Print Friendly

Afghanistan 2014: Ingen fred i sikte

Av Stefan Olsson | 25 maj 2012

Veckan inleddes med ett Natotoppmöte i Chicago där Afghanistans framtid var den viktigaste frågan på agendan. Sverige bör fortsätta sitt engagemang nu när länderna som ingår i den Natoledda styrkan enats om en väg framåt som bygger på en realistisk analys av konfliktens natur. Det skriver Stefan Olsson.

Ännu en gång är det dags för Sverige att ta ställning till vilken politik vi ska föra i Afghanistan. Direkt efter valet 2010 gjorde regeringen upp med Miljöpartiet och Socialdemokraterna om Afghanistanpolitiken. Saken skulle därmed vara ut världen, var det nog många som trodde.

Problemet är dock att uppgörelsen bara talade om vad som skulle hända fram till 2014. Sverige skulle tillsammans med övriga länder som ingår i ISAF (den Natoledda styrkan) successivt överlämna ansvaret för säkerheten till den afghanska styrkorna. Men vad ska ske därefter? Kriget i Afghanistan är långt ifrån slut. Talibanerna är inte besegrade. 2014 rycker närmre, ingen tror att kriget är slut till dess. Så vad händer nu?

Att Afghanistan skulle bli en av de viktigaste frågorna vid Natotoppmötet i Chicago var givet. En gemensam politik för tiden efter 2014 måste tas fram.

Chicagomötet resulterade också i en överenskommelse. Som en liten partner i ISAF-koalitionen kan Sverige inte påverka mycket utan blir i bästa fall tillfrågat om vi kan tänka oss att vara med på de uppgörelser som de ledande Natoländerna lägger fast.

Det Sverige nu har att ta ställning till är således om vi ställer upp på Natos väg framåt för Afghanistan. Den mest intressanta frågan är om Sverige kan tänka sig att ha kvar militär personal eller inte. Årtalet 2014 har av många i vårt land uppfattats som året då alla utländska soldater ska ha åkt hem från Afghanistan.

Men så kommer det inte att bli om den nya Natolinjen ska fullföljas. Den nya linjen, som förhandlats fram av USA och Afghanistans regering, går ut på att de utländska ”stridande förbanden” ska lämna landet, men att Natoländerna ska fortsätta att bistå Afghanistan med ”rådgivning, utbildning och assistans”. I korthet betyder det att Nato lämnar styrkor kvar i landet, långt färre än nu och de ska inte genomföra stridande insatser ute i landet, men det blir ”kängor kvar på marken”.

”Assistans” betyder också i klartext hjälp med avancerade militära medel såsom helikopterevakuering, artilleri och flygunderstöd. Att detta inte klassas som ”stridande förband” i den politiska retoriken är ett mysterium.

Kontentan av uppgörelsen är alltså att Natostyrkorna inte alls lämnar Afghanistan, även om hela insatsens karaktär skiftar.

Det finns ingen anledning att inte erkänna att det är på det viset. Bättre än att släta över ett jobbigt faktum är därför att förklara varför det är rätt att göra så.

Det stora felet med den tidigare fixeringen vid 2014 som slutår var att detta spelade talibanerna i händerna. Varje gång Barack Obama eller någon annan ledare inom ISAF-koalitionen nämner att trupperna måste tas hem så snart som möjligt har talibanerna kunnat utnyttja detta retoriskt för att bevisa för afghanerna att de har haft rätt hela tiden. Talibanerna har aldrig kunnat mäta sig militärt med ISAF, men har istället använt sig av tålamod som sin strategiska spets. Talibanerna har sagt till folket att amerikanerna är starka nu, men åker en dag. Vi blir kvar för alltid.

Låsningen vid 2014 har också gjort att talibanerna har ett förhandlingsövertag gentemot USA i de kommande fredsförhandlingarna. USA har gett upp tanken på att slå talibanerna militärt, och har inlett förhandlingar. Men vad ska man förhandla om? Talibanerna kan enkelt peka på att USA redan förklarat att man ska ta hem alla trupper ändå. Årtalet 2014 har allvarligt skadat förutsättningarna att få till ett fredsavtal där talibanerna tvingas till eftergifter.

Att idén om den totala reträtten nu överges och att Nato under USA:s ledning sätter samman en politik som går ut på att även efter 2014 stödja Afghanistan med militära medel är därför mycket bra. Det finns bara en sak som talibanerna fruktar och det är att ISAF-länderna utrustar sig med samma tålamod som dem. Måhända är det nu vad som sker inom ISAF.

USA har också nyligen undertecknat ett bilateralt avtal med Afghanistan, om ett ”strategiskt partnerskap”. Flera andra länder har följt efter. Även detta görs för att markera gentemot talibanerna att de inte kommer att kunna ta hem förhandlingsspelet om Afghanistans framtid utan att behöva göra eftergifter.

Sverige kan hoppa av från samarbetet inom ISAF, om vi vill. Röster som talar för det är exempelvis förre socialdemokratiske biståndsministern Pierre Schori eller den Sverigedemokratiska tidningen Fria tider. Bakom deras analys finns en föreställning om att vad afghanerna helst av allt önskar sig är att få sköta sig själva utan utländsk inblandning och att allt löser sig självt bara våra soldater tas hem. Analysen är inte bara fel, utan smått bisarr, med tanke på de svåra konflikter som finns mellan afghanerna själva. Ett snabbt och fullständigt uttåg kommer att orsaka ett långvarigt inbördeskrig mellan rivaliserande krigsherrar. Det finns en uppsjö analyser av den afghanska konflikten bland forskningsinstitut och tankesmedjor. Ingen av dem hävdar att ett snabbt och okoordinerat uttåg skulle skänka fred till Afghanistan, tvärtom.

När ISAF-länderna nu enats om en väg framåt som bygger på en realistisk analys av konfliktens natur och som på allvar utmanar talibanernas politiska agenda bör Sverige fortsätta sitt engagemang. Vi kommer inte att se ett fredligt Afghanistan på många år ännu. Otvivelaktigt har också ISAF-insatsen inte varit särskilt framgångsrik. Men det är ändå ett steg framåt att Natoländerna nu planerar framåt, längre än bara en mandatperiod i taget.

Stefan Olsson är chef för tankesmedjan Frivärld och tidigare säkerhetspolitisk analytiker vid FOI.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism