Print Friendly

Ädel, ädlare, ädlast: Blåklintsblått och duvblodsrött

Av Sten Niklasson | 8 februari 2019



Diamanter är visserligen sällsynta, men rubiner och safirer är ännu rarare. En rubin av hög kvalitet kan vara värd flera gånger mer än en felfri, vit diamant av motsvarande vikt. Sten Niklasson berättar om de färgstarka men förrädiska varianterna av mineralen korund.

Illustrativa exempel fanns i Elizabeth Taylors stora juvelsamling som i december 2011 auktionerades ut av Christie´s. En ring med en 8,24 carats rubin uppnådde ett pris om USD 512 925 – per carat.

Rubiner och safirer är varianter av aluminiumoxiden korund. Denna oxid är i sin rena form färglös, men ytterst små mängder av andra mineral kan skapa en mängd färgnyanser. Titanium gör stenen blå och den blir rosa, om den innehåller en liten mängd krom. Endast de stenar som är riktigt röda kallas rubiner. Alla andra är safirer eller den sällsynta orangefärgade varianten padparadscha.

Många av de praktfulla safirer och rubiner som prydde indiska maharajor, turkiska sultaner och persiska shaher kom från de legendariska gruvorna i Mogok. Området ligger i Myanmar cirka fem och en halv timmes resa från Mandalay på usla vägar. Praktiskt taget alla Mogoks närmare hundratusen invånare har något med ädelstenar att göra. Trots militärregimens försök att hejda illegal export, tas flertalet stenar om hand av smugglare och svartabörsoperatörer. Mest eftersökta är de legendariska ”duvblodsrubinerna” med en djupröd färgton som bara hittas i ett fåtal stenar varje år.

Också i Sri Lanka hittas färgade stenar som eroderats ur de centrala bergsmassiven och som spolas ner på låglandet med de tropiska regnen. Framför allt rör det sig om blekt färgade safirer som kallas geuda. Dessa stenar ansågs länge ha ringa värde och såldes för en spottstyver till internationella uppköpare. Så småningom upptäckte lankeserna att deras värdelösa stenar efter ”behandling” såldes till juvelerare för tusentals dollar caraten. Också i Australien och Kenya, som är välsignade med betydande ädelstensfyndigheter, gjorde gruvägarna samma erfarenhet.

”Behandlingen” av safirer består vanligen i upphettning till mellan 500 och 1 800 o C. Vid så höga temperaturer reagerar titanium med järn, vilket ger stenen en djupare blå färgton. En modernare teknik att förädla vad naturen inte erbjuder är diffusionsbehandling. Den innebär att färglösa safirer packas in i titanium och järnoxidpulver och under några hundra timmar utsätts för en temperatur mycket nära deras smältpunkt vid ca 2 0500 C. Atomerna i pulvret tränger då in i stenen och bildar ett tunt lager med den eftertraktade blå färgen. Också när det gäller rubiner kan upphettningen fördjupa färgen och göra stenar med inneslutningar klarare. Praktiskt taget alla i den vanliga handeln förekommande safirer och rubiner är värmebehandlade på något av dessa sätt.

För ett otränat öga är det svårt att skilja en äkta sten från en falsk. Mången turist har därför blivit lurad att betala dyrt för oäkta stenar. Slipade rubiner och safirer som säljs i basarer och gatubodar visar sig ofta vara vanligt glas. Det förekommer fortfarande i vissa länder att skrupelfria affärsmän låter slå sönder rött glas från bilarnas bakljus och efter trumling i fin sand säljer resultatet som råa rubiner.

Inte bara amatörer kan råka missbedöma ädelstenars äkthet. Den berömda jätterubin på 170 carat, som prydde Henry Vs hjälm under slaget vid Agincourt, har till exempel befunnits vara en spinell av betydligt ringare värde. I Palais du Tau nära katedralen i Reims förvaras ett halssmycke som tillhört Karl den store. I smyckets mitt omsluter två stora blåa stenar, som i århundraden sagts vara safirer, några små trästickor, vilka påstås ha tagits ur Kristi kors. Sentida analyser tyder på att safirerna är vanligt glas. Bayerns Münchenresidenz innehåller en känd samling rubinsmycken, som burits av drottning Therese. Flertalet stenar i dessa smycken uppges nu vara oäkta. Detsamma gäller två rubinringar, som tillhört den ryska tsarfamiljen, och som nu finns att beskåda i Londons Victoria & Albert Museum. I Das grüne Gewölbe, det vill säga de sachsiska kurfurstarnas skattkammare i Dresden, som restaurerats efter totalförödelsen under andra världskriget, förvaras en rad juvelbesatta uniformsgarnityr. Dessa praktfulla paradvärjor, spännen och kraschaner tillverkades en gång åt August den starke och togs i krigets slutskede som krigsbyte av Sovjetunionen. Som en storvulen gest gentemot det kommunistiska broderfolket i DDR återlämnades skatterna 1958 och kan numera beses av envar. Ett närmare studium har uppdagat att rubingarnityrets ädelstenar är spineller.

Ny teknik har gjort det möjligt att framställa syntetiska korundvarianter, som kemiskt är identiska med naturstenar. Hundratusentals carat sådana syntetstenar produceras årligen. En del säljs till juvelerare och blir till stenar i ordnar, klubbsmycken och studentringar. Av resten används en stor del i industriella tillämpningar, till exempel beläggning av glas i affärskassor för att motverka rispor, som kan få lasern att misstolka streckkodernas pris eller som lager i armbandsur och mätinstrument.

Världens första laser innehöll som central komponent en syntetisk rubin, vars hårdhet, höga smältpunkt och förmåga att släppa igenom såväl synligt ljus, som ultraviolett och infraröd strålning, gjorde den idealisk för ändamålet. Nyare generationer mikrokomponenter utnyttjar safirer i högriskmiljöer för att säkerställa funktionen hos exempelvis rymdfarkoster och atomreaktorer.

Syntetiska stenar har också fått strategisk betydelse i vissa avancerade militära tillämpningar. Noskoner till missiler kan till exempel göras av syntetisk korund som obehindrat släpper igenom den strålning från ett mål som sökningssensorerna behöver för att låsa missilens attackkurs. Infraröda motmedel i stridsflygplan kan på motsvarande sätt placeras i behållare av syntetiska safirer. Motmedlen är programmerade att sända ut signaler, som exakt motsvarar fiendeplanens motorsignaturer. Dessa signaler tolkas som tillhörande de ”egna” av fiendemissilernas sensorer och leder därför inte till låsning vid målet.

Ädelstenarna fortsätter att tala till människans fantasi, liksom till hennes girighet och makthunger. Trots att vi numera avlockat dem deras fysikaliska hemligheter, förblir de symboler för vår längtan efter skönhet och evigt liv.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Som om Gud fanns: Det sekulära samhällets religiösa rötter

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism