Borgerligheten måste sluta deppa
1996
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEDARE:
Borgerligheten måste sluta deppa
I
nget gott som inte också for
något ont med sig. Denna
princip vägleder for närvarande många inom den
svenska borgerligheten.
Marknadsekonomin och demokratin har segrat i världen. För 20 år
sedan krävde LO att det svenska
näringslivet skulle socialiseras. Socialdemokratiska kvinnoförbundet ville
införa forbud mot parabolantenner.
Stockholms kommunfullmäktige fattade beslut om att helt dra in stödet
till friskoloma. Att tillåta andra än
kommunerna att driva skolor vore
lika dumt som att bygga parallella
järnvägsspår, hävdade Ingvar Carlsson.
I dag säger alla – till och med
Gudrun Schyman – att de nya
jobben måste komma inom det
privata näringslivet. TV-monopolet
är ett minne blott. Sverige har blivit
medlem i EU. Diskussioner fors om
hur de offentliga välfärdssystemen
skall reforn1eras. Lite tristare är det att
det knappt kan gå en vecka utan att
2
det avslöjas att någon ny socialdemokratisk politiker har varit på
porrklubb, har missbrukat kommunens kontokort eller på något annat
sätt gjort bort sig.
Samma rosornas krig som rasade i
slutet av 80-talet och som ledde fram
till socialdemokraternas valforlust
1991 rasar nu i ännu värre omfattning. Dessutom har socialdemokraterna raserat det mesta av fortroendet bland väljarna i sin viktigaste
fråga, nämligen arbetslösheten. Detsamma gäller många andra av partiets
traditionella hjärtefrågor som sjukvård, äldreomsorg, barnomsorg med
mera.
Lättrörliga väljare
Det är svårt att föreställa sig ett
tacksammare läge for de borgerliga
oppositionspartierna. Men från landets borgerliga opinionsbildare hörs
mest suck och stön. De borgerliga
partierna har inte en chans i 1998 års
val, är en vanlig uppfattning.
Huvudskälet till uppgivenheten är
SVEN SK T IDS KRIFT
att valmatematiken ser så knepig ut.
Centern samarbetar for närvarande
med socialdemokraterna, och moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna samlar tillsanm1ans inte mer
än 35 procent av rösterna. Å andra
sidan är väljama mer lättrörliga än
någonsin. Andelen partilösa har inte
varit så stor sedan augusti 1991. Den
som tror att vi nu är på väg in i en
situation av långvarig politisk stabilitet bedrar sig.
Den kris som vi har upplevt i
Sverige under de senaste åren handlar
inte om en tillfållig konjunktursvacka. Kanske är det till och med så
som Mauricio Rojas skriver i sin nya
bok Efterfolkhemmet, att den inte enbart handlar om industrialismens
kräftgång och välfärdsstatens kris.
”Den handlar också om en historisk
vändpunkt som rycker undan
grunderna for vår nations moderna
och formoderna historia, som undergräver inte bara det senaste århundradets grundstrukturer, utan också
fundamentet i svensk historia över
huvud taget.”
I detta perspektiv ter det sig nästan
lite futtigt att hösten 1996 sitta och
räkna på opinionsundersökningar,
som om det ur dessa skulle gå att
utläsa hur valresultatet kommer att
bli 1998. En erfarenhet som de
borgerliga partierna borde ha lärt sig
av regeringsåren 1991-1994 är att det
är svårt att forutse vad som kommer
att hända inom politiken. Det skulle
förvåna om inte verkligheten kommer att spela Göran Persson åtskilliga
spratt under de kommande två åren.
Många väljare uppger i dag att de
sympatiserar med vänsterpartiet eller
miljöpartiet. Men höger/vänsterskalan är inte lika betydelsefull som
tidigare. Vänsterpartiet uppfattas inte
längre som ett extremt kommunistiskt parti. Moderaterna har under
Carl Bildts ledning fårvandlats till ett
respekterat regeringsparti. Sannolikt
styrs väljarnas partival i allt mindre
utsträckning av hur de olika partierna
positionerar sig ideologiskt, och i allt
större utsträckning av vilka svar de
ger på tidens frågor.
Nytt regeringsprogram
Att v1 skall fortsätta fora en
traditionell socialdemokratisk politik
kommer i längden inte att uppfattas
som ett relevant svar. Många av de
frågeställningar vi i dag står infor är
helt nya. Den regering som tillträder
1998 måste till exempel ta ställning
till om Sverige skall gå med i EMU,
om vi skall gå med i Nato och hur
spelreglerna på arbetsmarknaden skall
förändras.
Även de borgerliga partierna måste
tänka framåt och våga ta ställning till
nya frågor. Den borgerliga regeringen 1991-1994 åstadkom faktiskt
en hel del som socialdemokraterna
inte har återställt. Infor 1998 krävs
det ett nytt regeringsprogram. Inte
enbart for att nya frågor har
tillkommit, utan också for att det på
många områden finns skäl att gå
vidare.
statsfinanserna är tyvärr inte alls
sanerade. De flesta enkla utgiftsminskningar är dock redan genomförda. Nu gäller det att ra till stånd en
ny ordning, som innebär att vi
medborgare rar större utrynm1e att
själva bestänm1a hur våra pengar skall
användas. Ett viktigt borgerligt
projekt bör bli att på olika områden
växla bidrag mot lägre skatter.
Attityden till den offentliga sektorn
måste förändras. Hur skall anställda
inom vård och omsorg formås att
rösta borgerligt, om de borgerliga
partiernas budskap är att denna
verksamhet skall ”skäras ner”?
Det måste bli möjligt for människor som arbetar inom den offentliga
sektorn att göra karriär och gå vidare
– gärna i fristående form. MålSV EN SK TID S KR. IF T
sättningen for en borgerlig regering
bör vara att lyfta dagens
offentliganställda, inte att sänka dem.
De programarbeten som for närvarande pågår inom moderaterna och
folkpartiet innehåller en hel del
trådar att spinna vidare på. Det
kommer emellertid att krävas mycket
arbete for att de båda partiernas
fåreträdare fullt ut skall forstå och ta
fasta på de nya ideerna.
Mer överens än någonsin
Med folkpartiet, kristdemokraterna
och moderaterna finns det en bas for
en ny borgerlig regering. Trots allt tal
om borgerlig splittring förefaller
dessa tre partier i dag vara mer överens än någonsin. Förbättrade villkor
for foretagen har goda forutsättningar
att utvecklas till en borgerlig portalfråga. En annan fordel som de borgerliga partierna har, och som de inte
alls har haft på sanuna sätt tidigare, är
en stark statsministerkandidat. Carl
Bildt inger större fortroende hos
allmänheten än Göran Persson.
Att det blir en borgerlig valseger
1998 kan inte tas for givet. Men det
fdrefaller minst lika sannolikt som att
socialdemokraterna rar sitta kvar. Om
moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna fornmlerar ett tydligt
regeringsalternativ, samtidigt som de
olika partierna profilerar sig i sina
hjärtefrågor, har de goda chanser.
3
Borgerligheten måste sluta deppa
I
nget gott som inte också for
något ont med sig. Denna
princip vägleder for närvarande många inom den
svenska borgerligheten.
Marknadsekonomin och demokratin har segrat i världen. För 20 år
sedan krävde LO att det svenska
näringslivet skulle socialiseras. Socialdemokratiska kvinnoförbundet ville
införa forbud mot parabolantenner.
Stockholms kommunfullmäktige fattade beslut om att helt dra in stödet
till friskoloma. Att tillåta andra än
kommunerna att driva skolor vore
lika dumt som att bygga parallella
järnvägsspår, hävdade Ingvar Carlsson.
I dag säger alla – till och med
Gudrun Schyman – att de nya
jobben måste komma inom det
privata näringslivet. TV-monopolet
är ett minne blott. Sverige har blivit
medlem i EU. Diskussioner fors om
hur de offentliga välfärdssystemen
skall reforn1eras. Lite tristare är det att
det knappt kan gå en vecka utan att
2
det avslöjas att någon ny socialdemokratisk politiker har varit på
porrklubb, har missbrukat kommunens kontokort eller på något annat
sätt gjort bort sig.
Samma rosornas krig som rasade i
slutet av 80-talet och som ledde fram
till socialdemokraternas valforlust
1991 rasar nu i ännu värre omfattning. Dessutom har socialdemokraterna raserat det mesta av fortroendet bland väljarna i sin viktigaste
fråga, nämligen arbetslösheten. Detsamma gäller många andra av partiets
traditionella hjärtefrågor som sjukvård, äldreomsorg, barnomsorg med
mera.
Lättrörliga väljare
Det är svårt att föreställa sig ett
tacksammare läge for de borgerliga
oppositionspartierna. Men från landets borgerliga opinionsbildare hörs
mest suck och stön. De borgerliga
partierna har inte en chans i 1998 års
val, är en vanlig uppfattning.
Huvudskälet till uppgivenheten är
SVEN SK T IDS KRIFT
att valmatematiken ser så knepig ut.
Centern samarbetar for närvarande
med socialdemokraterna, och moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna samlar tillsanm1ans inte mer
än 35 procent av rösterna. Å andra
sidan är väljama mer lättrörliga än
någonsin. Andelen partilösa har inte
varit så stor sedan augusti 1991. Den
som tror att vi nu är på väg in i en
situation av långvarig politisk stabilitet bedrar sig.
Den kris som vi har upplevt i
Sverige under de senaste åren handlar
inte om en tillfållig konjunktursvacka. Kanske är det till och med så
som Mauricio Rojas skriver i sin nya
bok Efterfolkhemmet, att den inte enbart handlar om industrialismens
kräftgång och välfärdsstatens kris.
”Den handlar också om en historisk
vändpunkt som rycker undan
grunderna for vår nations moderna
och formoderna historia, som undergräver inte bara det senaste århundradets grundstrukturer, utan också
fundamentet i svensk historia över
huvud taget.”
I detta perspektiv ter det sig nästan
lite futtigt att hösten 1996 sitta och
räkna på opinionsundersökningar,
som om det ur dessa skulle gå att
utläsa hur valresultatet kommer att
bli 1998. En erfarenhet som de
borgerliga partierna borde ha lärt sig
av regeringsåren 1991-1994 är att det
är svårt att forutse vad som kommer
att hända inom politiken. Det skulle
förvåna om inte verkligheten kommer att spela Göran Persson åtskilliga
spratt under de kommande två åren.
Många väljare uppger i dag att de
sympatiserar med vänsterpartiet eller
miljöpartiet. Men höger/vänsterskalan är inte lika betydelsefull som
tidigare. Vänsterpartiet uppfattas inte
längre som ett extremt kommunistiskt parti. Moderaterna har under
Carl Bildts ledning fårvandlats till ett
respekterat regeringsparti. Sannolikt
styrs väljarnas partival i allt mindre
utsträckning av hur de olika partierna
positionerar sig ideologiskt, och i allt
större utsträckning av vilka svar de
ger på tidens frågor.
Nytt regeringsprogram
Att v1 skall fortsätta fora en
traditionell socialdemokratisk politik
kommer i längden inte att uppfattas
som ett relevant svar. Många av de
frågeställningar vi i dag står infor är
helt nya. Den regering som tillträder
1998 måste till exempel ta ställning
till om Sverige skall gå med i EMU,
om vi skall gå med i Nato och hur
spelreglerna på arbetsmarknaden skall
förändras.
Även de borgerliga partierna måste
tänka framåt och våga ta ställning till
nya frågor. Den borgerliga regeringen 1991-1994 åstadkom faktiskt
en hel del som socialdemokraterna
inte har återställt. Infor 1998 krävs
det ett nytt regeringsprogram. Inte
enbart for att nya frågor har
tillkommit, utan också for att det på
många områden finns skäl att gå
vidare.
statsfinanserna är tyvärr inte alls
sanerade. De flesta enkla utgiftsminskningar är dock redan genomförda. Nu gäller det att ra till stånd en
ny ordning, som innebär att vi
medborgare rar större utrynm1e att
själva bestänm1a hur våra pengar skall
användas. Ett viktigt borgerligt
projekt bör bli att på olika områden
växla bidrag mot lägre skatter.
Attityden till den offentliga sektorn
måste förändras. Hur skall anställda
inom vård och omsorg formås att
rösta borgerligt, om de borgerliga
partiernas budskap är att denna
verksamhet skall ”skäras ner”?
Det måste bli möjligt for människor som arbetar inom den offentliga
sektorn att göra karriär och gå vidare
– gärna i fristående form. MålSV EN SK TID S KR. IF T
sättningen for en borgerlig regering
bör vara att lyfta dagens
offentliganställda, inte att sänka dem.
De programarbeten som for närvarande pågår inom moderaterna och
folkpartiet innehåller en hel del
trådar att spinna vidare på. Det
kommer emellertid att krävas mycket
arbete for att de båda partiernas
fåreträdare fullt ut skall forstå och ta
fasta på de nya ideerna.
Mer överens än någonsin
Med folkpartiet, kristdemokraterna
och moderaterna finns det en bas for
en ny borgerlig regering. Trots allt tal
om borgerlig splittring förefaller
dessa tre partier i dag vara mer överens än någonsin. Förbättrade villkor
for foretagen har goda forutsättningar
att utvecklas till en borgerlig portalfråga. En annan fordel som de borgerliga partierna har, och som de inte
alls har haft på sanuna sätt tidigare, är
en stark statsministerkandidat. Carl
Bildt inger större fortroende hos
allmänheten än Göran Persson.
Att det blir en borgerlig valseger
1998 kan inte tas for givet. Men det
fdrefaller minst lika sannolikt som att
socialdemokraterna rar sitta kvar. Om
moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna fornmlerar ett tydligt
regeringsalternativ, samtidigt som de
olika partierna profilerar sig i sina
hjärtefrågor, har de goda chanser.
3