En hundranioåring borde veta bättre

Nya moderaterna har konservatismen att tacka för många av sina framgångar. Samtidigt ger kärnfrågor som försvarspolitik och brottsbekämpning mycket i övrigt att önska. Lever konservatismen i partiet eller är den sakta på väg att försvinna? Siri Steijer analyserar partiets utveckling.

År 1978 är första gången Moderaterna i ett partiprogram, vid sidan av den konservativa idétraditionen, även explicit ansluter sig till liberalismen. Politiken beskrivs som ”förankrad i konservativ ideologi och förena denna med liberala idéer”. I socialpolitiska sammanhang åberopar man främst konservativa ideal, då en socialliberal tradition dittills aldrig kommit i fråga för partiet. Från liberalismen hämtas däremot frihetsideal vad gäller människor och ekonomi.

Enligt en gängse uppfattning slår sedan en optimistisk och individualistisk samhällssyn igenom i moderaterna under 1980-talet. Jan Hylén, fil dr i statsvetenskap, skriver i sin avhandling ”Fosterlandet främst, konservatism och liberalism inom högerpartiet 1904-1985” att ”… i den mån konservatismen fortfarande lever inom moderata samlingspartiet, så för den en mycket tynande tillvaro”.

Hans motivering är att människosynen i partiet under den studerade perioden gått från pessimism till optimism. Den religiösa och moraliska paternalismen som skulle hindra människor från att överge beprövade normer har ersatts av ett individualistiskt patos.

Samhällssynen, skriver han, har gått från kollektivism till individualism och även synen på ekonomin är förändrad. Jordbruket, som tidigare av partiet tillskrevs kollektivistiska mål, har förändrats i marknadsekonomisk riktning. Bonden, som på 1910-talet bar en rad konservativa ideal, fick efter andra världskriget status av en företagare bland andra.

Vidare har även moraluppfattningen förändrats i liberal riktning. Nationen, kyrkan och familjen som de främsta bärarna av moraliska ideal står tillbaka till förmån för individuella rättigheter och friheter.

Det kan ifrågasättas huruvida den utveckling som avhandlingen beskriver verkligen är ett brott med konservatismen. Kanske är det snarare en organisk utveckling av densamma, för en ny tid.

Att familjens helgd värnas i ett individualistiskt samhälle, samtidigt som individens liv och livskvalitet blir bärande värden, är rentav ett bevis på detta.

Vad gäller konservatismens människosyn, är det missvisande att kalla den pessimistisk. Stefan Olsson, fil dr i statsvetenskap, skriver i ”Handbok i konservatism” att det snarare handlar om en realistisk människosyn. Olsson skriver att en grov sammanfattning är att ”konservatismen anser att vissa människor har en övertro på sin intellektuella kapacitet både ifråga om att tänka ut fungerande politiska projekt och att agera moraliskt”.

Snarare än en allmän karaktäristik av människan, skriver han, är det ur en politisk synvinkel som konservatismen anser det viktigt att påminna om människans brister. Detta eftersom historien lärt oss att politiker kan begå misstag och bete sig omoralisk och att detta ofta vållar skada. Olsson menar därför att det snarare än en pessimistisk människosyn handlar om en pessimistisk politikersyn.

Likväl anser Olsson att konservatismen ser det mänskliga förnuftet som ofullkomligt i sig självt och att det därför behöver ärva kunskap. Seder, bruk, traditioner och konventioner fogar ett brokigt samhälle samman.

Under 90-talet präglades Moderaterna av en tidvis närmast revolutionär anda. Det svenska systemet ansågs förlegat, Sverige skulle följa trenden med genomgripande privatiseringar, socialförsäkringarna skulle privatiseras och fackföreningarnas makt reduceras.

Torbjörn Nilsson, professor i historia och expert på svensk höger skriver i en artikel på Newsmill år 2008 att förändringsarbetet som ledde fram till Nya moderaterna kan formuleras som ”Aldrig mera 90-talet”. Idén med de Nya moderaterna var att de skulle avstå från de radikala ideologiska utopierna. Människor skulle inte behöva oroa sig för omvälvningar av trygghetssystem och statens skulle ha ordning och reda i finanserna.

Att göra sig kvitt ropen på direkt förestående systemskiften var ett steg bort från de mer revolutionära ideologierna liberalism och socialism. Samtidigt kan det sägas vara ett steg mot den praktiska konservatismen. Torbjörn Nilsson kallar det emellertid något annat: ”Om den styrande socialdemokratin kännetecknades av socialingenjörskonst har de Nya moderaterna stått för ekonomisk ingenjörskonst.”

Denna ingenjörskonst gör sig bland annat påmind på Dagens Nyheters debattsida. Peter Norman och Anna Kinberg Batra skriver under rubriken ”Moderaterna vid vägs ände vad gäller privatiseringar”. Texten inleds med meningen ”Politikens främsta uppgift är att skapa förutsättningar för full sysselsättning och välfärd för alla”.

Detta rimmar illa med en konservativ tradition. I en sådan ska politiken vara mer än ett verktyg för ekonomin, då även moraliska och traditionella värden ska förvaltas. Bland annat ska rättsstaten tryggas; brott ska inte löna sig utan straffas hårt. Demokratin ska skyddas, samhällsutveckling ska ske med försiktighet och det är viktigt att hysa respekt för etablerade traditioner och institutioner.

Likväl kan även konservatism skönjas i partiets aktuella politik. Exempelvis vanns valet 2006 huvudsakligen på frågan om arbetsamhetens värdering. En moralisk seger i fråga om en av borgerlighetens kardinaldygder – strävsamhet, pliktuppfyllnad – och belöningen som följer. Det är vad jobbskatteavdraget egentligen har handlat om.

Här går även kollektivistiska tendenser att urskilja: att leva upp till sina moraliska plikter är att sätta nationen, i någon mening kollektivet, över individen. Ett exempel på detta är förändringarna av trygghetssystemen, det ska vara omöjligt att förvägra samhället det man kan bidra med, eftersom det försvagar oss som folk.

Konservatismen kan inte kännas igen på det som var för hundra år sedan. Det är varken en reaktionär eller dogmatisk ideologi. Snarare är den evolutionär och verkar genom ett naturligt urval, den har som ambition att hela tiden vara resultatet av det bästa av det som varit. En historiens arm som håller nutiden om ryggen. Den är en hjälp för att minnas gjorda misstag och ett hinder mot att obetänksamt begå nya. Dessutom uppmanar den att förvalta sådant som är gott.

Markus Uvell, vd på Timbro, skrev i oktober 2012 på Dagens Nyheters debattsida att Moderaterna tappar väljare som prioriterar brottsbekämpning och försvarsfrågor. Enligt Uvell söker sig dessa i stället till Sverigedemokraterna, som försöker göra nämnda frågor till sina.

”Om inte Moderaterna lyckas förvalta denna del av sitt politiska arv, riskerar läckaget till SD att fortsätta, vilket för oss närmare ett politiskt kaos hösten 2014” skriver han.

Fredrik Reinfeldt verkar övertygad om att väljarna inte vill att ideologier ska vara en central del av politiken. Förmodligen har han rätt; börjar Nya moderaterna basunera ut en konservativ politik lär väljarstödet minska.

Och i slutänden är konservatismen bara en etikett, ett kategoriserande ord som används för att beskriva något. Även om en hårdare linje i frågor som brottsbekämpning vore att föredra finns det inget behov av att kalla en sådan politik för konservativ. Att ideologin är närmast utraderad ur de byråkratiska dokumenten och ur språkbruket är inte viktigt, så länge själva essensen av den finns kvar i politiken.

Angrips Sverige i dag, kan vi hålla stånd en vecka, enligt överbefälhavare Sverker Göranson. Frågan är om Moderaterna inför nästa val kan ta tillvara hundratio år av erfarenhet. Har man förstånd nog att ta brottsbekämpning på allvar och rusta upp försvaret?

Siri Steijer studerar programmet Journalistik och Multimedia på Södertörns Högskola.