Kenyas ödesval

Nästa onsdag går kenyanerna åter till valurnorna för att rösta om en ny konstitution. Processen har varit lång och senast 2005 röstade landet mot ett liknande förslag. Den här gången tyder det mesta på ett ja, vilket skulle gynna landets stabilitet och demokratiseringsprocess. Farhågor finns dock att omröstningen kan väcka nytt liv i Kenyas etniska motsättningar och återskapa den krissituation som uppkom efter förra presidentvalet 2007, skriver Michael Wahman.

Kenyas politiska system är ömtåligt. Efter ett långvarigt enpartistyre, arrangerade man sitt första flerpartival 1992. Det skulle dock dröja ända till 2002 innan det regerande KANU-partiet, som suttit vid makten sedan självständigheten på 1960-talet, förlorade makten. Genom en historisk valseger lyckades oppositionen, som hade enats över etniska och partipolitiska skiljelinjer, bilda regering. Många kenyaner trodde att detta skulle bli vändpunkten för Kenya och slutet på problem med klientelism, korruption och auktoritärt maktmissbruk. Så blev det tyvärr inte.

Mwai Kibaki

Ett av de viktigaste målen för den då nytillträdda koalitionsregeringen var att utarbeta en ny konstitution. Den nya konstitutionen skulle stärka de civila rättigheterna och öka det horisontella ansvarsutkrävandet, inte minst genom att begränsa presidentämbetets maktställning. Vid tiden för den första konstitutionsomröstningen 2005, var regeringskoalitionen djupt splittrad längs etniska linjer. President Kibaki, tillhörande den största etniska Kikuyo minoriteten propagerade för konstitutionsförslaget, medan Raila Odinga, kommunikationsminister och företrädare för den mäktiga Luo minoriteten, ledde nej-kampanjen. Folkomröstningen slutade i ett nederlag för ja-sidan och Kibaki valde att ombilda regeringen och avskeda Odinga och alla hans partikamrater.

Detta skulle komma att utvecklas till en intensifiering av Kenyas historiska etniska motsättningar. I 2007-års presidentval kandiderade Odinga mot president Kibaki. Efter att Kibaki utropade sig som segrare, i ett val med misstänkta oegentligheter, utbröt en flod av etniskt våld. Som en följd av våldet beräknas ett tusental människor ha omkommit och hundratusentals tvingats fly från sina hem. Det enda sättet att få ett stopp på våldet var att upprätta en samlingsregering där Odinga tillträdde som premiärminister under president Kibaki. Sedan dess har frågan om en ny konstitution varit högst upp på den kenyanska dagordningen.

Raila Odinga

När landet i nästa vecka går till folkomröstning står Kibaki och Odinga enade bakom konstitutionsförslaget, men återigen använder starka politiska krafter omröstningen för att stärka sin politiska profil. Den tydligaste företrädaren för nej-sidan är utbildningsministern William Ruto, tillhörande Kalenjin klanen. Flertalet bedömare menar att detta är ett första steg i att lansera sig själv som presidentkandidat inför 2012 och Ruto har vid ett flertal tillfällen använt sig av hård kritik mot ja-sidan, ofta med klara etniska undertoner. Dessutom har den katolska kyrkan i Kenya tagit avstånd från konstitutionsförslaget, som man menar öppnar upp för en liberalare abortpolitik och legitimering av muslimska familjedomstolar.

Flertalet opinionsundersökningar tyder på att folkomröstningen kommer att sluta med ett ja, vilket troligtvis är bra för Kenyas fortsatta reformarbete. Delvis för att det konstitutionella skyddet mot maktmissbruk behöver stärkas, men framförallt för att det symboliska värdet av ännu ett misslyckat försök att anta en ny konstitution skulle vara ödestiget. Trots att den nuvarande samlingsregeringen har överträffat förväntningarna vad gäller stabilitet, har landet inte tagit några större steg mot ökad demokrati under senare år. Väljare känner sig desillusionerade över det politiska systemet och för att få tillbaka hoppet om att en förändring är möjligt krävs en ny konstitution med legitimitet hos olika etniska grupper.

Det är därför inte oväntat att man från väst kan se en tydlig tendens att stödja ja-sidan. I USA har tre republikanska kongressledamöter anklagat Obama-administrationen för att direkt stödja ja-kampanjen med hjälp av medel från den amerikanska biståndsorganisationen USAID. Även om administrationen förnekar att man stött ja-kampanjen monetärt, har Obama personligen visat sitt stöd för den nya konstitutionen. Obama har som bekant kenyanska rötter och åtnjuter en stor popularitet i Kenya. Hans stöd torde därför inte vara oväsentligt för valutgången.

Det största orosmolnet inför folkomröstningen är att den skall resultera i nya etniska sammandrabbningar. I juni omkom fem personer när en bomb briserade på ett av nej-sidans kampanjmöten. Därefter var tongångarna hårda i båda lägren. Regeringen har börjat skicka polisiära förstärkningar till Riftdalen där många konstitutionsmotståndare är bosatta. En speciellt besvärlig situation skulle uppstå om valresultat blev lika jämt som vid presidentvalet 2007. Regimen anklagades då, inte obefogat, för manipulation av valresultat och ilskan eldades på hos den besegrade kandidatens anhängare. Den här gången får vi hoppas på ett tydligt resultat som skapar en stark och bred legitimitet för landets nya konstitution.

Michael Wahman är doktorand på statsvetenskapliga institutionen i Lund och forskar om kenyansk politik.