier som under den senaste
femårsperioden erhållits genom arv
eller gåva vill utredningen däremot vid beräknande av utgångsvärdet gå tillbaka till det ursprungliga fånget eller tillämpa den tioprocentiga omsättningsskatten. Om
det ursprungliga fånget emellertid
ligger mer än fem år tillbaka i tiden, kan denna hårdare beskattning undgås genom att aktierna
säljs före den l mars 1966. Mot
bakgrund av hittillsvarande praxis
när det gäller realisationsvinstbeskattning torde det inte vara möj- 35
ligt att ens beskatta de aktier som
sedan omedelbart återköps.
Slutligen kan en viss försäljning
lockas fram genom att aktier som
nu innehafts mellan fyra och fem
år vid försäljning enligt nuvarande
regler beskattas för 25 procent av
kursvinsten, medan de om de säljs
då de föreslagna reglerna trätt i
kraft, kommer att beskattas till 30
procent. Skillnaden är dock så liten
att endast i undantagsfall försäljningar kommer att ske av den anledningen.
Slutligen bör ett par rättsaspekter uppmärksammas. Utredningens
förslag förutsätts bli tillämpligt
från den l mars 1966. Det är emellertid uteslutet att riksdagen till
dess har hunnit fatta beslut i frå-
gan. Om spelreglerna följs, torde
vid detta datum inte ens någon
proposition föreligga. För aktieägarna blir affären som görs mellan
den l mars och den dag propositionen läggs på riksdagens bord högst
osäkra i beskattningshänseende.
Ett uttalande från finansministerns
sida om att det förslag han ämnar
lägga fram icke kommer att träda
i kraft innan riksdagsbeslutet är
klart är därför ett renlighetskrav.
Effekten av att ikraftträdandet
uppskjuts några månader blir
ytterst obetydlig från statsfinansiell synvinkel, men kan bli betydande i det enskilda fallet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner