Print Friendly

Åke Sjölin; Böcker om Vietnam

Av Redaktionen | 31 december 1986


1986


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ÅKE SJÖLIN:
Böcker om Vietnam
Dokumentationen om Vietnam
är föga känd för den svenska
publiken. Det ringa beaktandet
av bla de böcker av Chi och
Tongas, som omnämnes i
denna artikel, kan ha bidragit till
den officiella svenska
bedömningen av dagens
Indokina.
Ambassadör Åke Sjölin var
ackrediterad i Saigon åren
1964-1967.
A
v Magnus Fälts anmälan av
Truong Nhu Tangs bok ”A Vietcong Memoir” i SvT nr 3/1986
framgår att vi nu fått en ganska omfattande ytterligare dokumentation av vad
som faktiskt hände efter det att Hanoiregeringen 1975 tog makten även i södra
Vietnam. Tangs bok är mycket värdefull
som primärkälla. Författaren hade en ledande ställning inom FNL. Han var
obestritt en motståndare till saigon-regeringen och amerikanarna. Som justitieminister i den Provisoriska Revolutionära Regeringen (PRR) i sydvietnam
hade han också en bättre överblick över
vad som hände än de flesta.
Mycket av vad Tang har att berätta är
dock inte direkt nytt. Han har sålunda
själv tidigare redogjort för sina upplevelser i en lång och uppmärksammad artikel
med rubriken ”The Myth of a Liberation” i ”New York Review of Books”
21.10.1982. Man kan i förbigående också
nämna att en annan författare, Doan Van
Toai, i sin nyligen utgivna bok ”The
Vietnamese Gulag” skildrat händelserna
i sydvietnam under slutet av 1970-talet.
Toai hade varit en av ledarna för
studentoppositionen mot saigon-regeringen och kommunistsympatisöL Han
fick ändå utan dom och känd anledning
tillbringa ett par år i den nya regimens
fängelser. Detta öde delade han med otaliga andra sydvietnameser. Toai har tidigare skrivit artiklar i fransk och tysk
press.
Falk skriver i sin anmälan, att ”Fler
än Tang kunde och borde redan under
60-talet och 70-talets början ha insett vad
som var på väg att hända”. Till det kan
sägas, att det var ju just vad många
gjorde. Om inte hade ju det långa kriget
för att leda utvecklingen in på andra banor inte ägt rum. Man hade sålunda långt
före 1959, då striderna började, trott sig
veta vad som skedde, när kommunisterna grep makten i norra Vietnam några år
tidigare. Något liknande förväntades
hända i söder, om de segrade även där.
Närmare en miljon flyktingar från norr
hade haft skrämmande historier att berätta. I två böcker hade sedan kommit
mycket detaljerade redogörelser för den
En intensiv indoktrinering genomfördes av hela den nåbara befolkningen.
politiska omvälvningen där, skrivna av
författare, som själva upplevt den. Dessa
böcker kom att få stor betydelse för opinionsbildningen på olika håll i världen
och särskilt i USA. I Sverige tycks de
däremot ha förblivit i det närmaste
okända utanför UD:s murar. Det kan
därför fortfarande vara motiverat att fästa uppmärksamheten vid dem.
L’enfer communiste au Nord Vietnam
Först kom den i Frankrike 1959 utgivna
”L’enfer communiste au Nord Vietnam” av Gerard Tongas. Man kunde av
titeln att döma förmoda att författaren
var en rabiat antikommunist. Det var
han inte alls. Han var en vänsterman och
antikolonialist. Till yrket var han historiker. När han 1953 kom till Vietnam
hade han en icke obetydlig vetenskaplig
produktion bakom sig. Hans uppgift var
att i Hanoi organisera ett antikolonialistiskt privatläroverk för att erbjuda ett
~,.___ ·~-·- ~-
479
alternativ till det statliga franska lyceet.
Efter 1954 begav sig emellertid flertalet
av hans elever till saigon-regeringens
zon i södra Vietnam. Han antog då ett
erbjudande om en tjänst vid ett vietnamesiskt gymnasium i Hanoi. Tongas var
alltså en av de ytterst få fransmän, som
var beredda att med glädje stanna och
arbeta för den nya regimen.
Under hela sin tid i Vietnam samlade
Tongas material till den bok, som han
avsåg skriva efter hemkomsten. Ett första utkast skrev han redan i Hanoi ”när
jag kunde konfrontera mina iakttagelser
med verkligheten, diskutera på nytt med
berörda personer, kontrollera mina anteckningar med källorna och, om erforderligt, komplettera dem” . Avsikten
var, uppger han, inte att skriva ett vetenskapligt verk utan ”en fördjupad och
skrupulöst noggrann vittnesberättelse”.
När han 1959 flyttade hem smugglade
han ut ett första manuskript i botten av
familjehundens transportkorg.
From Colonialism to Communism
Den andra boken var den 1964 utgivna
”From Colonialism to Communism” av
nordvietnamesen Hoang Van Chi. Denne var en tidigare anhängare av Viet
Minh, som aktivt deltagit i motståndet
mot fransmännen. Liksom Tongas var
han gymnasielärare till yrket. Den stora
omvälvningen hade han upplevt i ett litet
samhälle långt inne i det redan dessförinnan av Viet Minh behärskade området.
Enligt förordet ville han i boken skildra ”vad jag har sett – och i viss mån
deltagit i – i hopp om att ge ett anspråkslöst bidrag till sociologins utveckling och
samtidigt lämna upplysningar, som inte
480
tidigare varit tillgängliga för författare,
som skriver om Vietnam och asiatisk
kommunism”. Framför allt sade han sig
vilja beskriva systemet för genomförandet av proletariatets diktatur i nordvietnam ungefär från 1953/54 dvs efter det
kommunisterna lyckats utmanövrera de
främst nationalistiska rörelserna från
ledningen av Viet Minh. För kommunistema blev det då väsentligt att eliminera
alla tänkbara källor för framtida opposition.
Båda författarna beskriver i detalj hur
detta främst skedde genom en intensiv
indoktrinering av hela den nåbara delen
av befolkningen. Alla beordrades att delta i hjärntvättliknande kurser anpassade
efter de olika gruppernas förmåga att tillägna sig de invecklade marxistisk-leninistiska lärorna. T ex måste skollärarna
varje år ägna de tre månaderna långa
sommarferierna åt att gå på sådana kurser.
Vad som på sin tid väckte den största
uppmärksamheten var dock vad som i
böckerna berättas om ”likvideringen”
av folkgrupper, som förmodades över
huvud taget inte kunna inlemmas i det
planerade socialistiska samhället. Detta
skulle ha skett genom ett par till namnet
oskyldiga åtgärder, den ekonomiska utjämningen och landreformen. Den senare skulle dock enligt Hanoi-regeringens
direktiv kombineras med avslöjande av
”motrevolutionärer” ute i byarna och
undertryckande av ”motrevolutionen”.
Detta ledde till förskräckliga resultat.
”Landreformen” skriver Tongas
”blev förevändning för ett obeskrivligt
slaktande, som – enligt vad jag kunnat
ta reda på efteråt – innebar att omkring
l00 000 människor dödades”. Hoang
Van Chi, som inte begränsar sig till landreformperioden, och som räknar även
med döda på grund av avsiktligt åsamkande umbäranden, vägrad sjukvård,
självmord m m i och utanför fånglägren,
tror att 5 % av befolkningen omkom.
Omräknat till individer skulle det göra
omkring en halv miljon.
Båda böckerna var mycket väldokumenterade. Påståendena om det stora
antalet dödsoffer ansågs dock på sin tid
vara orimliga och vann ringa tilltro. Det
är ju först senare som man fått liknande
rapporter från andra länder. När den inhemska oppositionen mot den amerikanska vietnampolitiken kulminerade i
böljan av 1970-talet – men först då –
utsattes ”From Colonialism to Communism” för en ingående granskning.
The Myth of the Bloodbath
Mest systematiskt sammanfattades invändningarna i den 1972 utgivna skriften
”The Myth of the Bloodbath. Vietnams
landreform reconsidered” av D Gareth
Porter. (Cornell University, International Relations of East Asia Project). Det
uppges där bl a att Chi på grund av för
bindelser med saigon-regeringen inte var
något trovärdigt vittne, att landreformen
var sakligt motiverad, att boken innehåller många översättningsfel och framför
allt att enligt officiella nordvietnamesiska uppgifter endast mellan 800 och
2500 personer avrättats i laga ordning i
samband med landreformen.
Cambodia. Starvation and Revolu·
tion
I en senare bok, ”Cambodia. Starvation
and Revolution”. (Monthly Review
Press. New York.) har Porter jämte G
Hildebrand försvarat Pol Pot-regeringen
i Kampuchea. Det finns emellertid informationer, som inte överensstämmer med
vad Porter skriver. De efter rannsakning
och dom avrättade anses sålunda vara
bara en mindre del av dödsoffren.
Grupper som förmodades inte
kunna inlemmas i det planerade
socialistiska samhället likviderades.
Toai beskriver t ex hur han i fängelset
träffade en medfånge från nordvietnam,
som 1957 varit chef för ett omskolningsläger där. ”Det är döden” hade denne
sagt. ”Jag vet vad jag talar om. Lägren
ligger långt inne i djungeln. – – -ingen
som helst läkarvård ges och man får de
förskräckligaste sjukdomar: dysenteri,
malaria, beri-beri. Det är den säkra dö-
den”. På Toais fråga varför en tidigare
kommunistisk funktionär satt i fängelse
och sade sig komma att dö där, när regeringen var kommunistisk, svarade denne, att han visste för mycket. ”Vittnena
måste försvinna” .
I den östtyska redogörelsen för vietnamfrågan, ”Vietnam 1945-1970” av D
Weideman och R Wiinsche (Verlag der
Wissenschaften, Berlin 1971) förklaras
det (sid 104), att ”det reaktionära borgerskapet och de feodala godsägarna likviderades som utsugarklass under loppet
av den revolutionära utvecklingen”.
481
Systematisk utsvältning
Chi berättar om en systematisk utsvältning av medelklassen. Porter förnekar
att någon sådan förekommit. Tongas ger
dock följande självupplevda exempel,
som han påstår är ett av många tusen
liknande fall. Det gällde en fabrikör, som
han kände, och som tidigare haft en
snickerifabrik med 40 anställda. Under
första året efter att Viet Minh 1954 övertagit makten kunde denne fortsätta verksamheten. De nya ministerierna skulle
utrustas. Arbete fanns, men förtjänsten
var obetydlig. Fabrikören blev en arbetare bland andra, men han var ansvarig
för driften. Från mitten av 1955 blev lä-
get ett annat. Beställningarna upphörde,
och han blev tvungen att avskeda arbetarna, utom den äldste, som fick gå kvar
och utföra små reparationsarbeten för
egen räkning. Ägaren måste leva på sina
besparingar så länge det gick. Skatten
drevs in som förut.
Regimen var inställd på att så snabbt
som möjligt beröva honom all egendom,
”under kommunistisk regim är det förbjudet att äga någonting; borgarklassen,
eller den ägande klassen måste därför
försvinna”. När Tongas i mitten av mars
1956 hälsade på hos denna familj var
samtliga 15 medlemmar från en 68-årig
farfar till ett 16 månader gammalt barn
märkta av svält. Den 40-årige familjefadern var blott en skugga av sig själv. Mitt
under ett livligt samtal avbröt han sig,
öppnade ett skåp och visade Tongas några flaskor med gift, som han avsåg att
döda sig själv och hela familjen med när
svältdöden var nära. Tre dagar efter
Tongas besök avled gamlingen av ett av
svält framkallat ödem. I mitten av april
fick Tongas veta, att massjälvmordet
r 482
hade verkställts den 14 april och att hela
familjen hade utplånats utom två barn på
14 resp 18 år, som på okänt sätt hade
försvunnit dagen innan. Enligt vad han
senare erfor hade också fyra av de avskedade arbetarna begått självmord med
hela sina familjer.
Chis bok torde fortfarande gå att köpa.
Tongas’ som kom ut även på engelska,
är sedan länge utgången på förlagen.
Själv lyckades jag omkring 1981 genom
det förträffliga svenska bibliotekssamarbetet få låna ett exemplar från ett bibliotek tillhörigt en politisk organisation,
som måste ha många FNL-sympasitörer
bland sina medlemmar. Enligt en anteckning i boken måste den ha förvärvats
1961. Något överraskande fann jag att
under de därefter förflutna tjugo åren
ingen tidigare läsare brytt sig om annat
än fransmännens inledningsvis beskrivna försyndelser. När författaren övergick till att skildra händelser under Ho
Chi Minhs regim som landreformen m m
hade man tappat intresset. Endast de 70
första sidorna i boken var uppskurna. De
återstående 400 fick jag skära upp själv
– ett exempel så gott som något på det
selektiva utnyttjandet av informationsmaterial från Vietnam, som man kunnat
iaktta i Sverige.
Det ringa beaktande som Chis och
Tongas böcker – och i vad avser sydvietnam också de inledningsvis ovan omnämnda författarnas – fått i Sverige kan
ha bidragit till den officiella svenska bedömningen av dagens Indokina.
SIDAS faktabroschyrer
T ex SIDAs uppfattning framgår av denna myndighets med några års mellanrum
utgivna faktabroschyrer.
1976 skriver man där om Vietnam:
”Den sista april 1975 tågade syd- och
nordvietnamesiska befrielsestyrkor in i
Saigon – – – Därmed hade det vietnamesiska folket vunnit sitt nationella oberoende efter 30 års intensiv kamp”.
1985 är formuleringen: ”När Vietnam
1975 efter 30 års befrielsekamp återigen
blev en självständig nation etc”.
I fråga om Laos är bedömningen 1978:
”Den demokratiska Folkrepubliken
Laos utropades i december 1975. Därmed var ett nära tvåhundraårigt beroende av andra stater slut”.
1986 står det: ”1975 blev Laos fritt
efter årtionden av krig” .
Det avgörande året anser SIDA alltså
vara 1975, då kommunisterna i strid mot
ingångna avtal eliminerade alla andra politiska grupper och grep den totala makten i båda länderna (och också i Kampuchea). Folkrättsligt är SIDAs resonemang givetvis nonsens. Såväl Vietnam
som Laos hade blivit fria stater långt tidigare.
Om SIDA däremot resonerar på något
sätt realpolitiskt skulle det, om man håller sig till ordalydelsen, väl innebära, att
enligt svensk uppfattning verklig frihet
kan uppnås endast under proletariatets
diktatur.
1986 gör SIDA tillägget om Laos:
”Vietnamesiska trupper finns i Laos
som skydd mot yttre och inre fiender”.
Detta förhållande tycks inte påverka
SIDAs bedömning att Laos beroende av
andra stater upphört. Möjligen bortser
man från sådan ”broderlig hjälp’ ‘ som så
framgångsrikt praktiserats på andra håll.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner