Print Friendly

Ägarpolitik- ideal och verklighet

Av Redaktionen | 31 december 1972


1972


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ERIK ANNERS :
Ägardemokratin- ideal och verklighet
I sista häftet av Svensk Tidskrift förra
året behandlade professor Erik Anners den
rättshistoriska bakgrunden till ägardemokratin. Här fortsätter han sin undersökning. Han visar att idealet, nämligen att
det individuella ägandet utsträcks till så
många som möjligt i samhället, stöter på
många svårigheter i verkligheten. Han
exemplifierar med fastighetsägandet i dag.
Det är så genomsyrat av socialistiskt bostadsförvaltande att det på lång sikt blir
en fara för den politiska demokratin. Men
han visar också på vägar som kan leda till
att man kommer över svårigheterna.
I mer än 100 år har ordet socialism fyllt
två skilda funktioner. Å ena sidan har det
betecknat en främst av Karl Marx skapad
syntes mellan materialisk-evolutionistisk
historieuppfattning, statlig äganderätt till
produktionsmedlen och egalitär frälsningslära. Syntesen har blivit doktrin, och av
doktrinen har blivit en politisk pseudoreligion. För de troende har denna religion
kommit att ersätta all annan religi•)s och
politisk spekulation. Sanningen finns inom
doktrinen och kan endast finnas inom den
och genom dess rätta tolkning. Eftersom
Marx och hans uttolkare givit rikliga
praktiska anvisningar om hur läran skall
omsättas i verkligheten, har de troende på
en gång ideologi och handlingspolitik klara. Det är bara att läsa rätt innantill. Att
man därvid utläser högst olika ting ur de
heliga skrifterna framgår bl a av skillnaden mellan Sovjetunionens iskalla byzantinska statskapitalism och Mao-Kinas omformning av marxismen i överensstämmelse med urgammal kinesisk bondetradition.
Båda staterna anser sig ha rätt att beteckna sig som socialistiska. (En ur graven
uppstigen Marx skulle förmodligen bli lika djupt chockerad inför båda samhällstyperna.)
Å andra sidan har vi användningen av
ordet socialism inom europeisk socialdemokrati som vag samlingsterm för allehanda önskvärda reformer i demokratisk
riktning. De är ofta motstridiga; så åtrå-
värda ting som ökad frihet och ökad jämlikhet låter sig inte lätteligen förenas samtidigt. ökad likformighet i jämlikhetens
namn leder sålunda oundvikligen till minskad frihet. Det avgörande och gemensamma i alla dessa olika reformkrav är emellertid att de skall förverkligas med samhällets organ som redskap, dvs genom det offentligas byråkrati. Omvandling av samhället i socialistisk riktning betyder alltså
– i den mening ordet socialism användes
av socialdemokrater – reformer genom
en byråkrati, som förutsättes vara eller bli
anhängare av tanken att de stora framstegen i samhället skall ske och endast kan
ske genom den.
I förlängningen av en sådan till synes
föga idepolitiskt orienterad politik hotar
emellertid samma typ av stat som Sovjetunionen. Där har statsbyråkratiseringen
urholkat kommunismen och därmed de
frihets- och jämlikhetsideal, som Marx inrymde i sitt något luftigt tänkta Utopia.
I Sverige, liksom i andra europeiska länder, skulle permanent socialdemokratiskt
herravälde leda till ett samhälle av samma
frihetsfientliga karaktär som det sovjetryska, inte därför att socialdemokraterna
vill det utan därför att deras byråkratiseringspolitik i längden får likartade konsekvenser med statskapitalismen i Sovjetunionen.
Vad är ägardemokratin?
Det har synts nödvändigt att göra dessa
begreppsbestämningar som utgångspunkt
för ett försök att förklara vad ideologin
om ägardemokratin är och vad den inte
är.
Den är sålunda inte och kan inte bli en
samhällsfilosofi, av samma typ som marxismen. Alltså kan man inte ur den härleda
71
något slags doktrin. Den bygger på en
mycket enkel värdering och på ur denna
värdering härledda slutsatser: samhällets
framsteg bör i princip ske genom individen och därför individen ges så stora
möjligheter att själv forma både sitt eget
liv och samhällets utveckling, som är förenligt med grundläggande humanistiska
krav på ett samhälle med likvärdiga medborgare. De offentliga organen bör därför
tjäna som medel att frigöra individens personlighet, öka hans personliga resurser och
vidga hans möjligheter att konkret påverka sin omgivning. Detta leder i sin tur till
tanken att det personliga ägandet måste
gå före det allmännas förfogandemöjligheter och byråkratins makt liksom att detta personliga ägande måste spridas så
jämnt bland medborgarna, som överhuvudtaget är förenligt med samhällets praktiska möjligheter att fungera effektivt.
Förklaringen till att den enskilda äganderätten på detta sätt sätts i centrum för
politiken är helt enkelt att äganderätten
uppfattas som den mest effektiva juridiska garantin för individens livsrum.
Äganderätten kan sägas vara den hittills
mest överlägsna principen för samhällets
konstruktion när det gäller att skapa frihet, likvärdighet och broderskap människor emellan, om denna princip utsträckes
till alla. Detta insåg och proklamerade
man redan på den franska revolutionens
tid. Misstaget – det i senare västerländsk
historia förödande misstaget – var att
man inte försökte skapa de nya juridiska
konstruktioner, som var nödvändiga för
att äganderätten till produktionsmedlen
72
skulle kunna utsträckas till folkets stora
massa. Därför fick man den nuvarande
koncentrationen av äganderätten till ett litet överklasskikt. Detta blev en oundviklig
konsekvens av industrialisering genom en
kapitalistisk marknadshushållning. Marxismens lösning av detta oerhörda sociala
problem genom statlig äganderätt till
produktionsmedlen var emellertid en fiktiv lösning. Det blev inte »folket som
fick äganderätten», det blev inte så att
»arbetarna förenades med sina verktyg».
Tvärtom har vi samma koncentration av
den faktiska ekonomiska makten i socialistiska som i kapitalistiska länder. Skillnaden är närmare besett väsentligen juridisk. I socialistiska länder innehas den ekonomiska (och politiska) makten av ett
överskikt av yrkespolitiska byråkrater i
kraft av en förvaltningsrättslig juridisk
ordning. I kapitalistiska ekonomier innehas den ekonomiska (men ej den politiska) makten av privata kapitalkoncentrationer i kraft av en civilrättslig juridisk ordning.
Ideologin om ägardemokrati innebär
ett försök att finna en väg, som är ett alternativ till båda dessa system. För anhängare till den är plutokrati och socialistisk byråkrati lika onda ting – därför att
intetdera av systemen utgör en fruktbar
jordmån för demokratins, det individuella
och folkliga medinflytandets, fördjupning.
Var finns reformförslagen?
Inför dessa konstateranden ligger den frå-
gan nära till hands: varför har inte ägardemokratins grundtankar för länge sedan
utvecklats i konkreta och detaljerade praktiska reformförslag. Det är ändå tjugo år
sedan den konception av ägardemokratin,
som här utvecklats, framfördes i England.
Veterligen har också åtskilliga konservativa och liberala partier i Europa ägnat en
myckenhet av bekymrade programmatiska
funderingar över frågorna kring ägardemokratins förverkligande. I få länder –
om något – har man nått längre än
Moderata samlingspartiet i Sverige med
dess förslag till ökade möjligheter till
ägandesparande och till meddelägarskap
i företagen. Men inte ens dylika förslag
kan ge den klarhet och åskådlighet kring
framtidsbilden av ett ägardemokratins
samhälle, som måste finnas om ideologin
skall få gehör och inte minst om man vill
att ungdomen skall entusiasmeras av den.
Förklaringen till denna bristande klarhet och åskådlighet är enkel nog. Den inställer sig osökt vid varje försök att tänka
igenom ideologins praktiska konsekvenser.
Den bygger, som sagt, inte på en samhällsfilosofi ur vilken man kan deducera fram
ett system av principiellt vägledande riktlinjer, vilka i sin tur låter sig omsättas i
handlingspolitiska förslag. Den ägardemokratiska ideologin närmar sig otalet samhällsproblem utifrån en enda som överlägsen betraktad princip: det individuella
ägandets utsträckande till så många som
möjligt i samhället. I varj,e tänkbar situation kommer den då i konflikt med bestående förhållanden – antingen kapitalistiska eller socialistiska – utan att ideologin utvecklat en egen doktrin, med vars
hjälp problemen kan knäckas. Det finns
inte heller teoretiskt genomtänkta juridiska konstruktioner av det avancerade
slag, som är nödvändiga för på djupet gå-
ende reformer i ägardemokratins riktning,
än mindre praktiskt utprövade sådana.
Socialdemokraterna har det mycket lättare; de kan lova att med hjälp av utökad
offentlig byråkrati med större tillgång till
resurser – d v s ökad makt
medborgarna och mera av deras
pengar – lösa alla uppkommande problem.
Ägardemokratins anhängare måste hela
tiden tänka i kategorin: vad kan det allmännas organ göra för att öka individens
inflytande? Det är att gå flera steg längre
och leder snart in i en snårskog av ytterst
komplicerade praktiska problem, där särskilt behovet av juridiskt nytänkande och
rättsliga nykonstruktioner snabbt gör sig
påmint.
Summan av denna text blir att problematiken är så svåröverskådlig och invecklad att den förutsätter lång tids samarbete mellan ett stort antal specialister
från så skilda fält som t ex national- och
företagsekonomi, företagsadrninistration,
sociologi och företrädare för ett antal juridiska områden: associationsrätt, arbetsrätt
och fastighetsrätt Specialisternas konstruktioner måste sedan blötas och stötas
i bred kontakt med det praktiska livets
män. Därmed är bara att konstatera, att
ett fullt utvecklat program för ägardemo·
krati blir det inte i Sverige förrän en borgerlig regering sätter mycket stora utredningsresurser bakom iden. Kanske kommer andra länder före, men vi lär inte
73
komma ifrån uppgiften att själva överföra
deras konstruktioner och erfarenheter till
våra förhållanden. Redan det kommer att
kräva mycken forskning och tillgång till
en vetenskaplig kontaktyta, som kan lösa
sådana uppgifter.
Problematikens storleksordning
Ett yttenligare konstaterande: problematiken är av den storleksordningen att ingen
skall vänta sig snabba resultat av en reformpolitik i ägardemokratins riktning.
Det är fråga om så djupt ingripande och
så känsliga omkonstruktioner av det bestå-
ende samhällets socialekonomiska basinstitutioner, att resultaten av reformarbetet
kommer att bli av mera avgörande storleksordning först efter en lång tids målmedvetna ansträngningar. Ett sådant konstaterande betyder inte att ägardemokratins anhängare skahl avstå från att debattera fram riktlinjer för sitt reformarbete.
Tvärtom, någonstans måste man ju börja.
Men de får inte lova för mycket, framförallt inte att efter några års skrivbordsspekulerande leverera ett Utopia i form av ett
antal reformlagar. Det till hälften socialistiska och till hälften kapitalistiska blandekonomiska system, som vi för närvarande
lever i, har nämligen så djupa rötter i hela samhällslivets sociala och ekonomiska
struktur, att det endast låter sig ändras genom tålmodigt experimenterande och reformerande underifrån.
Det kan ha en hälsosam effekt att erinra sig svårigheten att genomföra genomgripande socialekonomiska reformer i äldre tid. Att styrningsinstrumenten i form
74
av lagstiftnings- och förvaltningsapparat
var primitivare förr och att reformer därför gick långsammare kan i de verkligt
stora sammanhangen i viss mån uppvägas
av att vårt nutida samhällsliv är så ofantligt mycket mera komplicerat. Varje större
reform kräver ett nästan oöverskådligt antal noga kalkylerade detaljjusteringar.
Den närmaste motsvarigheten ifråga
om storleksordning och ekonomisk betydelse – i vart fall i tiden – till en reform av vårt nuvarande äganderättssystem
i ägardemokratins riktning är förmodligen
de skiften, varigenom det från medeltiden
härstammande byalagsjordbruket omvandlades till vår tids på den enskilda gården som enhet byggda jordbruk. Denna
skiftesverksamhet påbörjades vid mitten
av 1700-talet. Men reformen var inte nå-
gorlunda genomförd i praktiken förrän vid
mitten av 1800-talet. Så långsamt behöver
det inte gå med ägardemokratin. Men den
historiska parallellen är illustrativ. Så stora
och svåra som ägardemokratins reformproblem är, måste det vara ytterligt viktigt
för var och en som vill på allvar diskutera
ett alternativ till ett samhälle präglat av
ständig konfrontation mellan kapitalism
och socialism, mellan plutokrati och byrå-
krati att sätta sig in i vad det verkligen är
fråga om.
Det trängande behovet av debatt i frå-
gorna kring ägardemokratin är anledningen till att jag över huvud taget vågar mig
på den vanskliga uppgiften att diskutera
så komplexa och så svåra sammanhang.
Varje debattör, som tror sig ha något att
säga i saken, gör klokt i att reflektera över
den egna kompetensen eller rättare, den
egna uppenbara inkompetensen att överskåda en så djupgående samhällsproblematik, som den ägardemokratin representerar. Ännu på 1700- och 1800-talen var
det möjligt för en enskild människa att
någorlunda överskåda och förstå förhålllandena och krafterna i samhällslivet. I
elektronteknikens tidevarv är detta en ren
omöjlighet. Det individuella samhällsfilosoferandet måste ersättas av det tvärvetenskapligt underbyggda grupparbetet.
Vad som sägs i det följande är alltså att
uppfatta som uppslag till debatt inom ramen för ett sådant grupparbete, där var
och en får hjälpa till utifrån sin infallsvinkel.
De objekt för ägande, som är av intresse
för ägardemokratin, är naturligen produktionsmedlen, enkannerligen den fasta
egendomen i och för sig, och den industriella produktionsapparaten. Det är alltså fråga om hur äganderätten till de funktionellt bestämda enheterna av fast egendoms eller industriföretagets karaktär skall
vara utformad för att man skall kunna få
ett vitt utbrett individuellt ägande, som
också är praktiskt funktionsdugligt.
Fastighetsägandet
För att börja med äganderätten till fast
egendom är det en inte ovanlig föreställning, att ägardemokratins ideal relativt
lätt låter sig förverkligas på detta område.
Teoretiskt, ja, praktiskt-politiskt: nej! Det
är lätt att formulera principen att det allmänna icke skall permanent äga annan
fast egendom – således icke heller mark
– än de offentliga förvaltningsbyggnaderna och anstalterna. Att det allmänna
i samband med regionplanering och markexploatering inköper (eller exproprierar)
mark, som försäljes när den bebyggts, strider inte mot denna princip. Det är också
en överkomlig uppgift att genom lagreformer öka rättssäkerheten i expropriationslagstiftningen och att (som t ex i Italien)
utforrna ett äganderättsinstitut för vå-
ningar. Det är vidare ganska lätt att främja egnahemsbyggandet. Det är inte heller
särskilt svårt att utforma en inlösningsrätt till de nu hyrda våningarna i de s k
allmännyttiga bostadsföretagens hyreshus.
Bostadsrättslägenheterna bör tillsvidare betraktas som acceptabla ur ägardemokratisk
synpunkt. Men det kan väl tänkas, att det
med tiden ter sig riktigt att skapa juridiska
möjligheter för bostadsrättslägenheter att
omkonstrueras till ägarvåningar.
Allt detta kan lagstiftningsvägen göras
tämligen snabbt – säg på ett par, tre år.
Men om sådana reformer inte skall bli
slag i luften, måste man ge sig på något
i praktiken ofantligt svårt och tidskrä-
vande, nämligen att drastiskt reducera den
övervägande socialistiska bostadsförvaltande byråkrati, som växt upp här i landet
under de senaste tjugo åren. Denna byrå-
krati sitter nu tämligen ostörd av offentlig
kontroll eller ens insyn förskansad i otaliga
kommunala bolag och stiftelser. Varje
grupp av sådana potentater kommer att
slåss till det yttersta för att bevara det
egna lilla imperiet. Eftersom dessa företag
utgör en omistlig försörjnings- och maktbas för det socialdemokratiska etablisse- 75
manget, kan man vänta en lång och seg
maktkamp överallt ute i kommunerna, när
hyresgästerna vill begagna sig av en lagstadgad inlösningsrätt, En nödvändig förutsättning för att politiskt starkare krafter,
som vill förverkliga ägardemokratin, skall
få se sina intentioner genomförda är att
det nuvarande systemet med i praktiken
hemligt arbetande kommunala bostadsoch produktionsbolag (eller stiftelser) avskaffas. Under den övergångstid dessa
företag existerar i avvaktan på inlösen av
hyresgästerna, bör de rättsligen vara konstruerade som kommunala enheter, vilkas
handlingar är offentliga och vilkas förvaltning står under samma (fortfarande
tyvärr bristfälliga) kontroll som andra
kommunala organ.
En följd härav kan bli att det privata
ägandet till flerfamiljshus – affärsverksamhet i fastighetsförvaltningens form –
med tiden blir reducerat. Har man sagt
A får man säga B, dvs hyresgästernas inlösningsrätt måste också gälla hyresfastigheter i enskild ägo. Men ett icke ringa utrymme för sådan privat fastighetsförvaltning kommer sannolikt att bestå. Alla
människor kommer inte att vilja äga sina
våningar. Redan behovet av ett bostadsbestånd av hyresfastigheter, som garanterar
erforderlig rörlighet och flexibilitet på bostadsmarknaden, kommer förmodligen alltfort att kräva en betydande tillgång på
sådana hus och därmed fortfarande skapa
väsentliga och ekonomiskt viktiga uppgifter för den enskilt ägda produktionen och
förvaltningen av hyreshus. Däremot skall,
som sagt, det allmänna icke ägna sig åt
76
sådan verksamhet, som innebär permanent
ägande och förvaltning av bostadsfastigheter. A andra sidan är det alltid nyttigt
med konkurrens. Alltså bör kommunerna
väl få fortsätta att producera bostadshus,
men då i en konkurrens på lika villkor
med de privata producenterna.
Det kan tilläventyrs behöva tilläggas,
att så omfattande ingrepp faktiskt är nödvändiga för att bryta den pågående socialiseringen av bostadsmarknaden. Utom de
värden ägardemokratin i sig själv innebär
ifråga om medborgarnas ökade direkta inflytande på sin bostadssituation och deras
utbildning i uppgiften att själv förvalta
fast egendom uppnår man den allmänpolitiska vinningen att reducera basen för
den socialistiska byråkratin. Det nuvarande socialistiska bostadsetablissemanget
med dess föga dolda samspel mellan socialiststyrda bostadsbolag och lika socialiststyrda hyresgästföreningar är på längre
sikt en fara för den politiska demokratin.
Den av socialdemokraterna uppenbart eftersträvade totala socialiseringen av tomtmarken och bostadsmarknaden skulle ge
upphov till en ofantlig parasiterande byrå-
krati med maktpolitiska funktioner. Redan
i dag är en av socialdemokraternas största
politiska tillgångar det stora antalet socialdemokratiska yrkespolitiker inom den ekonomiskt-politiska delen av deras maktapparat. Ekonomiskt viktigast är emellertid
apparatens förankring inom bostadsmarknaden. Får denna apparat svälla ut på det
sätt socialdemokraterna vill – och Parkinsons lag inbjuder till – blir den ett
starkt fäste för ett kommande statsbärande
parti. Ty dessa byråkrater har vid sidan
av sin tjänst uppgiften att vara ett slags
politiska reservofficerare, med skyldighet
att gå i fält vid valen eller när andra politiska aktioner så kräver.
Ägardemokratins förverkligande på fastighetsägandets område är både en utväg
ur dilemmat kapitalism-socialism och ett
skydd för den politiska demokratin.
Som vi skall få se är detsamma förhållandet med ägardemokratins funktion på
företagsägandets område. Men det är en
annan historia, och till den skall jag återkomma.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner