Print Friendly

Åke Thulstrup; Språkets vulgarisering

Av Redaktionen | 31 december 1981


1981


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ÅKE THULSTRUP:
Språkets vulgarisering
Språket är en produkt av människor skriver
fil dr Åke Thulstrup. Han ger en rad
exempel på vulgariseringen av svenska
språket. Betydelseskillnader mellan ord
suddas ut, stavelser slopas, prepositioner
lägges till verb – tex ”starta upp’~ – och
pronomen böjs fel. Det olyckliga
användandet av ordet dom i skriftspråk i
skolan leder till att ungdomarna inte längre
vet när dom ersätter de eller dem.
Paradexempel ges som detta av en
nyhetsuppläsare i radio härom året: ”Dom
kräver att dom ska ge dom dom löner som
dom hade förut”. Vi har rätt att dra gränser
mellanförändringar som står i harmoni med
språkets väsen och sådana som verkar
vulgariserande, konstaterar författaren.
”Språkets vulgarisering” är naturligtvis
inte någon oomtvistlig term, som inte behöver ·definieras. J ag skall emellertid tillå-
ta mig att med exempel, som jag har samlat upp under årens lopp, försöka klarlägga vad jag menar. Som symtom på vulgarisering betraktar jag dessa företeelser:
Att sudda ut betydelseskillnaden mellan
ord som enligt traditionellt svenskt språkbruk har helt skilda funktioner. Att behandla vissa ord, som om de tillhörde en
helt annan ordklass än den i vilken de av
ålder har inräknats. Att låta ord genom ett
slags glidning la två, distinkt åtskilda betydelser i stället för en. Att använda vissa
ord på ett uppenbart oriktigt sätt. Att genom renodling av de egenheter som kännetecknar vissa stilarter åstadkomma ett
slags rotvälska.·Att genom tanklöst uppta·
gande av engelska lånord åstadkomma
samma resultat. Oförmågan att skilja md·
lan våra pronomens olika kasusformer och
att använda dessa former på rätt sätL
Manin att godtyckligt kapa av vissa ords
sista stavelse eller ett av de ord som sen
urminnes tid ingår ‘i stående uttryck. Att
godtyckligt stoppa in prepositioner efter
verb som i traditionell svenska aldrig fick
sådana tillskott.
J ag kallar dessa språkliga egenheter vulgariserande, därför att de tenderar att försvaga den nutida svenskans samhörighet
med det språk som vår klassiska litteratur
är skriven på och även med det språk som
bildade människor av ålder talar.
Jag skall nu exemplifiera de språkli
förändringar som jag här ovan har ka
teriserat som vulgariserande.
Betydelseskillnader utsuddas
Förstutsuddandet av de traditionella skillnaderna mellan vissa ords betydelser. Antingen – _eller har i traditionell svenska en
viss bestämd betydelse, varken – eller en
annan, vare sig – eller en tredje. J ag avstår från den tråkiga uppgiften att definiera de tre uttryckens olika funktioner och
hänvisar läsarna till tillgängliga uppslagsverk. Under senare år har vare sig – eller
tenderat att tränga ut och ersätta både
antingen – eller och varken – eller. För
mina örön låter det gruvligt, .när vår radio
dag efter dag låter oss lyssna till vändningar som ”vare sig Erik eller Johan kunde
komma”. Konjunktiven är ju annars inte
något populärt modus, men i det anförda
exemplet tycks det omfattas med för~us?-
nmg.
Frågan om ordklasserna. Annorlunda
är adverb, och adverben kännetecknas av
att de används som bestämning till verb.
Nu har en del gott folk fått for sig att
annorlunda även kan brukas som bestämning till substantiv. Reklammänniskor
skriver med förkärlek ”en annorlunda
film”.
”De nya proven togs i ett dike strax
innan dess mynning i Albysjön.” Här begagnas ” innan” som preposition, trots att
ordet i verkligheten är konjunktion. Och
det hänfor sig alltid till tiden, aldrig till
rummet.
Betydligt värre är det, när vanliga ord
genom betydelseforskjutning kommer att
få betyda två helt skilda saker. Vad nästa
egentligen betyder råder det inget tvivel
om. Det betyder den närmaste – alltså
277
detsamma som det tyska nächste. Ett
mycket stort antal svenskar har emellertid
under senare tid fått får sig, att nästa också
kan betyda ”den som kommer efter den
nästa”. Med ”nästa gata” menar de inte
den närmast foljande utan den som kommer efter denna. Med ”nästa söndag” menar de inte den söndag som ligger endast
några dagar avlägset utan ”söndag i nästa
vecka” – alltså söndagen efter den närmast foljande. Detta exempel på språklig
forbistring är ett verkligt allvarligt exempel på barbarisering. Tänk bara på alla de
missforstånd som det måste antas öppna
väg for!
Utländska ord ges ny betydelse
Ett allvarligt ‘ exempel på vulgariseringfor att inte säga barbarisering – är den·nu
grasserande vanan att använda utländska
ord i nya, helt oriktiga betydelser. Ett fult
exempel är justitiemord. Det betyder ”avrättning som innebär felaktig tillämpning
av lagarna”. Nu för tiden talas ofta om
justitiemord, när någon lagöverträdare
har fått sig utmätt ett alltfor hårt straff.
Men ett fängelsestraff kan aldrig rimligen
betecknas som ett mord.
I radion och TV’n talas i dessa dagar
ofta om generalstrejker på skilda håll – i
Polen, i Spanien, latinamerikanska
länder. Det är nästan alltid fråga om lokala strejker – alltså ingalunda om ” total
arbetsnedläggelse”, som · generalstrejk
ordagrant betyder. Hur har detta befängda missförstånd uppkommit? Antagligen så att den ifrågavarande strejkaktionen ursprungligen siktade till att bli en
278
allmän arbetsnedläggelse, en storstrejk,
som det heter på svenska, men i själva
verket bara blev en lokal eller provinsiell
sådan. Ordet generalstrejks enorma popularitet inom tidningsvärlden och radion
beror tydligen på att de som sysslar med
nyhetsfårmedlingen tycker att det låter
pampigt. Det är dock bara fråga om en
dålig översättning av det engelska general
strike: Storstrejk på svenska.
Ett annat tråkigt exempel på felöversättning är våra militära myndigheters beslut att ge namnet robot åt det nya vapen
som definieras som ”styrd raket”. På engelska kallas det guided missile, på franska
missile guidee, på tyska Lenkrakete. Var
har våra militärmyndigheter fått ordet robot ifrån? Jo, från Karel Capeks drama
” R U R” (1920). Där skildras hur på mekanisk väg framställda maskinmänniskor
blir världens herrar. Capek kallar de
konstgjorda människorna ”robotar” (av
det tjeckiska robotnik, träl – ett ord som
fö är ljudhistoriskt besläktat med vårt arbete liksom med arvode). Serlan 1920-talet
har man i vårt land liksom utomlands använt ” robot” som beteckning dels på maskiner som har vissa människaliknande
egenskaper, dels på människor som intar
en mekanisk hållning till arbetet.
Ordet robot hänger alltså oupplösligt
samman med ordet arbeta. Vi lär snart
komma att disponera mekaniska hushållsarbetare, hushållsrobotar, som utfår vä-
sentliga delar av vår städning. Hur våra
högsta militärmyndigheter kunde komma
på den olycksaliga iden att låna ordet robot får att ge det åt ett av den moderna
vapenteknikens mest effektiva fårstörelseverktyg är fullkomligt obegripligt. En
mindre passande benämning på den
styrda raketen kunde inte ha valts. Vid
internationella jämförelser riskerar vi att
den drar löje över vårt land
Rotvälska
De särskilda stilarterna renodlas ibland,
så att intrycket av rotvälska uppkommer.
1976 utgav Svenska Akademin en av professor Inge Jonsson redigerad bok med titeln ” Vad händer med svenska språket?”
Verket innehåller bl a ett bidrag av dr
Nils-Erik Landeli om det språk som används i Statens offentliga utredningar.
Han ger detta exempel:
” Överväganden beträffande reklamens lämpliga omfattning på olika områden måste byggas på en sammanvägning av ·olika konsekvenser. I fråga
om marknadsfåringens egna resursanspråk är det möjligt att ange en ‘rangordning’ mellan olika konkurrensmedeL
Däremot är liknande generella omdö-
men omöjliga beträffande informationsvärde, externa och indirekta effekter.”
Men även vardagligt slangpräglat språk
utrustas nu får tiden med engelska termer
av motsvarande kvalitet i så snabb takt att
en traditionellt skolad läsare har svårt att
följa med. På en dagstidnings frågespalt
undrade en konfunderad läsare vad det nu
inträngande ordet digga betyder och om
det bör accepteras. Den högt skolade per·
son som redigerar frågespalten fårklaradt
ordets innebörd och hade alls ingen i.-
vändning mot dess användande. Ordet at
bete tycks våra radiomedarbetare inte
kunna få över sina läppar. ”jobb” skall
det heta. Det låter tydligen trevligare. Och
vulgärare.
Ett vulgärt slanguttryck av inhemskt
slag som ivrigt omhuldas av vår radio är
”han har fått sparken”, dvs ”han har avskedats”. Det tarvliga uttrycket verkar
ännu tarvligare, när det, som ofta sker,
formuleras ” Direktören har sparkats” .
Böjning av pronomen
Att våra pronomen måste böjas i olika
kasus fick man på min tid lära sig i realskolans första klass. Vi fick på så sätt veta,
att de (di) heter dem (dom) i dativ och
ackusativ och att denna objektsform skall
begagnas, när ifrågavarande pronomen fö-
regås av preposition.
Eftersom vi läste tysk grammatik samtidigt med att vi inhämtade den svenskas
egenheter blev dessa lätta att fatta. Nu
tycks ungdomen varken lära sig någon
svensk eller tysk grammatik i skolan och
anser sig därför kunna suveränt sätta sig
över vad som har gällt som god svenska.
De säger i mycket stor utsträckning dom i
nominativ till och med när de t ex i Radio/
TV läser upp en text som innehåller de:
”Dom orter inom vilka mera omfattande
planläggning av luftskyddet antages kunna ifrågakomma – – -”
Dom används nu ideligen i Radio/TV
som ersättningsord för den eller den regeringen eller tidningen: ”Upsala Nya Tidning dom skriver — -” Eftersom den
reguljära objektformen dem (dom) nu av
många betraktas även som nominativform
279
uppstår en viss förvirring, när ifrågavarande pronomen förekommer i olika betydelser i en och samma mening.
Under SACO-strejken för några år sen
karakteriserade en nyhetsuppläsare i radio
den nämnda organisationens krav så här:
” Dom kräver att dom ska ge dom dom
löner som dom hade förut” – dvs innan
prisstegringen hade reducerat dem.
Ingen modern språklig egenhet är så
vulgariserande – för att inte säga barbariserande – som denna. Den påminner om
de bristfålligt utbildade USA-negrernas
bruk av them i nominativ liksom om utpräglat svenskt småbarnsspråk. Detta innehåller också den på sitt sätt logiska formen domses.
Förvirringen når sin höjdpunkt, när det
pronomen som här har behandlats förekommer som objekt eller föregånget av
preposition och där dom (dem) skulle vara
på sin plats. Menjust där mobiliserar våra
språkliga nydanare en helt omotiverad
kärlek för nominativformen och skriver dc
i stället för dom. Vid uppläsning av sådan
text blir det förstås dom.
Följande två exempel har anträffats i en
dagstidning som inte alls är känd för att
slarva med språket. Exempel: ” Det finns i
dag planer på att ta hit fler båtflyktingar
förutom släktingarna till de som redan är
här.” ”Formerna för fastighetstaxeringen
är inte identiska m.ed de man utgick från
när arbetet på taxeringen inleddes.”
Slopande av stavelser
Ibland verkar det som om våra unga, otillräckligt utbildade radio- och tidningsmän
280
hade alldeles oerhört bråttom. En del radiomän hoppar i sitt sluddriga uttal helt
enkelt över en eller annan stavelse i de ord
varav deras forelagda text består. Den
sista stavelsen råkar i vissa radiotalares
mun särskilt ofta ut for detta öde. Nästan
alla de nyhetsuppläsare i radio som jag
brukar lyssna till säger i dag va i stället for
vara. Det låter for mitt öra gräsligt vulgärt
– och dialektalt. Infinitivformen va drar
gärna med sig supinumformen vatt. ”Var
har’u vatt i natt?” for att citera en gammal
revyvisa.
Våra tidningsmän enas med radiotalarna om att skriva och säga styre i stället
for styrelse – som detta ord av ålder har
uttalats. Ett styre är någonting som finns
på cyklar och vissa kälkar – någonting
helt annat än en styrelse. Ord som skrivs
och uttalas likadant men har helt skilda
betydelse brukar kallas homonymer. Tillkomsten av många nya homonymer i ett
språk är ett klart forfallssymtom.
Överhoppade ord
I detta sammanhang kan det absurda uttrycket ”jag skall höra av mig” anforas.
Den korrekta formen är som bekant ”jag
skalllåta höra av mig”. ”]ag skall höra av
mig” är en absurd anhopning av icke på
något sätt relaterade ord.
Ytterligare några exempel på ordstympning i modern (dålig) svenska. ”l
genomsnitt” är ett gammalt uttryck, troligen inlånat från tyskan. Det är for långslä-
pigt for våra ungdomar, som tydligen har
bråttom. Många av dem säger därfOr i
stället ”i snitt”. – Våra politiska beslutsfattare foljer med i galoppen. De talar inte
längre om ”den proposition som regeringen har lagt fram for riksdagen”. Nu för
tiden anses regeringen helt enkelt ”lägga”
sina propositioner i riksdagen. – Är det
verkligen så bråttom?
Stanna upp – starta upp
En annan neddragande tendens är så att
säga helt motsatt den senast exemplifierade. Den går ut på att fOr sammanhanget
helt onödiga småord fogas till verbet, kanske i ett slags fOrstärkande syfte. Riksdagsman så och så ”binder” sig inte får en viss
ståndpunkt: han ”binder upp sig” i stället.
Andra exempel på denna neddragande
tendens som jag har observerat i våra
massmedier är ”stanna upp”, ”starta upp
med”, ”stoppa upp”. Dylika helt onödiga
tillägg kastar grus i det språkliga maskineriet. ”Stoppa upp” bör rimligtvis betyda
detsamma som ”uppstoppa”. Ett ord som
for tanken till uppstoppade djur.
Utländska pluralisformer
Det är omöjligt att behandla vårt språks
vulgarisering utan att nämna ett ord om
det barbariska sätt på vilket vi nu får tiden
behandlar utländska pluralisformer. Erik
Wellander tar upp det dystra kapitlet tiD
grundlig behandling i sin ” Riktig svenska”, och här skall jag därfor endast fålla
ett par ord om saken.
Former som narkotika och (mass)mcdl
är pluralisformer av i det forra fallet at
tingen ett latinskt narcolicum eller ett grekiskt narkotikan och i det andra fallet av
det latinska medium, medel. Dc grekiska
orden på -on får liksom dc latinska på -um
ändelsen a i pluralis. Detta borde inte vara
så svårt att förstå. Men tyvärr promenerar
många människor omkring med den fclakti~a föreställningen att narkotika är en
.ingularform och konstruerar därför den
bestämda formen narkotikan. Denna form
är nu så vanlig i tidningarna och radion,
att den nästan kan räknas för inarbetad.
På analogt sätt uppfattas även massmedia
som en singularform, med den bestämda
formen massmedian. Det latinska ordet
medium är ju av gammalt välkänt inom
drt språk, och det heter – likaledes av
gammalt – medier i pluralis. Det bör alltså heta ma smedier(na), inte massmedia.
Att snobba med latinska ändelser som
man i alla fall inte kan hantera rätt –
narkotikan, massmedian – måste stämplas som språklig barbarisering.
Språkets förändring
Men tjänar det någonting till att kritisera
nya uttryck som uppenbart har vunnit popularitet? Förändras inte alla språk oemotståndligt enligt sina egna lagar? Nej –
ingalunda. Språken är inga växter. De utvecklas inte organiskt. De är produkter av
människor och lever på folkens läppar liksom i deras skrifter. Förskjutningar i ljudsystemet sker vanligen enligt något slags
281
mre lagbundenhet. Men ordskattens omvandling sker i enlighet med mänskliga
viljor. Vi har rätt att dra gränser mellan
förändringar som står i harmoni med språ-
kets väsen och sådana som verkar vulgariserande.
En viktig förändring av svenskt skriftspråk av det förra slaget genomfördes
smärtfritt för några decennier sen. Flera
skönlitterära författare, sedan tidningarna
och därefter förvaltningen beslöt att även i
pluralis begagna verbens singularformer
– som sedan många århundraden tillbaka
hade brukats på detta sätt i talet; stundom
även i skrift.
Peder Swart (d 1562) berättar i sin berömda krönika om Gustav Vasa, hurusom
denne på riksdagen i Västerås 1527 för
riksdagsmännen berättade om Kristian
Il:s olika illdåd så livfullt ”at them brast
thårer alf ögonen”. Ända sedan 1500-talet
har således bruket att begagna verbens
singularformer även i pluralis existerat.
Att en på böjningar rik formlära successivt förenklas är en företeelse som vi känner från många språk. Det var ett klokt
grepp av de högsta beslutsfattarna att omsider ge vika för den. Det är olyckligt, att
skriftspråkets formlära på viktiga punkter
skiljer sig från det vårdade talets.
Jag drar en skarp gräns mellan den här
senast berörda förändringen och de i
svenskt tal och svensk skrift djupt ingripande modifieringar som jag här ovan har
exemplifierat.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner