Print Friendly

Åke Sjölin; En tidig Orwell

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ÅKE SJÖLIN:
En tidig Orwell?
Man trodde allmänt att den elegante resenären som just tagit in på hotell ”lemlikheten” var en främling, men det var
han egentligen inte. Han var faktiskt
både född och uppväxt i den nordliga
huvudstaden, men han hade varit så
länge och så långt borta, att ingen längre
kom ihåg honom. Det var därför med
nyfikenhet som han genast begav sig ut i
staden för att se vad som kunde ha förändrats sedan hans ungdom. Han visste
redan, att det gamla kungadömet hade
störtats och ersatts med ett republikanskt styrelseskick. Vad orsakssammanhanget än kunde vara hade detta
följts av en krisartad försämring av statsfinanserna. Det var därför en stad i förfall som mötte hans ögon. Det var smutsigt, husen var illa underhållna och på
gatorna böJjade t o m buskvegetationen
att få faste.
Vår resenär ställde först stegen till den
gamla domkyrkan. Han hälsades där välkommen av en turistguide, som anade
drickspengar:
”Stor heder gör Ni denna gamla kyrka
då ho n det första föremålet är,
som ni, så outvilad från er resa
vill se i vår briljanta hufvudstad.
Andra resande ha stött sig
på några träsk och skogshult mellan husen
palatser utan tak och enebuskar,
som här och där idyllisera torgen;
men ni, ni anar lätt, att fria män
behöfva fritt utrymme.”
Besöket i kyrkan blev skakande för honom på grund av de minnen det väckte.
Han fortsatte ändå sin vandring genom
staden. På en plats, där en militärmusikkår spelade, måste han fråga en tillfällig
följeslagare:
”Säg vad som förehafs
i dessa kackelstugor runt omkring
där oupphörligt skrål av barnaröster
gällt öfverljuder trummorna och spelet.··
Han fick beskedet, att det var skolor, där
undervisning bedrevs:
”men enligt ett nytt system av barnen
själva”
Den billiga metoden med lärarfria lektio·
ner var dock begränsad till de lägre klasserna. På gyronasienivå hade man lärare,
en hårt prövad yrkesgrupp:
”Där föreläses genom svar på frågor:
med lärarn tvistar man, handklappar,
visslar,
och stundom kastas han på gatan ut;
det kallas den sokratiska metoden.”
* *
*
Någon dag senare beslöt sig resenären
för att begära företräde för republikens
president. l dennes väntrum befann sig
redan ett antal synnerligen självmedvetna medborgare. Några ämbetsmän
stod försagda i vrårna. Redan resenärens
klädsel väckte de förstnämndas intresse:
”Er dräkt är också otillbörligt grann,
förstås på d e t t a stäiiie; annorstädes
kan även friheten gå elegant.
h ä r hör en smula sluskighet till saken!”
Presidenten lät emellertid vänta på sig.
Orsaken var att statsledningen drabbats
av vad vi på modern svenska kallar lidbommeri. En av statssekreterarna förklarade att en deputation från Sibyllebröderna – möjligen ett politiskt parti:
”infann sig nyss
med fyrahundra utkast till de lagar,
som vid den sista veckans ärorika revolution
så allmänt äskades.
Vi sammantråckla nu de sibyllinska
flygbladen, att de ej på förvaringsvinden,
där alla väder blåsa in, ej må
beständigt fladdra mellan golv och tak.”
Under väntetiden kom vår resenär i
samspråk med några av de närvarande
och fick veta mer om utvecklingen i landet. Bl a hade samboförhållanden gjorts
normerande för förbindelserna mellan
man och kvinna. En ny namnlag hade
brutit förbindelsen mellan fäder och
barn. Något slags allmän arvsfond hade
inträtt som arvinge till alla män. Mödrarna fick rikliga barnbidrag. Men gemene
man hade svårt att acceptera alla nymodigheterna. En progressiv medborgarinna klagade:
”Har vår visa mönsterstat förgäves
från äktenskapet lyftat vigselns ok,
gjort alla fäder anonyma, gjort
sig själv till deras arving, iklätt sig
ideras ställe att försölja barnen, –
kort sagt: omskapat oss till en familj?”
Men det var inte bara på det familjerättstiga området som man hade problem.
Försvarsväsendet hade försummats, och
man hade bl a inte resurser att effektivt
51
bevaka sjöterritoriet. T o m seglande
övervattensfartyg hade kunnat ta sig in
till kusten utan att observeras. En närvarande officer kritiserades för att han lämnat sitt fort och låtit det:
”så snöpligt överraskas av ett par usla
kaparskutor”
men han försvarade sig med att hans
manskap ju inte fått någon lön och därför
måste skaffa sig mat själva. Man hade
vid tillfället varit upptagen med höbärgning. Ursäkten ansågs acceptabel och
frågan fick förfalla.
* *
*
En av de gamla ämbetsmännen kunde
berätta, att massmediernas folk fått en
tidigare okänd maktställning:
”De äro nämligen publikens ombud,
att till dess ledning över allting döma:
och det på grund av sann självskrivenhet,
ty fullmakten därtill de själva skrivit” de
dömer
”en sann, ofelbar, allmängiltig folkdom”
Nykomlingen blev i alla fall mycket väl
mottagen av de församlade representanterna för den nya härskande klassen. De
bjöd honom t o m att delta i den stora
bankett, som vaJje vecka på statens bekostnad avåts av publicisterna och de
ledande sibyllebröderna.
BöJjan av den festen blev uppsluppen,
störd bara av ett par bekymrade supplikanter, som lyckades tränga sig in för att
klaga över sina pensioner. Föga anade
/
/
52
deltagarna, att den för alla – gäst som
värdar – skulle sluta med förskräckliga
katastrofer. Konversationen var livlig,
dryckerna flödade och många föll under
bordet. Mot festens slut uppstämde de,
som kunde sitta kvar på stolarna, en glad
men något rusig sång:
”Nu tacka vi staten för mat och för
drick,
republik, filibom, republik. ”
Men nu böljade oväntade saker hända.
Fönsterrutor krossades. Skrik hördes
utanför festlokalen. Tumultet blev allt
värre. En officer kom inrusande och rapporterade. De ”usla kaparskutorna”
hade följts av en stor invasionsflotta. En
hel fientlig arme hade redan landsatts:
”Förnimmen: Fienden är redan över
oss,
Hans förtropp har ej tre mil hit; Förstärkning!”
Bankettdeltagarna greps nu av panik och
försökte ta sig ut genom dörrar och fönster, men stoppades av en rasande folkmassa, som krävde handling och ledning
av dem, som var valda att styra landet.
En av de få, som inte tappade fattningen,
var gästen. Eftersom han hade sagt sig
ha militär erfarenhet beslöt man hastigt
att anförtro honom ledningen av försvaret:
”Er önskan är min lag: jag lyder er,
och jag förtvivlar ej om landets räddning
men lugn och sans är krigarns första vapen,
blott den klenmodige förlorad är”.
Förvirringen och paniken i Iandet hade
dock nu blivit total. Ingen kunde hejda
de egna trupperna, som i vild flykt när·
made sig huvudstaden. Nya förband
kunde inte heller sättas upp då så många
undandrog sig värnplikten. Landets slut·
liga sammanbrott blev oundvikligt trots
den nye ledarens ansträngningar. För·
tvivlad måste han lämna landet, men han
kom inte så långt innan han upphanns av
döden.
Den här dramatiska historien publicera·
des i Uppsala 1824. Men vem var den
poetiske krönikören som nedtecknade
den? Det var P D A Atterbom, mera
läsvärd än läst. Och vem var resenären?
Det var kung Astolf, som inkognito åter·
vände till sitt land efter att några hundra
år ha vistats på Felicias tidlösa ö. Atter·
boms avsikt var givetvis att som varning
till sina landsmän skriva en skräckver·
sion av framtiden. Den sentida läsaren
får väl bedöma i vad mån den kanske
blivit mer än en vision.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner