Print Friendly

Adelsohn med liv och lust

Av Mats Johansson | 13 juni 2014

liv_och_lust_bigMed liv och lust
Ulf Adelsohn
Norstedts 2014

23,6 procent 1982 – Ulf Adelsohn var länge nummer 1, rekordhållare i modern tid i moderaternas valhistoria; bättre än Bohman, mer än Bildt. Dock: en bit under högerns all time high, Arvid Lindmans 29,4 i andrakammarvalet 1928, ”kosackvalet”. Men ”amiralens” var en annan tid, en annan värld.

Adelsohn blev partiledare och statsråd, men aldrig statsminister, den bäste Sverige aldrig haft. Han verkade i det som senare framstod som en genombrottstid, efter Gösta Bohmans insats då högern blev Du med svenska folket. Mannen som gav dasset ett ansikte under båtmössans och slidknivens renässans banade väg för un garçon som efterträdare i frihetsprojektet, icke utan motvillighet som Adelsohn avslöjar.

Valrekordet stod sig i 24 år, innan Reinfeldts parti 2006 blev regeringsbildare med 26,2 procent av väljarkårens stöd och fyra år senare lyckades behålla makten med en ny gräns genombruten: 30,1 – efter att ha varit ett 20-procentsparti i närmare tre decennier.

Jag är inte mannen att skriva en regelrätt anmälan av Adelsohns memoar, därtill är jag för närsynt i förhållande till objektet. Han är min favorit bland de sex moderatledare jag följt sedan Yngve Holmbergs dagar i slutet av 60-talet, inte minst efter en valdebatt 1982 mot socialdemokraternas vice Ingvar Carlsson i Sundsvall, i mitt gamla läroverks aula. På Svenska Dagbladets ledarsida skrev jag som ung utsänd att likheten med företrädaren Bohman var högst begränsad: ”Adelsohn påminner mera om Sven Tumba, en positiv lirare som tog en och annan Hawaii-sväng. Backcheckingen är inte Bohmans, men forecheckingen är vass. Ulf kan också använda armbågarna när det behövs, i hörnen. Och framförallt – han kan göra mål.” Det kunde behövas när tuffingen Carlsson tog fram knogjärnen, om sportmetaforerna ursäktas.

Boken är en regelrätt memoar med en sådans brister och förtjänster. Till de senare hör öppenhjärtiga utläggningar om huvudpersonens självinsikter; vid 72 års ålder har Adelsohn hunnit tänka igenom sin långa karriärs toppar och dalar, inklusive lyckan av att finna en bättre hälft. Den bör läsas av alla som förstår att det är viktigt att ett parti har en själ och kan sin historia, om det skall bestå. Den kunskapen är inte längre allmänt spridd i dagens kortsiktiga ”Let´s Dance”-klimat; det syns när partier överger tidigare styrkepositioner om opinionsmätningar visar att det går trögt i motvinden. Vilket bäddar för att vakuum i sakfrågor fylls av andras problemformuleringar. Exempel är centerns nya partiprogram, det största självmålet i svensk politisk närhistoria, eller moderaternas fotbyten om försvaret.

Av exklusivt värde är beskrivningarna om Adelsohns judiska anknytning, låt vara mest av familjär karaktär och utan djupare referenser till antisemitism eller Förintelsen. Det är dock tänkvärt att den svenska högern haft två partiledare i modern tid med denna bakgrund, Heckscher och Adelsohn.

Framförallt blev Adelsohn en politikens generationsbärare, tillsammans med andra 40-talister som Carl Bildt och Per Unckel. Deras skolning i striden mot sin studenttids extremvänster och den hotande socialdemokratiska enpartistaten märkte dem för livet, när de väl hade upplevt tjusningen.

För egen del har jag ingen annan bild än den Adelsohn ger av de interna striderna kring partiledarskiftena efter Bohman, sig själv och Bildt (mer därom en annan gång). Någon kärlek till det Svenska Dagblad där jag arbetade under 80-talet kan inte noteras, också på den punkten har vi samma minnesbild.

Trots aktningsvärda ansträngningar i ett långt kapitel om SJ och hur tåg bör framföras i Sverige, förmår förre styrelseordföranden inte dölja att han innerst inne fortfarande ser sig tämligen oskadd av det politiska livet. Det är nog för detta han kommer att kommas ihåg, när han småningom drar något gammalt över sig; som en man som egentligen var en glad galosch men också tack vare en framgångstid som partiledare lyckades öka frihetsgraden i Sverige, trots att han förlorade en kraftmätning med Olof Palme om statsministerposten 1985, en ansenlig motståndare. Men vem blev vinnare på sikt: socialisten Palme eller liberalen Adelsohn?

Ulf Adelsohn, warts and all, är en av dem som byggde det moderniserade Sverige; friare, rikare, öppnare. En egen sort.

Mats Johansson är ordförande i den utrikespolitiska tankesmedjan Frivärld.

Självdeklaration: Jag läste statskunskap vid Stockholms universitet med Lena Liljeroth i början av 70-talet och var partiets informationschef under Gösta Bohman 1978-79. Som moderat riksdagsledamot 2006-2014 har jag ingått i riksdagsgruppens styrelse och är ordförande i Lindmanfonden.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner