Print Friendly

Akademikernas ekonomiska situation

Av Redaktionen | 31 december 1945


1945


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

·.·•
·.• ‘ ~
5
.~.
AI(ADEMII(ERNAS
EKONOMISKA SITUATION
Av med. lic. TJI. GÖSTA TUNEVALL, Stockholm
l DISKUSSIONEN om akademikerns ställning i samhället, hans
utbildning och hans möjlighet att omsätta denna i ett kvalificerat
arbete i framåtskridandets tjänst återkommer man med nödvändighet gång på gång till hans ekonomiska situation. Denna har de
sista åren varit föremål för rätt mycken uppmärksamhet, sedan
de universitetsutbildade yrkesutövarnas fackliga organisationer
riktat uppmärksamheten mot denna sida av akademikerns aktuella problem. Dessa organisationer, nyligen samlade till Sveriges
yngre akademikers centralorganisation, Syaco, ha sökt att genom
flera utredningar klarlägga akademikerns ekonomiska situation,
och resultaten av dessa utredningar ha tid efter annan framlagts i avsikt att skapa förståelse för de krav på löneförbättringar
och lättnader i det ekonomiska trycket i övrigt, som från akademikerhåll rests. Utredningsresultaten ha visat att akademikerns
ekonomiska situation är svag, för vissa yrkesgrupper direkt prekär,
och det är ganska naturligt, att de inkomstsiffror som framkommit ofta inte tagits riktigt på allvar, eftersom de alltför mycket
gått stick i stäv mot all inrotad föreställning om ämbets- och
tjänstemannaklassens sociala och ekonomiska standard. Och ändå
har man då knappast insett, att de redan i och för sig låga inkomstsiffrorna måste ses mot bakgrund, inte bara av vederbörandes direkta studieskulder utan även av hans relativt höga ålder vid inträdet i förvärvsverksamhet och de sociala förpliktelser han påtagit
sig i och med sin utbildning. Först så betraktad ter sig akademikerns löneutveckling i sitt rätta ljus.
Fackorganisationernas utredande verksamhet och propaganda ha
emellertid ännu ej på långt när gett avsett resultat, att skapa vid
förståelse för akademikerns ekonomiska situation. Men något har
åtminstone nåtts. Man har på ansvarigt håll börjat fråga sig,
om verkligen allt är så väl beställt, och resultatet har blivit –
stora utredningar och, hittills, små förbättringar
Den tryckta situationen för nutida akademici har framgått som
248
.•

l”–.’~”~·_ ____..:._____~——
Akademikernas ekonomiska situation
en logisk följd av samhällets ekonomiska utveckling. Våra lönestater emanera ytterst från en tid av begynnande penninghushållning, då skatte- och lönesummor omskrevos från naturaprestationer till penningbelopp. Penningen var sällsynt och dyr, och beloppen blevo diminutiva efter nutida måttstock. Industrialiseringen medförde en enorm tillväxt av löntagarkategorien genom
fabriksarbetarklassens tillkomst, samtidigt som penningvärdet
fortlöpande försämrades. Den nödsituation, som löntagarna härigenom råkade i, har hos arbetarklassen medfört gruppens organisation och ett småningom framgångsrikt arbete för att erhålla kompensationer. För tjänstemannagruppen däremot har den medfört
en alltmer försämrad ekonomisk ställning, som lett till konsumtion
av de likvida medel, vilka tidigare samlats inom de ekonomiskt
relativt starka befolkningsskikt, varifrån tjänstemannakadern merendels rekryterats. De akademiska yrkena blevo med andra ord
ej längre räntabla, de gåvo ej sin man hans försörjning. För några
<lrtionden sedan var det ett välbekant faktum, att åtminstone mera
framskjutna ämbetsmannabefattningar kunde nås och uppehållas
endast av personer med förmögenhet. Numera borde väl detta förhållande ej längre äga giltighet, men – och det avser denna framställning att visa- en analys av akademikerns ekonomiska situation av idag ger med all tydlighet vid handen, att de akademiska
yrkena för närvarande ej äro räntabla, att akademikern ej i sitt
yrke kan återvinna det kapital han investerat i sina studier för
att överlämna det till nästa generation, och att han inte ens bortsett från detta har möjlighet leva under sådana förhållanden som
skulle befordra en intellektuell prestation av hög standard.
Den med samhällets alltmera utbyggda organisation ansvällande gruppen av intellektuella befattningshavare få genom den
ekonomiska utvecklingen allt mindre andel av den samlade nationalinkomsten på sin lott, och förskjutningen har varit så betytande, att man kunnat tala om ett ekonomiskt jordskred.
Denna ekonomiska deklassering av de akademiska yrkena har
lyckligtvis ej följts av någon lika påtaglig social nedvärdering,
oeh det är väl denna omständighet, som vi ha att tacka för en
hittills någorlunda tillfredsställande rekrytering av dessa yrken.
Föräldraambition hand i hand med ungdomlig vilja att göra en
kvalificerad samhällelig insats har tillfört universiteten en myckenhet gott material. Redan ha emellertid de akademiska yrkenas
ogynnsamma ekonomiska aspekter förhindrat en rekryteringsförstärkning från de ekonomiskt mindre bärkraftiga skikt, som ge- 249
-·, ..;
x*if·· ,:oo’, -··
——————————-
Th. Gösta Tunevall
nom skolformernas demokratisering fått tillgång till högre grundläggande utbildning. Inom en snar framtid komma förhållandena
att gestalta sig ännu ofördelaktigare, om ingenting göres för en
radikal förbättring av de lärda yrkenas ekonomi. Dessa yrkens
sociala reputation måste med nödvändighet i längden bli lidande
på nuvarande förhållanden, och då enbart ekonomiska överväganden bli bestämmande för ungdomens yrkesval, komma universiteten att få vidkännas en övermäktig konkurrens om den högvärdiga arbetskraften från de fria och som följd därav räntabla
yrkena.
Med utgångspunkt från dessa överväganden anse de akademiska fackorganisationerna, att de akademiska yrkenas ekonomiska nödläge är en synnerligen ödesdiger faktor i samhällsutvecklingen, och de anse sig handla i samhällets intresse, då de
med alla legala medel kämpa för en förbättring av denna ställning
därhän, att våra yrken bli i egentlig mening räntabla. Endast härigenom kan garanteras, att samhällets organisation och ledning
samt dess mest maktpåliggande funktioner, uppfostran, hälso- och
sjukvård, rättsväsen, vetenskaplig forskning och teknisk ledning,
komma att bestridas av en intellektuell elit.
En översikt över de akademiska yrkesgruppernas ekonomiska
förhållanden är ägnad att ge relief åt denna skildring. Den faktor,
som framför allt konstituerar en yrkesgrupps ekonomiska ställning, är givetvis löneutvecklingen inom gruppen. Några exempel
från ett antal grupper skall här givas.
Teologerna, som genomsnittligt undergå prästvigning vid 29 till
:30 års ålder, få numera kvarstanna som pastoratsadjunkter under
6 år och åtnjuta under denna tid en kontantlön av 201 kronor inkl.
dyrtidstillägg och kristillägg. Härtill kommer visserligen fritt
rum och kost, en förmån, som emellertid av en person med familj knappast kan utnyttjas. Fortsättningen är början lik. Prästernas lönesatser äro med ett par betydelselösa undantag oförlindrade sedan år 1910. Att med denna ekonomiska bakgrund kunna
förränta och amortera ett studiekapital, som ligger över 15,000
kronor, förefaller närmast omöjligt, i all synnerhet, som ingen annan akademikergrupp torde rekryteras från socialt och ekonomiskt
så svaga skikt som prästerna.
Läkarna med en examensålder av 28 till 29 år och med en minimal studiekostnad av 35,000 kronor få i genomsnitt vänta 4 år p<t
sin första ordinarie underläkartjänst, och dessa år tillbringas under korttidsvikariat, oavlönad auskultanttjänstgöring och tidvis
250
. ,
‘ –
-.
”‘ .
Akademikernas ekonomiska situation
arbetslöshetsperioder. Under krigsåren ha vikariat stått att erhålla i större utsträckning än förut, men denna tillfälliga konjunktur kan knappast bli varaktig. Genomsnittsinkomsten har legat, l år efter examen vid 300 kronor per månad, 5 år efter examen
vid 650 kronor i månaden. Underläkartjänst ger numera sin innehavare i de flesta fall en grundlön av 550 kronor per månad jämte
fri bostad eller ersättning för denna. Härtill kommer extrainkomster, som enligt en utredning under utförande varierar starkt,
men som särskilt för de yngre underläkarna endast når blyg~
samma belopp.
J uristen tar sin examen vid 25 till 26 års ålder efter att ha
nedlagt omkring 20,000 kronor på sina studier. Ett år efter examen är hans medelinkomst 200 kronor per månad, 5 år efter examen 500 kronor per månad.
statsvetaren med genomsnittlig examensålder av 27 till 28 år
och med en studiekostnad, approximativt beräknad till 20,000 kronor, lyfter l år efter examen 416 kronor i månadslön, 3 år efter
examen 571 kronor.
Civilekonomen tar sin examen vid 25 år för en medelkostnad
av 10,000 kronor och har en medellön, l år senare av 500 kronor,
5 år senare av 725 kronor och 10 år senare av 800 kronor.
För den stora gruppen av läroverkslärare, med en examensålder närmare 30 år och studiekostnader, som ligga synnerligen högt,
beroende på dc höga kompetenskraven, nå befordran från extra
till e. o. adjunkter i många fall först efter 35 års ålder, varvid
de flyttas från lönegrad Ex 20 till Eo 21. Härtill kommer den
extrabelastning, som provåret utgör, och som endast delvis kommer att avlastas genom det till årets riksdag föreslagna provårsarvodet.
De lärda verkens befattningshavare, slutligen, med deras höga
kompetens ha för närvarande en ytterligt långsam befordringsgång,
som resulterar i, att de ofta över 40-årsålclern kvarstanna i Eo lönelilanen i grader mellan 18 och 21.
För flera grupper skulle liknande siffror finnas att uppräkna,
men ovanstående exempel kan vara tillräckligt. Samlar man dessa
akademikergruppers förhållanden till en akademikerns medellönekurva, kommer den att te sig så, att vederbörande vid en ålder av
28 år, belastad med ett nedlagt stueliekapital av 21,000 kronor gör
sin examen. l år efter denna iir inkomsten 340 kronor per må-
nad, 3 år efter examen 500 kronor, 5 år efter 560 kronor och 10 år
efter omkring 800 kronor per månad.
251
..: ,f ?

Tlt. Gösta Tunevall
I ovanstående framställning har som synes även medtagits värden på de två faktorer, som jämte löneutvecklingen främst ha betydelse för det ekonomiska läget, studiekostnader och genomsnittsåldern vid examen. I detta sammanhang må nämnas, att gjorda
utredningar inom vissa yrkesgrupper visat mycket höga värden
på studieskulden vid examen. Enligt vår åsikt ha dessa siffror
mindre värde för bedömandet av akademikorns ekonomiska situation än värdet på det investerade studiekapitalet, alltså de siffror,
som ovan uppgivits. Hela studiekapitalet, vare sig det upplånats
i bank eller hos enskild person eller hämtats ur släktens eller familjens egna tillgångar måste nämligen förräntas och amorteras.
Resonemanget torde ej motsägas, då fråga är om placering i matcriella värden, endast en förvänd uppfattning om äganderätt kan
motivera en annan inställning, då det gäller kapitalplacering i en
utbildning.
Levnadsåldern vid inträdet i förvärvsverksamhet har betydelse
ur flera synpunkter. På den beror längden av vederbörandes »produktiva» verksamhetstid, under vilken alltså studiekapitalet skall
amorteras, vidare kostnader för pension och nödvändiga försäkringar, vilka bli dyrare, ju senare de påbörjas, och slutligen avhänger därav, under hur stor del av verksamhetstiden vederbö-
rande normalt har att draga försorg om familj.
252
..• l
< .
-,
— ·– _______ .1 ___,_ _______ l’___:__.L__________…_..___________
Akademikernas ekonomiska situation
Till inverkan av ränteläge och levnadskostnadsindex utsträcker
jag ej analysen, men vill betona, att de ofullständiga dyrtidskompensationerna ytterligare måste försvåra situationen.
Sist men inte minst har det aktuella skatteläget ett dominerande
inflytande på akademikerns ekonomiska situation. Genom akademikerns sena inträde i förvärvslivet blir den produktiva delen av
hans liv ganska kort. Genom den långsamma löneutvecklingen blir
den del av hans liv, då han skall inhösta den största delen av sin
samlade livsinkomst, ännu kortare. Denna inkomst måste räcka
tilllikviderande av hans levnadskostnader allt ifrån det hans föräldrars underhållsskyldighet upphört, ända till dödsdagen, huru
långt efter pensionsålderns uppnående denna än må komma. Genom intensivt arbete måste han därför under dessa få år driva
sina inkomster i höjden. De under dessa år jämförelsevis höga inkomsterna komma att drabbas hårt av de progressiva skatterna.
En över lång tid fördelad, jämn men jämförelsevis låg inkomst
ställer sig skattetekniskt fördelaktigare.
Sammanfattningsvis ter sig alltså akademikerns ekonomiska situation så, att han inträder sent i förvärvslivet, belastad med
höga studiekostnader. Han har, eller bör åtminstone ha, familj
att draga försorg om redan från början av sin förvärvsverksamhet. Hans inkomster äro under de första åren ofta för låga att ens
täcka hans levnadsomkostnader, vilket orsakar ökad skuldsättning, och då inkomsterna efter åtskilliga år stiga till sådana belopp, att en amortering av studiekapitalet skulle kunna börja,
försvåras denna av skattetrycket på de högre inkomsterna. En
ytterligare belastning utgör kravet på höga försäkringar och 1
många fall nödvändigheten att ordna egen- och familjepension i
egen regi.
Resultatet av dessa faktorer har på ett slående sätt visats av dr
Olle Ågren i nyligen offentliggjord utredning, där en jämförelse
gjorts mellan inkomstkurvan för en ickeakademisk befattningshavare, vars inkomstnivå kunnat direkt hämtas ur gällande lönetariffer för verket i fråga, och en läkare. Dr Ågren har beräknat
tjänstemannens behållna inkomst, sedan vissa fasta utgifter avräknats, för varje år efter fyllda 16 års ålder, och därvid funnit
denna vid c:a 25 års ålder nå 5,000 kronor för att i fortsättningen
variera mellan 5 och 7,000 kronor. Under förutsättning att lä-
karen hela tiden från 16-årsåldern har behov av samma behållna
inkomst, medför alla de faktorer jag ovan redogjort för, att han
redan få år efter examen måste nå en bruttoinkomst av 18,000 kroi··:
·~~··;-i::··;;z~:z—-&~•M·.,::.il•.,…,.•._…–.,.,;,;,.;,.;;;…;.___;::;……_ __~cM· .. _._._j-.._
; ,
f ‘
~.
.s.
Th. Gösta Tunevall
nor för att nå samma nettoinkomst som exemplets ickeakademiker,
alltså i runt tal 6,000 kronor per år. Det bör särskilt betonas, att
denna beräkning av läkarens behovslön till 18,000 kronor icke inrymmer några kostnader för tillgodoseende av läkarens naturliga
krav på större bostad (arbetsrum) och i övrigt på vissa nyttigheter, som konstituera en miljö, i vilken intellektuella prestationer av högre klass rimligen måste presteras. Det är dock ofrånkomligt, att den intellektuelle arbetaren har ett behov av vissa
materiella och immateriella tillägg till den minimala levnadsstandarden, vilka för kroppsarbetaren kunna framstå som lyxbetonade, men som för den intellektuellt verksamme utgöra förutsättningen för hans verksamhet.
Ett annat, mera drastiskt exempel på vart de höga studiekostnaderna i förening med skattekonstruktionen leder; kan hämtas
ur professor Tord Palanders ofta citerade artikel i Dagens Nyheter i fjol om studieskuldernas straffbeskattning, där det visas,
att varje krona genomsnittsakademikern förbrukat under studietiden, senare får återbetalas med fem kronor.
Sådan ter sig alltså för närvarande akademikerns ekonomiska
situation, och det är trängande nödvändigt att söka utvägar till
254
; ,
‘ i
l’.~·–L~—-~——~—————-
—-~————
Akademikernas ekonomiska situation
densammas förbättring. J ag vill söka ge några drag ur de akademiska fackorganisationernas arbete för att påverka de ekonomiska
faktorer jag tidigare redogjort för. Först tilldrar sig då organisationernas rent fackliga åtgärder för rimligare lönesättning intresse.
Beträffande detta arbete vill jag endast framhålla ett par omständigheter, som ha visat sig betydelsefulla för arbetets framgång.
Synnerligen viktigt vid förhandlingsarbetet är, att framställda
lönekrav verkligen äro välmotiverade. En fortsatt utredningsverksamhet och en effektiv informationsverksamhet på grundval
av utredningsresultaten äro därför nödvändiga som basis för lönekrav, vilka med nödvändighet måste gå högre än för befattningshavare utan akademisk utbildning. Här spelar begreppet behovslön stor roll, och den utredning om behovslönens storlek, som av
dr Ågren utförts för läkarnas del, torde komma att följas av liknande arbeten hos andra yrkesgrupper. Den andra synpunkt, som
visat sig ha betydelse vid förhandlingarna, är den omständigheten,
att vissa akademiska grupper äro företrädda såväl inom tjänstemannakåren som i den fria förvärvsverksamheten. Det har visat
sig vara lättare att nå rimliga löner för dessa kategorier, där alltså
tjänstemannastaten fått vidkännas konkurrens om arbetskraften
från de fria verksamhetsfälten inom samma yrkesområde. I det
fria näringslivet betalas arbetskraften med vad den är värd, i allmän tjänst synas andra betalningsnormer gälla. Det är då ganska
naturligt, att vederbörande organisationer sökt till varje pris värna
om den partiella frihet, som vissa akademiska yrken ännu kunna
inrymma. Go vi upp denna frihet, pressas vi alla in i lönetariffer,
som helt enkelt ej konstruerats för arbetstagare med akademisk
utbildning.
Som det är ovisst om och när akademici nå fram till lönevillkor,
som svara mot deras inkomstbehov, måste man angripa problemet
även från den andra ändan, alltså söka påverka de faktorer, som
konstituera detta jämförelsevis stora inkomstbehov.
För att då först behandla studiekostnaderna, så är det givet, att
ett nedskärande av dessa är önskvärt, men här möta betydande
svårigheter. Det för den blivande yrkesverksamheten nödvändiga kunskapsstoffet och därmed också litteraturens omfattning
tendera att svälla ut alltmer, och försöken att begränsa kurserna:
kunna knappast ens neutralisera denna utveckling. Ett förkortande och förbilligande av studierna genom en tidigare och trängre
specialisering är en farlig väg, då den äventyrar akademikerns
överblick över ämnesgruppen och begränsar hans rörelsefrihet
255
..: ,
<.’
-,
. ..-; ·~
. .,,….,., n it dJ’ b ) jr b – , ~- .. . ‘
Th. Gösta T1mevall
inom yrkesområdet. Den enda framkomliga vägen är en verklig
rationalisering av studierna, något som endast kan åstadkommm;
genom förbättringar av undervisningen, d. v. s. genom ökad tillgång till lärarkrafter, tillfredsställande tekniska hjälpmedel vid
undervisningen, framställandet av en billig och väl avpassad kurslitteratur etc. Allt detta kräver emellertid en ökad frikostighet
från statens sida gentemot våra högre utbildningsanstalter. Vi
hysa förhoppningar, att den nya universitetsutredningen skall fit
stor betydelse härvidlag, liksom de utredningar om åtgärder till
den vetenskapliga forskningens främjande, som utförts tidigare.
I utredningsarbetet böra de akademiska fackorganisationerna beredas tillfälle taga del, då inom dessa finnes representerad en betydande fond av fackkunskap, som bör utnyttjas.
Indirekt kunna studiekostnaderna nedbringas genom en statlig
subventionering i form av ökad tillgång till stipendier och räntefria studielån, men redan en statlig »hjälp till självhjälp» skulle
kunna betyda mycket. Denna skulle tänkas som en reglering av
låneformerna med uppställande av goda normalamorteringsplaner,
beräknade med hänsyn till akademikerns ekonomiska bärkraft.
Ett inträdande i viss utsträckning av staten som borgensman skulle
därtill minska kraven på dyrbara »låneförsäkringar». Syaco har
sedan någon tid undersökt möjligheterna att åvägabringa sådana
hjälpåtgärder.
Alla dylika hjälpåtgärder till trots måste ändå alltid akademikerns ekonomiska belastning från studietiden bli betydande. Det
är därför av vikt, att hans inträde i förvärvslivet ej onödigtvis
försenas. studierationaliseringen kanske kan vinna någon tid åt
hans yrkesverksamhet och underlätta balanserandet av studiekostnaden, så mycket mer angeläget är det då, att ej en olycklig
och onödig förlängning av skolstudierna under någon motivering
får omintetgöra denna vinst.
Ett förhållande, som kanske av den yngre akademikern inte tillmätes så stor betydelse, men som med tiden visar sig utgöra en
alldeles väsentlig faktor i hans ekonomiska ekvation, är de i många
fall osäkra anställningsförhållanden, som råda inom de akademiska yrkena, särskilt för de yngre befattningshavarna. Inom
många kårer är en oproportionerligt stor del av kadern anställd
som extra befattningshavare, utan fastställd uppsägningstid, utan
fixerad semesterrätt utöver semesterlagen och utan vare sig egeneller familjepension. Det sena inträdet i med pensionsrätt förenad
befattning gör, att han mera sällan någonsin uppnår full och ef- 256

. ,
‘ .
Akademikernns ekonomiska situation
fektiv pension, och under lång tid står hans familj utan skydd i
händelse av familjeförsörjarens frånfälle. Den ansvarskännande
ordnar pensionsfrågan i egen regi, men sådant kostar pengar, i
all synnerhet blir kostnaden kännbar under de första, dåligt avlönade itren, då självpensioneringen är nödvändigast.
Det problem, som i dessa tider allt mer pockar på uppmärksamhet, är akademikerns skattetekniska ställning. Redan tidigare
nämndes, hur livsinkomstens koncentrering till ett fåtal år medförde en ökad skattebelastning och gavs ett par exempel på den
ohållbara situation, som så uppkommit för akademikern. Orsaken
till denna skattesituation är förutom skatteprogressiviteten det förhållandet, att amorteringar av studieskuld ej äro avdragsgilla vid
deklaration. Den nu verksamma kommitten för undanröjande av
inadvertenser i beskattningen har diskuterat dessa frågor utan att
ännu veterligen ha tagit slutgiltig ställning till dem. Svårigheterna vid ett genomförande av skattelättnader för de med studieskulder belastade äro huvudsakligen av två slag. Dels måste förutsättas, att utbildningskostnader även för ickeakademiker upptagas till behandling i sammanhanget, ehuru kanske skuldbelopp
av den storleksgrad som förekommer huvudsakligen hos akademici
böra stå i första rummet såsom särskilt svåra att bära. Dels torde
uppstå betydande svårigheter, då den formel skall sökas, enligt
vilken skattelättnaderna skola åtnjutas. Man har här föreslagit
uppgörandet av en »markegångstaxa», upptagande vissa normalbelopp för studiekostnaderna för de olika akademiska examina.
Av dessa belopp skulle årligen en viss bråkdel få avdragas från
inkomsten under ett visst antal år. Som underlag för åtgärde·r av
detta slag torde den av Syaco begärda utredningen om akademikerns ekonomiska förhållanden och deras inverkan på hans familjebildning få stor betydelse.
Till sist vill jag i korthet beröra en frågeställning, som de sista
aren tilldragit sig stort intresse, icke minst i samband med den
s. k. studentriksdagen i Stockholm 1943. J ag åsyftar frågan om reglering av tillströmningen till de akademiska yrkena. I viss utsträckning måste de akademiska fackorganisationerna ansluta sig
till kravet på en sådan, detta av flera orsaker. Denna vår inställning bottnar ej i strävan efter en monopolställning, som ibland
gjorts gällande, utan betingas av andra skäl. Visserligen betingas
prissättningen på akademiskt utbildad arbetskraft i viss mån av
förhållandet mellan tillgång och efterfrågan, varför ett allt för
stort överskott försvårar arbetet för en rimlig lönesättning, men
257
……_ .-~-~··_ -·-·
”‘-· .Jjlll>._,.:…….. .,
Th. Gösta Tunevall
viktigare är ändå den misshushållning med allmänna och enskilda
medel, som nu äger rum, i det inom vissa ämnesgrupper utbildas
fler än som kan utnyttjas av samhället med dess nuvarande organisation, under det att utbildningskapaciteten inom andra områden ej räcker till för att fylla ens det mest ofrånkomliga behovet av akademisk arbetskraft. Det senare förhållandet kan avhjälpas relativt snart genom utbildningsanstalternas utbyggnad,
det tidigare ligger däremot besvärligare till. Nå got måste dock
göras även åt denna fråga, ty den skuldbelastade, familjeförsörjande akademikern kan icke bära bördan av längre tids arbetslöshet. Det skulle föra alltför långt att här diskutera vägar till
en rationalisering av dessa förhållanden, men jag vill dock framhålla, att en väl genomförd yrkesvägledning, insättande redan på
skolstadiet och baserande sig på prognostiska undersökningar, som
endast kunna verkställas av ett kontinuerligt arbetande prognosinstitut, måste komplettera eventuella spärrbestämmelser, för att
dessa ej skola bli alltför kännbara.
Som framgår av denna framställning, äro några av storheterna
i akademikerns ekonomiska ekvation påverkbara av direkta ingripanden från våra fackorganisationer. Dessa ingripanden måste
givetvis göras, och de komma att göras, men medföra knappast en
lösning av hela problemet. För en sådan lösning äro vi beroende
av statsmakternas medverkan. Vår förhoppning är, att för dessa
skall stå klart, vilken betydelse den akademiskt utbildade arbetskraften har för ett samhälle i oavlåtlig utveckling, och att kapitalinvestering i vetenskaplig forskning och utbildning på lång sikt
är synnerligen väl räntabel. Likaså bör det vara klart, att denna
utbildning, forskning och verksamhet i övrigt under inga villkor
kan tillfredsställande uppbäras av en akademikergrupp, som ekonomiskt och socialt deklasserats till ett man~chettproletariat.
258
: ,f :·
~.
”~ ‘~ :·~ ~.
—–·”‘w.·_…….–…….__….,.._,;..___.’–‘”lt:..·'””‘…..l…._,_;·….,•.___ _:.._·~·~—~-~ —-·~..L…~.~___jt_:__ _..t.~_ __:_~_ _ _…_j__ _ _ _ _ _ _ _ __

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner