Den en offentliga sektorn dålig arbetsgivare
1996
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEDARE:
Den
en
offentliga sektorn
dålig arbetsgivare
F
örr i tiden var det forknippat med status att
arbeta inom den offentliga sektorn. Läkaren, läraren, prästen,
polisen och soldaten var respekterade
for sina yrken. Kontrasten var stor till
de slitsamma och monotona arbetsuppgifterna pa de privata industriforetagen. Där var de anställda sämre
betalda och hade inget att säga till
om. Tig och lyd, var den ordning
som gällde.
Lite lever dessa schablonbilder
fortfarande kvar. Men de kommer
inte att göra det sa länge till. Inom
det privata näringslivet har stora
forändringar skett. Mänga smutsiga
och monotona arbetsuppgifter som
tidigare utfordes av människor utfors
idag av maskiner. De nya yrken som
principen var det ganska oväsentligt
vad de anställda tyckte och tänkte. Ju
mer kvalificerade arbetsuppgifterna
blir, desto viktigare blir det for
faretagsledningen att ha de anställda
med sig.
Sämre yrkesstatus
Den offentliga sektorn har inte hängt
med i utvecklingen mot att stärka
medarbetarnas ställning. Många som
arbetar inom skola, värd och omsorg
upplever tvärtom att deras yrkesstatus
har sjunkit. l slutet av 1950-talet tjä-
nade en lektor v1d ett högre allmänt
läroverk tva till tre gånger sa mycket
som en vanlig industriarbetare. l dag
tjänar en erfaren gymnasielärare, högt
räknat, en och en halv gånger så
mycket som en industriarbetare.
Mycket har detta att göra med det
har tillkommit inom industrin är som VI nämnde tidigare – att
både mer kvalificerade och bättre industriarbetena har blivit mer
betalda.
Pa privata foretag ägnar man idag
mycket tid at personalfrågor. Så länge
arbetet skedde enligt löpande band- 2
kvalificerade. Men att andra yrken
utvecklats forklarar knappast de
offentliganställdas brist på medinflytande, utvecklings- och karriärSVbNSK flllSKIUFT
möjligheter.
Vi tror att forklaringen ligger i att
den offentliga sektorn är en dålig
arbetsgivare. De tjänster som den erbjuder är den som regel ensam om att
producera. De anställda inom den
offentliga sektorn – som är specialister pä att producera dessa tjänster –
har alltsa bara en arbetsgivare att
vända sig till. Om de tycker att
arbetsvillkoren är for dåliga kan de
inte gä till nägon annan.
Att lönebildningen inom stora
delar av den offentliga sektorn -se pä
lärarna – sker som om ingenting hänt
pä arbetsmarknaden de senaste 30
åren är också en forklaring.
Den offentliga sektorn har dessutom ingen press på sig att garantera
att tjänsterna håller en god kvalitet.
Om servicen är dålig kan till exempel
patienterna inte ga till en annan
sjukvårdsmottagning. Landstinget har
därfor inget behov av att belöna
läkare, sjuksköterskor och värdbiträden som gör ett bra arbete.
Centralstyrningen leder till att cheferna inom den offentliga verksamheten i praktiken har ett mycket begränsat inflytande. Ofta ställer politikerna krav som de omöjligen kan
leva upp till. Resultatet blir svaga
chefer som har svårt att vinna respekt
hos sina medarbetare.
Gyll skulle få sparken
Ofta hör man att politiker skyller den
offentliga verksamhetens brister på de
anställda. Lärarna är får konservativa,
brukar det till exempel heta.
Arbetsgivare mom den privata
sektorn skulle omöjligen kunna agera
på motsvarande sätt. Tänk om Volvo
gick med fårlust och Sören Gyll
skulle gå ut och bortfårklara detta
med att de anställda inte anstränger
sig tillräckligt. Om Gyll gjorde detta
skulle han ra sparken direkt. Det är
fåretagsledningens ansvar att se till att
medarbetarna anstränger sig och
känner motivation.
De som arbetar inom den offentliga sektorn borde egentligen känna
en stor optimism infår framtiden. De
tjänster som de har specialiserat sig på
att utfara har en enom1 potential.
Det finns goda skäl att anta att
människor framöver kommer att
efterfraga mer av vard, utbildning
och omsorg. Skälet till att de
offentliganställda ända inte känner
optimism har att göra med den
offentliga sektoms monopolställning.
Den enda vägen att expandera och
utveckla verksamheten är i princip
att mer resurser tillfårs genom höjda
skatter. Och de flesta inser att
skatterna inte kan höjas mer.
För att lärare, sjuksköterskor och
andra yrkesgrupper inom den offentliga sektorn skall kunna ra utlopp får
sin kreativitet krävs att de offentliga
monopolen bryts. Självständiga enheter måste kunna växa genom att
erbjuda en bra verksamhet, och
dänned locka till sig fler ”kunder”.
Detta kan ske på många sätt. Ett är
att politikerna tillåter att det startas
friskolor och privata vårdhem vid
sidan av den offentliga verksamheten.
Ett annat att de uppmuntrar de
anställda inom den offentliga sektorn
att ”knoppa av” sina egna enheter
och bli självstyrande.
Under 90-talets början kom vi en
bra bit på den vägen. Privata fårskolor knoppades av, friskolor startades, privata vårdhem etablerades
och den fria etableringsrätten får
privatläkarna infårdes etc. Men därvid har det tyvärr stannat. Idag är det
de privata fårskolorna som stryker
med forst när kommunerna tvingas
prioritera. För bara några månader
sedan fårsvårades villkoren får friskolorna avsevärt av ett riksdagsbeslut. En hel rad ”avknoppningsprojekt” har stannat upp och inte
sällan slutat i forn1 av ett konmmnalt
bolag, ägt och alltjämt styrt av
konununerna och politikerna.
För några år sedan gavs boken
Reirwenting Govermnent ut i USA
(Osborn & Gaebler, Plume 1993).
Den blev ett betydelsefullt bidrag till
den amerikanska debatten om hur
den offentliga verksamheten skulle
SV ENSK TID S KI1..1FT
fårnyas och utvecklas. Små självstyrande och målstyrda enheter med
eget resultatansvar och med prestationsbaserad ersättning var Osborns
och Gaeblers recept får en vitaliserad
amerikansk offentlig sektor.
Under de senaste åren har många
amerikanska delstater infart så kallade
”charterlagar” pa skolans omrade.
Charterlagarna är ett regelverk som
möjliggör får de anställda att under
en begränsad tidsperiod ”chartra” en
offentlig skola. Villkoren varierar
från delstat till delstat, men poängen
är att skolan skall bli mer självstyrande. Charterskolor och charterlagar får offentlig verksamhet i största
allmänhet är något som även borde
infåras i Sverige.
Ta sakett i egna händer
Vägen till att stärka de offentliganställdas ställning går dock inte enbart via politiska beslut. Det handlar
också om att de offentliganställda
själva måste ändra attityd. Det håller
inte att sitta och vänta på att arbetsgivaren skall ta initiativ till fårändringar. Förändringstrycket utifrån
– från medborgare som är missnöjda
med låg kvalitet och dålig service –
måste kompletteras med ett fårändringstryck inifrån.
Ta saken i egna händer! Bryt upp
från den kultur och anda som präglat
den offentliga sektorn. Trotsa den
politiska motviljan och inse möjligheterna med att bedriva vård-, utbildnings- och omsorgsverksamhet i
egen reg1.
3
Den
en
offentliga sektorn
dålig arbetsgivare
F
örr i tiden var det forknippat med status att
arbeta inom den offentliga sektorn. Läkaren, läraren, prästen,
polisen och soldaten var respekterade
for sina yrken. Kontrasten var stor till
de slitsamma och monotona arbetsuppgifterna pa de privata industriforetagen. Där var de anställda sämre
betalda och hade inget att säga till
om. Tig och lyd, var den ordning
som gällde.
Lite lever dessa schablonbilder
fortfarande kvar. Men de kommer
inte att göra det sa länge till. Inom
det privata näringslivet har stora
forändringar skett. Mänga smutsiga
och monotona arbetsuppgifter som
tidigare utfordes av människor utfors
idag av maskiner. De nya yrken som
principen var det ganska oväsentligt
vad de anställda tyckte och tänkte. Ju
mer kvalificerade arbetsuppgifterna
blir, desto viktigare blir det for
faretagsledningen att ha de anställda
med sig.
Sämre yrkesstatus
Den offentliga sektorn har inte hängt
med i utvecklingen mot att stärka
medarbetarnas ställning. Många som
arbetar inom skola, värd och omsorg
upplever tvärtom att deras yrkesstatus
har sjunkit. l slutet av 1950-talet tjä-
nade en lektor v1d ett högre allmänt
läroverk tva till tre gånger sa mycket
som en vanlig industriarbetare. l dag
tjänar en erfaren gymnasielärare, högt
räknat, en och en halv gånger så
mycket som en industriarbetare.
Mycket har detta att göra med det
har tillkommit inom industrin är som VI nämnde tidigare – att
både mer kvalificerade och bättre industriarbetena har blivit mer
betalda.
Pa privata foretag ägnar man idag
mycket tid at personalfrågor. Så länge
arbetet skedde enligt löpande band- 2
kvalificerade. Men att andra yrken
utvecklats forklarar knappast de
offentliganställdas brist på medinflytande, utvecklings- och karriärSVbNSK flllSKIUFT
möjligheter.
Vi tror att forklaringen ligger i att
den offentliga sektorn är en dålig
arbetsgivare. De tjänster som den erbjuder är den som regel ensam om att
producera. De anställda inom den
offentliga sektorn – som är specialister pä att producera dessa tjänster –
har alltsa bara en arbetsgivare att
vända sig till. Om de tycker att
arbetsvillkoren är for dåliga kan de
inte gä till nägon annan.
Att lönebildningen inom stora
delar av den offentliga sektorn -se pä
lärarna – sker som om ingenting hänt
pä arbetsmarknaden de senaste 30
åren är också en forklaring.
Den offentliga sektorn har dessutom ingen press på sig att garantera
att tjänsterna håller en god kvalitet.
Om servicen är dålig kan till exempel
patienterna inte ga till en annan
sjukvårdsmottagning. Landstinget har
därfor inget behov av att belöna
läkare, sjuksköterskor och värdbiträden som gör ett bra arbete.
Centralstyrningen leder till att cheferna inom den offentliga verksamheten i praktiken har ett mycket begränsat inflytande. Ofta ställer politikerna krav som de omöjligen kan
leva upp till. Resultatet blir svaga
chefer som har svårt att vinna respekt
hos sina medarbetare.
Gyll skulle få sparken
Ofta hör man att politiker skyller den
offentliga verksamhetens brister på de
anställda. Lärarna är får konservativa,
brukar det till exempel heta.
Arbetsgivare mom den privata
sektorn skulle omöjligen kunna agera
på motsvarande sätt. Tänk om Volvo
gick med fårlust och Sören Gyll
skulle gå ut och bortfårklara detta
med att de anställda inte anstränger
sig tillräckligt. Om Gyll gjorde detta
skulle han ra sparken direkt. Det är
fåretagsledningens ansvar att se till att
medarbetarna anstränger sig och
känner motivation.
De som arbetar inom den offentliga sektorn borde egentligen känna
en stor optimism infår framtiden. De
tjänster som de har specialiserat sig på
att utfara har en enom1 potential.
Det finns goda skäl att anta att
människor framöver kommer att
efterfraga mer av vard, utbildning
och omsorg. Skälet till att de
offentliganställda ända inte känner
optimism har att göra med den
offentliga sektoms monopolställning.
Den enda vägen att expandera och
utveckla verksamheten är i princip
att mer resurser tillfårs genom höjda
skatter. Och de flesta inser att
skatterna inte kan höjas mer.
För att lärare, sjuksköterskor och
andra yrkesgrupper inom den offentliga sektorn skall kunna ra utlopp får
sin kreativitet krävs att de offentliga
monopolen bryts. Självständiga enheter måste kunna växa genom att
erbjuda en bra verksamhet, och
dänned locka till sig fler ”kunder”.
Detta kan ske på många sätt. Ett är
att politikerna tillåter att det startas
friskolor och privata vårdhem vid
sidan av den offentliga verksamheten.
Ett annat att de uppmuntrar de
anställda inom den offentliga sektorn
att ”knoppa av” sina egna enheter
och bli självstyrande.
Under 90-talets början kom vi en
bra bit på den vägen. Privata fårskolor knoppades av, friskolor startades, privata vårdhem etablerades
och den fria etableringsrätten får
privatläkarna infårdes etc. Men därvid har det tyvärr stannat. Idag är det
de privata fårskolorna som stryker
med forst när kommunerna tvingas
prioritera. För bara några månader
sedan fårsvårades villkoren får friskolorna avsevärt av ett riksdagsbeslut. En hel rad ”avknoppningsprojekt” har stannat upp och inte
sällan slutat i forn1 av ett konmmnalt
bolag, ägt och alltjämt styrt av
konununerna och politikerna.
För några år sedan gavs boken
Reirwenting Govermnent ut i USA
(Osborn & Gaebler, Plume 1993).
Den blev ett betydelsefullt bidrag till
den amerikanska debatten om hur
den offentliga verksamheten skulle
SV ENSK TID S KI1..1FT
fårnyas och utvecklas. Små självstyrande och målstyrda enheter med
eget resultatansvar och med prestationsbaserad ersättning var Osborns
och Gaeblers recept får en vitaliserad
amerikansk offentlig sektor.
Under de senaste åren har många
amerikanska delstater infart så kallade
”charterlagar” pa skolans omrade.
Charterlagarna är ett regelverk som
möjliggör får de anställda att under
en begränsad tidsperiod ”chartra” en
offentlig skola. Villkoren varierar
från delstat till delstat, men poängen
är att skolan skall bli mer självstyrande. Charterskolor och charterlagar får offentlig verksamhet i största
allmänhet är något som även borde
infåras i Sverige.
Ta sakett i egna händer
Vägen till att stärka de offentliganställdas ställning går dock inte enbart via politiska beslut. Det handlar
också om att de offentliganställda
själva måste ändra attityd. Det håller
inte att sitta och vänta på att arbetsgivaren skall ta initiativ till fårändringar. Förändringstrycket utifrån
– från medborgare som är missnöjda
med låg kvalitet och dålig service –
måste kompletteras med ett fårändringstryck inifrån.
Ta saken i egna händer! Bryt upp
från den kultur och anda som präglat
den offentliga sektorn. Trotsa den
politiska motviljan och inse möjligheterna med att bedriva vård-, utbildnings- och omsorgsverksamhet i
egen reg1.
3