Print Friendly

Agneta Rehnvall; Det vore bättre utan…

Av Redaktionen | 31 december 1988


1988


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

neurosen tar sig uttryck i längtan efter
”gamla goda habsburgska tider”. Även
20- och 30-talets strävan att bli en del av
ett stortyskt rike vill han delvis förklara
på detta sätt.
Huruvida och till vilken grad människors neuroser bidrar till att romantisera
och försköna förgångna tider kan diskuteras. Faktum är dock att österrikarna i dag,
när deras president vacklar på sin ”tron”,
vänder blickarna mot den tidigare kronprinsen Otto von Habsburg och hans son
Karl. Båda är aktiva i Paneuroparörelsen
och i alla fall den senare har politiska ambitioner i Österrike.
Österrikarna talar gärna och med viss
stolthet om ”österrikiska lösningar” d v s
att reda upp ett problem bakvägen. Även
detta bör enligt ett resonemang ala Ringel
vara ett resultat av neuroser. Barnet blir
allergiskt mot motsättningar. Konflikter
tonas ner. Inom politiken tar sig detta uttryck i allt för snabba kompromisser. Går
man vidare i dessa tankebanor kan kanske österrikarnas vilja att gömma och
helst glömma Waldheimdebatten förklaAGNETA REHNVALL:
Det vore bättre utan .
E
nergipolitiken gör skada. Vi svenskar får ut mindre av livets goda än
som vore möjligt utan – eller med
en enklare – energipolitik.
Erik Moberg: Svensk energipolitik. En
studie i offentligt beslutsfattande. AB
Svensk Energiförsörjning 1988
261
ras. Flertalet trodde uppriktigt att kritiken
mot Waldheim – främst från utlandet –
skulle upphöra i och med att han var vald
till president. Man förutsatte att även andra nationaliteter så villigt glömmer för att
undvika obehagliga konfrontationer.
Kanske kan man också här finna en del
av förklaringen till varför österrikarna inte i någon större omfattning fortsätter
självrannsakan och det sorgearbete Erwin Ringel talar om, när kritiken från utlandet trappas av. Visst har det i samband
med 50-årsdagen av Hitlers inmarsch i
Österrike givits ut otaliga böcker med
självrannsakande som utgångspunkt. Och
visst kan man i dag på ett annat sätt berö-
ra temat nazism och Hitler.Faktum är ändå att den intensiva debatten om skuld
kontra icke skuld till stor del avstannat.
Varför? Hoppas österrikarna än en gång
att ”sopa-under-mattan-metoden” ska
fungera? Sent om sider. Svaret kan bara
österrikarna själva ge. Och med eller utan
neuroser måste de ta ansvaret för sitt förgångna.
..
Den energipolitik som förs är oklar och
förvirrad och grundad på tankar som inte
alls borde höra hemma i politiska eller
ekonomiska sammanhang.
De styrmedel som används för att förverkliga energipolitiken – sådan den nu
är – är undandragna folkligt inflytande
och ger uttryck för en degenererad och
urvattnad version av de redan från början
262
dåliga politiska resonemang som förts av
regering och riksdag.
Det här är några av slutsatserna i Erik
Mobergs nya bok ”Svensk energipolitik.
En studie i offentligt beslutsfattande”.
Särskilt mycket hopp om framtiden ger
inte boken. Moberg är pessimist – det är
svårt att komma ur den politiserade situation vi hamnat i. När regelsystemen som
trasslar till den fria marknaden väl införts
är de nästan omöjliga att avskaffa.
Så här går det till att hamna i den galna
tunnan:
I ursprungsläget sköter sig ett område,
som t ex energiområdet, helt självt. Energivaror köps och säljs utan att staten på
något särskilt sätt engagerar sig i det.
Men så en dag uppmärksammas områ-
det av politikerna – strålkastarna riktas
mot energin, politik funderas ut och debatteras, åtgärder vidtas, lagar stiftas och
system byggs upp.
Det tredje och dystraste skedet kallar
Moberg för byråkratifasen. Då har handläggningen lagts över på myndigheter –
och eftersom politiker inte orkar uppmärksamma mer än ett stort område i taget så sker handläggningen med svag, ·
eller ingen, politisk kontroll. Den andra
formen av folklig kontroll genom den fria
marknaden – är ju redan förstörd.
Så går processen vidare. Den politiska
strålkastaren riktas mot ett nytt område –
som då tvingas lämna marknadsstadiet,
bli reglerat och tillkrånglat för att slutligen
förkvävas i byråkratistadiet
Enligt Erik Moberg skulle vi faktiskt
klara oss mycket bättre utan energipolitik.
Men det finns två behov som en helt fri
marknad inte utan vidare klarar av. Det
första gäller beredskap för avspärrning,
det andra de påfrestningar på miljön som
storskalig energianvändning onekligen innebär. Varför då inte inrikta de statliga
regleringsansträngningarna just på dessa
två frågor, där de behövs – och låta resten
skötas av den fria marknaden, undrar författaren.
Moberg sätter också in en annan stöt
mot hjärterötterna på varje ivrig energidebattör. Hela sättet att diskutera energifrågor har dominerats av ett naturvetenskapligt sätt att se på energi – nämligen
att olika energiformer kan omvandlas i
varandra (kemisk energi till värme, elektrisk energi till mekanisk energi) och att de
därför också kan mätas med samma måttenhet (t ex terawattimmar) och hanteras
som olika former av samma sak.
Det har lett till en diskussion om energibalanser och totala energiflöden, som
om energin var ett slags blodomlopp i
samhället.
Moberg protesterar inte mot den naturvetenskapliga världsbilden, men han
anser att den har lurat politiker och andra
att tro att energin är så mycket annorlunda än andra varor. En vedspis i Korpilombolo ingår inte, menar han, i samma system som en aktersnurra utanför Ystad.
När det gäller försörjning, handel, lager
och användning så finns det ingen anledning att se energivaror som så mycket
annorlunda än andra varor. Att grunda
energipolitiken på energibalanser och
energiflöden med teoretisk bakgrund är
därför bara av ondo.
Erik Mobergs bok är inte helt lättläst,
men provokativ och bitvis t o m rolig.
Den borde vara obligatorisk för alla som
vill.delta i energidebatten.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner