De sista 1940-talisterna lämnar scenen

Det har blivit dags för Sveriges Radios förra vd Mats Svegfors att gå i pension. I måndags, 3 juni, avtackades han i samband med en seminariedag om framtidens journalistik i Radiohuset i Stockholm och höll då en avskedsföreläsning. Här publicerar vi hans anförande i textform.

Jag är en av de sista 1940-talisterna som drar mig tillbaka. Verkligen utan några jämförelser i övrigt men nu är det i stort sett bara kungen och Carl Bildt kvar.

Många gånger har jag sagt att Sverige blir ett bättre land när 1940-talisterna är borta. Jo, jag har till och med gått steget längre och i andanom manat fram Charon för färden över Styx. Men så började jag tveka inför min egen pensionering. Blir det verkligen bättre när vi alla är överskeppade?

Sant är att vi 1940-talister verkligen har lagt beslag på samhällets maktpositioner. Vi var unga när vi intog makten. Vi var många. Och vi innehade makten länge. Vi har förvisso haft stor respekt för vår egen betydelse, en respekt som möjligen endast överträffats av andras respekt för oss. Men frågan är vad vi gjorde av makten. Åstadkom vi något? Jag är rätt tveksam.

Så småningom ska jag göra någon liten nyansering och rentav säga något till vårt eget försvar. Jag ska antyda förklaringar till att vi hade makten men inte använde den.

Men jag ska börja med att diskutera 1940-talisternas ställning på ett antal ”fält” för att använda ett av Pierre Bourdieus (f ö född 1930) centrala uttryck. Jag börjar med mitt eget: journalistiken och medieföretagen.

Jag kom till Svenska Dagbladet 1983 och tillhörde i praktiken under 17 år tidningens och rätt snart tidningsföretagets ledning. Jag har känt betydande stolthet över det jag skrev, den redaktion jag ledde och den som jag uppfattar försvarskamp för den goda journalistiken som jag bedrev inte minst under 1990-talets besparingar i journalistiken.

Men ska jag se 1980-och 1990-talen i ett tidningshistoriskt perspektiv så var ledmotivet att skydda och bevara. Inte att skapa något nytt.

Svenska Dagbladets riktigt stora namn var Gustav von Platen, född 1917. Han var chefredaktör under 1970-talet och var tidningens store räddare och förnyare. Nästa större förändring inträffade sedan i början av 2000-talet under Lena K Samulesson, född 1964, och Gunnar Strömblad som vd, han född 1951.

Dagens Nyheter har förvisso haft framstående redaktörer och medarbetare. Men efter Herbert Tingsten (född 1896) och Olof Lagercrantz (född 1911) har det handlat om att förvalta ett arv, kulturellt och ekonomiskt.

Expressen byggdes upp av en grundargeneration: från Ivar Harrie till Bo Strömstedt. 1920-talisten Strömstedt lämnade Expressen 1991. Därefter tog mina generationskamrater födda på 1940-talet vid. Så gick det som det gick.

Jag skulle kunna fortsätta med tidning efter tidning i storstäderna och på landsorten. Undantaget är Aftonbladet. Thorbjörn Larsson (född 1945) röjde upp på en redaktion där medarbetare hade gått ner sig och tagit tidningen med sig.

Men Metro då, säger någon. Inte ett verk av 1940-talister. Det var tre 1950-talister, Robert Braunerhielm, Monica Lindstedt och Pelle Andersson som födde och utvecklade idén. 40-talisten Jörgen Widsell fyllde en mer 1940-talistisk roll: han var förmedlaren till en av de faktiskt verkligt skapande 1940-talisterna Jan Stenbeck.

Sedan vore det orättvist att inte nämna Hasse Olsson, född 1940, precis i övergången från 1930-talet. DI:s framgångar är ett verk av Hasse Olsson.

Men etermedierna var väl ändå 1940-talisternas egen hemmaplan.

De båda public servicebolagen Sveriges Radio och Sveriges Television är vart och ett synnerligen framgångsrikt på sitt respektive område. Sveriges Television har hävdat sig synnerligen väl i en extremt kommersialiserad tv-värld – under två 1950-talister: Eva Hamilton och Annie Wegelius.

Sveriges Radio är ett av världens i särklass starkaste radiobolag. Den senaste stora förändringen genomfördes i slutet av 1970-talet när lokalradions 25 (då 24) stationer eller kanaler kom till.

Jag är glad och stolt över att under några år ha fått verka i Sveriges Radios ledning. När jag avtackade Vassilis Bolonassos (Alltid på en söndag) för något halvår sedan konstaterade jag att Sveriges Radio är mycket mer ett kollegium än ett företag. Jag är en del av den generation som har förvaltat ett mycket viktigt och stolt samhälleligt arv. Men likväl: Den senaste stora förändringen genomfördes i slutet av 1970-talet. (För övrigt: Vassilis Bolonassos är född 1945 i Thessaloniki och kom till Sverige först 1968, någon svensk 40-talist är denne fantastiske radioman alltså inte.)

Jag ska återkomma till journalistiken, medierna och Sveriges Radio. Men först ska jag vidga beskrivningen av det moderna Sverige och vad som hände, eller snarare inte hände under 1940-talisternas tid vid makt och i dominans.

Visst hade det varit roligt om vi 1940-talister hade kunnat säga att ”vi byggde Sverige”. Men vi byggde knappt någonting. Jo, Globen. Men mycket längre än så blir inte uppräkningen av spåren efter oss. Svenskt stadsbyggande gjorde mer eller mindre halt under vår tid vid makten. Byggdes det inte så gavs inga uppdrag till dem som skulle rita huse. Följaktligen är det nästan omöjligt att nämna de stora arkitekterna födda på 1940-talet.

Konstens och kulturens område i övrigt då? Vilka var de stora dirigenterna: Vilka är giganterna efter Sixten Ehrling (född 1918) och Herbert Blomstedt (född 1927)? Vilka var de stora tonsättarna? Jo, det finns en: Sven David Sandström. Som sagt en.

Vilka har varit de stora författarna i 1940-talistgenerationen? Vem är de stora namnen, de stora berättarna och poeterna i generationen efter P O Enquist (född 1934), Sven Delblanc (1931), Kerstin Ekman (1933), Lars Gustafsson (1936) Kjell Espmark (1930), PC Jersild (1935). Det finns ett par: Agneta Pleijel (1940), Sigrid Combüchen (1942).

Men barnboksförfattare då? Om något är ju Sverige den barnbokens förlovade land. Pippi Långstrump gavs ut 1945, Ronja Rövardotter 1981. Det var inte så lätt att slå sig in på det barnboksfält där Astrid Lindgren härskade i 35 år. Och hennes namne Barbro Lindgren är 1930-talist.

Det är inte mycket bättre på filmens och dramatikens fält. Ingen tävlade med Ingmar Bergman? Suzanne Osten (1944) skapade sig ett namn, inte minst för att hon formade ett eget fält med Unga Klara. Lars Norén (också född 1944) skapade något eget och särpräglat, inte på ett helt annat fält än Ingmar Bergman men ändå väldigt bergmanolik.

Men det är ungefär som med litteraturen: ett par 1940-talister gör sig gällande. Inte fler. Och trots allt inte av samma dimensioner som Astrid Lindgren och Ingmar Bergman.

På humorns fält var det ännu svårare: Vem vågade eller kunde utmana Tage Danielsson och Hans Alfredson? Och vem kunde över huvudtaget göra anspråk på scenen om där stod en flygel och 1920-talisten Povel Ramel redan satt vid den?

Vi 1940-talister har inte bara varit många, pretentiösa och åstadkommit rätt lite. Vi tycks inte ha varit särskilt kul heller.

Om något fält har dominerats av 1940-talister har det väl varit politiken. Den på 1940-talet födda vänstern gjorde revolution 1968 och resten av oss gjorde sedan motrevolution på 1970-talet.

Ja, vilka var då de stora politikerna? De var två: Göran Persson och Carl Bildt, båda födda 1949. Och nu ska jag verkligen försöka hålla tungan rätt i mun. Göran Persson har gjort Sverige ovärderliga tjänster genom den budgetsanering han drev under andra halvan av 1990-talet. Och Carl Bildt har funnits med i toppen av svensk politik sedan början av 1980-talet. Han är respekterad nationellt och än mer respekterad internationellt. Tillsammans med Olof Palme är han efterkrigstidens fixstjärna i svensk politik.

Men vad lämnar Bildt och Persson efter sig?

Jo, interationalisten Bildt lämnar efter sig ett svenskt EU-medlemskap, vunnet i ett inte alldeles harmoniskt samspel med 1930-talisten Ingvar Carlsson. Det är en stor sak.

Ett tredje 1940-talistnamn i politiken är Gudrun Schyman. Men samma fråga när det gäller henne: Vad lämnar hon efter sig, vad finns kvar som inte redan har förflyktigats i det moderna mediesamhället. Ett antal ljudklipp från Public service i Sveriges Radios arkiv. Där hon för övrigt trängs just med Bildt och Persson.

Vilket parti har en stark 1940-talsgeneration att skriva in i sin partihistoria? Folkpartiet? Knappast. Det är i stort sett tomt efter 1930-talisterna Per Ahlmark, Carl Tham och Ingemar Eliasson. Och Daniel Tarschys (1943) som är en av de generellt sett mest lysande i hela 1940-talistgenerationen – framstår som ett slags eftersläntrare till det som egentligen var en generation av 30-talister.

Så finns en något lite mindre känd folkpartist född 1945: Bo Könberg. Utan honom ingen pensionsreform, dvs reform av det 50-talssystem som börjat falla sönder. Det är en stor sak – i Sverige och i ett internationelt perspektiv.

De andra partierna då? Socialdemokratins 1940-tal är tomt, helt tomt. Därför fick kungen av Katrineholm mer eller mindre hyras in som partiledare och statsminister. Och därför den totala ledarskapskrisen när Göran Persson väl flyttat hem till Södermanland igen. Centerpartiet? Likadant som i socialdemokratin, men ännu värre.

Moderaterna. Där var det inte likadant. Där tog verkligen 1940-talisterna över. Så småningom ledde det til framgång för moderaterna. Bildt är nämnd, jämte honom 1940-talisterna Wijkman, Adelsohn, Peje Emilsson, Per Unckel, Bo Lundgren. Det var den generationen som genomförde kontrarevolutionen. Det var män som verkligen visste vad de var emot.

Men vad var de för? Jo Per Unckel var en person som byggde. Peje Emilsson, likaså om än mer som välfärdsentreprenör än som politiker.

Men vid sidan av Moderaterna. Det riktigt nya som hände i partipolitiken svarade en 1940-talist för. Per Gahrton (född 1943) är den politiker född på 1940-talet som genom Miljöpartiets etablering har lämnat de mest bestående, och de mest förändrande, spåren efter sig i partipolitiken, vilket inte är riktigt detsamma som politiken.

Men den uppmärksamme noterar att jag inte nämnt Pentti Supponen, Lennart Holmlund, Carl Cederschiöld, Åke Hillman, Karl Petersen, Per Olov Nilsson, Johan Bengt Påhlsson och ett stort antal ytterligare 1940-talister som har varit starka och verkligen lämnat avtryck. Gemensamt är att de är eller har varit kommunalpolitiker. De har primärt levt i och med direkt samhällsverksamhet. Den mediala scenen har varit sekundär. De har gjort mycket, men är relativt okända.

Och därmed har jag nått fram till det som är så mycket intressantare än att fortsätta denna ikonoklasm riktad mot min egen generation och dess mest kända gestalter. Varför har det blivit så här med oss 1940-talister?

Det finns ingen genetisk imperfektion hos oss som råkar vara födda på 40-talet. Om jag har rätt i min grundläggande tes så finns det andra förklaringar till att vi 40-talister tog över samhället, ägde det rätt länge, förvaltade det men inte lämnar mycket eget efter oss.

En första förklaring, eller rättare sagt delförklaring, är rimligen att vi 1940-talister föddes till en god tid och ett gott samhälle. Vi blev den första riktigt bortskämda generationen. Tidigare decenniekullar hade fostrats under osäkerhet och otrygghet. Men när vi 1940-talister började forma våra föreställningar var kriget slut. Sverige och den svenska produktionsapparaten var intakt. Vår ekonomi växte så det knakade. Ekonomhistorikern Lennart Schön talar, inte bara för Sveriges del om perioden 1950-1975 som ”de gyllene åren”. Det var skördetid.

När vi nådde vuxen ålder hade välfärdsreformerna precis beslutats och var genomförda eller höll på att genomföras: enhetsskolan, pensionssystemet, fyra veckors semester, familjepolitiken och jämställdheten med särbeskattning och dagis åt alla, miljonprogrammet, anställningstryggheten och medbestämmandet. Den svenska modellen – för välfärdssamhället men också genom Rehns och Meidners modell för moderniseringen av svensk ekonomi – var på plats.

Det är svårt att tänka sig att allt detta i n t e bäddade för en mentalitet. Åt oss var det givet. För oss handlade det inte om att bygga och producera utan att konsumera – gemensamt och privat.

En andra delförklaring handlar också om vår indirekta erfarenheten av 1930- och 1940-talen. Vi fostrades med en övertygelsen som hade varit allt annat än självklar tidigare. Vi lärde oss med modersmjölken att världen i grunden var rätt enkel. Det var svart eller vitt, ont eller gott. Inte mer komplicerat än så. Demokrati och frihet motr diktatur och förtryck. Efter erfarenheten av tredje riket och av Stalins Sovjetvälde blev det till vår generationsuppgift att ta ställning.

Och vi tog verkligen ställning i alla upptänkliga sammanhang. Vi tog ställning och trätte om vem som hade rätt och vem som hade helt fel. Om mentaliteten var att ta för sig av det goda så var attityden att träta om det rätta. Oändliga möten med elevråd, på studentkårer, i bostadsområden, på föräldramöten på dagis och i skolor, på arbetsplatser med ett ständigt tyckande. Vi blev till en tjattrande och trätande generation.

Därmed över till en tredje delförklaring. De rena ställningstagandena passade därtill väl in i det senmoderna mediesamhället. Visst var det fint att starta företag och utveckla ny kunskap. Men inget renderade sådan uppmärksamhet som att uppträda på mediescenen. Och här finns nog förklaringen till de stora skillnaden mellan 40-talisterna i rikspolitiken och 40-talisterna i den kommunala politiken. De 40-talistiska rikspolitikerna var den första politikergenerationen som helt kom att bedriva sin verksamhet på mediescenen. De riktigt stora politikerna i rikspolitiken under senare decennier har utmärkt sig för att vara formidabla medieekvilibrister.

Men det finns också förklaringar som är mindre förklenande för min generation. I och med att allt det nya just hade byggts färdigt så var det inte så lätt för oss att tränga in våra egna projekt. Det som göras skulle var redan gjort. Därmed var det inte 1940-talisterna som stod i vägen för 1950- och 1960-talisterna. Det var snarare 1920-talisterna och 1930-talisterna som lämnade över det färdigbyggda folkhemmet till oss 1940-talister. Det gav oss synnerligen begränsat handlingsutrymme att göra vår generations skaplynne gällande.

Jag har inte nämnt alla samhällsfält. Jag har inte berört forskningen, ej heller näringsliv och företagande.
Några forskningsfält överblickar jag hyfsat, andra betydligt mindre. Men jag lämnar forskningens fält, eller rättare sagt forskningens alla olika fält, helt utanför detta resonemang. Det hindrar inte att det vore intressant att på allvar gå igenom vilka forskare i Nobelprisklass, om vi nu konstruerar en sådan måttstock för alla tänkbara ämnen och discipliner, som kommit fram i olika generationer.

Och jag har inte nämnt näringsliv och företagande, delvis därför att marknaden i sig skapar just den dynamik som jag efterlyser mer generellt. Men visst är det slående att de två-tre riktigt stora svenska företagen – Ikea, H&M och Tetra Pak – som skapats efter den stora grundartiden kring förra sekelskiftet har skapare som föddes på 1910- och 1920-talen eller ännu tidigare.

Och först med 1960-talisterna har nya stora svenska företag återigen skapats, Skype med Niklas Zennström (född 1966) och Spotify grundat av Daniel Ek (1983) och Martin Lorentzon (1969). Undantaget skulle möjligtvis vara den imponerande hotellkedjan Elite. Bicky Chakraborty är född 1943. Men han föddes i Calcutta och kom till Sverige först 1966.

Och jag har nämnt det stora undantaget: Jan Stenbeck och hans ombygge av Kinnevik.
Vad jag nyss har sagt som den stora ursäkten för att vi inte åstadkom mer än vad vi gjorde var att de flesta sociala och kulturella fält var besatta när vi 1940-talister nådde vuxen ålder.

Men alla fält var inte intagna. När jag var barn, det vill säga på 1950-talet, var det fortfarande ett slags mellankrigsmusik som var populär: Två solröda segel, Klas-Göran, Augustin etc. Men så kom rocken på 1950-talet och Beatles i början av 1960-talet. Här var ett tomt svenskt fält. 1940-talisterna Björn och Benny intog det tillsammans med 1940-talisten Anni-Frid Lyngstad och 1950-talisten Agnetha Fältskog. De blev stora, ja de blev giganter – i ett svenskt men också i ett internationellt perspektiv.

Det finns andra områden där historien har tagit rejäla kliv med den generation jag tillhör.

Av den gamle kårhusockupanten Anders Carlberg (född 1943) blev en social entreprenör av mycket stor betydelsem, vars verksamhet som det nog kommer att visa sig pekade hän mot framtiden. Fryshuset är något helt nytt, bortom höger och vänster, bortom stat och marknad, bortom de enkla dikotomierna.

Och så maten, gastronomin. Det går inte att tala om svensk gastronomi utan att börja med Tore Wretman (född 1916), vilket i sig är ett förhållande som är värt sin särskilda reflektion. Tore Wretman stod inte i vägen. Han hade avgörande betydelse för flera generationer av svenska kockar och restaurangmän som följde efter honom. Till 1940-talisterna hör Leif Mannerström, Erik Lallerstedt, Gert Klötzke och egentligen i en alldeles egen genre Carl Jan Granqvist (född 1946). Carl Jan är lite som Jan Stenbeck. Han har gjort något av alldeles egen karaktär och efter alldeles eget lynne.

Maten blir så intressant därför att fältet belyser betydelsen av att ett område inte tillåts vara ”färdigbyggt”. Sverige som matland var inte färdigbyggt i och med Tore Wretmans restaurangkonglomerat och hans framgångsrika missionsverksamhet för svensk husmanskost. Tvärtom var det bara början. Föreställningen är fel att något är klart och att vi kan övergå till att förvalta och nyttja det som de föregående generationerna byggde. Just genom att Tore Wretman var så extremt stark så fortsatta det att växa av egen kraft efter honom.

Och därmed kommer jag till det, som jag själv tycker är det viktiga, i det jag säger idag och till det vari 40-talisternas, men verkligen inte bara 40-talisternas, stora försyndelse ligger.
Vi 1940-talister levde av och med föreställningen att vi höll på att bygga färdigt. Men det har inte varit någon renodlat generationsspecifik föreställning. Det är i själva verket den äktsvenska ingenjörsmentaliteten som har en månghundraårig tradition i ett bondesamhälle där men byggde sin gård och sedan gick den i arv i generationer. Man byggde och det blev klart.
Men i vår tids samhälle blir aldrig något klart. Allt handlar i själva verket om ständig förändring. Ofta justeringar och förskjutningar.

Men oftare än vi vill inse stora och genomgripande förändringar. Och nästan aldrig handlar det om ett enkelt val mellan två renodlade alternativ. Det handlar oftast om kombinationer, nya kombinationer, av medel och tekniker. Men det kan också handla om något helt nytt. Som att alla, både män och kvinnor, ska finnas i förvärvsarbetet, att man kan titta på tv i en liten mackapär som man har med sig ständigt i kavajfickan eller att skolor och äldreomsorg ska vara företag som kan omsättas på en internationell riskkapitalmarknad. Eler kanse att det ska finnas en helt ny företagsform för välfärdsversamhet som kan ge vinst men som inte alls kan säljas fritt som andra företag.

Erik Dahmén och Lennart Schön talar om ”utvecklingsblock”. Begreppet är mångfasetterat. En aspekt på föreställningen om utvecklingsblock är att det finns en uppbyggnadsfas när det nya etableras och utvecklas, en konsolideringsfas där det nya har blivit etablerat men utsätts för rationalisering. Och slutligen finns en nedgångsfas där det som inte längre är nytt konkurreras ut av det som nu är nytt.

Med begreppet utvecklingsblock är jag tillbaka till mediefältet.

Internet och inte minst introduktionen av den smarta mobiltelefonen är verkligen en arketypisk förändring; ett nytt teknikblock som slår ut det gamla. Under attack är framför allt papperstidningen. I ett slag leder teknikutveckling och den revolutionerande innovationen smartphonen till att såväl distributionskostnaden som råvarukostnaden försvinner för den traditionella nyhetsförmedlingen. Samtidigt försvinner den ”timelag” som under hela papperstidningens era har begränsat nyhetsförmedlingen via tidningen. Om vi inte alla vore så starkt bundna till papperstidningen skulle vi ju säga att det är en klassisk ”Facitsituation”. Jag vill inte se det. Jag vill inte tro det. Men det är extremt svårt att förneka det.

Detta innebär att hela mediesektorn förändras. Nya aktörer etableras. Tjänsten som sådan, dvs att ta fram och distribuera nyheter, förändras. Nyheter har varit journalistikens blå band. Men journalistik har varit så mycket mer än nyheter. Och medier har varit så mycket mer än journalistik. Allt detta kommer nu att förändras på ett djupgående sätt.

Det är lätt att beskriva radiomediets fördelar – och den ekonomiska modell som public service bygger på som en avgörande fördel när nya medier sliter sönder den traditionella affärsmodellen för kommersiella medier. Men vi har också vår egen teknikomvandling. Rörelsen är på gång över hela Europa att digitalisera radiomediet. Det kostar pengar. Och Sveriges Radio är i dag kanske starkare än vad public serviceradio någonsin har varit – publicistiskt och hos lyssnarna. Och då en fråga som så väl liknar dem som har förföljt mig och min generation – ska vi ta stora pengar från en väl fungerande verksamhet för att ianspråkta ny teknik vars fördelar är svåra att urskilja idag?

Minns det sena 1800-talet. Vad var det för mening med att bygga bilar med förbränningsmotorer – de skulle ju ändå aldrig kunna framföras i högre hastighet än vad en hästskjuts kunde komma upp i?

Med en brysk sammanfattning. Vi 1940-talister blev rätt duktiga på att förvalta och försvara. De flesta av visste inte riktigt vad vi trodde på. Men vi har vetat vad vi har varit emot. Och det blev vårt signum. Vi var emot.

Jag har levt med mina generationskamrater i 60 år och lite till. I och för sig har vi haft rätt kul. Det fanns ju heller inget annat att göra. Man kan ju inte göra något åt sitt födelseår och födelsedecennium. Bättre då att gilla, om än inte älska, läget. Med min kristna tro vet jag ju också att jag inte räkna med att slippa mina generationskamrater någonsin. Risken är väl dessutom att vi alla hamnar i samma krets i helvetet, den åttonde närmare bestämt.

Under åtminstone hälften av de 60 åren har jag funderat på vilken mentalitet, attityd och livsinställning som skulle komma att ta över när vi så småningom hade lämnat. Nu är vi där. Jag ser fram emot att få svaren.

För nu drar jag och min generation. Kungen och Bildt får ni behålla. Det spelar nog inte så stor roll. Bildt har varit i luften sedan slutet av 60-talet. Och där finns han väl kvar så länge han finns kvar. Kungen kommer väl under några decennier framöver att kraftsamla på samma uppgift som jag. Att vara morfar.

Adjö och tack för oss. Det blir kul att se vilket decennium ni tillhör och vad ni står för.

Mats Svegfors var chefredaktör för Svenska Dagbladet 1991-2000 och vd för Sveriges Radio 2009-2012. Texten har tidigare publicerats av Sveriges Radios Medieormen.