Print Friendly

Advokatsynpunkter på engelsk rättvisa

Av Redaktionen | 31 december 1938


1938


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ADVOKATSYNPUNKTER
PÅ ENGELSK RÄTTVISA
Av fil. och jur. kand. FRITZ KAIJSER, Stockholm
NÄR Gustaf Fahlcrantz för mer än femtio år sedan stiftade en
närmare bekantskap med de engelska domstolarnas sätt att arbeta, resulterade detta i en bok om rättegångsväsendet i England
lika frikostig på beröm åt det främmande rättssystemet som den
var njugg mot dess »svenska paralleller» (G. Fahlcrantz, Om rättegångsväsendet i England. Stockholm 1885). Skulle en om rättvisan
lika ömmande person som Fahlcrantz göra om besöket i dag bleve
omdömet nog ett annat. Visserligen är fasaden, rättegången i
High Court, fortfarande effektfull i sin dramatiska uppläggning,
sin föredömliga klarhet och sin pietet för tradition. Men den imponerar icke längre på samma sätt som förr. Den har på något
sätt stått stilla, medan vi andra utvecklats. Och den är icke på
samma sätt som under 1880-talet föremål för okritisk beundran
inom och utom landet.
Det sista gäller ännu mer den rätt, som skipas. Det är inte
bara engelsk fastighetsrätt och engelsk familjerätt, som efter våra
begrepp verka antikverade. Även obligationsrätten, vars historiska betydelse internationellt sett knappast kan överskattas, uppvisar besynnerliga anomalier. Det envisa fasthållandet vid doktrinen om »consideration» i kontraktsläran har sålunda berett den
engelske lagstiftaren utomordentliga svårigheter. Inom skadeståndsrätten utgör doktrinen om »common employment» en svår
stötesten. Detta om Common Law. Jämför man svenska och
engelska lagstiftningsprodukter med varandra kan man inte undgå
att märka hur ofta vi hunnit före i utvecklingen. Ett aktuellt
exempel härpå erbjuder lagstiftningen om avbetalningsköp. Redan 1915 antog den svenska riksdagen en lag, som, vilka brister
den än haft, dock givit ett verksamt stöd åt den svagare parten.
På labour-initiativ antog underhuset i maj månad detta år – vid
en tidpunkt alltså då vår egen avbetalningslag står inför reform
499
Fritz K aijser
såsom föråldrad – en lag om avbetalningsköp, »hirepurchase»,
som vid närmare betraktande visar sig ge ett betydligt sämre
skydd åt köparen än motsvarande areformerade svenska.
I detta speciella fall kan dröjsmålet möjligen försvaras med att
respekten för »free contract» är en av den anglosachsiska rättens
grundpelare. Andra rättsområden uppvisa svagheter, som icke lika
lätt kunna förklaras – och bortförklaras.
För några år sedan väckte en justitieminister uppståndelse här
i landet med en skrift »Avfolka fängelserna», där han utdömde
vår strafflag och vår fångvård som mörka punkter i vårt rättssamhälle och lösdriverilagstiftningen som en skamfläck. Ungefär
samtidigt publicerades i England ett kommittebetänkande »om
fängelse på grund av underlåtenhet att betala böter och andra
penningsummor» (by Courts of Summary Jurisdiction), som, kompletterad av en från privat men sakkunnigt håll gjord undersökning »The Seandal of Imprisonment ~or Debt», avslöjade brister
i den engelska rättsordningen jämförda med vilka våra egna förhållanden te sig ovanligt ljusa. Ingen lär heller kunna påstå att
den rigorösa engelska straffrätten svarar mot en modern tids krav
på humanitet. Och ett studium av den engelska motsvarigheten
till vår lösdriverilagstiftning (Vagrancy Laws) med dess vidunderliga klassificering av sina offer i »idle and disorderly persons»,
»rogues and vagabonds» och »incorrigible rogues» ökar icke aktningen för engelskt rättsväsende.
Med grämelse nödgas också den engelske juristen erkänna att
den tid är förbi, då »rule of law»-doktrinens upprätthållande
innebar en större rättsskyddsgaranti än främmande förvaltningsrätt. Sanningen är att den aldrig kunnat ersätta vår princip om
allmänna handlingars offentlighet. De processförmåner den engelska kronan hävdvunnet åtnjuter äro dessutom av sådant slag
att fördomsfria engelsmän med skäl betvivla att doktrinen i fråga
någonsin varit annat än ett hjärnspöke.1 Vad värre är, de områden av sociallagstiftning, där High Court-domslut, fällda i enlighet med den famösa »ultra vires»-doktrinen, fått bestämma
administrativ praxis, ha visat en omisskännlig tendens att övergå
i veritabla djungler, lika besvärliga att handskas med för ämbets- 1 Till dessa förmåner hör l) lättnad i discovery, d. v. s. i skyldigheten att på
förhand ge motparten del av det skriftliga bevismaterialet, 2) intet ovillkorligt
ansvar, »the King can do no wrong», 3) lägre preskriptionstid (6 mån. i stället
för 6 år) vid skadeståndsanspråk.
500
Advokatsynpunkter på engelsk rättvisa
männen som riskabla och kostsamma för allmänheten. När sedan
parlamentet för att råda bot härpå i växande utsträckning undantagit »administrativ rätt» från de allmänna domstolarnas jurisdiktion, har det skett på bekostnad av en redan förut njuggt
tillmätt offentlighet utan annan ersättning än skenprocederen inför av departementschefen tillsatta »inspectors», där säkerhet för
att åvägabragt bevisning dikterar beslutet saknas.
Kritiken av det engelska rättsväsendet har kommit från olika
håll och haft olika syften. Tyngst vägande är den, som från vetenskapligt håll riktats mot prejudikatsläran, mot ledande Common Law doktriner och mot de allmänna domstolarnas handläggning av förvaltningsmåL Av annan natur är kritiken från de
övertygelsetrogna socialisterna, från makarna W ebb, makarna
Cole och i viss utsträckning Harold Laski. Mindre känd i utlandet men därför icke betydelselös är slutligen den kritik, som praktiserande jurister bestått det engelska rättsväsendet i arbeten
som »English J ustice by ‘Solicitor’» (London 1932), »Justice in a
depressed Area» (Charles Muir, London 1936) och nu senast
»Justice in England by a Barrister» (London 1938).1
Här möter man en kritik, som, ehuru principiellt varken rättsvetenskaplig eller politisk, flitigt lånat synpunkter från båda hållen, och som till sin tendens snarare är personlig än objektiv. Det
1 Litteraturen om det engelska rättsväsenJet är ÖYerflöuanue rik. Bland inhemska arbeten, som lämna golla ÖYersikter, kunna nämnas E. J enks, The Dook
of English Law (4th el!. Lonllon 1936) och G. Radeliffc & G. Cross, The English
Legal System (Lonuon 1937). Amma! Survey of English Law 1929-37 ger fortlöpande resumeer av utvecklingen på olika rättsområden. Bland tidskrifterna förtjäna – vid sidan av r,aw Quarterly Review – :\Iodern Law Review och The
Solicitor särskild uppmärksamhet. H. L6vy Ullman, The English Legal Tradition
(Goadby, London 1935) och H. Goldschmidt, English Law from the Poreign
Standpoint (London 1938) Yisa kontinentala juristers syn på den engelska rätten.
Det sistnämnda arbetet redogör dessutom utförligt för den Yetcnskapliga kritiken.
Sidney Webbs History of Trade Unionism, stannade ursprungligen vid år 1894.
Senare upplagor behandla även händelserna vid sekelskiftet.
Fria rättegången i England behandlas bl. a. av Wolf Domke i »Armcnrccht
und Offizialverteidigung in England», J uristische W ochenschrift 1937 s. 1046.
Samme författare har i Zeitschrift fiir vergleichende Rechtswissenschaft 1938
publicerat en uppsats om den engelska rättsreformens grunddrag 1936-1938, dä.r
han påstår att blott perioden efter 1832 års parlamentsreform kan mäta sig i
intensitet med den nuvarande. Uppsatsen är också märklig på grund av författarens höga uppskattning av lekmannaelementets insatser i engelskt rättsliv. Här
ha måhända intryck från de sista årens händelser inom tysk rätt spelat in.
501
Fritz Kaijser
är framförallt på två punkter, som den akademiska kritiken på
ett åskådligt om än icke alltid sympatiskt sätt kompletteras. Den
ena punkten gäller domarkårens sammansättning och kvalitet, den
andra penningens makt i de engelska domstolarna.
Kritiken av domarkåren drabbar såväl dess professionella element som lekmannaelementet. Lekmännen ha av ålder flitigt deltagit i engelsk rättsskipning såsom fredsdomare och jurymän och
uppbära i denna ställning stolta traditioner från 16- och 1700-
talens konstitutionellt sett brydsamma epoker. Lokalförvaltningens historia är intimt förknippad med fredsdomarinstitutionens, den politiska frihetens med juryns. De betydelsefulla insatserna ligga emellertid långt tillbaka i det förflutna och tiden
har obarmhärtigt gått dem förbi.
Från juryns inkompetens i civilmål utgå de här behandlade
författarna som från en given sak och i likhet med många andra
betvivla de att den bättre än domaren förmår utleta sanningen
i brottmål. »Solicitor» tillstyrker för sin del- något inkonsekvent
med tanke på juryns oduglighet i civilmål – ett reformförslag,
som går ut på att den hädanefter blott avgör särskilda bevisfrågor men icke den allmänna skuldfrågan. »Barristen anlägger
socialpolitiska synpunkter. För att juryn skall kunna fylla sin
uppgift måste den, anser han, representera det samhällsskikt till
vilket den anklagade hör. Den vann sitt anseende som ett frihetens bålverk på en tid, då den till sin sammansättning var mindre
reaktionär än regeringsmakten. Numera innebär kravet på jurymedlems jordinnehav- en gång den främsta garantien för hans
politiska oberoende – ett gynnande av den politiskt härskande
medelklassen på arbetarnas bekostnad. Arbetaren döms ej av
jämlikar, då han döms av juryn.
Vida allvarligare är kritiken av fredsdomarna. För att förstå
dess räckvidd är det skäl att erinra sig vilken dominerande roll
de ha i den engelska straffprocessen. En gång på 300,000 undgår
den åtalade en rättegång inför dem, som visserligen blott är preliminär i allvarliga mål men som i det övervägande antalet bagatellmål blir definitivt avgörande. Det är denna inledande rättegång som systemets kritici förklara hava urartat till något av
en samhällsfara på grund av domarnas okunnighet, klassmedvetenhet och bristande intresse för uppgiften. »Solicitor» rättfärdigar sin hårda dom med en mängd exempel ur sin p·raxis.
»Barrister» citerar yttranden av ingen mindre än Englands näst
502
Advokatsynpunkter på engelsk rättvisa
lordkanslern högste domarjurist, Lord Chief J ustice Gordon
Hewart, där fredsdomarnas sätt att skipa rättvisa fördömes i de
skarpaste ordalag.
Men kritiken stannar icke vid domarkårens lekmannaelement,
även de juristutbildade domarna nagelfaras. För att förstå dess
räckvidd är det nödvändigt att erinra sig att domaren har en
starkare position i engelskt rättsväsende än i vårt. Ett exempel
härpå utgör redan den processrättsregel enligt vilken County
Court domaren bestämmer om part i mål, som rör mindre än 20 f,
äger överklaga domslutet. Ännu starkare markeras överrättsdomarens självständighet. Han har utomordentliga möjligheter
att låta sin personliga mening om rättfärdigheten av parts yrkande avgöra målets utgång. Mot försök att kvälja dom kan han
mobilisera de oerhörda diskretionära maktresurser, som det uråldriga rättsinstitutet Contempt of Oourt ger honom i händer.’
Som en följd av prejudikatsläran knytes själva rättstanken på ett
intimt sätt till överrätternas verksamhet. Att angripa dem är
därför att på omvägar angripa den engelska rättvisan i dess
grundvalar.
En majoritet av County Court domarna stämplas som andra
klassens jurister, som på politiska meriter hugnats med domarsysslan. Undantag finnas visserligen men sägas snarare bekräfta
regeln än vederlägga den. Och där den juridiska begåvningen
finns, paras den ofta med benhård konservatism. Muir, som tagit
till sin uppgift att granska rättsskipningen i norra England, porträtterar en sådan äldre distriktsdomare, Sir Francis Greenwell,
sträng och respektingivande men en tory av renaste vatten. Resultatet är olyckligt. Arbetarna misstro den ordinarie rättvisan och
söka slita sina tvister på annat håll.
»Solicitor» och Muir ha icke något väsentligt att invända mot
överrätternas domarpersonal, »Barrister» anser åter att de icke
kunna frigöra sig från »advokat»-synpunkter. Han finner vidare
att rättsspecialister alltför ofta befordras till poster, där en allmän rättskännedom borde vara en conditio sine qua non. Rekryteringen är heller icke fri från politiska hänsyn. En över- 1 I fråga om detta institut hänvisas den intresserade till .J. Fox, History of
Contempt of Court (London 1927) eller – A. P. Herberts sketcher över temat
Contcmpt of Court i serien :Misleading Cases in the Common Law (!) (London
1929-35).
503
Fritz Kaijser
väldigande majoritet bland High Court domarna äro tories. Arbetaren måste vara beredd att möta omedveten motvilja i politiska mål.
Kritiken av domarkåren kompletteras av angrepp mot penningens förmenta makt i de engelska domstolarna. Den främsta
invändningen gäller processkostnaden. Den är erkänt hög (vilket
även Fahlcrantz på sin tid erkände i en tidningsuppsats). Våra
domstolar äro öppna för alla och envar precis som Ritz Hotel, har
ett kvickhuvud sagt. Enligt de här åberopade författarna gäller
satsen obetingat. De åtgärder, som vidtagits för att skydda de
fattigas intressen, äro enligt deras mening uppenbart otillräckliga. Fri rättegång existerar icke för en majoritet av dem, som
ha behov därav. Den form, den fått, är olycklig. Den tvingar
advokaterna att övervältra kostnaderna på förmögnare klienter
på samma gång som den sårar den fattiges stolthet. Och om den
fattige efter hänvändelse till Poor Person’s Department och därmed samorganiserade rättshjälpsanstalter slutligen lyckas få en
advokat – det händer i ett fall på 40 enligt »Barristers» mening
– kan den rike alltid försäkra sig om en bättre »hearing» hos
domaren genom att lämna uppdraget åt en framgångsrikare medlem av skrået.
Kritiken av domarkåren och av det plutokratiska inflytandet
i den engelska rättegången har starka anknytningspunkter till
den utpräglat politiska kritik av rättegångsväsendet, som de förut
nämnda socialistiska författarna driva. Men den är verkningsfullare genom det sätt på vilket den utföres. Läsaren får följa
advokaten och hans klient till de olika domstolarna och uppleva
deras förhoppningar och missräkningar. Och mitt i framställningen äro instruktiva, objektivt hållna översikter av den engelska
processen insprängda.
Kritiken av den materiella rätten sammanfaller åter i stor utsträckning med den från akademiskt håll. Den skärpes emellertid
vid rättsregler, vilkas sociala skadeverkningar anses uppenbara.
Exempel härpå utgör doktrinen om Common Employment, som
underkänner skadeståndskrav mot företagaren vid olycksfall i
arbete, om det kan ådagaläggas att en arbetskamrat varit vållande.
Skarpast blir den vid granskningen av upprors- (Sedition) och lösdriverilagarna och av den konstitutionellt betydelsefulla nödförordningslagen (Emergency Act 1920). »Barrister» betecknar dem
som ren klasslagstiftning. Han drar också konsekvensen av sin
504
Advokatsynpunkter på engelsk rättvisa
kritik. Någon likhet inför lagen, skriver han, existerar icke i
England. At den, som törhända ännu icke känner sig övertygad,
rekommenderar han ett studium av några särskilt drastiska politiska mål, Tolpuddle Case (1834), där arbetare dömts till straffarbete för att de bildat fackföreningar, kommunistmålen 1926, där
polisen tilläts göra olaga husrannsakan, och av Ulsterfrågans behandling 1914, då framstående konservativa politici undgingo
kriminellt ansvar, trots att de öppet förberedde uppror.
Vad är sant och vad är överdrivet i denna kritik~
Granskar man bevismaterialet, finner man att kritiken av lekmannadomarna stödjer sig på auktoritativa uttalanden i alla lä-
ger. RiHt länge har man varit på det klara med att juryn spelat
ut sin roll i civilprocessen. Den anlitas allt mera sällan, och då
någon part föreslår prövning inför jury är avsikten att fiska i
grumligt vatten ofta uppenbar. Icke heller brottmålsjuryn väcker
entusiasm. Att den många gånger frikänt skyldiga, kan man förlåta den. Men några upprörande mordprocesser, där den på minst
sagt osäkra grunder uttalat domen: Skyldig, äro svårare att
glömma. Man är också ense om att fredsdomaren icke längre är
vuxen uppgiften att skipa rättvisa, och om att det blott kan vara en
tidsfråga innan hans pittoreska figur för alltid försvinner ur det
engelska rättslivet.
.Även kritiken av County Court domarna förefaller -i viss mån
berättigad. Den fick ett erkännande, då parlamentet helt nyligen
beslöt att höja deras löner för att locka mera kvalificerat folk.
Men man får inte tro att de i regel äro inkompetenta. .Även framstående jurister ha givit upp jakten efter »glittering prizes» för
att skipa rättvisa i »the poor man’s Court», där många stora mål,
som remitterats dit från High Courts på grund av parts oförmåga att betala rättegångskostnader, vänta på sitt avgörande.
Den, som vid ett besök i London gör sig besväret att söka upp
någon av distriktsdomstolarna, kan lätt övertyga sig därom.
Kritiken av överrättsdomarna skjuter säkerligen över målet.
Alltför många lysande domarnamn borga för det. Den som liksom undertecknad tillbragt någon tid i åhörarbåsen i »Law
Courts», erinrar sig nog Lord ,Justice Greer som en inkarnation
av en domares bästa egenskaper. Han var icke ensam om dem i
Court of Appeal, men jag är övertygad om att varje annat land
skulle vara stolt över en appellationsdomstol, som kunde uppvisa
en hans jämlike.
505
Fritz Kaijser
Fullkomligt obevisat är »Barristers» påstående att domarna icke
skulle kunna bevara sin opartiskhet i »arbetarmål». Alltsedan
Sidney Webb skrev sin bok om fackföreningsrörelsens historia i
England ha radikala skriftställare upprepat denna beskyllning
mot domstolarna under hänvisning till deras hållning i de stora
fackföreningsmålen vid sekelskiftet 1900. Nu föreligger emellertid sedan ett par år tillbaka en vederhäftig skildring – Derek
Walker-Smith Lord Reading and his Cases, London 1934 – av
vad som hände i dessa mål. Det är alltså ingen tillfällighet att
»Barrister» i stället fallit tillbaka på det mer än hundra år gamla
Tolpuddle Case. Att de konservativa uppviglarna i Ulsterfrågan
1914 icke anklagades och dömdes berodde på den liberala regeringen, som icke ville åtala. Att polisens husrannsakan hos kommunistagitatorer 1926 godkändes av domstolen men 1934 underkändes torde stå i samband med nedgången i partiets medlemsantal. 1926 var det öppet revolutionära kommunistpartiet, understött som det var av Sovjetryssland, en hotande samhällsfara.
1934 hade det övergått till en jämförelsevis ofarlig ideell förening.
Mer berättigad synes kritiken av den »fria» rättegången vara.
I England bestämmer ett advokatkollegium suveränt – utan att
sökanden har möjlighet att överklaga beslutet eller ens lära känna
motiven för det- när sådana omständigheter äro för handen att
kåren, solicitors och barristers, gratis kan erbjuda sina tjänster
åt den fattige. Till »sådana omständigheter» hör att parten skall
ha utsikt att vinna målet och att han bevisligen saknar medel
att gälda rättegångskostnaden men därjämte att han skall kunna
deponera en summa på minst 3 f för löpande kostnader. I England
är den fria rättegången m. a. o. ett slags välgörenhet från advokatprofessionens sida, men förutsätter å andra sidan – och detta
står i uppenbar strid med välgörenhetsprincipen-att den fattige
är beredd att offra en betydande del av sina tillgångar för den
goda sakens skull. Mot ett sådant system kunna givetvis allvarliga anmärkningar riktas, i all synnerhet då det kan visas att
blott en försvinnande del av de »hjälpta» fallen – något hundratal per år – icke äro skilsmässornål – ännu i dag obligatoriska
High Courtmål – och procederet endast gäller för High Courts
men ej för den domstol, County Court, där majoriteten av den
fattiges mål handläggas.1
1 1934 var totalantalet »fria» rättegångar 2,134. I 1,848 fall bifölls talan.
Av dem voro 1,710 skilsmässornål (matrimonial causes). Enligt meddelande :från
506
Advokatsynpunkter på engelsk rättvisa
Hur kan den fattige föra process i County CourU Ty att han
gör det är ett faktum, som ej ens systemets hätskaste fiender bestrida. Här stöter man på ett av de mörkaste kapitlen i engelsk
rättvisa. En särskild grupp av mindre nogräknade solicitors ägnD
sig helt och hållet åt vad som kallas »speculative actions», d. v. s.
mål, som anhängiggöras på advokatens bekostnad mot att käranden avstår en viss procent av den eventuella vinsten. Det kan vara
en fullt hederlig spekulation, vad engelsmännen kalla en »semispeculative action», där riskmomentet på ett korrekt sätt reflekteras i överenskommelsen mellan advokaten och klienten, men det
är undantagsfall. Oftast står den andel, advokaten betingar sig
ur tvisteföremålet resp. skadeståndssumman icke i någon förnuftig
relation till förlustmöjligheten.
Bättre organiserad är utan tvivel hjälpen åt den fattige i kriminalmåL Här gäller en lag av 1930, som ger domstolen möjlighet att förordna om rättegångsbiträde till den anklagade, om han
saknar egna medel. Biträdet betalas av statsverket, närmare bestämt av åklagarmakten. I växande utsträckning ha också domstolarna begagnat sig av denna möjlighet. Enligt en statistik, som
»Barrister» anför, skulle dock förordnande av rättegångsbiträde
f. n. blott förekomma i ungefär 1/5 av alla allvarliga mål och mer
än hälften av dem, som behöva biträde, få reda sig utan.
Ä ven beträffande bagatellmål medger 1930 års lag en rätt till
förordnande av rättegångsbiträde. Den har emellertid endast undantagsvis begagnats.
Att även kritiken av den engelska rättens materiella bestämmelser, icke minst där den har socialpolitisk syftning, har åtskilligt för sig, torde framgå av inledningen till denna lilla översikt. ~fen den hade blivit mera fruktbar om författarna erkänt
de framsteg, som gjorts med de sista årens reformer. Man får
också komma ihåg att både den fria rättegångens organisation
Poor Persons Connnittce, Law Society, kommer denna sista siffra att mer än fördubblas efter den nya skilsmässolagens ikraftträdande 1938. Den abnorma proportionen mellan antalet »vanliga» civilmål och äktenskapsmål är iögonenfallande.
Härtill kommer att processer om större värden än 100 i: i regel måste föras i
High Court. 1935 anhängiggjordes 94,001 mål där och 1,239,401 mål i County
Courts. Dessa siffror ge vid handen att ekonomiskt svaga parter i många fall
få avstå från att föra rättegång. Vid 1936 års Provincial Meeting of the
Law Society erkände ordföranden att detta ))\Yent a Iong \vay towards making
a mockery of the principle of the British Constitution that all men stood equal
before the law».
507
35- c833D. Svensk Tidskrift 1938.
Fritz Kaijser
och lagstiftningen om rättegångsbiträde i kriminalmål tillhöra de
sista decenniernas landvinningar och på intet sätt kunna betraktas
som definitiva. Icke förrän 1933 erhöll England någon motsvarighet till vår lagberedning. Law Revision Committee har redan avgivit en rad tungt vägande betänkanden utmynnande i reformförslag på olika rättsområden. Många fristående Royal Commissions
och Departemental Committees arbeta parallellt med den i aktuella
rättsfrågor. Parlamentet har, trots sin konservativa sammansättning, i växande utsträckning visat tillmötesgående mot radikala
reformkrav. Ä ven »Barrister», som bittrast bedömer situationen,
måste motvilligt medgiva att Money Payments Act 1935 lindrat
onödig hårdhet mot den fattige i gäldslagstiftningen, liksom New
Procedure Act gjort det beträffande rättegången i distriktsdomstolen. Den statistik, han anför, rimmar illa med de hånfulla
anmärkningar om det borgerliga samhällets »ambulance work»,
som man finner i hans bok.
508
.,.—
——=~-~–~——–=—–==-==———–….

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner