Turkiet gör upp med kupplaner

Det pågår en maktkamp i Turkiet om landets framtid och styrelseskick, just nu aktuell genom föreslagna förändringar i landets författning. Men det vore ett allvarligt misstag att beskriva den som en maktkamp just mellan AKP och militären, menar Thomas Gür.

De senaste månaderna har den politiska utvecklingen i Turkiet utmärkts av att skilda instanser inom rättsapparaten agerat för att söka ställa höga officerare inom landets väpnade styrkor till svars för ett flertal och varierande kupplaner mot den sedan 2002 sittande majoritetsregeringen under premiärministern Recep Tayyip Erdoğan och hans AKP – Rättvise- och utvecklingspartiet.

Ett hittills oskådat inslag i vågen av frihetsberövanden har varit att de allmänna åklagarna också låtit gripa ett stort antal aktiva officerare, varav åtskilliga generaler, inom krigsmakten, vilka anklagas för att ha lett eller ingått i kupplanerande kotterier.

Det har också framkommit att dessa kotterier gått bakom ryggen på den turkiska generalstaben, alltså Militärhögkvarteret, och att Högkvarteret och den turkiska generalstabschefen minst i ett fall agerat för att hindra en av lägre rankade officerare planerad militärkupp. Men tidigare utredningar och juridiska processer, som berört kupplaner eller olagliga förehavanden från militär sida, har trots detta nöjt sig med gripandet av endast pensionerade högre officerare eller blott aktiva underofficerare.

Det som nu händer i Turkiet beskrivs ofta som en maktkamp mellan den milt islamistiska och konservativa AKP-regeringen och militären, vilken sägs vara den yttersta och starkaste representanten och väktaren av den demokratiska och sekulära stat som är arvet efter den republik som grundades av Kemal Atatürk.

Detta är en felaktig beskrivning. Den turkiska krigsmakten, som intervenerat våldsamt i det politiska livet och den parlamentariska demokratin vid tre tillfällen – 1960, 1971 och 1980 – och dessutom genomfört minst lika många snarlika icke-våldsamma interventioner sedan 1980, kan inte med den godaste vilja beskrivas som demokratins väktare.

Inte heller är det sanningsenligt att beskriva AKP som ett islamistiskt parti, i betydelsen att politisk eller politiserad islam som ideologi skulle vara partiets ledstjärna. Huvuddelen av AKP:s ledning har visserligen sin politiska bakgrund i den fredliga och milda varianten av turkisk politisk islam från 1970-talet, och huvuddelen av partiets ledande kader är utövande muslimer, men varken islam som religion eller politisk islam som ideologi präglar partiets principer eller dess praktiska politik. AKP kan snarast beskrivas som ett turkiskt konservativt parti med en mycket stor och stark väljarbas av fromma sunnimuslimer, med främst turkar men också med åtskilliga kurder. Den politiska tradition som AKP verkar i, utgår från den turkiske premiärministern Adnan Menderes (som avrättades av kuppmakarna 1960) och premiärministern och senare presidenten Turgut Özal på 1980-talet, som för övrigt också hade sin politiska bakgrund i den turkiska varianten av politisk islam från 1970-talet.

Det pågår dock en maktkamp i Turkiet om landets framtid och styrelseskick, men det vore ett allvarligt misstag att beskriva den som en maktkamp just mellan AKP och militären.

Tydligast har detta framkommit i en nyligen publicerad militär sakkunnigrapport beställd av den militäråklagare som, parallellt med de civila åklagarna, har inlett en förundersökning angående en av dessa kupplaner. I den rapporten konstateras att kupplanerna ifråga hade förberetts utan den turkiska arméstabens kännedom och att de dokument som medvetet har läckts till den turkiska pressen, uppenbarligen kommit att insamlats under en längre tid, av officerare som tydligen haft insyn i och tillgång till kupplanerna, men som inte sympatiserat med dem.

Det vi sålunda ser är en maktkamp i det turkiska samhället mellan uppfattningen ifall Turkiet ska styras enligt de principer som råder i ett öppet och demokratiskt samhälle eller om Turkiet ska fortsätta att, så som förr, vara ett samhälle där auktoritära och icke-demokratiska krafter inom statsapparaten bestämmer färdriktningen. Och det är en maktkamp som skär genom hela det turkiska samhället, såväl inom politiken, som inom militären, rättsväsendet och det civila samhällets olika aktörer. Vid sidan av militären har också de statliga och de militära åklagarväsendena och domstolarna varit aktörer vilka utan demokratisk kontroll kunnat ta på sig rollen att skydda staten mot vad som ansetts vara hot mot dess grundvalar.

Denna maktkamp har under de senaste veckorna förskjutits från rättsväsendets agerande till en intensiv diskussion om nödvändigheten att genomföra omfattande förändringar av landets nuvarande författning. Om denna författning, vars grundstomme är från 1982 och som arbetades fram efter militärkuppen 1980, kan sägas att dess huvudsakliga inriktning är att skydda staten från dess undersåtar, snarare än att, vilket brukar vara inriktningen i öppna och demokratiska samhällen, med lagstyre skydda medborgarna från statligt och annat offentligt godtycke.

Stärkt av den senaste tidens utveckling har Erdoğans majoritetsregering nyligen presenterat ett omfattande revideringsförslag av författningen vilket går ut på att stärka de politiska och samhälleliga sfärernas makt på bekostnad av militärens, det militära och civila åklagarväsendets och domstolars makt. Förändringarna och uppgörelserna med kuppvilliga militärer, kommer också att bli viktiga steg mot bättre förutsättningar för Turkiet i dess process mot ett medlemskap i EU.

Det kan inte uteslutas att AKP, som hänt tidigare, kan komma att backa från sina mest radikala förslag. Utvecklingen i Turkiet går sällan framåt utmed en rak linje. Men betraktad i perspektivet av några decennier är färdriktningen tydlig: Turkiet går allt mer mot att bli ett civilt, öppet och demokratiskt samhälle.

Thomas Gür är företagare och fri skribent. Han är också en av de två översättare i Sverige som av Kammarkollegiet har auktoriserats som translator från turkiska till svenska.