Print Friendly

Afrika och den fria världen

Av Redaktionen | 31 december 1962


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

AFRIKA OCH DEN FRIA VÄRLDEN
VÅR TID MED sitt korta historiska
tänkande föreställer sig gärna kolonialismen som ett gammalt, skröpligt och utlevat styrelsesystem. Åtminstone vad det svarta Afrika beträffar är detta ett stort misstag.
Det var bara nittio år sedan Livingstone upptäckte Lualabafloden och
Stanley upptäckte Livingstone. På
1870-talet, när Stanley under ohyggliga fasor trängde fram genom kontinenten från öster till väster, var
hela det inre Afrika i det närmaste
okänt land. Det var Stanleys upptäcktsfärd utför Kongofloden som
skapade själva förutsättningen för
den följande koloniala exploateringen av Afrika och tillkomsten
av det belgiska Kongoimperiet.
Det var under en försvinnande
kort tid i Afrikas historia som kolonialismen hann verka. I dag kan vi
bevittna dess upplösning. Ännu år
1956 var bara fem afrikanska stater medlemmar av Förenta Nationerna. I januari 1962 hade antalet
stigit till 29. Av Förenta Nationernas 104 stater tillhörde inte mindre
än 18 det emanciperade svarta
Afrika.
:.Kolonialismen befinner sig redan i skymningen och rör sig mot
sitt bestämda slut. Snart kommer
Av fil. dr ALF ÅBERG
den bara att bli ett skede i historien
och dess försvinnande styrelseskick
kommer endast att ha historiskt intresse för statskunskaparna.» Med
dessa magistrala ord avslutar professor Stewart C. Easton sitt stora
arbete om den moderna kolonialismen – »The Twilight of European Colonisation» (Methuen & Co,
London 1962).
I det tropiska Afrikas fall är
detta en sanning med modifikation.
Det är sant att kolonialismen som
styrelseform snart kommer att tillhöra historien, men vad den lämnat kvar i form av politiska, kulturella och religiösa ideer, socialvård, ekonomisk förvaltning och
geografiska gränsdragningar är ett
i hög grad levande arv.
Det var de europeiska kolonisatörerna som öppnade det tropiska
Afrika för Västerlandet. Ända till
dess hade väldiga områden av geografiska och historiska skäl varit
helt isolerade från yttervärlden~
från impulser av andra folk och
kulturer, som är en så viktig förut·
sättning för framåtskridande och
högre civilisation.
Det är alltid farligt att generalisera, allra helst när det gäller en
kontinent. Långt före europeernas.
ankomst till Afrika fanns det högkulturer på flera håll, i östafrikas
städer likaväl som i storrikena i
Sudanområdet, men de gick senare
sin undergång till mötes. De »primitiva» samhällssystemen det
svarta Afrika chockerade Stanley
och de övriga pionjärerna, men den
moderna forskningen ser mera positivt på dessa samhällen än kolonisatörerna gjorde. Samhällena var
långtifrån stagnerade eller outvecklade. Man anser tvärtom att det förkoloniala Afrika hade hunnit långt
i konsten att tekniskt anpassa sig
efter naturförhållandena.
De många afrikanska stater, som
nu tillkämpat sig självstyrelse, är i
mycket en skapelse av kolonialismen. Gränsdragningarna staterna
emellan har i många fall gjorts av
europeer utan hänsyn till de språkliga och kulturella förhållandena.
skillnaderna i befolkningstal är
oerhörda mellan staterna: Nigeria
har 36 miljoner och Gabon bara
400 000 invånare. staterna har också mycket olika ytvidd. Sudan och
Kongo är lika stora som Indien,
medan Togo inte har mycket större
areal än Skåne och Småland tillsammans.
stater har skapats utan hänsyn
till språk och stamtillhörigheL
Kongo är ett rike utan nationell
samhörighet. I andra fall har
språkliga enhetsgrupper delats upp
mellan olika stater. Så är fallet med
de stora twi-folken, som delats
upp på Ghana, Togo och Dahomey.
Hela det nu emanciperade Väst- 523
afrika bildar ett veritabelt lapptäcke av forna kolonier, som är ekonomiskt och kulturellt isolerade
från varandra. Handelsspärrarna är
legio. Järnvägarna har sällan förbindelser utanför de egna gränserna, och när sådana finns, förekommer det ofta skilda spårvidder, som
förhindrar omlastningen. Presidenten i republiken Togo, Sylvanus
Olympio, en av de mera moderata
afrikanska ledarna, klagade förra
året över att de produktiva centralområdena i Togo, Dahomey och
Ghana är så skilda från varandra
som om de befann sig på skilda
kontinenter.
De egendomliga gränsdragningarna är ett av de bestående arven
efter kolonialismen. Ett annat är
de olika undervisningsmetoder.
som använts av kolonialmakterna.
Fransmännen hade assimilationen
som mål för sin kolonialpolitik –
de ville uppfostra afrikanerna till
fransmän. De lyckades verkligen
skapa en intellektuell elit, som nu
bildar en styrande klass i Västafrika och som har sitt andliga
hem i Paris. Det är dessa franskutbildade intellektuella, som nu utgör en av de viktigaste förbindelselänkarna mellan det svarta Afrika och den fria världen. Engelsmännen åstadkom aldrig något liknande, och belgarna drev en helt annan undervisningspolitik. De ville
utbilda afrikanerna på lång sikt och
med mycket brett underlag. Följden var att det i Kongo inte fanns
någon intellektuell överklass som
524
kunde överta makten, när friheten
plötsligt bröt ut.
Till kolonialismens goda arv hör
de andliga och sociala värden som
europeerna tillförde Afrika. Här är
det i första hand missionen som
dominerar bilden, och särskilt gäller detta sjukvård och utbildning.
Man erinras om missionens storartade insatser på dessa områden i en
liten förträfflig bok – Europa und
der Kolonialismus (Artemis Verlag, Stuttgart) – som nyligen utkommit. Boken består av en samling föreläsningar som hållits av
elva europeiska forskare i Ziirich.
Vad själva den kristna förkunnelsen beträffar, måste man nog
konstatera att den hämmats genom
sin nära anknytning till kolonialmakterna. Prästerna, som kom till
Afrika, tillhörde samma ras som
handelsmännen och kolonitjänstemännen, och afrikanen kunde aldrig
känna sig fullt jämbördig och självständig inför dessa vita. Trots storartade insatser av missionärer i
skilda kristna kyrkor lyckades
aldrig missionen skapa någon »afrikansk form av kristendom». Den
lyckades inte inarbeta inhemska seder och bruk i liturgien och kyrkolivet, vilket på sin tid var en av
förutsättningarna för att kyrkan
kunde etableras i Norden och i den
keltiska världen.
Fritz Blanke, som utförligt behandlar kristendomen och kolonialpolitiken i »Europa und der Kolonialismus», säger att nu först har
kristendomen sitt stora tillfälle att
bevisa sin styrka. Utan skydd av
europeiska makter men också fri
från den övervakning ett sådant
skydd leder till kan missionen nu
arbeta i Afrika på samma sätt som
missionärerna arbetade under urkristendomens dagar. Utan annat
stöd än av Ordet skall den nu förkunna evangeliet.
Konstitutionerna i de nya staterna är tecknade efter samma modell
som de forna kolonialmakternas.
De vill slå vakt om en parlamentarisk demokrati, som i Europa långsamt utformats efter århundradens
strider och nu utövas i högt utvecklade stater. Dessa ideer är helt nya
och främmande för de afrikanska
staterna. Ingen av dem fick heller
någon förberedelse till en sådan
självstyrelse i demokratiska former. I det nuvarande Ghana, som
var den högst utvecklade brittiska
kolonien i det svarta Afrika, förekom det inte något folkligt politiskt
val förrän år 1951. I dag kan en utbildad elit i en rad stater sköta maskineriet, men den stora massan av
invånare har inte någon aning om
vad det betyder eller hur det fungerar.
Det är en irländare i hög statlig
befattning, Vincent Grogan, som
fäller dessa bittra kommentarer i
det senaste häftet av den förnämliga tidskriften studies (Dublin,
1962). Han kan uttala sig med så
mycket större eftertryck, som han
tjänstgjort som juridisk rådgivare
åt regeringen i Ghana.
Det traditionella politiska systerl
met i Afrika byggde på stamlojaliteten och det centraliserade
hövdingadömet. Hövdingen eller
kungen valdes från den härskande
familjen av dess ledande män eller
underhövdingarna. När han väl var
vald, var envar skyldig att lyda honom. Han innehade sitt ämbete på
livstid, såvida han fullgjorde sina
skyldigheter. Hans ämbete var religiöst och han var också högsta
domstol. Han styrde inte enväldigt;
tvärtom hade han vid sin sida ett
råd, vars föreskrifter han var skyldig att följa. Han uttalade aldrig
någon egen uppfattning utan hans
beslut uttryckte mötets mening.
Det var ett system som tryggade
stabilitet och ordning. Det ledande
skiktet kom från en grupp som var
utbildad i ledarskap och hemmastadd i lagar och seder. Detta styrelsesätt förekom överallt, bland
storrikena i Västafrika, i Rhodesia
och Kongo och bland Zulunationerna i Sydafrika.
Den parlamentariska demokratien – med sina två eller flera partier och en konstant opposition –
strider direkt mot den afrikanska
politiska traditionen, säger Grogan.
Invånarna i gemen uppfattar partipropagandan som ett slags krigsförklaring mot andra rivaliserande
partier. Följden härav är att ett
folk, som under kolonialtiden levde
i fred och enighet, nu i frihetens
födelsestund är splittrat i politiska
krigsläger. Om ett parti väl kommit till makten, begagnar det alla
slags knep för att behålla den. Det
35- 62·1846 Svensk Tidskrift H. 10 1962
525
är för övrigt tvivelaktigt om ett
maktägande parti går med på att
låta sig besegras i ett följande val.
Enligt gammal tradition anser sig
en afrikansk regering vald för gott
och betraktar varje opposition
som sabotage mot den lagliga ordningen.
Det är troligt att Grogan generaliserar alltför mycket med utgångspunkt från förhållandena i Ghana.
Men granskar man förhållandena i
de nu fria staterna, måste man
konstatera att utvecklingen med
undantag för Nigeria stöder Grogans tes. Ghana hade till en börj an
ett starkt oppositionsparti men har
nu bara kvar skuggan av en opposition, medan landet i realiteten
styrs efter enpartimodell med presidenten som ledare för den utövande makten. I Sierra Leone har
de ledande partierna bildat en nationell front. De tidigare franska
partierna har ett presidentsystem
efter fransk förebild. I många av
dem finns bara ett parti. I andra.
bland dem Senegal, Togo och Elfenbenskusten, har regeringspartiet
erhållit nära 100% av rösterna.
överallt ser man hur staterna
vänder sig bort från den fria världens två- och flerpartisystem för att
i stället samlas i en enda nationell
rörelse, som omspänner alla statliga organ och folkliga organisationer. Och sedan ledaren för denna
rörelse väl blivit vald, åligger det
var och en att lyda honom. Varje
organiserad opposition betraktas
med misstänksamhet och stämplas
526
som farlig för den nationella enheten.
Det är ytterligare en omständighet som bidragit till att diskvalificera partierna. I de nya staterna är
det en tydlig tendens att bekämpa
stamsolidariteten till förmån för
den nationella samlingen. Det är en
rörelse rakt motsatt partiernas strä-
vanden, eftersom dessa i stor utsträckning vädjat just till stamsammanhållningen och stamrivaliteten.
Den svagt utvecklade samhällsekonomien i de nya staterna bidrar
också till att främja tillväxten av
ett härskande parti. I de stater, där
privata företag och privat kapital
spelar en obetydlig roll, blir regeringen den enda källan till välstånd
antingen genom statens egna organ
eller genom statsdirigerade rörelser
.och samarbetsgrupper. Detta leder
till statlig planhushållning med vidsträckt socialisering av produktions- och distributionsmedlen. Den
närmaste förebilden för en sådan
planhushållning finner staternas
ledare helt naturligt i Sovjetunionen och det röda Kina – och begagnar samtidigt tillfället att lägga
sig till med en del kommunistiska
slagord utan att egentligen fatta
vad de innebär.
Det är beklagligt, säger Grogan,
att den fria världen visat så ringa
intresse för samhällsplanering i
underutvecklade stater. Spaniens
·OCh Portugals korporativa system
lockar inte till direkt efterföljelse.
Israel tycks vara den enda fria stat
som verkar inspirerande på afrikanska stater. De studerar kibbutzerna, Israels jordbrukskolonier,
med stort intresse, och flera stater,
bland dem Ghana, Nigeria, Senegal
och Guinea, har också fått teknisk
hjälp av detta land.
Alla de nya staterna behöver
både teknisk och finansiell hjälp i
form av gåvor och lån. Frankrike
har här som på andra områden visat vägen för det övriga Europa.
De forna franska kolonierna är
ännu mer eller mindre ekonomiskt
beroende av moderlandet för att
kunna balansera budgeten. I vissa
fall täcker franska subsidier upp
till 50% av de årliga utgifterna.
Andra stater måste söka sina lån
»på den fria marknaden», och kommunistländerna håller nu på att
bli en allvarlig rival till den fria
världen, fast det ännu bara är
Ghana som tagit emot mera hjälp
av det röda blocket än av Västerlandet.
De afrikanska staterna bildar redan ett kraftigt block av röster i
Förenta Nationerna. Hur uppfattar
de då sin ställning till den fria
världen? En sak är tydlig: de vill
inte bli så beroende av de forna kolonialmakterna att de på nytt förlorar sin politiska frihet. De vill
inte heller bli brickor i det kalla
kriget. De är tacksamma för hjälp
men anser med eller utan rätt att
den fria världens generositet delvis
har sin grund i kommunismens
växande intresse för det svarta
Afrika. De ogillar påtryckningar.
Den amerikanska statens vägran
att låna Ghana pengar till byggandet av Voltadammen anförs som
exempel på en sådan utpressningspolitik.
Det förefaller som om Togos president talar på hela Afrikas vägnar, när han säger att de afrikanska staterna skall använda den
hjälp de får på bästa möjliga sätt,
men att den inte får förknippas
med krav på politisk dominans.
Han tillägger: »Vi har kämpat un- 35*- 624846
527
der många år för att uppnå självstyrelse och är på vår vakt mot
varje förbindelse som för tanken
till ett nytt slaveri. Jag är övertygad om att en effektiv framstegspolitik i det långa loppet skall hjälpa fredens sak och säkerställa en
demokratisk styrelse. Europas och
Amerikas makter som vill främja
utvecklingen i Afrika måste därför
acceptera de afrikanska staternas
önskan att förbli neutrala.»

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner