Print Friendly

Åke Thulstrup; Christopher Juhlin och hans kritiker

Av Redaktionen | 31 december 1973


1973


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

l
ÅKE THULSTRUP:
Christopher Jolin och hans kritiker
Christopher Jolins uppmärksammade bok
om Vänstervridningen behandlades i
Svensk Tidskrifts första häfte i år i en
kolumn av M atti Häggström. Fil dr Ake
Thulstrup har följt upp reaktionerna mot
boken. H an konstaterar, att av 30 kritiker
har ingen bestritt sanningshalten av den
bild av opinionsläget, som Jolin gett.
Glåporden mot honom har däremot varit
många. Det finns även seriösa kritiker,
som tydligen inte velat förstå att Jolins
bok återger verkligheten som den är utan
att författaren för den skull åtagit sig att
skriva idehistoria. Thulstrup går däremot
i sin artikel in på frågan om hur politiska
ideer överfön från ett land till ett annat.
Han gör gällande att det i varje fall finns
ett mönster, som är detsamma nu och
under Hitlertiden och långt tidigare:
ungdomar dras gärna till att omfatta
tänkesätt som styr starka militärmakter.
Det är en utmärkt redovisning för de vänsterradikala tendenserna inom svensk opinionsbildning som Christopher Jolin ger i
”Vänstervridningen. Hot mot demokratin” (VoxfBernce, Malmö). Med beundransvärt tålamod har han under åratal
samlat material till sitt ämnes belysni~
Hans beläsenhet i nyare politisk litteratur
är mycket stor, han är trägen radiolyssnare och TV-tittare, han är väl insatt i modern dramatik. Med en energi som förtjä-
nar det högsta beröm har han systematiserat sitt väldiga material, kommenterat det
och dokumenterat det. Stilen är smid.
och uttrycksfull. Den misspryds dock aY
ett ymnigt bruk av utropstecken i lägen
där det alls inte är fråga om utrop. Sådant
drar ner framställningen och för tankea
till kvällstidningsjournalistiken. Detta or·
tografrska felgrepp får väl skrivas på det
lidelsefulla författartemperamentets konto. Christopher Jolin har gjort till sin uppgift inte bara att kartlägga vänsterradikalismens uttryck inom massmedier, litteratur och teater: han vill också tillfoga den
ett tungt drabbande slag. Kommentarerna
vimlar av giftiga anspelningar och synner.
ligen kraftiga åthutningar. Våra vänster·
radikala yrkestyckare i Radio, TV och
tidningspress utpekas som ett privilegierat
”frälse” och utsätts för hån och begabbe~
se. Det kan låta så här:
”Vårt åsiktsetablissemang är vårt nya
frälse på det stora tyckartorget. Detta nya
frälse göder sig med sitt eget avfall, rosar
varandras böcker, debatterar med varandra i TV, radio och press och föser in var·
andra i statliga kultur- och stipendicnämnder. Detta nya frälse inregistrerar lyhört de passande åsikterna och attityderna,
vinklar sitt nyhetsstoff, färgar sina rapporter och mumlar sina radikala fraser.
Detta frälse är på en gång opportunister
och opinionsförmedlare.”
Det är naturligtvis inte angenämt att
bli karakteriserad på det sättet. Som man
ropar i skogen får man svar. I det trettiotal recensioner av ”Vänstervridningen”,
som ligger framför mig på bordet, hittar
man gott om rena glåpord av typen ”paranoia”, ”högerextremism”, ”töntigt.” De
otidigaste recensionerna synes vara Ny
Dags, Gnistans och Dagens Nyheters. På
ett annat plan står de recensenter som erkänner att boken har förtjänster men anser ideperspektivet feltecknat. Slutligen
finns också många alltigenom lovordande
recenswner.
Trettiotalet och nu
Christopher Jolins opus bör enligt min
mening jämföras med de till omfånget
mindre skrifter som Holger Carlsson och
Bertil Stålhane gav ut under Hitler-tiden
och som redovisade den epokens opinionsbrytningar, framförallt de nationalsocialistiska meningsyttringarna. ”Klippböcker”
av detta slag kan mycket väl tänkas bevara ett stort intresse även långt fram i
tiden. Den samtida läsare, som ogillar en
sådan boks tendens, bör i sin recension alldeles avgjort ta upp den grundläggande
frågan, om de anförda citaten är korrekta
och om de är belysande, alltså inte utvalda med infam partiskhet. I Stålhanes fall
borde det för kritikerna alltså ha gällt att
369
avgöra, om det över huvud taget fanns
någon tysk propaganda i Sverige under
Hitler-tiden och om de belägg Stålhane
gav för saken liksom för svenskt medlöperi
var korrekta. Vår tid liknar i mycket Hitler-tiden, dels på så sätt att vi nu återigen
utsätts för ett utländskt totalitärt tryck, dels
så att de vänsterradikala förkunnarna i vå-
ra massmedier företer en rent kuslig likhet
med 1930—40-talens nationalsocialister.
Särskilt intelligenskvoten tycks, i de fall
där övertygelsen är ärlig, vara ungefär
densamma, och den är hos vänsterradikalerna i varje fall inte högre än hos nationalsocialisterna.
Den som vill göra ner Christopher Jolins bok måste i analogi med det sagda ställa och nekande besvara sådana här frågor:
är det sant som Jolin skriver, att vår Radio/TV konsekvent har serverat sina konsumenter den kommunistiska synen på
Vietnam-kriget, undanhållande nyheter
som kunde tala till förmån för Saigon-regimen och dess beskyddare USA, frossande i överträdelser som USA-militärer har
begått men överslätande eller ignorerande
våldsdåd som Nordvietnams i Sydvietnam
kämpande reguljära arme har låtit komma sig tilllast? Är det sant, att den vänsterradikala organisationen TRU producerar ”utbildningsprogram” för radio och
TV som i den mån de behandlar u-länderna och de återstående koloniområdenas
frihetsrörelser helt och hållet återger den
sovjetiska synen och till de studieintresserades tjänst utger en ”kursbok” vars litteraturförteckning upptar två arbeten av
Göran Palm men inget av professor Tor- 370
sten Gårdlund? Är det sant- eller är det
bara förtal? – att den rasistiskt präglade
nordamerikanska våldsorganisationen De
Svarta Pantrarna (som i verkligheten stöds
av en mycket liten del av USA:s negrer)
i åratal har behandlats mycket vördnadsfullt i otaliga radio- och TV-program
samt på statliga och kommunala kulturinstitutioner? Är det sant, att våra etermedier under åratal har ägnat ett brinnande
intresse åt att redovisa sociala missförhållanden, yttringar av polisvåld samt politiska skandaler i USA men aldrig eller nästan aldrig berör sådana företeelser i Sovjetunionen, Kina, arabstaterna eller de
sovjetiska satellitstaterna? Är det sant att
i ett 1970 i tre avdelningar utsänt TVprogram om Sovjetunionens historia 1917/
18 års omvälvning framställdes som oblodig och föga våldsam, ända tills västmakterna började intervenera och att således
våldet och terrorn var någonting som Lenin egentligen inte hade något ansvar för?
Om alla dessa frågor kan besvaras nekande drabbas Christopher Jolin mycket
tungt och han får avföras från kretsen av
vederhäftiga opinionsbildare. Men det rätta svaret är i samtliga fall i stället ja: det
förhåller sig precis på det sätt som antyds
av dessa frågor, precis så som Jolin 1 sm
bok relaterar förhållandena.
Kritikerna
Det egendomliga är att ingen av de c:a 30
kritikerna (av vilka dock flera är synnerligen välvilliga) med ett enda ord bestrider
sanningshalten av den bild av opinionslä-
get som Jolins bok ger. Det hade ju varit
så enkelt för våra vänsterradikaler att ·
att Jolin bara kommer med de va s1
”fascistiska” lögnerna – om de bara bo
vågat.
De moderata, seriösa kritikerna
gjort flera sakliga invändningar. En
ker påvisar, att en uppgift om Castros
ba – ett ämne som behandlas på några
sidor av bokens 400 – inte stämmer
försöker på denna basis framställa förf
taren som ovederhäftig. En annan krit”
påvisar att en viss kommunistpräglad s
dentförening inte existerade i Lund j se
under det år Jolin anger i sin bok.
tredje granskare menar att Jolin ger
något för ljus bild av den politiska röre
friheten i tsar-Ryssland under det s’
förkrigsskedet Man blir smått gene
över att påträffa dylikt småkrafs i re
sioner av en bok som innehåller en all
les oerhörd mängd fakta, vilka dessut
styrks på 43 sidor finstilta noter – en
de~sutom som trots sin stundom ett ·
och ilskna ton genomandas av ett h”
stämt patos liknande det som under 19
och 40-talen bar upp många svenska r
fattares och andra kulturpersonlighet
förbittrade motstånd mot den tidens
talitära maktkrävare.
De seriösa kritikerna har också rest ‘
vändningar mot Jolins idehistoriska
pektiv. Jag har principiellt förståelse Ii
denna kritik men erkänner också att al
mera ingående idehistorisk analys sv’ d1
gen skulle ha kunnat fogas till vad å~
dock i allt väsentligt är en redogörelse
hur den vänsterradikala propagandan
betar i Radio/TV, på scenen och i utstäl
ningslokalerna, i skolböcker och i TRU :s
sk utbildningsprogram, i pocketböcker och
barnböcker.
I Göteborgs-Posten skrev Erik Hjalmar
Linder den 22 jan 1973 – i en replik till
Jolins i samma nummer införda bemötandt av Linders nedgörande recension av
”Vänstervridningen” den 22 dec 1972 –
att Jolin åtminstone borde f ö r s ö k t ”förstå de krafter och faktorer som formar ett
samhälle och omformar det, alltså t ex arbtte, ekonomi, intresseorganisationer, klassers och gruppers rivalitet och inbördes
styrkeförhållanden, faktiskt och välgrundat missnöje, tänkesätt och traditioner, lerande och kraftfulla utopier som motsvarar missnöjet, graden av upplysning och
dtmokratisk kultur etc. etc. – med ett
ord sådant som kan hjälpa oss att begripa
den historia vi genomlever”. Det är sannerligen inte små anspråk dr Linder ställer på en politisk stridsskrift som inte framträder med något annat syfte än det, som
man trodde, helt lovliga och demokratiska
att blottställa och bekämpa en våldsdyrkande diktaturkrävande riktning.
De vänsterradikala
En kritiker anmärker på att Jolin inte
gör någon åtskillnad mellan VPK, SKP
(tidigare KFML), KFML(r) och andra
liknande grupperingar. Han kallar dem
alla ”vänsterradikala”. Naturligtvis hyser
dessa riktningars anhängare inte identiska
åsikter; det framgår bl a av den ettriga polemik som de för mot varandra. A andra
sidan måste Jolins grepp anses försvarligt,
så om han har lagt upp sitt arbete. De
371
som har varit med länge och mmns hur
1930- och 40-talens Hitleranhängare delade upp sig i ”Lindholms frihetsrörelse”,
Furugårds-nazisterna, gruppen kring Nils
Flyg etc måste ha fått upp ögonen för att
motsättningar mellan extremistgrupper
kan vara mera skenbara än verkliga, även
om de proklameras aldrig så högljutt.
Fram emot 1930-talets slut kunde man få
höra svenska Hitleranhängare bekänna
sin beundran för der Fiihrer men också
göra vissa reservationer och sluta med att
säga: ”Jag är alltså inte nationalsocialist.”
Den fråga man på den tiden ställde sig
var hur dessa personer skulle reagera, om
de ställdes på det yttersta provet. I dag
erbjuder Sovjetunionens mycket stora inflytande och de extrema vänstergruppernas tvetydiga hållning till denna makt precis samma problem, dvs aktualiserar precis
samma risker, såvitt jag kan se.
Jolin trycker mycket starkt på de talrika
överensstämmelserna mellan den officiella
sovjetiska förkunnelsen och de svenska
vänsterradikalernas. Han vet dock, att
överensstämmelsen inte är total, då ju som
bekant de ryska kommunisterna omfattar
traditionella uppfattningar m m på straffrättens och familjerättens område samt
skarpt ogillar pornografin, som ivrigt omhuldas av våra svenska vänsterradikaler.
Men i mångt och mycket – först och
främst i synen på den värld som omger
oss – står onekligen våra vänsterradikaler
sovjetkommunisterna mycket nära.
Frågan blir då hur denna likhet eller
överensstämmelse har uppkommit. Jolin
talar på många ställen om kommunistisk
372
”penetration” av svenska föreningar och
intresseorganisationer. Att Sovjetunionen
spenderar väldiga belopp på opinionsbearbetning i främmande länder är ett faktum, välkänt sedan ett halvsekel tillbaka.
Att denna form av opinionspåverkan har
haft effekt måste antagas, men givet är å
andra sidan att alla yttringar av vänsterradikalism t ex i Sverige inte kan ha detta
ursprung. Det säger heller inte Jolin. Flera av hans kritiker gör stort nummer av
en ”konspirationsteori” som han sägs hylla
i sitt opus. Här talar den rena illviljan.
Jag har läst Jolins bok flera gånger, och
jag har ingenstans funnit spår av påståendet att våra vänsterradikaler har ingått
något slags pakt eller sammansvärjning
med främmande makt. Jolin måste vara
fullt medveten om att en mycket stor del
av våra vänsterradikaler uppriktigt tror
på sin egen bisarra förkunnelse. Kanske
är många av dem också i god tro när de
högljutt tar avstånd från Sovjetunionen,
som dock har förverkligat de centrala vänsterradikala önskemålen att socialisera
bankerna, industrin, skogarna och jordbruket.
Ideernas vägar
Hur politiska ideer förs över från ett land
till ett annat – oftast från stora länder
till små – är i själva verket en dunkel
fråga. Man kan därför inte rimligen förebrå Christopher Jolin, att han inte har lyckats klara upp den. Jag skall här blott
avslutningsvis dröja vid en synpunkt, som
Jolin själv tar upp: den militära. Småstaternas befolkningar har sen urminnes tid
hyst en med skräck blandad beundran fri
sina stormaktsgrannars militära makt. Il
har känt sig utsatta för en mycket stark poo
litisk utstrålning därifrån. Den grupp offi.
cerare, som i mars 1809 störtade Gustaf
IV Adolf, var intagen av beundran fi
Napoleon, som disponerade kontinenteJ
effektivaste militärmakt, och skyndade ·
efter kuppen att erbjuda honom att tills»
ta en ny tronföljare. I helt andra formil
men likaledes starkt påverkade det ket
serliga Tysklands militära makt svensk inrikespolitik under vårt sekels början ocl
fram till 1917, dvs tills västmakterna böf
jade få överhanden i det första världsJui.
get. Att Hitlers ockupationer före det andra världskrigets utbrott liksom hans följaode segertåg av många svenskar uppfattades som inledningen till ett nytt skede
Europas historia – som accepterades antingen resignerat eller med entusiasm –
är tillräckligt omvittnat.
I dag är den oavbrutet rustande Sovjet·
unionen kontinentens starkaste makt, vi\.
ken klart överglänser det av det sydöstasia.
tiska kriget, enorma u-landsbistånd och inre svårigheter hårt tyngda USA ifråga ou
de strategiskt placerade markstyrkornas
numerär liksom ifråga om flyg och flotta
Detta förhållande har ju satt spår i de senaste årens storpolitiska förskjutningarvilkas verkningar på t ex Västtysklands IJI.
rikespolitik Jolin bedömer mycket kritish
Men de har utan minsta tvivel också mäktigt bidragit till den förskjutning in!D
svensk opinionsbildning, som Christopher
Jolin så utomordentligt klargörande lm
blottlagt. Jag tror alltså, att pansardivisioa
erna i dag har samma förmåga att stäma svensk ungdom till förmån för de vänserradikala tänkesätten som de på Hitlers
id hade att hos oss inplantera en tidvis
ycket otäck antisemitism.
”Vänstervridningen är att betrakta som
n destruktionsprocess, fröet till demokrains undergång”, skriver Jolin (s 41). Han
nser också att de som styr sovjetimperiet
det enda imperium jämte det kinesiska
373
som finns kvar- spanar efter möjligheter
att utvidga detta och definitivt ”krossa
kapitalismen” jämte demokratin. Det är
naturligt, att så kategoriska uttalanden
om vad som kommer att hända i framtiden har väckt gensägelser. Men de som
på dessa punkter har opponerat sig borde
kunna erkänna, att det är en i sitt slag
utomordentligt värdefull bok som Christopher Jolin har gett oss.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner