Tingsten lever igen för tredje gången

Per Wirtén
Herbert Tingstens sista dagar
Berättelsen om ett liv
Albert Bonniers förlag 2013

Han var en man med många ansikten, Herbert Tingsten (1896-1973). Sin omfattande politiska gärning inledde han i likhet med Gunnar Myrdal som ungkonservativ, blev snart liberal, sedan socialist (Clarté) och socialdemokrat, för att sluta som folkpartist. Vilket öde!

Det kan tyckas hållningslöst, vore det inte för att han i varje skede lyckades utmejsla en ny radikal hållning utifrån förflyttningen. Hans fördomsfrihet illustreras av inspiratörerna i en rik idévärld, från den revolutionäre syndikalisten Sorel till den klassiske liberalen Friedrich Hayek. Det går tyvärr också i en omfattande produktion att något år hitta förord för ”en socialistisk produktionsordning” (1933), men det må vara honom förlåtet vid en tidpunkt då resultaten av en sådan ännu inte var fullt ut kända i väst.

En välvillig tolkning är att det som snurrade inte främst var Tingsten utan den värld han förhöll sig till; för att behålla sin ståndpunkt bytte han ibland åsikt, inriktning. Det var inte mångtydighet i hans ställningstaganden som störde folk utan hans tydlighet, i varje olika läge. Det gör att den som i efterhand betraktar hans liv kan välja att framhålla det avsnitt som passar bäst för ändamålet, ungefär som marxister i förhållande till upphovsmannen.

Per Wirtén ger i sin nya bok en god bild av Tingstens ideologiska resa, som inte saknade motsägelser och oklarheter, fattas bara. Det är journalisten Wirtén som skriver, inte statsvetaren, varför fokus ligger på berättelsen snarare än idékritiken. Så är det också en unik story som får liv och aktualitet trots att den är från förra årtusendet, mer än 40-50 år gammal. I en yngre generation intellektuella lär få kunna relatera till hans värld, än mindre ha några egna upplevelser av honom, kanske inte ens ha läst något av honom.

Men Wirtén, född 1958, har läst och vandrat i hans spår. Nervöst lagda läsare kan irriteras av en impressionistisk stil med kronologiska hopp och privata tolkningar av hur Tingsten tänkte och kände. För den som redan läst Tingstens memoarer i fyra delar blir upprepningarna av hans själväckel och dödsrädsla mindre värdefulla än för den nytillkomne Tingsten-läsaren. Men boken har något för alla som vill lära mer om det nyss förflutna i Sveriges politiska historia, med bäring även på dagens klimat. Att Wirtén vill återerövra Tingsten som vänsterman är snarast uppfriskande.

Peter Wolodarski, Tingstens nutida efterträdare på DN-posten, har formulerat det väl (10/3):

”Intresset för honom och hans gärning tycks bara växa. Vad är det som fascinerar och framkallar engagemang? För kritikerna symboliserar Tingsten ett svårsmält ideologiskt ställningstagande i kampen mellan öst och väst. Försöken att stämpla honom som en CIA-propagandist ingår i bilden.
Men det som gör Tingsten minnesvärd är inte bara hans antikommunism, som i högsta grad var respektabel, utan mångfalden i publicistiken och forskningen. Hans analyser och slutsatser står sig skrämmande väl i dagens europeiska hopplöshet.”

Så är det; det är dock inte hans nihilism, religionsförakt, livsfilosofiska grubblerier eller annan gymnasial radikalism som tålt tidens gång bäst. Det som ännu känns högst relevant är främst analysen av det totalitära, anspråken från kommunism och fascism att kunna skapa nya världsordningar.

I de centrala demokratifrågorna hade Tingsten inte bara rätt, han gjorde också skillnad i synen på hur dessa anspråk skulle hanteras och påverkade sin samtid. Annat borde ha kunnat avfärdas redan när det predikades, främst 60-talsteorin om ideologiernas död som en tid gällde som den tidens högsta förstånd. Knappt hade teserna formulerats förrän 68-åren vederlade dem, ungefär som Francis Fukuyamas tankegods om historiens slut 30 år senare. Så var Erlander-epoken också en väldigt socialdemokratisk tid i Sverige, då samförstånd och statsexpansion gick hand i hand, som fack och näringsliv i korporativa strukturer med staten och kapitalet i samma båt.

Per Wirtén har gjort en insats för att hålla Tingsten vid liv. 2010 kom den idékritiska analysen ”Segrarnas historia” av historikern Andrus Ers och fler studier är på väg, till hösten statsvetarprofessorn Olof Petersons ”Herbert Tingsten – vetenskapsmannen” (Atlantis). Där vederläggs med eftertryck pågående historieförfalskning om att Tingsten skulle ha varit CIA-stödd eftersom han en gång deltog i en konferens hos författarinternationalen Congress for Cultural Freedom som under kalla kriget hade delfinansierats av bland andra CIA.

Kanske det är dags även för Timbro att bidra med nyutgåvor av Tingsten-antologin Tyranniet begär förtroende och Nazismens och fascismens idéer som fyllde ett tomrum på 90-talet? I ett förord till den senare skrev jag:

”Dessvärre är dessa idéer inte döda. De lever vidare på olika plan, i ny och gammal skepnad; hos dem som förnekar eller omtolkar Förintelsen, bland småführers i öst och väst, i de nya Kristallnätternas garden och pöbelhopar i vår närhet… Innehållet pekar framåt, 1992 som 1936.”

Det gäller fortfarande.

Mats Johansson är ordförande i tankesmedjan Frivärld och riksdagsledamot (m).

Självdeklaration. Som gymnasist var det nyttigt att läsa Tingstens kritik av konservatismen, i De konservativa idéerna (1939). Som Timbrochef 1988-95 var det en glädje att samarbeta med Per Ahlmark om bland annat utgivningen av Tingstenböckerna. Som politisk chefredaktör i Svenska Dagbladet var det roligt att 2000 bo i Tingstens hus i Roquebrune, Villa Gerbert, och skriva om hur hans ande spökade på vinden.