Print Friendly

Åke Sjölin; Öberg om Vietnam

Av Redaktionen | 31 december 1986


1986


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ÅKE SJÖLIN:
••
Oberg om Vietnam
Recensionerna av J Ch Öbergs
bok ”Varför Vietnam” har
präglats påtagligt av
anmälarnas skiftande
bedömningar av den av Öberg
skif.drade politiken.
Ake Sjölin gör här en saklig –
och kritisk – detaljgranskning
av boken.
Ambassadör Åke Sjölin var
ackrediterad i Saigon åren
1964-67.
L
itteraturen om det svenska Vietnam-engagemanget har för nå-
gon tid sedan utökats med ett vä-
sentligt källverk, ambassadören J Ch
Öbergs ”Varför Vietnam”. Som redan
titeln antyder är boken i många avseenden en komplettering av utrikesminister
Torsten Nilssons 1981 utgivna Ӂter
Vietnam”. Öberg, som ju var en av huvudaktörerna i sammanhanget, redogör detaljerat för såväl motiven för den
svenska vietnampolitiken som för dess
genomförande. Han lämnar upplysningar, som är nya även för den som har en
ganska.grundlig kännedom om vietnamproblemet. En särskild förtjänst är att
han in extenso återger åtskilliga eljest
svåråtkomliga dokument. Boken är intressant också på grund av vad som inte
står i den.
Recensionerna var av ganska allmän
natur och präglades påtagligt av recensenternas skiftande bedömningar av den
av Öberg skildrade politiken. Någon saklig detaljgranskning av boken synes inte
ha skett. Med några exempel avser jag
visa att även en sådan kan vara av visst
intresse. Jar; följer härvid kapitelrubrikerna i boken.
Förord
Man får antagligen redan i första raderna
av detta en förklaring till mycket av vad
Öberg skriver. Han berättar där hur han
1962 som ung attache kom ut till Indonesien med ”ganska bestämda meningar
om vad som hände i Syrlostasien och
Indokina”. Dessa var baserade på hans
ungdomserfarenheter i Frankrike av det
franska kolonialkriget i Indokina, som
han starkt ogillade. Öberg tycks sedan
aldrig ha kunnat helt frigöra sig från dessa förutfattade meningar. Genomgående
i boken är sålunda, att han uppfattar den
väpnade konflikt, som efter flera fredsår
blossade upp i Vietnam i slutet av 1950-
talet, som ett nationellt befrielsekrig.
Vietnam var emellertid då sedan länge
en självständig stat om också enligt vapenstilleståndsavtalet i Geneve 1954 provisoriskt delad på två administrationszoner med var sin styrelse.
Vad den nya konflikten gällde var därför i första hand om en kommunistisk
regim under Hanoi-regeringens ledning
skulle ersätta den icke-kommunistiska
även i den södra zonen. Om så skulle ske
kunde man med säkerhet förutse, att
även Kampuchea och Laos skulle komma att styras av kommunister, de Röda
Khmererna respektive Pathet Lao (dominoteorin). Syrlostasiens regeringar
stödde i den situationen saigon-regeringen eller förhöll sig neutrala. Intetdera
hade varit möjligt, om man ansett, att
Hanoi-regeringen förde ett nationellt befrielsekrig.
Aspen
Öberg lämnar en utförlig redogörelse för
den med detta amerikanska kodnamn betecknade svenska aktionen för att förmedla informationer mellan de stridande parterna. Eftersom jag själv ingående
behandlat ”Aspen” i en artikel i SvT nr
1/1985, ”Torsten Nilsson och Vietnam”,
avsgår jag från att ta upp den i det här
sammanhanget.
Öberg medger själv att ”Aspen” efter
två års febril aktivitet ”somnade in under våren (1968) för att förvandlas till en
dammig dossier i utrikesdepartementets
arkiv”. Hans slutreflexion är att
”Aspen” inte var till någon skada för
405
varken Sverige eller svenska intressen
eller någon av de inblandade parterna.
Vad kan man väl mer begära av svensk
diplomati?” Möjligen kan man väl tänka
sig något högre anspråk på en verksamhet, som i alla fall kostar mycket pengar.
Erkännandet
Öberg behandlar under denna rubrik vad
han omväxlande kallar erkännande av
DRV, erkännande av Nord-Vietnam,
normalisering av våra förbindelser med
Vietnam resp Nordvietnam och upprättande av diplomatiska förbindelser med
DRV:s regering mm allt inexakta formuleringar, som vid närmare granskning visar sig svårtolkade.
Över huvud taget tillhör ju erkännandefrågor folkrättens mest komplicerade
problem. När det gäller en stat, vars väg
till självständighet varit så slingrande
som Vietnams, blir de exceptionellt besvärliga, i all synnerhet som folkrättslärda inte kunnat enas om bedömningen
av viktiga avsnitt. Därtill kom att det i
Vietnam fanns två regeringar, en i Saigon och en i Hanoi, som båda ansåg sig
vara den enda lagliga.
För att bedöma Öbergs redogörelse
räcker det dock att ha följande i tankarna:
l) Uppgörelsen i Geneve 1954 utgick
som ovan nämnts från att det bara fanns
en vietnamesisk stat, även om den tillfälligt var uppdelad på två administrationszoner. Båda regeringarna byggde sin
ställning på denna uppfattning, men de
hade olika officiella namn på staten. I
Saigon talade man om Republiken Vietnam (RV) och i Hanoi om Demokratiska
Republiken Vietnam (DRV). Det är
emellertid viktigt att komma ihåg, att det
406
ur dessa regeringars synpunkt rörde sig
om samma stat, liksom Spanien under
inbördeskriget kallades Republica
Espaiiola av den republikanska regeringen och Espaiia av Franco-sidan. Den s k
tvåstatsteorin hade före 1969 inte fått nå-
gon praktisk betydelse.
2) Man skiljer inom folkrätten mellan
erkännande av en stat, erkännande av
en regering och upptagande av diplomatiska förbindelser. Det rör sig alltså här
om tre helt skilda saker, även om upptagande av diplomatiska förbindelser normalt också innebär erkännande av såväl
stat som regering. Inte ens det är alldeles
undantagslöst – jämför Storbritannien/
Israel 1949.
3) När Sverige hösten 1957 röstade
för RV:s upptagande i FN, vilket dock
hindrades av Sovjets veto, innebar det
enligt ”slutklämmen” i såväl ambassadören Jarrings röstförklaring som i vår
senare notifikation om erkännandet till
RV:s regering att vi de jure erkänt ”Vietnam” kort och gott.
Vi tog inte ställning till vad landet officiellt skulle kallas. Att vi ställde notifikationen till saigon-regeringen torde ha berott på att den genom arrangemang i
samband med Geneve-uppgörelsen, för
att t ex citera den brittiska regeringens
bedömning 1957, blivit ” the sole
Government entitled to represent the
State of Vietnam in international affairs” .
4) Vad Öberg kallar ”erkännandet av
DRV” skedde genom en av honom in
extenso återgiven skrivelse den 9januari
1969 från Torsten Nilsson till hans kollega i Hanoi-regeringen Nguyen Dut
Trinh, i vilken Nilsson föreslår, att diplomatiska förbindelser skall upptagas melIan de två regeringarna. Det finns inte ett
ord om erkännande i skrivelsen.
Den som tog del av dessa grundläggande officiella dokument måste ha trott sig
få en klar och entydig bild av händelseförloppet. Enligt denna skulle vi 1957 ha
erkänt Vietnam som en enhetlig suverän
stat, därvid följande det exempel som
satts av flertalet andra länder. I anslutning härtill skulle vi ha upptagit diplomatiska förbindelser med regeringen i Saigon. Den senare utvecklingen i Vietnam
skulle dock ha gjort att vi i januari 1969
beslöt att erkänna regeringen i Hanoi
och uppta diplomatiska förbindelser med
den i stället. Vi skulle alltså ha haft erkännandet av den kinesiska fastlandsregeringen som modell.
Boken är intressant också på
grund av vad som inte står i den.
När man nu läser Öbergs bok finner
man emellertid att vi folkrättsligt tycks
ha baserat vår vietnampolitik på ett helt
annat resonemang. Detta förefaller –
Öbergs framställning är oklar – ha varit
följande. När vi 1957 erkände ” Vietnam” avsåg vi en stat, vars territorium
omfattade den södra administrationszonen och vars nordgräns därför utgjordes av demarkationslinjen mellan de två
zonerna. Vi skulle alltså redan 1957 som
första och under dåvarande förutsättningar enda stat ha erkänt Vietnams delning. Genom brevet till Hanoi-regeringen skulle vi sedan ha erkänt ytterligare
en stat, vars territorium utgjordes av den
norra administrationszonen.
I intetdera fallet underrättade vi dock
motparten om den avsedda begränsningen av det svenska erkännandet.
Av flera skäl förefaller denna uppläggning föga trovärdig. Den har emellertid
legat till grund för åtskilliga uttalanden
av den svenska regeringen. Det vore alltså fel att bara skylla på Öberg. Men inte
är resonemanget lätt att begripa.
Sveriges bistånd till ORV
Öberg berättar att regeringen redan i ett
tidigt skede av kriget ”förklarat att
svenska biståndsinsatser i de båda Vietnam, Nord som Syd, var att vänta”, och
att en arbetsgrupp tillsattes av utrikesministern för att förbereda detta. Öberg
fick i uppdrag att koordinera gruppens
arbete och att svara för dess förbindelser
med utrikesministern. Som enda ytterligare medlemmar i gruppen utsågs tre på
den tiden unga UD-tjänstemän, Ethel
Ringborg, Rolf Ekeus och Ulf Svensson.
Enligt Öberg överlät utrikesministern
”helt på oss tjänstemän att komma överens om hur biståndet till DRV skulle utformas”. Detta bistånd avsågs ursprungligen bli en samnordisk angelägenhet.
Arbetsgruppen utvidgades därför under
någon tid med en tjänsteman från vardera Danmark, Norge och Finland. Grannländerna drog sig emellertid på ett ganska tidigt stadium ur det planerade samarbetet. Sverige fortsatte därför ensamt att
förbereda vad som skulle bli vårt dittills
ojämförligt mest kostnadskrävande biståndsprogram.
Så långt Öberg. Vilken inriktning det
svenska biståndet avsågs få framgick
förmodligen av två av Ringborg, Ekeus
och Svensson gemensamt skrivna artiklar i ”Tiden” nris 9 och 10/1969. l dessa
utvecklades vad de ansåg böra vara de
407
för svenskt u-landsbistånd vägledande
principerna. Deras argumentation var
baserad på en stark tro på socialism och
jämlikhet som utvecklingsbefrämjande
faktorer och en motsvarande misstro till
privata företags betydelse i sammanhanget. Den svenska hjälpen ansåg de
därför böra riktas till ”länder med ett
socialistiskt ekonomiskt system och
icke-socialistiska länder, vars regering
svarar på ett ökat tryck underifrån genom en aktiv reformpolitik.” Sverige
borde i de sistnämnda länderna ”medverka till att öka trycket underifrån”,
förmodligen en av de mest äventyrliga
målsättningar som någonsin rekommenderats för svensk u-landspolitik. Ett socialistiskt ekonomiskt system finns väl
egentligen bara i vad vi i dagligt tal kallar
kommunistländer.
Bland övriga huvudpunkter i programmet kan nämnas ” kollektivisering av
jordbruket i form av jordbrukskooperation” och industribistånd, som skulle reserveras för statliga (och därför vanligtvis mycket stora) och kooperativa projekt.
Ekeus och Svensson kom enligt Öberg
”att bli de verkliga arkitekterna bakom
all planering av det svenska biståndet till
DRV” . Det är därför inte överraskande,
att man i detta tycker sig känna igen
några av tankegångarna i ” Tiden”-artiklarna.
Ett kongresstal och dess följder
Öberg beskriver i detta kapitel bl a hur
det sålunda utarbetade biståndsprogrammet utsattes för hård kritik såväl i Sverige som utomlands och då särskilt i USA.
Grannländerna ansåg sig inte böra fortr 408
sätta samarbetet med Sverige. Tjänstemän inom UD anmälde betänkligheter.
Kritiken ledde dock inte till något resultat. Regeringen lät sig inte påverkas,
utan den för våra förhållanden mycket
stora biståndsaktionen drogs igång. Jag
kan inskjuta attjag själv inte tillhörde de
av Öberg avsedda kritiska tjänstemännen. Jag var vid den tid det gällde generalkonsul i Västberlin och hade inte med
saken att göra.
Först nu, när jag läser Öbergs bok,
finner jag att jag ändå oavsiktligt förekom i marginalen. Jag hade ju ingen
aning om att författarna till ”Tiden”-artiklarna sysslade med bistånd till Vietnam. Mina erfarenheter som beskickningschef i redan då 13 sinsemellan mycket olikartade u-länder sade mig emellertid, att det av dem i ”Tiden” skisserade
programmet var, låt oss säga, föga ändamålsenligt. Jag skrev därför en åtta sidor
lång promemoria i vilken jag redovisade
skälen för min kritiska bedömning. Den
skickade jag till Ethel Ringborg, som var
den enda av de tre somjag kände personligen. När jag nu 15 år senare läser igenom promemorian finner jag den anmärkningsvärt aktuell. I dag hade jag
skrivit detsamma, bortsett från att jag
hade skrivit verben i singularis.
Såväl den inhemska som den utländska kritiken mot det svenska biståndsprogrammet gällde ju ursprungligen dess
principiella inriktning och tidpunkten för
dess igångsättande. En helt annan sak är
att man i Sverige och bland biståndsarbetare på platsen senare påstått att enskilda projekt som t ex Bai Bang varit
tekniskt och organisatoriskt illa utformade. Eftersom Öberg säger sig skola
skriva en särskild bok om dessa projekt
väntar jag med eventuella kommentarer
till dess den utkommit.
Song My
Öberg ägnar stort utrymme och en dikt
åt Song My – (My Lai) massakern, då
en amerikansk trupp under en militär
operation dödade ett stort antal civila
vietnameser, även kvinnor och barn. Det
var en upprörande händelse, som ingen
försvarar. Den ursäktas inte av några
förklaringar.
Den franske asienexperten Jean Larteguy – ingen speciell vän till USA – gör
ändå en jämförelse med massmördandet
i Hue, när staden underTet-offensiven i
Förmodligen en av de mest äventyrliga målsättningar som någonsin rekommenderats för svensk
u-Landspolitik.
februari 1968 ett par veckor hölls besatt
av Hanoi-regeringens trupper, närmare
bestämt 5. och 324. divisionerna. Han
skriver i sin bok om kriget: ”Man har
enligt min åsikt talat för mycket om My
Lai; inte tillräckligt om Hue. My Lai utplånar inte Hue, lika litet som Hitlers
brott utplånar Stalins.
Sedan är det antalet: 5800 döda mot
128 (Öberg anger här 504, endera siffran
måste vara fel). Och dessutom omständigheterna; å ena sidan en ynklig löjtnant, som har blivit alldeles galen,
skjuter under en militär operation på
obeväpnade civila, och å den andra en
politisk organisation, som består av gamJa politiska kämpar och höga officerare,
beslutar döda tusentals människor och
låter sedan kallblodigt verkställa domarna. I lugn och ro. Det är det som gör
skillnaden.” Många av de dödade i Hue
torterades först. Några begravdes levande. Bland offren var många av universitetets professorer och studenter.
Hela familjer utrotades inbegripet spädbarn. Händelserna i Hue blev allmänt
kända, säkert också av Öberg, omedelbart efter det att staden den 24 februari
1968 återerövrades. Bl a skrev Oriana
Fallaci om dem. De tycks emellertid inte
ha föranlett någon reaktion alls från
Öbergs sida. I boken skriver han blott
om hur under Tet-offensiven ”befrielsearmens flagga vajade över fästningen i
Hue dag efter dag” .
My Lai-incidenten hände den 16mars
1968 men blev allmänt bekant först hösten 1969, 20 månader senare. Då greps
Öberg rimligt och lovvärt av en stor indignation, som bl a resulterade i hans
dikt. Han skriver själv att ”Det var nödvändigt och riktigt att reagera när nyheterna om Song My nådde vår världsdel.
Det är ytterst en fråga om mänsklig anständighet. En fråga om självrespekt. En
fråga om trovärdighet för och trohet till
de värderingar vi bekänner oss till.”
Allt detta måste man ju hålla med om,
men man noterar att Öberg reagerade
mycket selektivt. De verkligt stora massakrerna på civila ägde rum under Hanoi-armens slutliga offensiv söderut
våren 1975. Bara som ett exempel kan
nämnas vad som hände på vägen mellan
Pleiku och Tuy Hoa vid kusten.
Här angreps en tre svenska mil lång
409
kolonn av flyktingar, uppskattade till
mellan l00 000 och 250 000, hänsynslöst
med artilleri och granatkastare. Antalet
dödsoffer kan man inte ens gissa. Vid en
liknande händelse 1972 lär omkring
20000 civila flyktingar från Quang Tri ha
dödats av nordvietnameserna. Liksom i
My Lai gällde det i båda fallen obeväpnade personer, som råkade befinna sig i
ett område där militära operationer på-
gick. Man kan säga att Pleiku-vägen var
ett My Lai ijätteformat, men det inspirerade inte Öberg till att skriva något
poem.
Till historien hör att den i My Lai ansvarige befälhavaren ådömdes livstids
straffarbete (sedermera avkortat), under
det att man inte hört något om åtgärder
för att straffa de för Hue och Pleikuvägen ansvariga. Inte lär man väl få göra
det heller.
Öbergs framställning kan motivera åtskilliga andra kommentarer, men det får
räcka med ovanstående exempel.
”Varför Vietnam” är ändå ett värdefullt bidrag till vår vietnamlitteratur. Den
är välskriven och lättläst och ger en nästan överraskande öppen inblick i verksamheten i Sophia Albertinas palats. För
framtida forskare blir den en viktig primärkälla. Eftersom Öbergs syfte med
boken är att förklara och försvara den
svenska vietnampolitiken – därav titeln
– så har den emellertid blivit mycket
ensidig. Den lär därför inte komma att
representera den definitiva historieskrivningen rörande vårt vietnamengagemang.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner