Print Friendly

Åke Sjölin; Vietnamdramat i Skandinavien

Av Redaktionen | 31 december 1981


1981


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ÅKE SJÖLIN:
Vietnamdramat i Skandinavien
I Svensk Tidskrifts fårsta nummer i år skrev
ambassadör Hichens-Bergström om Norge
och Vietnamdramat och i nummer 3 i år skrev
fil dr Thede Palm om hur Vietnam bedömdes
också i Sverige. Ambassadör Åke Sjölin, som
tjänstgjorde i Sydvietnam åren 1964-67,
skriver i denna artikel om hurfårhållandet
mellan USA och Sverige blev allt sämre,
detta inte minst beroende på den dåvarande
svenska regeringens inställning.
I en artikel om ”Norge och Vietnamdra·
mat” i Svensk Tidskrift nr 1/1981 berätta·
de ambassadör D Hichens-Bergström hur
Norge med knapp nöd undgick att få sina
diplomatiska förbindelser med USA ”ned·
frusna”, när den norska regeringen Bra!·
teli i mars 1971 beslöt erkänna den Demokratiska Republiken Vietnam (DRV,
Nordvietnam). President Nixon hade
nämligen då velat demonstrativt återkalla
den amerikanske osloambassadören
Crowe. Detta skulle ha förhindrats genom
dennes snabba och energiska ingripande i
Washington. Hichens-Bergström anknyter
härtill några välmotiverade reflexioner om
det okloka i att återkalla eller vägra motta·
ga ambassadörer i konfliktsituationer, då
de mer än någonsin behövs.
Eftersom Sverige hade liknande p~
blem: ligger det nära till hands att göra en
jämförelse med hur de svensk-amerikanska förbindelserna utvecklades under viet·
namkonflikten. Vi hade ju faktiskt erkänt
DRV redan den Il januari 1969, alltsl
mer än två år före Norge. Detta sågs naturligtvis inte med blida ögon i Washing·
ton, i all synnerhet som Sverige blev det
första västerländska land som tog detta
steg och vi dessutom ungefår samtidigt
etablerade en ambassad i Havanna. Efter·
som vi inte i sammanhanget bröt fcirbiodelserna med Republiken Vietnam (RV,
Sydvietnam) blev vi också det första land,
som bröt mot den av Geneve-konferensca
1954 fastslagna principen om Vietna111
enhet. Om någon diplomatisk aktion dl
övervägts från amerikansk siJa, vet maa
väl inte. Något mer dramatiskt hände i
varje fall inte omedelbart.
I vårt fall var det ju inte heller främst
någon enstaka åtgärd som kom att belasta
&irhållandet till USA. Det var i stället en
konsekvent och av amerikanarna som
ogrundad och orättvis uppfattad svensk
kritik av deras politik. Här skall inte i
detalj beröras om kritiken var motiverad,
utan endast hur den kom att påverka våra
diplomatiska förbindelser.
Det började på Sergels Torg
Det första tecknet på att dessa förbindelser
kunde komma att bli lidande av den svensb inställningen hade kommit redan ett år
iire erkännandet av · DRV. Uppenbart
som en följd av statsrådet Palmes tal på
Sergels Torg den 21 februari 1968 och
hans deltagande i en vietnamdemonstration tillsammans med en nordvietnamesisk ambassadör hemkallades den amerikanske stockholmsambassadören Donald
Heath ”för konsultationer”. Han avreste
till Washington den 12 mars, och en talesman för det amerikanska utrikesdepartementet förklarade i sammanhanget, att ”it
may be a long long time before Heath or
anyone else returns to Stockholm”. Liksom i det norska fallet tycks man dock ha
tänkt om i Washington och Heath kom
tillbaka redan den 23 mars. Hans hälsa
var emellertid vacklande och han lämnade
definitivt sin post redan försommaren
1969, dvs några månader efter det vi erkänt DRV. Från amerikansk sida begagnades tillfället till att göra en tydligare
511
markering. Man dröjde närmare ett år
med att utnämna en ny ambassadör.
Innebörden av de amerikanska åtgärderna observerades naturligtvis i Sverige.
I en uppmärksammad artikel i Dagens
Nyheter 18 april 1968 varnade förre washingtonambassadören Erik Boheman regeringen för att fortsätta med ”en aggressivitet i sin utrikespolitik som är enastående
för ett neutralt land”. Han erinrade också
om att han själv aldrig under perioder, då
svensk politik utsatts för stark kritik i
USA, hindrats från att försvara den svenska ståndpunkten. Den senare kommentaren avsåg uppenbarligen de trakasserier,
som de amerikanska representanterna i
Sverige utsattes för.
Hur dessa hade det kan illustreras av ett
i pressen publicerat brev från en amerikansk diplomat i Stockholm, som skrev:
”they have burned my lawn, poisoned my
shrubs, broken my windows, splattered
my ear with eggs and tomatoes and sent
death-threats to my borne. And the only
satisfaction we get is an official apology
and money for damages” .
Efter att vi erkänt DRV återkom Boheman med sina varningar i en artikel i Gö-
teborgsposten 24 januari 1969. Han framhöll där, att de svenska åtgärderna stred
mot internationell praxis och också, bl a
på grund av kombinationen med Kuba, av
amerikanarna uppfattats som ytterligare
ett ställningstagande mot dem i en synnerligen ömtålig situation. Han tillade, att
reaktionen hos våra nordiska grannländer
varit ogynnsam, och dessa hade inte ens
latt förhandsmeddelande om våra planer.
512
Allt sämre förbindelser
Heaths efterträdare, ambassadören ]erorne Holland, anlände alltså till Stockholm forst den 9 april 1970. Han stannade
obetydligt över två år och återvände den
30 augusti 1972.
Hur man i USA trodde att han behandlats i Sverige kan exemplifieras av en insändare i International Herald Tribune 24
september 1973: ”The last US ambassador in Stockholm was unable to leave his
home on either official or social trips due
to the very belligerent and dangerous
mobs that continuously barassed him. He
was forced to send his family to the United
States for safety before he left.” Nu begränsade amerikanerna sig inte till att
bara låta ambassadörsbefattningen återigen stå obesatt. Vid jultiden 1972 meddelade de, att inte heller andre man på ambassaden, ambassadrådet Guthrie, som efter Hollands avresa var charge d’affaires,
skulle återvända från ett besök i Washington. Ledningen av ambassaden anfortroddes en tjänsteman längre ned på
rangskalan, ambassadrådet Olsen.
Vad värre var, ungefår samtidigt fick
den svenska regeringen besked från Washington, att den nyutnämnde svenske ambassadören Yngve Möller tv inte var välkommen där. Detta skedde trots att man
från amerikansk sida godkänt honom eller
givit agrement, som det heter på diplomatiskt språk. Indignationen var stor i den
svenska pressen. Ingen tycks i sammanhanget ha tänkt på att vi själva något tidigare gjort precis likadant.
Den historien, som blev känd genom en
artikel i Aftonbladet den 30 juni 1968, är
foljande: RV:s (Sydvietnams) regering
hade beslutat att sidoackreditera sin am·
bassadör i Bonn, Nguyen Zui Ahn, i de
skandinaviska länderna. Vederbörligt
agrement lämnades också i de tre berörda
huvudstäderna. Jag hade då sedan längei
utrikesministeriet i Saigon framhållit, att
RV var utsatt for stark kritik i Sverige och
att det vore klokt att forstärka representa·
tionen i Stockholm for att forsöka få bättrt
forståelse for de sydvietnamesiska syn·
punkterna. När den nyutnämnde ambassadören sedan skulle bege sig till de nya
tjänstgöringsorterna fick han emellertid av
den svenska regeringen upprepade gånger
besked, att han, trots att han fått agliment, inte skulle komma att mottagas i
Stockholm. Han fick därfor begränsa sin
resa till Köpenhamn och Oslo, där han i
vanlig ordning fick avlämna sina kreditiv·
brev. På en presskonferens i Oslo den 19
juni 1968 uttalade han sig också med stor
bitterhet om det sätt på vilket han behandlats från svensk sida. ”Detta”, sade han,
”är det allvarligaste ställningstagande
som någon regering tagit mot mitt land”.
Det var alltså faktiskt vi som böljade denna speciella form av diplomatisk pajkast·
n mg.
Nu hade man i alla fall nått så långt i
”diplomatisk kyla” som gärna var möjligt
utan att direkt bryta forbindelserna. Denna i fOrhållandet mellan två västerländska
demokratier unika, ja osannolika situati011
varade sedan nära ett och halvt år fram till
mars 1974. Då utnämndes åter nya ambassadörer, Wilhelm Wachtmeister resp R
Strautz-Hupe. Alltsedan dess får väl våra
diplomatiska fårbindelser med USA betraktas som normala. Det har visserligen
Aterigen gått ett helt år sedan den senaste
amerikanske ambassadören, Rodney Kennedy-Minott, hösten 1980 lämnade Sverige, utan att han fått någon efterträdare.
Försvarsministern Weinberger upplyste
emellertid under sitt Sverigebesök i mitten
av oktober att en ny ambassadör kommer
att utnämnas inom den allra närmaste
framtiden. Franklin Forsberg har ju nu
också nominerats till ambassadör i Sverige.
Varför man dröjt så länge med utnämningen vet man väl inte säkert. Kanske
posten i Stockholm varit svårrekryterad.
Tex ambassadören Temple-Black har flera gånger nämnts som en tänkbar kandidat. Hon var dock amerikansk delegat på
miljövårdskonferensen i Stockholm 1972
och det sätt, på vilket man vid det tillfället
behandlade amerikanerna från svensk
sida, kan kanske ha gjort henne betänksam.
Danmark och USA
I motsats till de två andra skandinaviska
länderna hade Danmark, såvitt jag vet,
inga egentliga problem med sina förbindelser med USA under vietnamkriget.
Ändå hade Danmark erkänt DRV samtidigt med Norge.
Man kan spekulera om anledningen,
men man fåster sig vid två faktorer, som
kan ha bidragit. En är att det fanns ganska
gott om danskar som bodde eller hade bott
i Vietnam. Svenskar med motsvarande
51 3
kunskaper om Vietnam fanns inte och förmodligen inte heller norrmän. Resultatet
kan ha blivit, att det inte var möjligt att i
Danmark bygga upp en opinion på grundval av starkt vinklade eller direkt osanna
påståenden.
En annan faktor var att Danmark under
den kritiska perioden vid mitten av 1960-
talet i Vietnam representerades av en särskilt ”tung” ambassadör. Denne, Ebbe
Munck, hade varit en ledande motståndsman under kriget, och jag tror, att han
hade avböjt ett erbjudande att bli utrikesminister. Han hade varit länge i Syrlostasien när krisen tillspetsades och hade mycket goda förbindelser. I Köpenhamn tycks
man ha tagit stor hänsyn till vad han hade
att berätta och den officiella bedömningen
av händelserna i Vietnam blev i Danmark
en helt annan än den i Sverige.
Norge och Vietnam
Av Hichens-Bergströms artikel kan man
för övrigt kanske utläsa, att även i Norge
en mera balanserad syn på vietnamproblemet är på väg, inledd av journalisten
Frank Bjerkholts bok ”Vietnam – det store bedraget”. Hichens-Bergström beskriver den som en ”demaskeringsprocess”,
”vars ingredienser av fakta och överdrifter
flyter ihop”. Boken, som anmäldes i
Svenska Dagbladet redan 30 maj 1980,
har sedan utförligt refererats av Thede
Palm i Svensk Tidskrift nr 3/ 1981.Jag kan
dock lika litet som Palm dela HichensBergströms bedömning, om han anser, att
Bjerkholt själv gör sig skyldig till över- 514
drifter. Boken innehåller visserligen jämte .
mängder av obestridliga fakta åtskilliga
uppgifter, som fortfarande inte kan säkert
kontrolleras. Hit hör en stor del av de
skräckhistorier, som berättats av flyktingar, om en fysisk utrotning av hela samhällsklasser, när kommunistregimer etablerades i Nordvietnam vid mitten av
1950-talet och i Kampuchea under senare
hälften av 1970-talet. Vad jag tror är en
underskattning av antalet dödsoffer i My
Lai kan vara ett tryckfel.
När Bjerkholt återger osäkra uppgifter
är det emellertid nästan alltid med utförliga källhänvisningar. De flesta uppgifterna förefaller vara hämtade ur tidningar,
som är kända rör objektivitet och noggrann källkritik som Le Monde, The
Times, Herald Tribune, Far Eastern
Economic Review etc. I dessa fall kan ju
uppgifterna i boken inte vara säkrare än
den uppgivna källan. Läsaren lämnas att
dra sina egna slutsatser, men man kan inte
gärna anmärka på framställningssättet.
Något liknande försök att revidera den
gängse bilden av vietnamkonflikten har
hittills inte gjorts i Sverige. Det har varit
tal om att Bjerkholts bok skulle översättas
till svenska. För närvarande förefaller det
dock inte sannolikt, att den planen skulle
förverkligas.
När man nu ser tillbaka på de ingalunda avslutade indokinesiska konflikterna
kan man inte·annat än instämma i Palms
slutsats, att propagandans innehåll, verkningar och genomslagskraft, då det gällde
att i vårt land sprida falska bilder bland de
äkta, är ett problem, som borde analyseras
vidare. Varför var denna propaganda
verkningsfullare i Sverige än i något annat
land? Hur kunde man hos oss så avskärma
sig från upplysningar, som inte stämde
med den på propagandan uppbyggda bilden? Problemet är, som Palm skriver, vä-
sentligt, eftersom vi när som helst kan råka
in i en liknande situation beträffande nå-
got annat land i en annan del av världen.
Det gäller ju här inte bara våra egna
intressen. Ambassadör Bohemans oro avsåg visserligen – helt naturligt från hans
utsiktspunkt – i första hand dessa. Han
ansåg, att den svenska regeringens handlande oavsett motiven stred mot internationell praxis, motverkade sitt syfte, avskar oss från informationskällor och hota·
de förstöra våra goda förbindelser med
USA. Svenskar mera förtrogna med Sydostasien ansåg ju också att allt detta var
viktiga argument. De var emellertid minst
lika oroade av att vi i Sverige förefåll medverka till en utveckling, som kunde befaras
leda till stora olyckor och lidanden för lndokinas folk. Massgravarna i Hue, tragedierna med båtflyktingarna från Vietnam
och katastroferna i Kampuchea förefaller
bekräfta dessa farhågor.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner