Print Friendly

Afghanistan

Av Redaktionen | 31 december 1960


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

AFGHANISTAN
ARABIEN, Tibet och Afghanistan har
av gammalt genom sin hemlighetsfullhet utövat en särskild dragningskraft på europecr, och Afghanistan har ingalunda visat sig vara
det lättillgängligaste av dessa länder, skrev Paul Mohn i sin monografi över det centralasiatiska
kungariket »Resa till Afghanistan»
1930. Det är en av de förhållandevis få passager i denna utomordentliga bok som de senaste trettio
årens utveckling har korrigerat. I
huvudstaden Kabul finns det i dag
drygt två tusen bofasta ryssar och
dubbelt så många västerlänningar.1
Dessutom besöks Afghanistan årligen av ett tusental turister och
andra resenärer. Ett växande antal
internationella flygbolag har inkluderat Kabul eller Randahar i sina
router. Den internationella litteraturen om Afghanistan växer med
någon hylldecimeter om året, och
landet figurerar allt oftare i världspressen.
I imperiers utkant
Afghanistan är verkligen en »Kulturers korsväg», som Jan Myr- 1 *Westerners*, den bekväma och i östern
gängse samlingsbeteckningen på västeuropeer, amerikaner och australiensare; nutidens
•franker>.
29-60164077 Svensk Tidskrift H. 81960
Av pol. mag. TORSTEN ÖRN
dal så träffande kallat sin nyutkomna bok om landet. Erövrare
efter erövrare har införlivat eller
sökt införliva de viktiga Hindukushpassen med sitt imperium, och
i århundraden har karavaner tagit
sig fram genom dessa pass på väg
till eller från Kina, Indien, Persien
och Medelhavsländerna. Resultatet
har blivit en ganska förbryllande
och brokig vävnad.
Inhemskt skriftligt källmaterial
är emellertid sällsynt, särskilt från
nyare tid. Till och med konungarikets officielle krönikör dr Mohammed Ali har i allt väsentligt
måst bygga på utländska källor.
Franska arkeologer har sedan en
tid verkat i landet, men ännu inte
avslutat sin kartläggning.
Vedaskrifterna omnämner landet kring Hindukush som ariernas
hemland omkring tusen år före
Kristi födelse, innan dessa invaderade Indien. 500 år senare gjorde
Cyrus landet till en persisk satrapi,
Baktrien med Bactra, det nuvarande Balkh, strax söder om Amu
Darja som huvudstad. Ytterligare
200 år senare kom Alexander den
store, som enligt sin vana grundade städer och inplanterade grekiska kolonier, innan han, sannolikt genom Khyberpasset, tågade
412
ner mot Indien, där han och hans
silversköldar för första gången
konfronterades med stridselefanter. Efter Alexanders död kom
Afghanistan först att höra till det
seleukidiska riket, men snart
konstituerade grekerna i Baktrien
en egen stat. Detta hellenistiska
rike, som i växande utsträckning
tilldragit sig historikernas uppmärksamhet, hör utan tvekan till
de intressantare företeelserna
världshistorien. Tidvis omfattade
det förutom Afghanistan stora delar
av det nuvarande Pakistan, Västturkestan och Persien. Under andra
perioder – t. ex. p’å 200-talet f. Kr.
när buddhistkejsaren Asoka regerade i Indien – trängdes grekerna
tillbaka, och landet söder om vattendelaren Hindukush blev ett buddhistiskt centrum med en säregen
greko-buddhistisk konst och kultur. Först omkring ‘år 55 f. Kr. upphörde riket att finnas till. Det är
egendomligt att tänka sig att ett
isolerat hellenistiskt rike i Centralasien lyckades bevara sin självständighet i nästan hundra ‘år efter det
att Hellas självt blivit en romersk
provins. Naturligtvis var grekerna
i Baktrien f’å till antalet, men som
politiskt och kulturellt ledande
skikt spelade de en roll jämförbar
med normannernas på Sicilien ett
drygt årtusende senare.
Under de följande århundradena
utsattes Afghanistan för en lång rad
folkvandringar och invasioner, av
vilka dock endast den muselmanska på 600- och 700-talen har fått
en bestående betydelse. Afghanistan
är i dag mer ortodoxt muselmanskt
än kanske något annat land än
Saudiarabien. På 1200-talet skövlade Djingis Khans horder Afghanistan liksom så många andra av
de länder, Marco Polo – som i
Afghanistan fått en fårras uppkallad efter sig – genomkorsade på
1270-talet. Hundra år senare införlivade Timur Lenk landet med sitt
vidsträckta rike. Babur – den
förste stormoguln – som enligt
den samtida agitationen hade både
Djingis Khans och Timur Lenks
blod i sina ådror och ligger begravd
i Kabul – gjorde i början av 1500-
talet Afghanistan till bas för sitt
erövringståg mot Indien, där hans
efterkommande skulle komma att
härska fram till »den brittiska parentesen». I överensstämmelse med
vad som blivit god afghansk tradition frigjorde sig stammarna i de
afghanska dalgångarna så små-
ningom från beroendet av en så avlägset boende furste som Stora Mogul i Delhi. En tid lydde de under
Nadir Shah av Persien – en samtida till Montesquieus »Lettres
Persanes» – som 1739 trängde ner
genom Khyberpasset, erövrade
Delhi och därifrån medförde påfå-
gelstronen i sitt krigsbyte.
Från l 747 kan man emellertid
räkna med ett självständigt Afghanistan styrt av inhemska emirer.
Buffertstat
Sin entre i den europeiska storpolitiken gjorde Afghanistan på
\
Tilsitmötet. Napoleon hade inte lå-
tit den relativt misslyckade expeditionen till Egypten ett årtionde
tidigare ta död på sin ide att genom ett angrepp mot Indien tvinga
britterna till fred. Vad som nu föresvävade honom var en fransk-rysk
expedition landvägen under utnyttjande av det franska inflytandet i Persien och Punjab, Femflodslandet på den indiska sidan Khyberpasset, där franska fortifikationsofficerare byggde fästningar
åt sikhmaharadjan Ranjit Singh.
Av detta projekt blev som bekant
ingenting, men den ryska faran bestod, och i London och Calcutta
hade man fått upp ögonen för Afghanistans betydelse för Indiens
säkerhet. Under det följande århundrandet skulle den brittiska
diplomatin pendla mellan vad som
kallades »masterly inactivity» och
»forward policy», dvs. tveka mellan huruvida man skulle stoppa vid
Khyberpasset, dit man nådde efter
sikhkrigen på 1840-talet, eller
erövra Afghanistan och göra Amu
Darja eller i varje fall Hindukush
till imperiets nordvästgräns. Ryssarna å sin sida avancerade målmedvetet i norr; 1853 var Aralsjön
en rysk insjö, 1865 var det slut
med Tasjkents självständighet,
1868 med Samarkands och Bocharas. Furst Gortjakov hade visserligen försäkrat London att Afghanistan låg utanför vad ryssarna betraktade som sin intressesfär, men
ingen visste var Afghanistans nordgräns gick.
413
Två gånger kommenderades den
auglo-indiska armen upp genom
Khyberpasset. Båda gångerna var
motiveringen att emiren visat sig
för tillmötesgående mot ryssarna.
Intet av krigen var särskilt ärofullt
ur brittisk synpunkt, och de illustrerade egentligen endast Talleyrands visdomsord, att man kan göra
allt med bajonetter utom att sitta
på dem. Under det första afghanska
l(‘;riget, 1838-1842, tillintetgjordes
en hel brittisk armekår i Khyberpasset så när som på en man –
den militärläkare som sannolikt
utgjorde förebilden för Conan Doyles odödlige Dr Watson. Under det
andra kriget, 1878-1881, tillfogades britterna ett försmädligt nederlag på öppna fältet vid Maiwand
nära Kandahar. Följande straffexpeditioner torde endast ha rehabiliterat britternas anseende i deras egna ögon. 1885 hängde det på
ett hår att Storbritannien och
Ryssland råkat i krig om den afghanska nordgränsen, och 1891
kom det till en sammanstötning i
Pamir mellan kosacker och brittiskt infanteri. Successivt kom
emellertid Afghanistans gränser att
fastställas genom brittisk-ryska
överenskommelser – oftast under
afghansk protest. Huvuddelen av
nordgränsen definierades 1885, sydgränsen mot Indien 1893, den s. k.
Durandlinjen, och gränsen mellan
Afghan’istan, Ryssland, Kina och
Indien 1895, varvid Afghanistan
tilldelades Wakhan, som förenar
Afghanistan med Kina och skiljer
414
Ryssland från Indien. Att det härigenom var möjligt att landvägen
ta sig fram från Turkiet till Kina
utan att beträda vare sig ryskt eller
brittiskt område bevisade en tyskturkisk militärdelegation under det
första världskriget. Enligt den vanligaste uppskattningen upptar Afghanistan inom dessa sina nuvarande gränser 650 000 km2, och är
alltså dubbelt så stort som Norge.
Steg för steg hade britter och
ryssar sålunda kommit fram till
vad Palmerston redan 1838 angav
som ett eftersträvansvärt mål för
den brittiska och ryska politiken i
Centralasien, nämligen att konsolidera lugnet i de länder som skilde
Rysslands besittningar från Storbritanniens och respektera deras
oberoende. lsvolskijs och Nicolsons
politik 1907, som till bakgrund
dessutom hade det wilhelminska
Tysklands flottrustningar och Bagdadbaneprojekt, endast konfirmerade Afghanistans status som buffertstat.
Under det första världskriget
höll sig också Afghanistan neutralt
trots starka påtryckningar från sultanens och kalifens Konstantinopel
att göra gemensam sak mot de
otrogna arvfienderna. Först sedan
Pariskonferensen inletts, bröt Afghanistan freden och gick till angrepp mot det brittiska imperietdet tredje afghanska kriget 1919.
Afghanerna vann ett par inledande
framgångar, och de följande fredsförhandlingarna i Rawalpindi visade att emiren riktigt hedömt läget.
Krigströttheten i Storbritannien
och oron i Indien efter Arorilsarmassakern några månader tidigare
resulterade i en fred som gav Afghanistan rätt att uppta diplomatiska förbindelser med omvärlden
och att förhandla direkt med det
avlägsna och jämförelsevis fredliga
London i stället för med det aggressivare New Delhi. Vidare fick emiren rätt att anta kungatitel. Däremot drog britterna in de subsidier
de tidigare årligen erlagt till honom.
De nya möjligheter Rawalpindifreden öppnade för afghansk diplomati begagnades flitigt av regeringen i Kabul. Afghanistan inledde
diplomatiska förbindelser med ett
stort antal länder när och fjärran,
Kung Amanullah gav sig ut på en
stor rundresa genom Västeuropa,
Sovjetunionen och Främre Orienten. 1934 inträdde Afghanistan i
Nationernas Förbund, och 1937 ingick det tillsammans med Turkiet,
Irak och Persien den s. k. Saadabadpakten. Det andra världskriget
rev visserligen sönder detta aktstycke, men Afghanistan lyckades
bevara sin vid det laget hävdvunna
neutralitet.
»Ett folk av rövare»
Det säger sig självt mot bakgrunden av landets historia att dess
befolkning inte gärna kan göra anspråk på någon högre grad av renrasighet. Ä ven på rlet språkliga
området är förbistringen stor. Den
arabiske resenären lbn Batuta, som
1333 besökte Kabul, förklarade att
stadens invånare tillhörde en persisk stam och kallades afghaner,
nästan alla var rövare. Persiska
eller rättare sagt en arkaisk form
av persiska vanligen kallad farsi är
också ett av landets båda officiella
språk. Det talas av cirka 25% av
landets till 12 miljoner invånare
vanligen uppskattade befolkning
(någon tillförlitlig uppgift saknas
i avvaktan på 1960 års internationella folkräkning). Det andra officiella språket är pushtu (pakhto),
som cirka 60% av befolkningen har
till sitt modersmål. Av återstoden
talar flertalet olika turkiska dialekter.
Den religiösa homogeniteten är
så mycket större. Som tidigare
framhållits kom buddhismen till
Afghanistan på 200-talet f. Kr. på
sin väg till Kina och Tibet. Islams
segertåg på 600- och 700-talen
gjorde emellertid rent hus med
buddhismen, och endast de kolossala buddhastatyerna i Barnian och
Kabuls museiskatter erinrar i dag
om detta skede. Flertalet afghaner
bekänner sig till den sunnitiska
riktningen, som bland andra kungen och hans ministrar måste omfatta. I gränstrakterna till Persien
finns någon miljon shiiter, som
inte erkänner andra kalifer än dem
som tillhörde profetens släkt och
inga andra heliga skrifter än koranen. Aga Khans ismailitiska riktning är också företrädd. Den nuvarande författningen garanterar
hinduer och mosaiska bekännare
m. fl. full religionsfrihet. Under
415
gångna århundraden har landet
emellertid upplevt åtskilliga religionsfejder; främst mellan den
sunnitiska majoriteten och shiiterna, som ofta understöddes av
sina persiska trosfränder.
Konsolidering
En viktig förutsättning för att
Afghanistan så pass framgångsrikt
kunde spela sin roll som buffertstat utgjorde den konsolidering av
centraJregeringens maktställning
som emiren Abdur Rahman genomdrev under 1800-talets sista decennier. Denne märklige furste –
som för övrigt är den siste och en
av de få afghanska härskare det
förunnats att dö sotdöden i okvald
besittning av sin makt – lyckades
inte bara med balansgången att
tillfredsställa britternas anspråk
på medgörlighet samtidigt med
afghanernas på stursk självhävdelse, utan också med att driva in
de dittills rätt självrådiga stamhövdingarna i Herat, Randahar
och andra avsides landsändar under Kabuls välde. Det blev härigenom svårare för britter och ryssar
att hetsa upp de lokala ledarna
mot varandra för att sedan ta
dessa oroligheter till förevändning
för intervention. De metoder Abdur Rahman använde för att nå
sina mål var givetvis ofta långt
ifrån överensstämmande med viktoriansk moral. Sonen och efterträdaren Habibullah fortsatte faderns
politik men sökte mildra handlaget
och mördades 1919.
416
Med hans son Amanullah bryter
den nya tiden in i Afghanistan.
Amanullah besegrade som sagt britterna 1919, antog kungatitel 1926,
besökte ett stort antal främmande
länder och ville liksom Kemal Atatiirk i Turkiet, Reza Shah i Persien
och bolsjevikerna i Ryssland snabbast möjligt modernisera sitt land.
Liksom Reza Shah lyckades sämre
än Kemal Atatiirk, lyckades emellertid också Amanullah sämre än
Reza Shah i sina ansträngningar.
Orsaken är, enligt auktoriserad afghansk uppfattning, inte att Persien ligger längre bort från den europeiska inspirationskällan än
Turkiet, och Afghanistan längre
bort än Persien, utan att Afghanistan låg närmare det framstegsfientliga brittiska imperiet än Persien, och Persien närmare det än
Turkiet. Amanullahs forcerade och
dyrbara reformprogram väckte i
alla händelser stark opposition
framför allt hos de konservativa
mullorna, som såg sin maktställning hotad. 1929 måste han lämna
landet och bege sig till sitt kära
Europa, där han avled för några
månader sedan. Fotografier från
kungaparets resa i Europa, där
drottningen sågs samtala med
främmande män och utan slöja,
spelade en stor roll i den folkliga
agitationen mot den framstegsivrande monarken. Enligt gängse
uppfattning i Afghanistan härstammade fotografierna från brittiska
agenter. Upprorets militärt drivande kraft var en grotesk rövarhövding kallad Badsja Sakau,
»Vattenbärarens son», vars historiska insats emellertid är att han
under månaderna efter Amanullahs
fördrivande för lång tid framåt
komprometterade de reaktionära
strömningarna, vilket gjorde det
möjligt för Amanullahs släkting
Nadir Shah, som nu b€steg tronen,
att fortsätta företrädarens politik,
låt vara ett något lugnare
tempo. Han lyckades på några år
lägga grunden till dagens Afghanistan, innan han mördades 1933.
Sonen Zahir Shah, Afghanistans
nuvarande monark, är den förste
av landets härskare som fått sin
utbildning i Europa, närmare bestämt i Frankrike.
Enligt den författning Nadir
Shah 1931 gav sitt land är Afghanistan en konstitutionell monarki.
Monarken är oansvarig och omger
sig med parlamentariskt ansvariga
ministrar. Parlamentet har två
kamrar; en nationalförsamling,
vars 171 medlemmar väljs för 3 år
av alla manliga medborgare som
fyllt 20 år, och en senat, vars 50
medlemmar nomineras av monarken. Denne är också sista instans,
om kamrarna stannar i skiljaktiga
beslut, vilket i realiteten gör »folkviljan» konstitutionellt vanmäktig.
Vid sidan av parlamentet finns en
stormannaförsamling – jirga –
närmast erinrade om Privy Council i Storbritannien. Jirgan sammankallas vid enstaka tillfällen för
att dryfta särskilt betydelsefulla
frågor. Senast inkallades den 1955
för att ta ställning till Pakhtoonistanfrågan och de ryska hjälperbjudandena.
I Afghanistan gäller i hög grad
att »le pays reel» inte nödvändigtvis är identiskt med »le pays legal». Av de parlamentariskt ansvariga ministrarna är för närvarande
premiärministern, prins Daud, och
utrikesministern, prins Naim, kungens kusiner och handelsministern
en något avlägsnare släkting till
monarken. Detta är, nota bene, det
lägsta antal kungliga regeringsmedlemmar som förekommit. Parlamentet saknar partier i västerländsk mening och domineras i
stället av kungahusets stamfränder
och deras klienter. De reella avgö-
randena träffas inte av de konstitutionella organen utan av de
»ruling few» som utgörs av monarken och hans närmaste släktingar
såsom ledare för en stamkonstellation, som i sin tur hålls samman av
rent feodala band. Någon i västerländsk mening fri press förekommer inte.
Från slöja till schalett
Ett av de största hindren för en
snabb modernisering av landet är
den höga analfabetismen, enligt en
FN-undersökning 90%. Man har
emellertid nu infört kostnadsfri
och obligatorisk folkundervisning.
Som ett medel att göra läraryrket
mera attraktivt har samtidigt blivande lärare befriats från värnplikt. Vidare färdigställs årligen ett
växande antal skollokaler. Förutom
417
bottenskolor finns det ett antal
lyceer, bl. a. ett franskt och ett
tyskt, vartill kommer Kabuls universitet, grundat 1932. Här studerar ett par hundra afghanska studenter; ungefär lika många bedriver akademiska studier vid europeiska, amerikanska och ryska universitet.
Ett annat strategiskt område när
det gäller att göra ett orientaliskt
land västerländskt är kvinnoemancipationen. Det var mycket Amanullahs oförskräckta försök att i
ett slag få Afghanistans kvinnor
att träda ut ur sin traditionella
»purdah», klä sig västerländskt
och utan slöja, »burqa», och ge sig
ut på arbetsmarknaden som vållade hans fall. Det skulle också
dröja trettio år innan regeringen
på nytt vågade ta ett initiativ på
detta område. 1959 belades det dock
med stränga straff att skymfa
kvinnor för att de gick västerländskt klädda och visade sig utan
»burqa». Samtidigt fick statstjänstemännen vinkar om att deras
hustrur borde föregå med gott exempel. Som övergångsform rekommenderades solglasögon och schalett. När det gäller engifte har kung
Zahir själv gått i spetsen. Det
finns också redan ett litet antal afghanska yrkeskvinnor, mest sjuksköterskor, lärarinnor och sedan
några månader flygvärdinnor. På
Kabuls gator möter man i dag
ganska många obeslöjade afghanskor.
Sedan Afghanistan 1946 invalts i
418
Förenta Nationerna och därefter i
hela raden av internationella organ, WHO, FAO, UNESCO, ICAO
etc., har internationellt ansedda
specialister i växande omfattning
ställts till den afghanska regeringens förfogande. För närvarande
verkar ett 80-tal sådana experter i
landet, däribland två svenskar. Deras uppgifter varierar från att kartlägga landet, att inventera dess mineraltillgångar, att utrota malaria
och spetälska, till att bygga upp en
väderlekstjänst och att undersöka
förutsättningarna för irrigation.
1956 påbörjades en femårsplan för
landets utveckling och modernisering, som man väntar sig mycket
av.
På det militära området har turkiska och ryska instruktörer inkallats för att söka omvandla de traditionellt utomordentliga afghanska guerillakämparna till soldater
i en modern arme.
Persianskinn och mattor
Passen över Hindukush och
kringliggande bergsmassiv, varav
Khyber endast är det namnkunnigaste, hade och har inte bara en
strategisk betydelse. Genom dem
gick några av Asiens viktigaste karavanvägar. Här forslades the och
siden på tvåpuckliga kameler från
Kina, hit kom dromedarer lastade
med andra textilier, kryddor och
ädelstenar från Indien, med pälsverk från Sibirien och med redskap
och mycket annat från Persien
och Medelhavsländerna. Kabul och
Balkh var jämte Samarkand,
Bochara, Kashgar och Isfahan
under århundraden centra för
världshandeln. Mongolhordernas
härjningståg utarmade visserligen
städernas hinterland men rubbade
inte deras internationella betydelse.
Först sedan kompassen funnit vä-
gen från Kina till Europa och
Vasco da Gama rundat Godahoppsudden började de centralasiatiska
basarerna förlora i betydelse. Den
extrema motsatsen till den handelsposition landet åtnjöt under medeltiden upplevde Afghanistan
mellan det andra och det tredje
brittisk-afghanska kriget, då landet var nästan helt isolerat från
omvärlden.
I dag är läget åter ett annat.
Handelsförbindelser har upptagits
med ett stort antal länder. Ryska,
amerikanska, tyska, holländska
och franska firmanamn möter en
på Kabuls modernare affärsgator,
och afghanska exportagenter har
givit sig ut på världsmarknaden.
Landets stapelvaror är karakulskinn – till afghanernas förtret
vanligen kallade persianskinn –
och givetvis mattor, med eller utan
det karakteristiska elefantfotmönstret. Härtill kommer textilier och
frukt. Landets viktigaste handelspartner är numera Sovjetunionen,
delvis till följd av att transittrafiken genom Pakistan tidvis spärrats.
För att minska importbehovet
och bereda ökad sysselsättning har
————– ——————————————–

under de senaste åren en del industrier anlagts, bland annat cement-,
textil-, socker- och konservfabriker.
Till stor glädje har man nyligen på-
träffat betydande oljefyndigheter i
landets norra delar. Ännu lever
emellertid cirka 90% av befolkningen av jordbruk och boskapsskötsel. Omkring två miljoner
pakhtooner är nomader och tillbringar vintrarna kring den pakistanska gränsen och somrarna
mellan Hindukush och Amu Darja,
där det finns goda beten för deras
hjordar.
Konkurrerande samexistens
1947 upphörde kejsardömet Indien att finnas till och lämnade
plats för de fria samväldesstaterna
Indien och Pakistan. Ingenting
kunde mer ha revolutionerat förutsättningarna för Afghanistans utrikespolitik. I stället för Storbritannien fick man det väsentligt svagare Pakistan, som dessutom redan från sin tillkomst låg i konflikt
med Indien, som granne i Khyberpasset. Det dröjde inte heller länge
förrän den afghanska regeringen
gjorde sig till tolk för sina omkring
sex miljoner pathanska stamfränder i den pakistansim nordvästgränsprovinsen och krävde att
dessa skulle få bilda ett eget Pakhtoonistan. Att majoriteten av de
röstande bland dessa stridbara och
självmedvetna pathaner vid en
folkomröstning 1947 förklarat sig
vilja höra till Pakistan förklarades
sakna betydelse, då det enda alter- 419
nativet den gången var anslutning
till Indien. Tanken är givetvis på
afghanskt håll att Pakhtoonistan
skulle bli en afghansk provins eller
i varje fall komma att ty sig till Afghanistan. Däremot torde det ej
vara meningen att även pakhtoonerna i Afghanistan skulle bryta sig
ut och tillsammans med fränderna
på andra sidan gränsen bilda ett
självständigt hem för alla pakhtooner. Enligt pakistansk uppfattning
är det behovet av att hålla sig väl
med de lika stridsglada stammarna
inom det egna landet som ligger
bakom den afghanska regeringens
Pakhtoonistanpolitik.
1955 kom Pakhtoonistanfrågan i
det internationella rampljuset. Pakistan hade då anslutit sig till
SEATO och Bagdadpakten och dess
arme liksom Persiens börjat utrustas med amerikanskt materiel. Afghanska framställningar i W ashington om motsvarande leveranser
till Afghanistan så att balansen i
Khyberpasset inte skulle rubbas
hade mötts av amerikanska motkrav, som man i Kabul ej ansett sig
kunna tillmötesgå. Det är därför
inte underligt att glädjen stod högt
i tak i kungaborgen, när Bulganin
och Chrusjtjev mellanlandade i
Kabul på hemväg från sin turne
genom Indien och Burma i december 1955 och på ett llräde lovade
afghanska regeringen 100 miljoner
dollars, ett sjukhus, femton bussar
och så mycket militär utrustning
som rimligen kunde komma i fråga
och allt detta utan minsta krav på
420
motprestationer utan som ett utslag
av grannsämja. Samtidigt förklarade gästerna att de helt ställde sig
bakom Afghanistan i dess rättmä-
tiga kamp för det pakhtoonska folkets frigörelse.
Under de fem år som gått sedan
dess har Afghanistan levt högt på
stormaktsrivaliteten. Ryssarna och
deras allierade har pumpat in cirka
200 miljoner dollars i landet, amerikanarna närmare 100 miljoner.
Indien, Förenade Arabrepubliken
och Indonesien är i själva verket
de enda icke-kommunistiska länder som erhållit större rysk hjälp.
Ryssarna har bl. a. byggt militära
och civila flygfält i Kabul och håller på med en landsväg från Kabul
till ryska gränsen. Amerikanarna
bygger en motsvarande väg från
Kabul till pakistanska gränsen, ett
internationellt flygfält i Randahar
och åtskilligt annat. Västtyskland
har intresserat sig för textilindustrins modernisering. Britter, fransmän, tjecker, polacker, kineser och
japaner har alla olika projekt på
gång. Resultatet är att Afghanistan
genomgår en påfallande snabb omvandlingsprocess, i varje fall på
ytan. Den relativa frånvaron av
ackompanjerande sociala och politiska reformer ger dock det hela
ett något ihåligt intryck.
För femtio år sedan skulle vägbyggen av den typ ryssar och amerikanare nu gripit sig an med oundvikligen ha lett till en storpolitisk
kris; kosacker skulle ha beordrats
vattna sina hästar i Amu Darja och
den auglo-indiska armen att inta
»forward positions» i Khyberpasset.
Nu accepteras det hela som ett led
i )) 1900-talets hednamission».
Synbara bevis på sitt lands roll i
storpolitiken har afghanerna fått i
de officiella besök Chrusjtjev,
Nehru, Chou En-lai, Eisenhower
och många andra mäktiga länders
regeringschefer avlagt i Kabul. Att
de gäster som stött de afghanska
pakhtoonistansträvandena generellt
fått ett varmare mottagande än de
som i likhet med den pakistanska
regeringen håller fast vid den ))imperialistiska)) Durandlinjen, säger
sig självt.
Det saknas emellertid inte de
som fruktar att den afghanska regeringen givit sig in i ett för högt
spel, när den så villigt accepterat
så mycken och framför allt militär
hjälp från östblocket. Afghanistans
inlemmande i den ryska intressesfären skulle, enligt mångas uppfattning, vara en närmast oundviklig följd av den brittiska reträtten
från Indien, som berövat landet
dess raison d’Ctre som buffertstat.
Uppenbarligen litar man emellertid
i Kabul på att inga »strings)> är
häftade vid den ryska generositeten. Någon kommunistisk aktivitet
synes ej förekomma i landet, och
det korrekt hjärtliga förhållandet
mellan den feodala regeringen i
Kabul och den kommunistiska i
Moskva beskrives lättast med frasen »les extremes se touchen!». Afghanistan är ju jämte Finland det
enda av Sovjetunionens grannländer, som varken är kommunistiskt
eller västmaktsallierat, och mycket
talar för att man i Kreml vill statuera ett exempel i »Co-existence».
Som prins Daud förklarade på en
421
presskonferens inför Eisenhowers
besök i december 1959: »Om ryssarna vill göra Afghanistan till ett
skyltfönster, så har vi ingenting
däremot. Vi bara vinner på det.»

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism