Print Friendly

Adua – mellan Afrika och Europa

Av Peter J Olsson | 30 september 2016

Varken Somalier eller Italienare – men inte heller en stereotyp. Det är sant för såväl författaren Igiaba Scego som för hennes romankaraktärer i Adua, som precis kommit i svensk översättning. Peter J Olsson har både läst boken och träffat författarinnan.

Den 1 mars 1896 stod slaget vid den stad som oftast stavas Adwa eller Adowa, men som heter Adua på italienska. Den ligger i norra Etiopien nära gränsen till Eritrea, vars kust koloniserats av den nymornade italienska staten. I själva verket var det två nyligen återuppväckta makter som drabbade samman. Etiopien och Italien hade bara decennier tidigare enats, och Italien ville komma i kapp andra europeiska stater och skaffa landet kolonier – så hade man riktat in sig på Eritrea och Somalia – samt då Etiopien.

En italiensk armé på 18 000 man rykte fram. Det var en del infödda askari, det var nyuppsatta italienska bataljoner utan Afrikavana, men också flera bataljoner av elitförbanden Bersaglieri och Alpini. Underhållslinjerna var utsträckta och fungerade dåligt, och egentligen borde de dragit sig tillbaka till kusten. Den italienska regeringen krävde emellertid segrar och man ryckte alltså framåt och träffade på en minst fyra gånger starkare etiopisk armé under senare kejsaren Menelik II.

Resultatet blev en italiensk katastrof. 7000 döda, 1500 sårade och 3000 fångar; resten fick fly och lämnade allt artilleri och alla vagnar efter sig. De etiopiska förlusterna var 4-5000 döda. Och Etiopiens/Abessiniens frihet var säkrad i 40 år tills Mussolinis trupper kom tillbaka för att försöka få revansch.

Det var den kanske största förlusten någon kolonialmakt råkade ut för i Afrika och bekräftade Etiopiens ställning som en av de två stater på kontinenten som aldrig blev kolonier. Den andra var Liberia, startad av återvändande slavättlingar från USA.

Slaget får också ge namnet till titelfiguren i Igiaba Scegos roman Adua som kom förra året men nu även finns på svenska (Contempo, Stockholm 2016). Scego är Somalisk-italienska och är född 1974 i Rom där hon fortfarande bor. Hennes föräldrar flydde från den Sovjetstödda kommunistdiktaturen under Siad Barre som etablerades 1969.

Aduas far, kallad Zoppe fast han heter Mohamed, är den andra huvudpersonen i romanen, och ger dottern namnet just efter ”den första afrikanska segern över imperialisterna”, som han säger. Han blir rasande när hon som liten vill kallas Habiba – kärlek på arabiska. Ändå är hans förhållande till Italien lika dubbelt som denna dotter. Under 30-talet dels tvingad dels lockad av förtjänsterna kommer han att tjäna den italienska kolonialmakten. Dottern Adua växer upp med pappan sedan modern dött, efter en kort period bland nomader. Sedan pappan hamnat i klammeri med Barres diktatur tar hon sig till Italien med en dröm om en filmkarriär – vilket leder till att hon får huvudrollen i en mjukporrfilm, ”hennes enda film”. Därefter lever hon i Rom.

Både hon och fadern har därmed ett dubbelt förhållande till både det gamla hemlandet och i hennes fall det nya, i hans fall kolonialmakten. De blir en sorts kollaboratörer, med dubbla tillhörigheter.

Romanen utspelar sig alltså dels på Zoppes 30-tal, dels under Aduas uppväxt på 60-talet, och så i nutid där den medelålders Adua lever i Rom. Hon träffar där den mycket unge flyktingen Titanic, som överlevt flykten över Medelhavet och kommit till Lampedusa och sedan Rom. Hon plockar upp honom. Lite symboliskt på Piazza dei Cinquecento – De femhundrades torg, en plats intill Roms stora järnvägsstation Termini och uppkallad efter de femhundra italienare som stupade i ett annat förlorat slag i Eritrea, vid Dogali 1887.

Och hon gifter sig sedan med honom. Detta trots att båda vet att de nog utnyttjar varandra. Hon slipper ensamhet och får närhet, han får skydd och försörjning. Naturligtvis varar inte resonemangspartiet så länge.

Han chattar hela dagarna med unga flyktingkvinnor:

”De bor på platser där somalierna kan räkna med pengabidrag och tak över huvudet på statens bekostnad. Så därför skickar min lille make varje dag kärleksförklaringar till Norge, Finland, Storbritannien, Sverige. Ja, det där förbannade Sverige. Där tror jag det finns en tjej han verkligen gillar.”

Den korta romanen, knappt 180 sidor, innehåller mycket. Den är uppdelad i ett stort antal ögonblicksbilder och flyttar sig fram och tillbaka i tiden och geografin. Ändå är den verkligen inte förvirrande, snarare tankeväckande, och det finns en lång rad närmast aforistiska meningar som man kan begrunda länge.

Igiabia Scego besökte förra veckan bokmässan och gjorde flera framträdanden när hon inte signerade sin nu på svenska utkomna bok. Jag träffade henne och hörde också henne intervjuas. Hon är tydlig med att hon inte har något emot att ses som en röst för den somalisk-italienska gruppen, det finns bara hon och en till ur den som skriver böcker. Reaktionerna från gruppen har ändå varit lågmälda, det är ingen stor sak.

I grunden är hon präglad av det som romanen skildrar: ”Jag är mellan, varken riktig somalier eller italienare.”

Scegos inställning blir tydlig i en tidigare novell: Salsiccia. Där räknar huvudpersonen upp ett stort antal saker som när hon gör det får henne att känna sig somalisk respektive italiensk (i översättning från engelska):

”Låt mig se: Jag känner mig som Somali när 1) jag dricker te med kardemumma, kryddnejlikor och kanel; 2) jag ber fem gånger om dagen vänd mot Mecka; 3) jag bär min somaliska klänning; 4)…” (-) ”..13) Plus hundra andra saker jag inte kan minnas just nu.”

”jag känner mig italiensk när: 1) jag äter något sockrat till frukost; 2) jag besöker konstutställningar, museer och historiska byggnader; 3) jag talar om sex, män och deppighet med mina väninnor; 4)…” (-) 13) Plus hundra andra saker jag inte kan komma ihåg just nu!”

Hon är somalisk-italienska. Men hon vill inte skildra stereotyper utan riktiga människor. Det är viktigt för Italien att vi ser människorna som individer, om än präglade av olika kultur och blandning av kulturer. Då kan det leda till utbyte och ömsesidigt lärande. Hon nämner inte orden men det är mångkultur inte identitetspolitik som gäller.

Hon talar också om att somalier i väst, inte minst i Storbritannien, börjat klä sig ”traditionellt”. Men, menar hon, då klär de sig inte traditionellt somaliskt, utan arabiskt. Varför? Undrar hon, den arabiska traditionen är ju bara ”en annan kolonialism”. Den som i dag syns i den vita, arabiska islamismen.

Somalia före de senaste krigen, innan institutionerna urholkades, var en större blandning. Där fanns kyrkor, moskéer; där levde somalier, italienare, araber och kineser. Italiensk mat och italiensk arkitektur påverkade.

Givetvis tar hon upp flyktingsituationen. Hon är själv född av politiska flyktingar, men merparten av dem som kommer nu, de som klarar flykten, och de som mördas, våldtas eller rånas i Nordafrika eller drunknar i Medelhavet, är inte det. De flyr, inte från krig och förtryck, utan för att få det bättre ekonomiskt och för att kunna utbilda sig. Det är lika angeläget, säger Igiaba Scego.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner