DÄRFÖR ÄR ASIATISKA SKOLOR BÄTTRE


1996


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DÄRFÖR ÄR ASIATISKA..
SKOLOR BATTRE
TORSTEN HUSEN
Varje barn som inte besitter något speciellt handikapp kan med flit, ansträngning och tid nå
goda reHtltat i skolan.Hur kan man hos eleverna skapa en känsla av att lyckas, om man
tvivlar på förutsättningarna hos många av dem?
en järnforande
pedagogiken fick
sitt genombrott i
början av 60-
talet. Anledningarna var flera, främst kanske
upptäckten av utbildning som
investering i mänskligt kapital och
som en viktig faktor i ekonomisk
tillväxt och internationell konkurrenskraft. Till detta kom rörligheten
mellan länder och världsdelar av
studerande. Tredje världen sände
studenter till Europa och Amerika.
Jämförelser länder emellan inskränkte
sig till en bötjan till skolsystemens
struktur och läroplaner, medan den
kompetens som skolan formedlade
till en bötjan bara blev föremål for
allmänna bedömningar. Men redan
under 60-talet kom genom bildandet
av IEA och den forsta stora
TORSTEN HUSEN är professor
emeritus i pedagogik .
26
tvärnationella matematikundersökningen även den sidan av skolan
att bli föremål for systematiska jämförelser. Internationellt giltiga prov
utarbetades.
Japan deltog i den forsta matematikundersökningen. Dess elever
visade sig vara klart överlägsna de i
Europa och USA, trots betydligt
större klasser och överhuvud mindre
resurser. Överlägsenheten bekräftades i senare undersökningar i både
matematik och naturvetenskapliga
ämnen. I dessa senare jämförelser har
även andra asiatiska länder, som
Korea och Singapore, deltagit och
visat sig kunna konkurrera med
Japanerna.
Kulturskillnader
Den fråga vi givetvis ställde oss redan
den forsta matematikundersökningen var hur denna japanska
av vad som forsiggick i klassrummen
velat söka förklaringar, något som
dock språkbarriären hindrade. Vi
hade anledning förmoda att det rörde
sig om forhållanden i landets kultur
och som formade barnen både i samhället i stort, inte minst i familjen,
och i skolan.
Sådana intensivstudier på platsen
kom till stånd från bötjan av 70-talet.
Amerikanen Harold Stevenson och
hans japanske kollega Hiroshi Azuma
utförde grundliga faltstudier i både
Japan och USA. De fann att
elevmotivationen var mycket olika i
de bägge länderna och var mycket
starkare i Japan. Nyligen kunde
Stevenson vidga studien till att
omfatta också Kina. Tillsammans
med kollegor från kinesiska
vetenskapsakademien gjordes intensivstudier av 44 klassrum i Peking
och 80 i Chicago. Huvudmetoden
överlägsenhet skulle kunna förklaras. var systematiska observationer beDen berodde som sagt i vatje fall inte drivna av tränade psykologer.
på bättre materiella resurser. Helst Dessutom gjordes intervjuer med
hade vi genom direktobservationer lärare, föräldrar och elever. slutligen
SVENSK TIDSKR.IFT
utarbetade man ett gemensamt prov i
matematik, vilket var det mest
”kulturfria” av de ämnesområden där
man kunde tänka sig bestämma
elevkompetensen. Man koncentrerade studien på årskurserna ett och
fem.
Nedslående resultat
Utfallet av undersökningen måste
flera avseenden anses vara sensationellt och milt talat nedslående for
amerikanerna. För det forsta visade
det sig att en 3-4 gånger större andel
av lektionstiden i kinesiska klassrum
användes till egentlig undervisning,
medan den i de amerikanska gick åt
till diffust prat och allehanda
kringaktiviteter. Över huvud taget
organiserade de kinesiska lärarna
betydligt bättre sm tid än de
amerikanska. En fcirklaring till detta
var att de kinesiska lärarna undervisade bara tre timmar per dag men i
gengäld hade krav på sig att grundligt
forbereda och utvärdera sin underv1srung.
De kinesiska eleverna var betydligt
mer skolmotiverade än de amerikanska. Tillfrågade om vad de helst
önskade svarade tre av fYra kinesiska
elever att de ville ha mera skolgång
mot bara en av tio av de amerikanska. Föräldrarna till eleverna i
årskurs 5 tillfrågades om huruvida de
var nöjda med sina barns framsteg i
skolan. I Chicago var hela 80 procent
nöjda mot bara 20 procent i Peking.
Dessa svar skall ses mot bakgrund av
den kinesiska överlägsenheten i
elevkompetens. Föräldrarnas anspråksnivå var betydligt högre i
Peking än i Chicago.
Utfallet av undervisningen i matematik kunde som sagt mätas, bl a
med de prov man tillsarrunans hade
utarbetat. skillnaderna mellan de
båda elevgrupperna var dramatiska i
fråga om både genomsnitt och
spridning. Medeltalet var högre for
de kinesiska eleverna. Endast ett par
procent av dessa låg under det
amerikanska genomsnittet. Variationsvidden mellan skolor och elever
var avsevärt större i Chicago än i
Peking.
Här gällde det järnfcirelser mellan
två storstäder. Om utfallet också
gäller for de båda länderna är en
annan sak. Men undersökningen
bekräftar dock vad som med övertydlighet konunit fram i landsomfattande studier, t ex av IEA i
naturorienterande ämnen.
The bell curve
Stevenson drar fcir sin del två konklusioner av denna järnforande
studie, den ena av mera grundläggande filosofisk och den andra av
mera praktisk natur. Det är på sin
plats att ompröva den uppfattning
om mer eller mindre medfadda
individuella skillnader som länge
varit en ledstjärna i det pedagogiska
tänkandet i USA och som fatt sitt
statistiska uttryck den k
normalkurvan, the hell curve, som
nyligen fatt ge titeln till en mycket
omskriven bok. Valje barn som inte
besitter något speciellt handikapp kan
med flit, ansträngning och tid nå
SVEN SK TID S KRIFT
goda resultat i skolan. Ingen är av
ödet placerad i någon bestämd region
av normalkurvan. Hur kan man hos
eleverna skapa en känsla av att lyckas
och inge dem lärandets glädje, om
man tvivlar på forutsättningarna hos
många av dem? En annan amerikansk
psykolog som utmanat hävdvunna
pedagogiska doktriner är Benjamin
Bloom vid Chicago-universitetet.
Hans teori om mastery leaming, där
användningen av tillräcklig tid spelar
en central roll, passar tydligen väl in i
den kinesiska pedagogiken. Den har
for övrigt med framgång kommit att
användas i Korea.
Dominerande
klassrumsundervisning
Den andra slutsats Stevenson drar är
att man i Väst måste ompröva
formerna for skolarbetet. Trots allt tal
om behovet att göra motsatsen,
dominerar i Amerika, liksom i
Europa, klassundervisningen: läraren
talar till hela kollektivet, klassen.
Kunskapen så att säga sprinklas ut i
klassrummet. Det avgörande fcir
undervisningsresultaten är inte i
främsta rummet hur många timmar
läraren befinner sig i klassrummet
och predikar fcir hela klassen utan hur
välorganiserad och genomtänkt den
strategi är som används i undervisningen. Det är frapperande hur
mycken tid de kinesiska lärarna
lägger ned på forberedelser och hur
liten tid de tillbringar i klassrummen.
Konfrontationen via järnforande
studier med både japansk och
kinesisk skola har varit en nyttig
27
erfarenhet och en verklig utmaning i
amerikansk skoldebatt. Denna har
präglats av växande missnöje med
den egna skolan. Man har alltmer
böljat undra om inte denna lider av
vissa fundamentala brister. En stor
sådan brist är att verksamheten i
ingående sökt belysa hur undervisningen i ämnet går till. Med
sofistikerad statistisk analys har han
sökt klara ut vilken betydelse elevernas hembakgrund, skolans resurser och undervisningsmetoder haft
for uppnådd elevkompetens mätt på
skolan långt upp i gymnasieåldern ett for hela landet representativt
kommit att bli ett slags mellanting
mellan forlängd forskola och social
klubbverksamhet. En ofta hörd
invändning mot japansk skola har
varit den stress som ansetts uppkomma genom tävlan och ansträngningar att ta sig in på de prestigepräglade utbildningarna och skolorna. Detta gäller i vaije fall inte de
skolor som Stevenson studerat.
Eleverna där visade betydligt fårre
tecken på oro och stress än i amerikanska skolor på samma stadium. De
var välkontrollerade och koncentrerade på sitt arbete när det
behövdes utan den hyperaktivitet
och yttre oro som är så påfallande,
inte minst hos storstadsbarn,
Amerika och Europa.
ag har på senare år haft tillfålle
att folja tillkomsten av en
doktorsavhandling om skolundervisningen i naturvetenskapliga ämnen i Kina och
utfallet av denna undervisning i ett
internationellt perspektiv. Kina deltog nämligen i IEA:s stora undersökning under 80-talet. Den kinesiske doktorand hos oss i Stockholm
som forfattat denna avhandling har
28
stickprov. Undervisningsutfallet i
Kina visade sig vara remarkabelt högt
mot bakgrund av de resurser som de
kinesiska skolorna forfogar över. Vid
sidan av den inlärningsmotivation
som utgör ett framträdande drag i
landets kultur kan man också peka på
Kinas långa vetenskapshistoria som
skildrats av Sir Joseph Needham i ett
flerbandsverk.
Sedan Harold Stevenson genomforde sin forsta järnforande undersökning 1980 av USA och Kina har
han 1990 gjort en ny sådan som
också omfattar Japan och Taiwan.
Han har sålunda nu data for att
järnfora elevkompetens i NO-ämnen
i USA, Kina, Japan och Taiwan i
både S:te och 11:te årskurserna.
Utfallet av undersökningen borde
tillfredsställa höga krav på masochism
hos den kör av kritiker av skolan i
USA som har varit så högljudd under
åtskilliga år. Det är inte nog med att
eleverna i USA presterar mindre än
de i Japan och Taiwan. Gapet har
tenderat att öka under 80-talet. 1990
låg bara 4 procent av de kinesiska och
1O procent av de japanska eleverna
under genomsnittet for femte
årskursarna i USA. Inte heller kunde
man finna någon tröst i konstaterandet att de 10 procent bästa i
SVENSK TIDSKRIFT
USA nådde upp till samma nivå som
motsvarande grupp i Japan som fallet
varit 1964 i IEA-studien i matematik
där man hade ett nationellt representativt stickprov, vilket man inte
hade här (man hade bara elever från
Minneapolis).
N u kan mot denna senare
undersökning invändas att den på
intet sätt är representativ for
respektive länder. Eleverna som ingick i undersökningen kom från tre
städer: Minneapalis i USA, Sendai i
Japan och Taipee i Taiwan. Man vet
inte ens om de är representativa fOr
respektive städer. Givetvis är de
taiwanesiska eleverna inte representativa for Kina.
Missnöje i Japan och Taiwan
Stevenson och medarbetare frågade
foräldrarna på respektive ort om de
var nöjda med vad barnen presterade
i skolan. Över 40 procent av de
amerikanska foräldrarna forklarade
sig högeligen nöjda mot bara några ra
procent bland de japanska och
taiwanesiska. Detta forvånade
forskarna ty de forväntade sig att de
låga resultaten främst IEAundersökningarna som amerikanska
barn uppnått borde stämma till
eftertanke. Den bästa forklaringen till
denna ”okritiska attityd” som
Stevenson kan finna är brist på
information. En bättre forklaring
torde vara forsummelse från skolans
sida att upplysa foräldrarna var deras
barn står i järnforelse med andra i
skolan eller klassen. Forskarna
frågade också foräldrarna i de tre
städerna i vad mån dessa tyckte att
skolan gjorde ett ”bra jobb” med att
ta hand om deras barn. Dubbelt så
många, 79 procent, av de amerikanska mödrarna, än av de japanska
eller taiwanesiska, 48 respektive 44
procent, tyckte att skolan gjorde ett
”utmärkt” eller ett ”bra” jobb.
Stora skillnader mellan länderna
forelåg vad gällde omfattningen av
hemläxor. Dessa är i USA – liksom i
Sverige – mycket begränsade. Trots
det tyckte det stora flertalet
amerikanska mödrar att hemarbetets
SVE NS K T ID SKRI FT
omfattning var lagom. Dock tyckte
en fjärdedel med barn i årskurs 5 att
det var for lite hemarbete. I Japan,
där hemarbetet är mycket omfattande var det som väntat bara fa
mödrar som tyckte att det borde
ökas.
29
Vad kan generellt sägas ligga
bakom de skillnader som här mycket
schematiskt har återgetts? Svaren
ligger inte i antalet lektioner, lärarkompetensen eller hemarbetets omfattning. Det har helt enkelt att göra
med skillnader i de värdesystem och
attityder som konstituerar kulturmönster. Tidigare studier som
Stevenson och hans grupp utfört
visar, att amerikaner i gemen anser
att olikheter i skolprestationer främst
beror på skillnader i ”anlag”, medan
asiater, särskilt japaner, anser att
skillnaderna främst beror på graden
av ansträngning eller motivation.
Träget arbete leder till framgång. Tre
av fYra amerikanska föräldrar trodde
att skillnader skolprestationer
berodde på olikheter i medfödda
anlag mot bara en av fYra bland
japanska eller kinesiska föräldrar.
Hela 93 procent av de japanska
lärarna mot 26 procent av de
amerikanska ansåg att goda skol- 30
resultat främst berodde på träget
arbete.
Det har både i USA och Europa –
inte utan skadeglädje – hävdats att de
goda skolresultaten bland asiatiska
elever åstadkoms till ett högt
psykologiskt pns med stress,
depression och självmord. Eleverna i
elfte årskursen tillfrågades hur ofta de
på senaste månaden hade upplevt
stress, depression och psykosomatiska
besvär, t ex sömnlöshet. De tillfrågades också om nervositet inför
prov. Amerikanska elever angav i 70
procent av fallen skolan som orsak till
psykiska besvär mot mindre än
hälften i Japan och Taiwan.
stressade amerikaner
Dessa undersökningar stöder så-
lunda inte den i västvärlden ofta lancerade uppfattningen om unga
människor, speciellt i Japan, som
sviktar under ständig press att klara
skolan. Det är snarare de amerikanska
SVENSK TID S KRIFT
eleverna som stressas och deprimeras
i skolan. Bakom detta ligger inte
minst att amerikanska ungdomar tre
gånger så ofta som i Japan har jobbat
utanfor skolan i en strävan att nå
ekonomiskt oberoende och att
bredda sina sociala erfarenheter
utanfor familjen. Sport och annan
fritidsverksamhet ligger också bakom
och är krävande.
Den dystra konklusionen for de
amerikaner som samlades i Charlotteville, Virginia häromåret och
sökte ange mål for den amerikanska
skolan vid slutet av seklet- bl. a. att
dess elever skulle vara ”bäst i
världen” i matematik – är att inte ens
radikala reformer i dag kan leda till
att målen uppnås. Vad vi nu vet om
förutsättningarna for undervisningen,
och hur långsamt dessa forändrar sig,
gör det troligt att amerikanska elever
år 2000 fortfarande kommer att ligga
i botten av nationsligan i varje fall
vad gäller matematik.