Nu gäller det statens roll – inte ägandet

Naturligtvis är jag inte så naiv att jag tror att hela vårt jobb är gjort, att den rödgröna strävan att utvidga det politiska beslutsfattandet definitivt är knäckt, skriver Lars Tobisson, i en replik till Mats Johansson och Johan Johansson.

I Svensk Tidskrift vänder sig Mats Johansson mot min bedömning att löntagarfonderna var det sista seriösa försöket att införa socialismen i Sverige. Därefter fyllde Johan Johansson på med att varna för vänsterns planer på statliga gruvfonder.

Naturligtvis är jag inte så omedveten och så naiv att jag tror att hela vårt jobb är gjort, att den rödgröna strävan att utvidga det politiska beslutsfattandet definitivt är knäckt. Det återstår mycket av statligt ägande och offentliga regleringar att angripa och undanröja. Och vänstersidan kommer säkert att fortsätta att försöka flytta ut gränsstolparna för kollektivt beslutsfattande.

Men den slutsats jag vågade dra var att vi knappast får se en ny grandios plan för att i ett slag byta ekonomiskt system i Sverige från marknadsekonomi till planhushållning, baserad på ett kollektivt ägande av produktionsmedlen.

Striden om löntagarfonderna handlade just om det genomgripande systemskifte som fackets övertagande av företagen skulle medföra. De hot Mats Johansson målar upp för framtiden – funktionssocialisering och vinstförbud – är inte av samma dignitet som fonderna. Inte heller skrämmer det mig så farligt att Socialdemokraternas nye ledare kommer från Metallfacket eller, för den delen, att Jonas Sjöstedt (V) ordar om gruvfonder. Både den politiska och den fackliga grenen av arbetarrörelsen brände sig på löntagarfonderna, och om inte annat så talar rent numerära skäl mot ett försök till upprepning.

Det betyder dock inte att vi kan slå oss till ro. Men motståndaren är nu interventionismen snarare än den renodlade socialismen. Det gäller att möta den politiska vänsterns krav på att flytta ut gränsstolparna för offentlig verksamhet, det vill säga att öka statens inblandning i människors liv, genom att i stället snäva in området för politiskt beslutsfattande.

Lars Tobisson var moderat partisekreterare 1974-1981, riksdagsledamot 1979-2001 och gruppledare 1982-1986 samt 1991-1999. Han utkom i september med boken Gösta Bohman. Ett porträtt av en partiledare som recenseras av Tommy Möller här.

Läs tidigare inlägg i serien om löntagarfonderna:

Var är offensiven mot pensionsfonderna?
av Dick Kling (20/9)

Gruvfonder är samma gamla fondsocialism
av Johan Johansson (20/9)

Att nå dem som kan göra skillnad
av Anders Röttorp (6/9)

Socialismen är inte död
av Mats Johansson (30/8)

Sista försöket att socialisera Sverige
av Lars Tobisson (16/8)

Löntagarfonderna och ägandet av produktionsmedlen
av Per Bylund (9/8)

Vem står på barrikaderna?
av Janerik Larsson (5/7)

Den 4:e oktober: Från löntagarfonder till kanelbulle
av Carl Johan Westholm (31/5)