Veckan som gick

Har professor Birgitta Almgren begått brott med publiceringen av sin högintressanta och kontroversiella bok om svenskar i Stasis tjänst, ”Inte bara spioner”?

Det är den fråga justitiekanslern inom kort ska besvara, efter en anmälan från Säpo. Att den senare anser detta är illa nog – ännu värre vore om JK fann att så kan vara fallet och väcker åtal. Då skiftar fokus för den aktuella debatten om tillgång till Stasiarkiven från att vara en fråga om Säpo gjort sitt jobb ordentligt till att handla om yttrandefrihet och forskningsfrihet.
Och då lär mediernas intresse för frågeställningarna bli ett annat.

Landsförrädarna är i nästan samtliga fall sedan länge ostraffade; brott kan ej styrkas som det heter i fallbeskrivningarna. Risken är uppenbar att den enda som straffas i sammanhanget är den forskare som med tillstånd från en dom i regeringsrätten berättat för världen att minst ett femtiotal svenskar i ordnade former gjort tjänster åt den östtyska kommunistdiktaturen under det kalla kriget, brott eller ej.

Flera av dem är kända till namnet och gärningen långt innan Almgren inledde sitt forskningsprojekt: en socialdemokratisk journalist, en kristdemokratisk präst, en försvarsanknuten kvinna. Hur ska JK kunna visa att Almgren är källan, och att det är ur Säpos ofullständiga akter hon avslöjat informationen? Den finns ju att hämta också på annat håll, i Tyskland, i Stasiarkiven i Berlin och hos gamla Stasiofficerare.

I Danmark är både debatten och arkiven öppnare. Det finns goda skäl för detta; nyligen kunde Jyllandsposten avslöja att enligt KGB:s sista platschef i landet betalade man stora pengar till det danska kommunistpartiet ända fram till Sovjetunionens sammanbrott 1991. Det är inte bara historia, eftersom ordföranden i detta parti åren 1987-1991 nu är näringsminister i vänsterregeringen (Ole Sohn).

Att Stasi i Västtyskland lyckades placera agenter i både Willy Brandts omedelbara närhet (Günter Guillaume) och Helmut Kohls kansli (Gabriele Gast), för att inte tala om Natohögkvarteret (Rainer Rupp) och i ledande kulturkretsar (författaren Christa Wolf, poeten Sascha Anderson), är också i hög grad levande historia i det att det visar vilken penetration Stasi/KGB faktiskt lyckades genomföra. Vilket i sin tur förklarar vilken påverkan DDR kunde ha på politiken och opinionsbildningen i väst.

Det är en historia med bäring på vår nutid och bör därför kunna berättas fritt. Att så inte tycks vara fallet i just Sverige oroar inte bara de forskare som nu samlats till ett upprop mot JK:s förundersökning. I ett brev till JK häromdagen skriver 57 svenska och utländska kolleger:

Det är med stor oro vi tagit del av uppgifterna att Justitiekanslern efter anmälan från Säkerhetspolisen har inlett förundersökning mot vår kollega professor Birgitta Almgren. Det är unikt att en svensk forskare hotas att ställas inför rätta för sin forskning.

Den svenska historien ska inte skrivas inför domstol. Forskningsresultat ska prövas i en fri vetenskaplig debatt, inte av jurister eller statliga ämbetsmän.

Det är i detta fall desto allvarligare eftersom Birgitta Almgrens forskning också innefattar en granskning av svenska myndigheters agerande, och dessutom den del som är mest avskild från demokratisk insyn, Säkerhetspolisen. Vår oro är inte ogrundad. Tidigare forskning visar att domstolar, JO och JK okritiskt accepterat Säkerhetspolisens bedömningar och att ”de garantier för den enskildes rättssäkerhet som dessa organ skall utgöra har till följd härav inte kommit att fungera som avsett” (SOU 2002:87).

En oberoende vetenskaplig genomlysning och prövning av den viktiga forskning Birgitta Almgren initierat förutsätter samtidigt att Säkerhetspolisens arkiv i största möjliga mån öppnas. En sådan öppenhet är också nödvändig för ett fortsatt offentligt samtal om de viktiga frågor av stor samhällsrelevans som hennes forskning reser.”

JK:s kommande svar kan bli historiskt så det förslår.