Print Friendly

Akademikerexplosionen

Av Redaktionen | 31 december 1972


1972


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MATT! HÄGGSTRöM:
Akademikerexplosionen
1960-talet var de stora utbildningsreformernas tid. Men på ett område, den
eftergymnasiala utbildningens, gjordes
planlösheten till bärande princip, skriver
informationschefen Matti Häggström i
denna artikel. För närvarande får bortåt
90 procent av en årskull någon form av
gymnasial utbildning. Ungefär 26 procent
går till fortsatta akademiska studier,
och detta utan att de planerande myndigheterna. vet någonting om hur arbetsmarknaden skall kunna ta emot dem.
En liten skrift från SACO har redovisat
mycket allvarliga siffror. En bättre arbetsförmedling för akademiker är nödvändig
– tyvärr har LO satt sig emot en sådan
– ty numera kan akademiker inte utan
vidare bli lärare eller få anställning hos
stat eller kommun. Den enskilda sektorn
borde kunna absorbera flera ungdomar
med högre utbildning, och näringslivet
får snart anledning att vid universitet
och högskolor söka finna lämpliga
medarbetare.
»En viss planlöshet är till fördel – förutsatt förstås att den är optimisti!>k och progressiv.» Detta uttalande gj,ordes av en
ledande samhällsplanerare någon gång
kring 1950. Vid den tiden hade ännu inte
det i dagens politiska disku!>Sion mest nyttjade och följaktligen mest nersolkade honnörsordet järnlikhet uppfunnits och kunde
sålunda inte ingå i citatet, vilket förmodligen den som fällde det numera upplever
som en betydande brist.
På 1960-talet genomfördes under stor
enighet mellan de politiska partierna den
ena utbildn~ngsreforrnen efter den andra,
åtminstone i teorin. Nu återstår att praktiskt förverkliga dessa. Men på ett område, den eftergymnasiala utbildningens.
kornmer detta att bli särskilt svårt. Just där
gjordes nämligen planlösheten till en bä-
rande princip. Det paradoxala inträffade, att samtidigt som man på samhällsområde efter samhällsområde korn underfund med vikten av planering, lät man
utvecklingen vid universitet och högskolor
löpa vind för våg. Förhållandena där har
sålunda blivit en slående illustration till
vådan av planlöshet. Man kan idag se hur
ohyggligt mycket pengar som slösats bort,
pengar som kunde lagts på produktiva
fält inom utbildningen och alltså kommit
alla i samhället till del. Oerhörda summor
har spenderats på en till ringa nytta varande utbildning för många människor.
Oerhörda summor har också de!>Sa lagt
ner på en utbildning som de inte fått nå-
gon större yrkesmässig glädje av. Grundlurade av en cynisk utbildningspolitik står
idag många akademiker arbetslösa och
ned 30-40 000 kronor i studieskulder.
)et var om denna situation statsrådet Sven
\1oberg häromåret i en diskussion yttrade
ttt »så farligt var det väl ändå inte». Det
rar om denna situation man från statligt
1åll hävdat att man »bara erbjudit stulentema en utbildning – däremot aldrig
ovat något arbete».
År 1950 gick 15 procent av en årskull
.ill gymnasiet. 20 år senare fick närmare
JO procent gymnasial utbildning, varav 30
Jrocent på gymnasiet. Antalet av en års- ~ull 20-åringar som tog studenten var 1950
i 000, d v s 6,5 procent. 1970 uppgick
iffran på dem som lämnat gymnasiet till
:irka 35 000, alltså 26 procent, och andeen växer uppenbarligen snart till 30-pro- :entstrecket. Dessa siffror, redovisade i en
1yligen utkommen och mycket intresseräckande skrift från SACO, »Akademi- :erexplosionen», åskådliggör vältaligt en
ttbildningsexplosion som givetvis fått en
ljupgående, ja revolutionerande effekt på
lagens och morgondagens arbetsmarknad.
;tor optimism
Jnder första hälften av 1960-talet rådde
:n avsevärd optimism vid universitet och
tögskolor. Det talades om dynamiken i
amhället, vilken för akademikergruppertas del sades innebära en växande efterrågan på arbetskraft, som i sin tur alstrale ständigt nya behov av längre utbildade.
)ärtill kom det förhållandet att akadenikernas löneutveckling också var posiiv. Inte minst de offentliga arbetsgivarta var på den punkten förutseende. De in- 179
såg det önskvärda i att lönerna på den offentliga sektorn närmades vad som betalades på den enskilda genom att de förra
lyftes upp. Iden att via lönepolitiken fortlöpande söka försämra akademikernas privata standard hade då ingen kommit på.
Skälen till den stora efterfrågan på akademiker var i stort sett tre. Utbildningsväsendets utbyggnad krävde mycket folk.
Den offentliga sektorn befann sig i en
snabb expension, vilket medförde stort behov av välutbildad arbetskraft. De enskilda arbetsgivarna slutligen accepterade
i viss utsträckning även akademiker med
felinriktade ämneskombinationer.
Dessa förhållanden föranledde framför
allt utbildningsdepartementet till en lättsinnig sangvinism. Den innebar bl a att
man i stor omfattning bortsåg från relationerna mellan utbildningspolitiken och arbetsmarknadens önskemål och behov. På
framför allt vårdsidan, där efterfrågan på
arbetskraft var störst, drevs expansionen
inte tillnärmelsevis så snabbt som inom
universitetens fria fakulteter. Alla, hävdades det stolt, kunde få en akademisk utbildning, om inte annat så till den egna
själens fromma. Genom ett negativt urval
hamnade följaktligen de, som inte kom
in vid de spärrade uubildningsvägarna, vid
de fria fakulteterna där studierna ekonomiskt nog kunde ske med hjälp av en
bänk, en bak och en lärare. Med diverse
metafysiska argument försvarades ivrigt
inkonsekvensen i att tillströmningen till
exempelvis civilekonomutbildningen nödvändigtvis måste vara reglerad men inte
utbildningen i konsthistoria.
180
UKAS-PUKAS
När man så småningom fick upp ögonen
för behovet av adekvat yrkesutbildning
tillsattes en utredning. Dess resultat blev
UKAS. Detta betänkande utsattes för en
stundtals parodisk kritik, som emanerade
från två vitt skilda utgångspunkter. Från
vänster hävdades att reformen skräddarsytts »för Wallenberg». För dessa studerande, som endast såg studierna som en sysselsättningsterapi och en förberedelse för
den ofrånkomliga revolutionen och som
därför var komplett ointresserade av arbetsmarknadsmöjligheterna efter en eventuellt avlagd examen, framstod en utbildning anpassad efter den privata arbetsmarknadens behov som en kapitalistisk
styggelse. För vissa andra svärmare föreföll förlusten av den akademiska friheten
lika smärtsam. Båda parter tävlade framgångsrikt med varandra i verklighetsflykt.
I själva verket var UKAS inte särskilt väl
anpassad efter »Wallenbergs» önskemål.
UKAS – liksom dess modifierade form
PUKAS – innebar i stort sett en utbildning i riktning mot lärarbanan och just
ingenting mer.
Sent vaknade syndarna. I de direktiv
som U 68 erhöll fanns dock angivet att
arbetsmarknadsbehovet måste få vägleda
den framtida utbildningens dimensionering. Det är som sagt sent påtänkt, eftersom reformer på utbildningens område kan
genomföras först på sikt, varför det tar
en betydande tid innan effekterna behagar
infinna sig. Det är allvarligt, då 1960-talets utbildningsexplosion resulterat i en
akademikerexplosion, vilken redan detonerat och vars skadliga följdverkningar vi
redan drabbats av. Ytterligare siffror får
belysa läget.
Bekymmersamt på sikt
För 12 år sedan skrevs omkring 7 000 stu·
derande in vid universitet och högskolor.
Idag är siffran 25-30 000. Vissa tecken
tyder på att den krymper något till följd
av akademikernas försämrade framtidsutsikter, men reduceringen lär knappast
bli av den storleken att problemen försvinner eller ens minskar nämnvärt.
Än bekymmersammare ter sig svårigheterna i ett något längre perspektiv. Nu är
antalet akademiker i yrkesverksam ålder
ungefär 135 000. 1980 bedöms de vara
320 000. Därav kommer inte mindre än
två tredjedelar från de fria fakulteterna.
Samhällsvetarna ökar från cirka 14 000
1970 till bortåt 77 000 ett decennium senare. För humanisterna är motsvarande
tal 26 000 respektive 68 000.
Tidigare hette det från många studenters sida att de inte visste vad de skulle
välja för yrke, men att de ju alltid kunde
bli lärare. Då rådde en betydande lärarbrist. Det läget föreligger inte längre. Sannolikt kommer ämneslärarnas framtida arbetsmarknad att inskränkas. Inom kort kan
bara ungefär 15 procent av de studerande
vid de filosofiska fakulteterna få lärarutbildning. Än färre blir det, därest man
tvingas reducera intagningen till lärarhögskolorna – och myoket talar för det.
Den tid, då läraryrket kunde utnyttjas som
reservutgång, är för all framtid förbi.
För närvarande är 60 procent av akademikema sysselsatta i offentlig t]anst,
därav tre fjärdedelar hos staten och en
fjärdedel hos ,kommuner och landsting.
10 procent är fria yrkesutövare, och de
återstående 30 procenten är i enskiM
tjänst. Man kan konstatera att den offentliga sektoms snabba tillväxt nu ofrånkomligen måste dämpas. skattetrycket har nått
därhän att t o m socialdemokraterna tvingats hesitera. Inom kommunerna är det presumtiva behovet av akademiker större,
men också kommunalskatternas utveckling
har nått en punkt då den strängaste återhållsamhet är påkallad, något som naturligtvis får betydande återverkningar på
kommunernas personalpolitik.
Den enskilda sektorn
Återstår den enskilda sektorn. Där är akademikertätheten alltfort ganska låg både
jämfört med den offentliga sektorn och
med t ex näringslivet i USA. Det är i
första hand där chansen finns. Betydande
initiativ krävs nu från arbetsmarknadsmyndighetemas sida. Akademikernas arbetsförmedlingsverksamhet måste byggas
ut. USA är något av föregångsland på detta område. Där förmedlas akademisk arbetskraft på fyra vägar: genom universitetens egna arbetsförmedlingar, genom den
offentliga arbetsförmedlingen, via privata
förmedlingsbyråer och genom annonser.
På så sätt får den amerikanske akademikern en informations- och förmedlingsservice som står långt över vad som finns i
Sverige. SACO föreslår, uppenbarligen
välmotiverat, en- omorganisation av den
svenska arbetsförmedlingen. Olika grup- 181
per måste få den selektiva service de behöver. Det kan ske genom inrättandet av
en utrednings- och slussningscentral för
nyexaminerade av alla kategorier. Efter
behandling där kan sedan vederbörande
hänvisas till den förmedlingsexpedition
som bedöms handlägga ärendet bäst. Den
nuvarande organisationen av arbetsförmedlingen framstår idag som föråldrad.
Tyvärr har LO motsatt sig en hårdare
specialisering och större satsning på akademikerförmedlare, vilket uttrycker en instäJ.lning präglad av antikverad klassmentalitet.
Har då näringslivet möjligheter och intresse av att absorbera ett ökat antal akademiker? Knappast utan vidare. I skriften »Vart ska alla studenter ta vägen,
Sven Moberg?», utgiven av Fria Moderata Studentförbundet, redogörs för en undersökning förbundet gjort bland företagare. Av den framgår att 80 procent av
de tillfrågade ansåg att akademikern var
i behov av vidareutbildning för att över
huvud taget kunna göra en insats i nä-
ringslivet – ett våldsamt underbetyg åt
utbildningens utformning och belysande
för de vattentäta skott, som så länge funnits mellan universiteten och dess avnä-
mare. En bättre yrkesinriktning av studierna är självfallet oundgänglig. Bl a därför måste PUKAS-systemet göras om. Fria
Moderata studentförbundets förslag om
alternativkurser och hela utbildningslinjer inriktade på näringslivet och utformade gemensamt av detta och universiteten
förefaller vara en förnuftig åtgärd. Murarna mellan näringslivet och universite- 182
ten kan också undermineras med hjälp av
åtgärder som t ex inrättande av ett nä-
ringslivets informationskontor vid varje
universitet.
Den fortsatta planeringen
Det hette förr att samhälleliga investeringar i utbildning hörde till de mest produktiva satsningarna. Detta gäller troligen
fortfarande. Det förutsätter dock att de
inte sker planlöst. Det kräver också beredvillighet hos dagens unga generation att
satsa även på yrkesområden som tidigare
traditionellt rekryterats av icke akademiker, men där arbetsinnehållet nu mycket
väl kan motivera befattningshavare med
sådan utbildning. Visst kan denna process
utlösa komplikationer på arbetsplatserna.
Men den är ändå önskvärd, eftersom den
på sikt verkar produktivitetshöjande. En
talrik förekomst av akademiker och andra välutbildade är en väldig tillgång för
ett land om de utbildats och utnyttjats
rätt. Det slöseri som hittills skett är oförsvarligt. Det gäller nu för U 68 att finna
former för hur den eftergymnasiala utbildningen skall planeras och dimensioneras.
I den mån man lär av misstagen finns rikhaltigt med studiematerial i dokumentationen av utbildningsdepartementets politiska handlande. För att citera »Akademikerexplosionen» är det nämligen »egentligen alldeles orimligt att en höjning av
den förhållandevis låga akademikertätheten i Sverige skall behöva betecknas som
ett problem».

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner