Ville Palme införa löntagarfonder?

Det har diskuterats hur socialdemokratin kunde ställa sig bakom förslaget om löntagarfonder. Vilken var egentligen Palmes och Feldts position? Berndt Öhman, tidigare huvudsekreterare i löntagarfondsutredningen, ger här sin bild av skeendet.

Per-Albin visade vägen. Den en gång så radikale socialisten tog 1917 avstånd från bolsjevikernas statskupp i Ryssland och förde partiet från socialismen till folkhemmet. Men de gamla idéerna dök upp igen. I Arbetarrörelsens efterkrigsprogram 1944 förespråkades planhushållning. Det gav upphov till ett motstånd (PHM) som i efterhand ofta ses som överdrivet, ett slags missförstånd – det blev ju ingenting av förslagen. Bertil Ohlin (fp) gick framåt i valet 1948 men Erlander satt kvar i en regering som tappade entusiasmen för planhushållning.

Tanken på branschfonder togs upp i flera senare LO-rapporter men Rudolf Meidners rapport om löntagarfonder 1975 kom ändå som en chock – och det med goda skäl med tanke på förslagens omfattning. Det fanns tre argument för detta system. De rörde den solidariska lönepolitiken, förmögenhetsfördelningen och löntagarnas inflytande i företagen – senare tillkom ett mål om ökad kapitalbildning.

Den solidariska lönepolitiken – principen om lika lön för lika arbete – leder till höga vinster för de mest produktiva företagen (och låga vinster/förluster för de sämsta företagen). Den ansågs motivera en överföring av de så kallade övervinsterna till löntagarkollektivet – de fick inte tillfalla en liten grupp kapitalägare. Problemet är då inte löst förrän ägandet helt har kollektiviserats. Det ger ett svar på frågan om hur långt systemet är avsett gå. Man har inte löst problemet förrän man helt har tagit över.

Jag kan se argument för likartat pris på arbete för alla arbetsgivare (jämför ett likartat pris på varor för alla konsumenter) men jag kan inte, som jag utvecklade i en rapport inom utredningen, se att en solidarisk lönepolitik kan motivera en övervinstdelning, än mindre ett omfattande fondsystem. Roland Spånt visade i en stor studie för fondutredningen att aktier (1976) utgjorde en liten del av förmögenhetsmassan i Sverige. Även målet om en jämnare förmögenhetsfördelning visade sig därför ha mindre intresse för fondfrågan. Meidner delade denna slutsats.

LO drev aldrig målet om ökad kapitalbildning som argument för löntagarfonder. Det tillkom främst som en eftergift till partiet (s). Man trodde att det skulle vara av en mer opolitisk, teknisk karaktär och därför lämpligt att införa för att övertyga den allmänna opinionen. Jag delar uppfattningen att det är svårt att motivera ett löntagarfondssystem med målet om en ökad kapitalbildning.

Fondutredningens uppgift kan sägas ha varit att finna lösningar som uppfyllde de uppsatta målen, jag arbetade för den uppläggningen. Jag menade att LOs förslag inte effektivt fyllde de uppsatta målen om förmögenhetsfördelningen, lönepolitiken och kapitalbildningen och det fick föga stöd av utredningens expertrapporter.

Förslaget var däremot väl ämnat att förändra makt och ägande i näringslivet. Det grundades på en marxistisk analys och innebar en långtgående kollektivisering av ägandet i näringslivet. Det var svårt att förstå hur övergången till ett sådant system skulle ske utan negativa effekter på näringslivet. Riskerna för en ny maktkoncentration tycktes betydande. Det ingav farhågor som motiverade ett bestämt motstånd. Jag tror att den bedömningen alltjämt står sig.

Det har diskuterats hur socialdemokratin kunde ställa sig bakom förslaget om löntagarfonder. Ledande företrädare inom (s) stödde under hela debatten tanken på löntagarfonder. Få framförde kritik och ingen av de mer framträdande. Men sedan har en hel rad även framträdande socialdemokrater trätt fram och säger sig nu vara (och dessutom ha varit) starkt kritiska till fondförslaget från LO.

Detta är gåtfullt för historieskrivningen. Vad kritikerna nu säger stämmer inte med vad de då sade. Särskilt undrar man var Palme och Feldt stod i fondfrågan. På LO-sidan stod man fast vid kongressbeslutet 1976.

Palmebiografierna (som Östberg och Berggren) beskriver Palme som klart demokratisk, om än med en viss faiblesse för socialistiska ulandsdiktaturer, och övervägande marknadsorienterad med sin amerikanska utbildning. Han var en kritiker som dock skickligt lyckades lotsa igenom ”förslaget” (som inte längre var LO-förslaget), främst av taktiska skäl: att hålla partiet enigt och att vinna valet. Men Palme var också, som Svante Nycander framhåller i Makten över arbetsmarknaden, ”rörelsens främste opinionsbildare för löntagarfonder”.

Feldt har beskrivit sin position i flera böcker. Han är starkt kritisk till LO-förslaget i Alla dessa dagar (1991). Grundfelet var att vi inte avlägsnade oss tillräckligt långt från LO-förslaget, skriver Feldt. Diskussionen om makt och ägande i näringslivet borde ske med ”helt andra utgångspunkter”. Hans kritik har inte mildrats med åren. Han berättar i En kritisk betraktelse (2012) hur han försökte omvandla LO-förslaget till en till oigenkännlighet nedbantad kompromiss – det förslag som antogs av riksdagen i december 1983. Det enda som återstod var benämningen som Feldt skriver. Det borde ha motiverat en öppen kritik av LO-förslaget. Ingvar Carlsson synes ha genomgått en liknande utveckling.

Socialdemokratin stödde alltså förslaget till löntagarfonder men försökte också förhindra ett förverkligande av LO-förslaget. Två hypoteser om orsaken:
1. De gillade LO-förslaget – det var ett led i en socialistisk tradition – men insåg att det inte var populärt bland väljarna. De reviderade därför, av taktiska skäl och mot sin vilja, successivt LO-förslaget.
2. De ogillade LO-förslaget – det hade alltför långtgående konsekvenser. De stödde det i retoriken, av taktiska skäl och mot sin vilja, men reviderade i praktiken successivt förslaget.

Jag inser att alla partier tar taktiska hänsyn men i denna fullständigt omvälvande fråga blir taktiken orimlig. Partiet borde ha tydligt klargjort sin position. Två frågor:
1. Om de gillade förslaget. Skulle då ett mindre motstånd mot LO-förslaget ha lett till att (s) successivt hade genomfört detta förslag?
2. Om de ogillade förslaget. Hur kunde man då ge ett så starkt stöd för löntagarfonder? Den intellektuella hederlighet som Feldt både förespråkar och tillämpar kräver rimligen att partiet inte både kraftigt argumenterade för ”löntagarfonder” och genomförde något helt annat än vad detta begrepp stod för.

Jag lutar närmast åt version nr 2 men man måste närmare studera partiets inre diskussioner för att veta detta (typ VU-protokoll). Palme stödde ”faktiskt” LO-förslaget. Det kan bero på att han gillade det men också på att han med sin bakgrund upplevde sig ha dåliga relationer med LO och inte ville eller kunde gå emot LO.

Jag tvivlar inte på Palmes demokratisyn men ekonomin hörde inte till hans starka intressen. Han hade, förefaller det, inte den inre övertygelse som krävdes för att argumentera emot ett långtgående marxistiskt förslag, som i längden rimligen skulle skapa ett nytt ekonomiskt system med oklara följder för det politiska systemet. Han hade inte intresse nog för frågan och kanske inte längre ork att stå emot.

Ingen vet vad som hade hänt med Efterkrigsprogrammets visioner om en efterkrigsdepression verkligen infunnit sig, skriver Feldt. Han borde ha tillagt: och om programmet inte hade mött det stora planhushållningsmotståndet. På samma sätt frågar man sig: vad hade hänt om LO-förslaget 1976 inte mött ett så starkt motstånd? Det slutliga förslaget motsvarade inte alls det ursprungliga förslaget – en förändring som kan ha varit taktisk (man ville egentligen ha LO-förslaget) eller ideologisk (man ville frångå LO-förslaget). Partiet gav inte besked.

Många tvivlade på partiets ärliga hantering av frågan. Den starka kritik som nu framförs mot LO-förslaget stärker tvivlen. Många inom (s) synes ha ändrat sig en del, det gäller även Feldt. Det är också lättare att i dagens mer liberala debattklimat framföra kritik mot LO-förslaget. Bra så – även om man kunde ha önskat att fler (s) hade framfört sin kritik redan då.

Feldt använder, trots sin kritik, begreppet ekonomisk demokrati som argument för någon form av löntagarfonder. Han berättar också hur Palme i ett tal 1975 beskrev medbestämmandelagen som den största demokratireformen sedan den allmänna rösträtten. Men LO ville annorlunda. ”Det var som kapitalägare, inte med arbetets rätt, LO ville ge sina medlemmar mer makt”.

Ekonomisk demokrati är ett problematiskt begrepp. Med demokrati avses primärt medborgarnas inflytande i politiska val. Människor vill också ha inflytande på andra områden: i den privata sfären, i det civila samhället, på sitt arbete, som konsument etc. Den politiska demokratins former är föga tillämpliga i dessa fall. Marknaden erbjuder konsumenten ett inflytande som helt skiljer sig från politiska former. Konkurrensen i näringslivet innebär en maktspridning av helt annat slag. Fackliga organisationer är nödvändiga för att tillvarata de anställdas rättigheter osv. Det är angeläget att studera makt och ägande i näringslivet men analysen vinner ingenting på att göras i termer av ekonomisk demokrati. I löntagarfondsdebatten blev förespråkarna själva förvirrade. Ska makten grundas på ägande eller arbete? Vilken ”personkrets” ska vi ha: löntagarna eller medborgarna? Borde vi inte ha medborgarfonder om syftet var mer ”ekonomisk demokrati”?

Resultatet blev ett både moraliskt och intellektuellt nederlag för arbetarrörelsen – det största sakliga nederlaget i dess historia – i en fråga som de sedan helst inte velat beröra.

Berndt Öhman var huvudsekreterare för löntagarfondsutredningen från slutet av 1975 och dess ordförande under ett kort slutskede våren 1981. Han disputerade inom ramen för utredningen på en avhandling i statskunskap om just Löntagarfonder och solidarisk lönepolitik (SOU 1982:47) och skrev även boken Fonder i en marknadsekonomi (SNS 1982).