Penicillin och pansarförstärkta ytterdörrar


1996


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HANS WALLMARK:
Penicillin och
pansarförstärkta ytterdörrar
agnus Nils- fårsök att bygga ett lyckorike på mer sofistikerad produktion. Att fler
tar del av Georg Henrik von Wright
kan indikera att dessa känner sig illa
till mods. Självfallet kan dessa
människor spydigt avfärdas som en
bunt käringar. Det gör dem emellertid inte mindre oroliga. För nog är
det väl en smula bittert får alla
utvecklingens mest hängivna vänner
att sambandet mellan teknisk framgång och mänsklig fårädling inte
tycks fåreligga. Magnus Nilsson är
glad åt att brottsligheten och fårfallet
idag inte är värre än får 100 år sedan.
Samtidigt tnissar han några detaljer.
De nya vapnen har gjort det möjligt
att inleda människaslakt i en tidigare
aldrig skådad omfattning. Folk må
under sent 1800-tal ha klubbats ned
vid saloonbesök men det godtyckliga
dädandet med ett automatvapen från
toppen av en slumpvis utvald byggnad fanns inte. I min ungdom
hemnu i Norrbotten brukade vi på
dagarna ibland lämna ytterdörren i
familjens villa olåst. Garageporten var
aldrig låst. Inte ens cyklarna. Vi var
sons teknikhyllning
SvT 4/96 är
nännast nietscheansk; ”Människan har till sist
blivit vuxen. Ensam med sig själv
som individ utan några garantier. Det
finns ingen återvändo. Jag tycker det
är bra.”
Magnus Nilsson står på bergets
topp. Sträcker ut händerna mot den
himmel som nu är hans. Ett glädjeskrik kan höras. Gud är död. Jag är
ensam!
Åsikten är på inget sätt ny. Den har
funnits i många tider och kulturer.
Inte minst tonåringar brukar fårtjusas
av dess kraftfullhet.
Själv anser jag den vara direkt farlig. Den extrema människakulten har
ändat i slakt och massmord. Varje
HANS WALLMARK är redaktör och
skriver regelbundet ledare i bl a
Nordvästra Skå~1es Tid11i11gar.
jorden har slutat i sin motsats. Bara
under 1900-talet har vi upplevt ett
antal regimer som satt den materiella
framstegstron fåre allt annat. Resultaten fårskräcker. Just den fårkättrade
Georg Henrik von Wright – vars
blotta namn tycks sprida fårstämning
-pekar i sin essaysamling Attförstå sin
samtid (Bonniers) på Dostojevskijs
slutsats: Där individen frigör sig från
Gud (och därmed traditionen) är det
inte människan som tar konmundat
utan ett monster till apa.
Materiella förft ningar
Otvivelaktigt har under vårt sekel
märkliga och imponerande tekniska
landvinningar gjorts. Hela vårt dagliga liv har på alla sätt underlättats av
dessa materiella fårfiningar. Kanske
räcker det med det? Skall vi luta oss
tillbaka i sätet i det tåg som i
expressfart får oss mot det 21:a århundradet och sedan vidare?
Jag tror emellertid att många känner att det inte är tillräckligt med en
SVENSK TIOSKRIFT
33
inte unika. Många gjorde på detta
sätt. Få drabbades av inbrott. Drygt
två decennier senare är det ingen som
längre är så naiv. Vad har hänt?
Enligt Magnus Nilsson skall vi
befinna oss i en bättre värld. Jag tvivlar.
Han kan ju upplysa alla de i
Stockholm som skaffar sig gallergrindar, pansarforstärkt ytterdörr och
upprättar avtal med vaktbolag om
kontinuerlig patrullering att det inte
är värre idag än tidigare. Snarare
bättre, for de har ju både penicillin
och mikrovågsugn!
statistiskt bakgrundssorl
Det gäller att forstå och rätt se det
”framgångsrika” 1900-tals baksida.
Vad som hänt då människan vråJat ut
sin styrka i natten. Strax har en sådan
syn kunnat leda till att andra
individer betraktats som ett statistiskt
bakgrundssorL Den nya tekniken har
skapat mäktiga redskap. I vänsterhistorikern Peter Englunds senaste
mycket intressanta essaysamling Brev
från nollpunkten (Atlantis) pekar han
på ett tydligt samband mellan for ta
världskrigets ”totala krig”, över
Stalinterrorn, de nazistiska utrotningslägren, de brittiska massbombningarna av tyska storstäder till atombomben över Nagasaki. Vår tid har
skapat oanade möjligheter: ”Under
den 35 minuter långa forberedelsen
for anfallet mot Neuve-Chapelle i
34
mars 1915 hade det brittiska
artilleriet skjutit iväg fler granater än
som avfyrats under hela boerkriget.”
Finns det verkligen inte anledning
att även se ”framgångens” baksida?
Tekniktron och modernitetskulten
är alls inga nya inslag i svensk politik.
Starkt påverkade av vad som hände i
utlandet gjorde sig de svenska socialdemokraterna under detta sekels
forsta decennier till vältaliga foreträdare for fornyelsen. Sverige skulle
omskapas. Ett nytt släkte träda till. En
som slagit håJ på denna övertro är
Tage Lindbom som i besvikelse
kommit att vända sig mot den
arbetarrörelse han under många
årtionden varit en del av. Det nya
samhället kom, enligt honom, att i
mångt och mycket bli det vegeterande. Förfiningen och det mänskliga
forädlandet lät vänta på sig.
Existentiellt hål
Vårt sekels tekniska landvinningar
varken kan eller bör fornekas. Men
det är direkt dumt att samtidigt vägra
resonera kring de avarter och
problem som kommit i dess spår. Ja,
att faktiskt säga att de inte existerar.
Att fler läser Oswald Spengler och
Georg Henrik von Wright kan tolkas
som rädsla for samhällsutvecklingen.
Mycket har blivit bättre men
samtidigt känns det som om det fanns
ett stort existentiellt håJ. Magnus
Nilsson vill fylla det med sig själv.
SVENSK TIDSKRIFT
Andra söker sig mot Gud eller
traditionen.
Det enskilt farligast med modernistkulten är emellertid dess utopiska
drag. Den allt forklarande lärans
enkla sammanfattningar. Några utmejslade principer påstås räcka. Allt
ordnar sig sedan till det bästa.
Magnus Nilsson vet exempelvis
redan hur många vi kan bli på vår
planet: ”mellan tio och tolv miljarder
människor, men inte fler.” Alldeles
orimligt är det inte att bli skrämd av
denna trosvisshet.
Det finns anledning att citera
Nobelpristagaren i litteratur, Wislawa Szymborska, som i sin dikt
Utopia (finns i samlingsvolymen med
samma namn utgiven av FIB:s
lyrikklubb) smulat sönder dylik
fixering. Hon skriver om ”en ö där
allting bara klarnar”. Här finns
”bevisens grund” och den enda
vägen ”är den framkomliga vägen”.
”Buskarna bara dignar under alla
svaren” när man söker sig mot
”Självklarhetens dal”:
Ön är trots sin ljusning öde,
och på stranden syns små märken av
fötter,
samtliga vä11da mot havet.
Som om man bara begett sig härifrån
och utan återvändo sänkt sig i djupet.
l ett liv man i11te begriper.