Print Friendly

Ägardemokratien

Av Redaktionen | 31 december 1971


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ERIK ANNERS:
Ägardemokratien
I två artiklar i Svensk Tidskrift kommer
professor Erik Anners att behandla
ämnet Agardemokratien. Den föreliggande kan ges underrubriken Den rättshistoriska bakgrunden. Författaren anknyter till det programförslag om ägardemokrati, som en arbetsgrupp inom
M oderata samlingspartiet nyligen lagt
fram. Han menar att det var riktigt, att
gruppen samlat sig kring förslag som
kan omsättas i praktisk politik. Men förslagen aktualiserar många frågor om
motsättningen mellan kapital och arbete.
Anners redogör för äganderättsideologiens utveckling och för det arv som vi
övertagit, inte minst från upplysningstiden, på detta område. Tiden är nu
kommen, säger han, då vi måste börja
tänka själva. Agardemokrati innebär
ett försök i den riktningen.
En arbetsgrupp inom Moderata samlingspartiet har nyligen framlagt ett programförslag om ägardemokratien. Förslaget utgör ett väsentligt framsteg i förhållande
såväl till tidigare programarbete inom
partiet som till motionsvis framförda tankar. Tidigare presenterade förslag till åtgärder för att öka möjligheterna till förmögenhetsbildning genom sparande liksom för att skapa flera och säkrare sparobjekt har breddats och utvecklats. Därtill framläggs två nya ideer, eller kanske
snarare konstruktioner. Den ena är ett
förslag om »investeringslön», d v s ett premierat sparande genom avsättning av viss
procentsats av lönen, varvid arbetsgivarna skulle stödja sparandet med samrna
procentsats. A sin sida skulle de i viss utsträckning genom rätt till skatteavdrag
kornpenseras härför. Systemet är tänkt
att bygga in i de vanliga förhandlingarna
mellan arbetsmarknadens parter. Den
andra är ett meddelägande för de anställda genom att företagen till dem emitterar konvertibla obligationer. Det innebär
att obligationsägaren efter viss tid – i
förslaget efter 5 år – skall kunna kräva
utbyte av obligationen mot ett vid ernitteringstillfället fastställt antal aktieandelar.
Arbetsgruppens material och synpunkter kornmer att bli till stor nytta i riksdagsarbetet och i den offentliga debatten.
Allt för många människor på borgerlig
sida har mycket vaga föreställningar om
det komplex av ideer och praktiska förslag, som ligger bakom talet om »ägardemokrati, ägarespridning, decentraliserat
ägande» o s v. De behöver få veta att det
faktiskt finns alternativ till det kollektivistiska system, som socialdemokraterna,
i blindhet inför samhällslivets realiteter
och därför att de är låsta till sin egen
politiska tradition, trycker på det svenska
samhället.
Det är säkert klokt och riktigt att arbetsgruppen nöjt sig med att konkretisera
ideer, som kan omsättas i dagens praktiska politik. Att det historiska perspektivet liksom riktlinjer för ett mera till roten gående reformarbete på längre sikt
saknas i dess material är inte en brist utan
en förtjänst. Inom partipolitiken måste
man hålla en uppgift inom rimliga gränser om den skall kunna lösas på ett sätt
som blir till praktisk politisk nytta.
Den historiska bakgrunden
För den idepolitiskt intresserade kan det
vara anledning att uppfatta arbetsgruppens material som en stimulans till eftertanke. Hur har vi i de kapitalistiska
länderna egentligen kommit in i denna
genom alla samhällslivets områden sig
sträckande motsättning mellan kapital
och arbete, mellan arbetsgivare och anställda, mellan ägare och icke ägare?
Härom har skrivits hela bibliotek. Min
mening är inte heller att referera ett antal punkter i den allmänna vetenskapliga
och ideologiska debatten i denna fråga.
Men jag tror att det kari vara av intresse
att peka på ett speciellt idehistoriskt fenomen, som haft stor betydelse för uppkomsten av denna motsättning. Fenomenet är nämligen ganska litet uppmärksammat.
497
Dessförinnan är en anmärkning nödvändig. Den som inte har juridisk utbildning underskattar ofta juridikens betydelse som teknik. Har man en gång valt att
använda en viss juridisk teknik sitter man
fast i det valda systemet. Gäller det ett
system, vars verkningar sträcker sig över
stora områden av samhällslivet – eller
rentav omfattar dess helhet – vill det till
en revolution eller också en omvandling
av samhället genom partiella reformer
över decennier (kanske generationer) för
att åstadkomma önskvärda djupgående
förändringar. Låsningseffekten i det juridiskt-tekniska systemet förklarar också
varför vissa reformer helt enkelt är omöjliga inom ramen för bestående samhällsinstitutioner. Med den konstruktion, som
vi har givit äganderätten till fast egendom är sålunda frågan om indragning av
s k oförtjänt jordvärdestegring olöslig. I
praktiken har detta erkänts när socialdemokraterna genomförde markvärdestegringsskatten: en mycket klumpig och
ofullkomlig metod, med vilken man bara
kom åt en del av problematiken. Ett annat exempel erbjuder det av kommunister och vissa socialdemokrater höjda kravet att avdragsrätten för skuldräntor skall
avskaffas eller starkt begränsas. Med vårt
skatterättsliga grundsystem går detta inte.
I så fall måste man helt byta system.
Äganderättssystemen
Vad nu äganderätten beträffar – och här
är ju äganderätten till produktionsfaktorer, alltså fabriker, maskiner, åkerjord,
skog o s v det intressanta – är vi instäng- 498
da i ett juridiskt-tekniskt system, vars
grundläggande tankegångar och begreppsbildning går tillbaka till antiken. I medeltidens och den begynnande nya tidens
Europa hade det utvecklats två skilda
konstruktioner av denna äganderätt, vilka byggde på olika socialekonomiska förhållanden. Det ena var den germanska
rättens byalags- och samfällighetssystem,
utbrett väsentligen i Nordeuropa. Det
var på en gång kollektivistiskt och individualistiskt. Individens ställning i produktionslivet var bestämd genom meddelägarskapet i jorden. I princip var individerna likställda som delägare, ehuru
de kunde ha olika stora andelar. Vad som
i grunden gav denna äganderättssyn dess
karaktär var att det gemensamt ägda objektet och vården av detta stod i centrum
– inte den enskilde ägaren. Det betydde
bl a att alla delägarna hade vad vi numera
skulle kalla socialt medansvar för varandra och måste anpassa sig efter varandra.
Denna syn på äganderätten sköts åt
sidan, först av den senantika romerska
rätten, sedan av upplysningstidens naturrätt. Den romerska äganderätten satte individen-ägaren i centrum. Hans förfoganderätt över objektet var oinskränkt
utom gentemot statsmakten, och »socialt
ansvar» för hur objektet utnyttjades hade
han inte. I det romerska senantika samhället hade endast en person sådant »socialt ansvar», nämligen den med envåldsmakt utrustade kejsaren. Det var hans
uppgift att ansvara för samhällsfunktionerna. Mot hans makt stod därför ägaren utan rätt, i den meningen att kejsarens vilja var lag. Men i övrigt kunde
ägaren handskas med det ägda objektet
efter behag.
Under medeltiden upptogs denna romerska syn på äganderätten i större delen av Europa. Juridiskt tekniskt modifierades den romerska konstruktionen så
att den passade för ett samhälle med svag
furstemakt och en feodal hierarki. Att
ett sådant till sin grundkonception individualistiskt system under århundraden
präglade rättslig tankevärld och juridiskt
tekniska konstruktioner gör det lättare att
förstå det mest intressanta fenomenet i
äganderättens idehistoria – nämligen att
upplysningsmännens extremt individualistiska konstruktion kom att upptagas i hela
Europa.
Upplysningsfilosoferna utgick från tankemodellen om samhällsfördraget. De
hävdade att i detta fördrag måste ha
ingått ett avtal om att vad var och en
av egen kraft kunde tillägna sig av naturen skulle tillhöra honom och endast
honom. Deras äganderättsbegrepp blev
alltså individualistiskt och absolut. Detta
var också en grundtanke bakom de amerikanska revolutionsmännens ideologi. I
samma anda, bara mera expressivt, förklarade den franska revolutionens rättighetsförklaring att äganderätten var »Un
droit sacre et inviolable» – en helig och
okränkbar rätt. Det hindrade visserligen
inte att man omgående konfiskerade kyrkans och adelns jord. Men konsekvensen
av den naturrättsliga synen på äganderätten blev att den konfiskerade jorden inte
övertogs av bykollektiv utan med just upplysningsfilosofiens individualistiska och
oinskränkta äganderätt. Som illustration
till hur vittgående verkningar dylika historiska händelseförlopp ibland får kan nämnas, att man i EEC fortfarande brottas
med följderna av den våldsamma jordspekulation med åtföljande splittring av
jorden, som detta äganderättssystem ledde till i Frankrike.
Upplysningsideologiens verkningar
Den för Europas framtid avgörande konsekvensen av upplysningstidens äganderättsideologi ligger emellertid på ett annat plan. Till slutet av 1700-talet hade
äganderättskonstruktionen reglerat förhållandena i ett samhälle, vars viktigaste
produktionsfaktor var jorden. Det var
alltså äganderätten till mark, enkannerligen fruktbar åkerjord eller skog, det v.ä-
sentligen var fråga om. Nu inträffade
i början av 1800-talet att detta äganderättssystem med dess högt utvecklade juridiska teknik, inriktad på att skydda den
enskilde jordägarens intressen, kom att
överföras på det vardande europeiska (och
amerikanska) industrisamhället. Där var
emellertid äganderätten till fabriken med
dess maskiner viktigare än äganderätten
till marken och framför allt, den erbjöd
en annan socialekonomisk problematik.
Men detta förbisåg man därför att man
tänkte i den egna tidens juridiska kate~
gorier. En samhällsvetenskap, som kunnat upplysa om farorna av att direkt överföra den ur socialekonomisk synpunkt
499
mest centrala juridiska konstruktionen till
ett enormt vidgat produktionsliv av annan karaktär, hade heller inte utbildats.
Dessutom hade man sedan länge vant
sig vid tanken att äganderätten till fast
egendom inkluderade de industribyggnader, som sedan medeltiden kommit till i
bergverkens och bruksföretagens form.
Man uppfattade inte att allteftersom industrialiseringen fortskred ändrade det
ägda objektet karaktär. Marken och rå-
varan minskade i betydelse i förhållande
till den industriella företagsenheten, formad som en komplex ekonomisk samarbetsmekanism styrd av den allt viktigare
intelligensfaktorn. Att 1800-talets människor inte såg detta i tid må vara dem
ursäktat. Vi, det sena 1900-talets barn,
har just upptäckt det själva.
Konflikten kapital – arbete
Med denna kombination av upplysningstidens extremt individualistiska syn på
äganderätten och den nya typ av objekt
för ägande, som industrialiseringen skapade, var en våldsam konflikt mellan kapital och arbete, ägare och löntagare
oundviklig. Svaret på upplysningsmännens
äganderättskonstruktion – på en gång en
förutsättning och en stimulans för liberalismen – blev socialismen. Att dess metod att lösa konflikten – produktionsmedlens förstatligande – bara är en skenlösning, det vet vi .numera. De i historien eviga problemen om mänsklig frihet och likvärdighet återkommer i än
högre grad i det socialistiska samhället,
500
ehuru i annan form. Varken Sovjetunionen med dess grova privilegie- och statusdifferentiering av 1700-talsmodell eller
myrstackssamhället Maokina är inspirerande förebilder. I båda dessa socialistiska samhällstyper är därtill den medborgarfrihet, som vi i den västra världen
skattar så högt, antingen en fiktion eller
förnekas som ideellt värde.
Både de liberala och de socialistiska
konceptionerna av äganderätten till produktionsfaktorerna framstår alltså som
historiskt förbrukade. Vi får börja tänka
själva – och tänka ut en ny konception.
Ägardemokratien är ett försök i den riktningen.
Den svenska utvecklingen
Vi har i Sverige särskild anledning att
uppmärksamma den historiska bakgrunden till äganderättsproblemet, eftersöm
vi i likhet med Norge och Danmiuk en
gång i tiden hade äganderättssystem präglat av meddelägarskapets ide. Att förhållandena i Norden skilde sig från dem
i Europa i allmänhet berodde på att de
nordiska samhällena, framför allt de svenska och norska, byggde på en självägande
bondebefolkning. Vi har aldrig haft ett
feodalt samhällssystem.
Men det hindrade inte att o’ckså vi med
hull och har anammade 1700-talsfilosofiens och liberalismens syn på äganderät~
ten. Byalagens ·sprängning genom skiftesväsendet och stadsjordarnas rättsliga omvandling från ett slags tomträttssystem
till en uppdelning i den enskilda äganderättens form är de klassiska vittnesbörden härom. Också hos oss byggdes
industrisamhället på en extremt individualistisk konception av äganderätten.
Också hos oss ställdes detta kapital och
arbete mot varandra. Också hos oss har
denna äganderättskonstruktion i förbund
med liberal marknadshushållning skapat
en ekonomisk expansion och ett välstånd,
som knappast någon i början på 1800-
talet kunde tänka sig någonsin bli möjligt.
Men ett av de pris vi fått betala för
detta är att motsättningen kapital-arbete
permanentats genom en institutionalisering. Mot välorganiserade arbetsgivare
står lika välorganiserade fackföreningar.
Konfrontationsförhållandet arbetsgivarearbetstagare har till och med genom analog institutionalisering överförts till den
offentliga sektorn. Oroande tecken på att
detta ekonomiska fördelningssystem inte
fungerar väl varken inom den offentliga
eller enskilda sektorn har visat sig under
det senaste decenniet, hos oss lika väl som
i många andra länder.
Ägardemokratien anvisar vägar att
komma ur denna grundläggande konfrontation i det moderna samhället. Vilka
följder ett konsekvent utvecklande av dess
ideologi skulle kunna tänkas få skall jag
beröra i en kommande artikel.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner