Nils-Eric Sandberg; Har staten rätt att ta all inkomst i skatt
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NILS-ERIC SANDBERG:
Har staten rätt att ta
all inkomst i skatt?
skattetrycket i Sverige har i debatten och politiken associerats
med rättvisa. Höga skatter skapar rättvisa. Sverige har högre
skatter än andra länder och är
därför ett mer rättvist samhälle.
Det socialdemokratiska monopolet på moralisk argumentation i skattedebatten har lett till
att den 51-procentiga riksdagsmajoriteten tar hand om 213 av
våra totala inkomster och fördelar dem som de själva finner
rättvist och nyttigt med tanke på
marginalrösterna.
All inkomst är enligt svensk
skattepolitik potentiell skatt. Men
kan riksdagsmännen härleda en
rätt att beslagta huvuddelen av
sina uppdragsgivares inkomster
ur sin moraliska överlägsenhet
över de andra medborgarna?
Redaktör Nils-Eric Sandberg är
ledarskribent i Dagens Nyheter.
S
kattetrycket i Sverige motsvarar 57
procent av BNP. Detta är ett ekonomiskt understatement. Ty BNP är
ingen makroskattebas – BNP innefattar
nettoöverföring till utlandet och ersättning för kapitalförslitning, två poster som
inte kan beskattas, ens i socialdemokratins land. Utan makroskattebasen är nettonationalinkomsten (NNI), som är betydligt mindre än BNP. Och skattetrycket
som andel av NNI är betydligt högre än
57 procent. Det är därför de totala skatterna tar ca 65 procent av den genomsnittliga inkomsten. Den stora skattereformens skattesänkningar ändrar inte
på detta – den endast omfördelar skattebördan mellan olika skattebaser.
Har staten rätt – i moralisk mening –
att ta två tredjedelar av medborgarnas inkomster? Eller har medborgaren rätt att
behålla en större del av sin inkomst?
Detta är en moralisk aspekt på beskattningen som sällan diskuteras. Tyvärr.
skattetrycket i Sverige har i debatten
och politiken associerats med rättvisa.
Höga skatter skapar rättvisa; Sverige har
högre skatter än andra länder och är därför ett mer rättvist samhälle.
Skatter innebär att service och konsumtion fördelas efter politiska beslut,
och därmed efter behov, inte efter köpkraft; alltså skapar skattefinansiering
större rättvisa än marknadsekonomin.
Moraliskt monopol för (s)
Detta har vi alla hört. Socialdemokratin
har motiverat sina krav på höjda skatter
med rättviseargument, och på det planet
inte mött motstånd. Partiet har alltså fått
monopol på moralisk argumentation i
skattedebatten. Detta kan vara en av flera
354
förklaringar till att Sverige fått världens
hårdaste skattetryck.
För några år sedan kunde biskopen i
Stockholm Krister Stendahl i en predikan
säga att de som flyttar från Sverige tillländer med lägre skattetryck begår en synd.
Ingen kritiserade honom. Biskopen hade
då återvänt till Sverige efter drygt 20 år i
det skattevänliga USA. Underliga äro
Herrans flygrutter.
Den liberala och konservativa kritiken
mot högskattepolitiken har förts främst i
effektivitetstermer: De höga skattesatserna leder till rundgång av pengar, till felallokeringar, skapar skattekilar mellan det
som arbetsgivaren betalar och det som arbetstagaren får ut netto. Däremot har nästan ingen kritiskt diskuterat högskattepolitikens moraliska postulat: Att höga
skattesatser leder till rättvisa, och att skattetrycket i samhället är proportionellt mot
rättvisan och godheten i samhället.
Men en moralisk aspekt på skatterna,
från skattebetalarens synpunkt, är viktig
när skatterna tar 2/ 3 av hans bruttoinkomst men endast 1/3 av skatteuttaget redovisas för honom.
Paretoteoremet
Först: Vilka är de moraliska argumenten
för de höga skatterna?
Det första är det klassiska Paretoteoremet, som säger att välfärden ökar så länge
en inkomstöverföring ger mer i välfärdsvinst än i välfärdsförlust Och detta teorem bygger på ett antagande om skillnad i
marginell nytta: Den som har en hög inkomst har låg marginell nytta av en inkomstökning, medan låginkomsttagaren
har stor marginell nytta av mer pengar;
alltså kan en omfördelning från höginkomsttagaren till låginkomsttagaren totalt
skapa högre välfärd.
Men Paretomotivet förutsätter att huvuddelen av skatterna betalas av personer
med hög inkomst och tillfaller personer
med låg inkomst. Och det stämmer inte på
Sverige. Här drar staten in huvuddelen av
skatterna från människor med låga eller
genomsnittliga inkomster. Danne Nordling har i sin bok ”Skattetryck och skattepolitik” räknat fram att i inkomstskikten
över 190 000 kr finns totalt 21 miljarder
kr brutto. Härav dras 16 miljarder in i
skatt. Det gränsar till konfiskation av alla
”högre” inkomster, men svarar ändå för
endast 2,2 procent av de offentliga inkomsterna (1988).
Sverige har internationellt sett extremt
sammanpressade bruttoinkomster. Det
totala skatteuttaget tar 57 procent av
BNP, och 2/ 3 av genomsnittsinkomsttagarens bruttoinkomst. skattetrycket har
alltså ingen utjämningsfunktion som svarar mot det klassiska Paretoteoremet.
Utan det innebär helt enkelt att politikerna tar hand om 2/ 3 av våra totala inkomster, och fördelar dem som de själva finner
rättvist och nyttigt med tanke på marginalrösterna.
Ar riksdagsmännen moraliskt över·
lägsna?
Det moraliska argumentet för att staten
ska dra in 2/3 av våra inkomster måste
vara att staten kan fördela pengarna och
konsumtionen mer rättvist än vad alla enskilda medborgare kan. Den högsta instansen, riksdagsmajoriteten, har en moralisk insikt som är överlägsen alla väljares.
Detta argument rymmer några problem.
Det första: Om riksdagsmännen är moraliskt överlägsna väljarna, hur kan de då
vara representativa? Det kan de inte vara.
Och om de inte är representativa kan de
intefylla sin demokratiska uppgift att vara
ombud för väljarna.
Det andra: De som arbetar ihop sin inkomst har ingen rätt till den. Ty om de har
det har politikerna ingen rätt att ta 2/ 3 av
inkomsten. Men nu tar politikerna dessa
2/3av de enskildas inkomster. Har de rätt
att göra det, i en djupare filosofisk mening
än vad riksdagens voteringsregler stadgar? Hur ser denna rätt ut? Vilka är de
moraliska argumenten?
Offentliga och enskilda nyttigheter
Nu invänder någon att vi måst~ väl betala
skatt för att samhället ska fungera. Visst.
För enkelhetens skull måste alla diskussioner om beskattningen starta med en
distinktion mellan public goods och individual goods, mellan offentliga och enskilda nyttigheter.
Samhällsorganisationen måste fungera
– med rättsskydd, förvaltning, försvar etc
– för att alla som driver företag och arbetar ska ha sina kontrakt skyddade. Och alla inom organisationen har ett egenintresse av att den fungerar; därmed betalar de
gärna skatt för den. Till detta kommer ett
moraliskt krav att alla arbetande ska försörja dem som inte kan försörja sig själva.
Men skattebetalningen för dessa public
goods och moral goods motsvarar, generöst räknat, 20-25 procent av BNP.
Vilka principiella argument talar för
hela skatteuttaget utöver denna grundförsäkring för samhällsorganisationen?
355
Antag att medborgarna faktiskt vill
lägga 65 procent av sin totalinkomst på
bidrag till andra och på offentlig konsumtion. I så fall kommer de att självmant ge
bidrag och köpa tjänster på ett sätt som
motsvarar de offentliga utgifterna. Men
nu har vi indrivning av inkomsterna med
tvång och obligatorisk betalning. Det
praktiska skälet för det är att majoriteten
sannolikt vill disponera sin inkomst på
annat sätt än vad politikerna vill.
Vilken rätt har politikerna?
Vilken rätt har då politikerna att med
tvång beslagta huvuddelen av sina uppdragsgivares inkomster?
De kan inte härleda någon sådan rätt
ur sin moraliska överlägsenhet över de
andra medborgarna. Ty då måste de först
prestera bevis för att de faktiskt är oss
moraliskt överlägsna; sedan måste de visa
att denna etiska position ger dem rätt att
konfiskera vår inkomst; det tredje och
svåraste steget blir för dem att visa att de
trots detta dubbla överläge är representativa för väljarna – ty i representativiteten
ligger deras primära demokratiska mandat. Om de inte representerar oss, hur kan
de då vara våra ombud, och företräda vår
beslutanderätt?
Innebär demokratin att riksdagen har
rätt att ta ut vilka skatter den vill?
Nej. Demokrati betyder folkmakt; lagar ska stiftas av församlingar som valts
enligt allmän rösträtt. Begreppet demokrati används i svensk debatt som argument för riksdagens allmakt. Men demokrati är inte alls liktydigt med parlamentarisk representativitet – den är bara en
praktisk tillämpning av demokratiprincipen. Och demokrati är inte heller liktydigt
356
med den regel om enkel majoritet som i
decennier gett den 51-procentiga koalitionen mellan socialdemokrater och
kommunister makt över alla svenska
medborgare. Utan från demokratiprincipen följer med starkare skäl den praktiska
slutsatsen folkomröstning, eller regeln om
kvalificerad majoritet, eller – sorri Knut
Wicksell föreslog- absolut majoritet i voteringar om skattehöjningar.
Den svenska grundlagen saknar gräns
för beskattningen. Enligt svensk skattepolitik är all inkomst potentiell skatt: Inget hindrar en 51-procentig riksdagsmajoritet att dra in all inkomst i skatt.
Har riksdagsmajoriteten rätt att göra
detta?
Visst, enligt svensk lag. Men inte enligt
den principiella uppfattning om medborgerliga rättigheter som finns i flera civiliserade länders författningar och som
alltmer vinner insteg i den internationella
debatt om rättigheter som nästan inte alls
uppmärksammats i svensk politik och
svenska massmedia.
Ty: Om man inte har rätt till en viss del
av sin egen inkomst kan man inte utöva
många av sina medborgerliga rättigheter.
Vad är tryckfriheten värd för den vars inkomst till 100 procent dras in i skatt? Det
ekonomiska oberoende, som garanteras
av grundlagsfäst rätt till viss del av den
egna inkomsten, är en materiell nödvändig förutsättning för att de medborgerliga
friheterna ska kunna utnyttjas.
Det nya förslaget till socialdemokratiskt partiprogram argumenterar för allas
rätt till arbete, men har inte ett ord om allas rätt till sin inkomst. Vad är arbetet
värt, från den enskildes synpunkt, om han
inte har rätt att behålla inkomsten från arbetet?
Om de styrande fritt kan disponera
över de arbetandes inkomster blir följden
tvångsarbete för medborgarna. Ett samhälle där de styrande disponerar hela resultatet av allas arbete blir en slavstat Att
huvuddelen av inkomsterna – som i Sverige – återgår till medborgarna ändrar
inte omdömet. Ty alla inkomster fördelas
i princip efter politikernas beslut; och
ingen har en absolut rätt till inkomsten av
det egna arbetet.
Den enskildes rätt mot kollektivet
Varför ska då den enskilde ha rätt att förfoga över sin egen inkomst? Vad säger att
han kan hävda denna rätt mot den 51-
procentiga majoriteten, som i demokratins namn vill kunna ta alla den 49-
procentiga minoritetens inkomster i
skatt?
Jo, den enskildes rätt mot kollektivet
ligger i rättighetsbegreppet Ty medborgerliga rättigheter tillkommer individer – när kollektiven måste motivera
sin makt tvingas de referera till individer,
eftersom de består av individer.
Den rätt till arbete, vård och service
som det socialdemokratiska programförslaget kräver är en rätt att få utnyttja andras inkomster. De traditionella medborgerliga fri- och rättigheterna är en rätt
att slippa den parlamentariska majoritetens inkräktande på den egna inkomsten.
Det är en viktig skillnad.
Har staten rätt att ta
all inkomst i skatt?
skattetrycket i Sverige har i debatten och politiken associerats
med rättvisa. Höga skatter skapar rättvisa. Sverige har högre
skatter än andra länder och är
därför ett mer rättvist samhälle.
Det socialdemokratiska monopolet på moralisk argumentation i skattedebatten har lett till
att den 51-procentiga riksdagsmajoriteten tar hand om 213 av
våra totala inkomster och fördelar dem som de själva finner
rättvist och nyttigt med tanke på
marginalrösterna.
All inkomst är enligt svensk
skattepolitik potentiell skatt. Men
kan riksdagsmännen härleda en
rätt att beslagta huvuddelen av
sina uppdragsgivares inkomster
ur sin moraliska överlägsenhet
över de andra medborgarna?
Redaktör Nils-Eric Sandberg är
ledarskribent i Dagens Nyheter.
S
kattetrycket i Sverige motsvarar 57
procent av BNP. Detta är ett ekonomiskt understatement. Ty BNP är
ingen makroskattebas – BNP innefattar
nettoöverföring till utlandet och ersättning för kapitalförslitning, två poster som
inte kan beskattas, ens i socialdemokratins land. Utan makroskattebasen är nettonationalinkomsten (NNI), som är betydligt mindre än BNP. Och skattetrycket
som andel av NNI är betydligt högre än
57 procent. Det är därför de totala skatterna tar ca 65 procent av den genomsnittliga inkomsten. Den stora skattereformens skattesänkningar ändrar inte
på detta – den endast omfördelar skattebördan mellan olika skattebaser.
Har staten rätt – i moralisk mening –
att ta två tredjedelar av medborgarnas inkomster? Eller har medborgaren rätt att
behålla en större del av sin inkomst?
Detta är en moralisk aspekt på beskattningen som sällan diskuteras. Tyvärr.
skattetrycket i Sverige har i debatten
och politiken associerats med rättvisa.
Höga skatter skapar rättvisa; Sverige har
högre skatter än andra länder och är därför ett mer rättvist samhälle.
Skatter innebär att service och konsumtion fördelas efter politiska beslut,
och därmed efter behov, inte efter köpkraft; alltså skapar skattefinansiering
större rättvisa än marknadsekonomin.
Moraliskt monopol för (s)
Detta har vi alla hört. Socialdemokratin
har motiverat sina krav på höjda skatter
med rättviseargument, och på det planet
inte mött motstånd. Partiet har alltså fått
monopol på moralisk argumentation i
skattedebatten. Detta kan vara en av flera
354
förklaringar till att Sverige fått världens
hårdaste skattetryck.
För några år sedan kunde biskopen i
Stockholm Krister Stendahl i en predikan
säga att de som flyttar från Sverige tillländer med lägre skattetryck begår en synd.
Ingen kritiserade honom. Biskopen hade
då återvänt till Sverige efter drygt 20 år i
det skattevänliga USA. Underliga äro
Herrans flygrutter.
Den liberala och konservativa kritiken
mot högskattepolitiken har förts främst i
effektivitetstermer: De höga skattesatserna leder till rundgång av pengar, till felallokeringar, skapar skattekilar mellan det
som arbetsgivaren betalar och det som arbetstagaren får ut netto. Däremot har nästan ingen kritiskt diskuterat högskattepolitikens moraliska postulat: Att höga
skattesatser leder till rättvisa, och att skattetrycket i samhället är proportionellt mot
rättvisan och godheten i samhället.
Men en moralisk aspekt på skatterna,
från skattebetalarens synpunkt, är viktig
när skatterna tar 2/ 3 av hans bruttoinkomst men endast 1/3 av skatteuttaget redovisas för honom.
Paretoteoremet
Först: Vilka är de moraliska argumenten
för de höga skatterna?
Det första är det klassiska Paretoteoremet, som säger att välfärden ökar så länge
en inkomstöverföring ger mer i välfärdsvinst än i välfärdsförlust Och detta teorem bygger på ett antagande om skillnad i
marginell nytta: Den som har en hög inkomst har låg marginell nytta av en inkomstökning, medan låginkomsttagaren
har stor marginell nytta av mer pengar;
alltså kan en omfördelning från höginkomsttagaren till låginkomsttagaren totalt
skapa högre välfärd.
Men Paretomotivet förutsätter att huvuddelen av skatterna betalas av personer
med hög inkomst och tillfaller personer
med låg inkomst. Och det stämmer inte på
Sverige. Här drar staten in huvuddelen av
skatterna från människor med låga eller
genomsnittliga inkomster. Danne Nordling har i sin bok ”Skattetryck och skattepolitik” räknat fram att i inkomstskikten
över 190 000 kr finns totalt 21 miljarder
kr brutto. Härav dras 16 miljarder in i
skatt. Det gränsar till konfiskation av alla
”högre” inkomster, men svarar ändå för
endast 2,2 procent av de offentliga inkomsterna (1988).
Sverige har internationellt sett extremt
sammanpressade bruttoinkomster. Det
totala skatteuttaget tar 57 procent av
BNP, och 2/ 3 av genomsnittsinkomsttagarens bruttoinkomst. skattetrycket har
alltså ingen utjämningsfunktion som svarar mot det klassiska Paretoteoremet.
Utan det innebär helt enkelt att politikerna tar hand om 2/ 3 av våra totala inkomster, och fördelar dem som de själva finner
rättvist och nyttigt med tanke på marginalrösterna.
Ar riksdagsmännen moraliskt över·
lägsna?
Det moraliska argumentet för att staten
ska dra in 2/3 av våra inkomster måste
vara att staten kan fördela pengarna och
konsumtionen mer rättvist än vad alla enskilda medborgare kan. Den högsta instansen, riksdagsmajoriteten, har en moralisk insikt som är överlägsen alla väljares.
Detta argument rymmer några problem.
Det första: Om riksdagsmännen är moraliskt överlägsna väljarna, hur kan de då
vara representativa? Det kan de inte vara.
Och om de inte är representativa kan de
intefylla sin demokratiska uppgift att vara
ombud för väljarna.
Det andra: De som arbetar ihop sin inkomst har ingen rätt till den. Ty om de har
det har politikerna ingen rätt att ta 2/ 3 av
inkomsten. Men nu tar politikerna dessa
2/3av de enskildas inkomster. Har de rätt
att göra det, i en djupare filosofisk mening
än vad riksdagens voteringsregler stadgar? Hur ser denna rätt ut? Vilka är de
moraliska argumenten?
Offentliga och enskilda nyttigheter
Nu invänder någon att vi måst~ väl betala
skatt för att samhället ska fungera. Visst.
För enkelhetens skull måste alla diskussioner om beskattningen starta med en
distinktion mellan public goods och individual goods, mellan offentliga och enskilda nyttigheter.
Samhällsorganisationen måste fungera
– med rättsskydd, förvaltning, försvar etc
– för att alla som driver företag och arbetar ska ha sina kontrakt skyddade. Och alla inom organisationen har ett egenintresse av att den fungerar; därmed betalar de
gärna skatt för den. Till detta kommer ett
moraliskt krav att alla arbetande ska försörja dem som inte kan försörja sig själva.
Men skattebetalningen för dessa public
goods och moral goods motsvarar, generöst räknat, 20-25 procent av BNP.
Vilka principiella argument talar för
hela skatteuttaget utöver denna grundförsäkring för samhällsorganisationen?
355
Antag att medborgarna faktiskt vill
lägga 65 procent av sin totalinkomst på
bidrag till andra och på offentlig konsumtion. I så fall kommer de att självmant ge
bidrag och köpa tjänster på ett sätt som
motsvarar de offentliga utgifterna. Men
nu har vi indrivning av inkomsterna med
tvång och obligatorisk betalning. Det
praktiska skälet för det är att majoriteten
sannolikt vill disponera sin inkomst på
annat sätt än vad politikerna vill.
Vilken rätt har politikerna?
Vilken rätt har då politikerna att med
tvång beslagta huvuddelen av sina uppdragsgivares inkomster?
De kan inte härleda någon sådan rätt
ur sin moraliska överlägsenhet över de
andra medborgarna. Ty då måste de först
prestera bevis för att de faktiskt är oss
moraliskt överlägsna; sedan måste de visa
att denna etiska position ger dem rätt att
konfiskera vår inkomst; det tredje och
svåraste steget blir för dem att visa att de
trots detta dubbla överläge är representativa för väljarna – ty i representativiteten
ligger deras primära demokratiska mandat. Om de inte representerar oss, hur kan
de då vara våra ombud, och företräda vår
beslutanderätt?
Innebär demokratin att riksdagen har
rätt att ta ut vilka skatter den vill?
Nej. Demokrati betyder folkmakt; lagar ska stiftas av församlingar som valts
enligt allmän rösträtt. Begreppet demokrati används i svensk debatt som argument för riksdagens allmakt. Men demokrati är inte alls liktydigt med parlamentarisk representativitet – den är bara en
praktisk tillämpning av demokratiprincipen. Och demokrati är inte heller liktydigt
356
med den regel om enkel majoritet som i
decennier gett den 51-procentiga koalitionen mellan socialdemokrater och
kommunister makt över alla svenska
medborgare. Utan från demokratiprincipen följer med starkare skäl den praktiska
slutsatsen folkomröstning, eller regeln om
kvalificerad majoritet, eller – sorri Knut
Wicksell föreslog- absolut majoritet i voteringar om skattehöjningar.
Den svenska grundlagen saknar gräns
för beskattningen. Enligt svensk skattepolitik är all inkomst potentiell skatt: Inget hindrar en 51-procentig riksdagsmajoritet att dra in all inkomst i skatt.
Har riksdagsmajoriteten rätt att göra
detta?
Visst, enligt svensk lag. Men inte enligt
den principiella uppfattning om medborgerliga rättigheter som finns i flera civiliserade länders författningar och som
alltmer vinner insteg i den internationella
debatt om rättigheter som nästan inte alls
uppmärksammats i svensk politik och
svenska massmedia.
Ty: Om man inte har rätt till en viss del
av sin egen inkomst kan man inte utöva
många av sina medborgerliga rättigheter.
Vad är tryckfriheten värd för den vars inkomst till 100 procent dras in i skatt? Det
ekonomiska oberoende, som garanteras
av grundlagsfäst rätt till viss del av den
egna inkomsten, är en materiell nödvändig förutsättning för att de medborgerliga
friheterna ska kunna utnyttjas.
Det nya förslaget till socialdemokratiskt partiprogram argumenterar för allas
rätt till arbete, men har inte ett ord om allas rätt till sin inkomst. Vad är arbetet
värt, från den enskildes synpunkt, om han
inte har rätt att behålla inkomsten från arbetet?
Om de styrande fritt kan disponera
över de arbetandes inkomster blir följden
tvångsarbete för medborgarna. Ett samhälle där de styrande disponerar hela resultatet av allas arbete blir en slavstat Att
huvuddelen av inkomsterna – som i Sverige – återgår till medborgarna ändrar
inte omdömet. Ty alla inkomster fördelas
i princip efter politikernas beslut; och
ingen har en absolut rätt till inkomsten av
det egna arbetet.
Den enskildes rätt mot kollektivet
Varför ska då den enskilde ha rätt att förfoga över sin egen inkomst? Vad säger att
han kan hävda denna rätt mot den 51-
procentiga majoriteten, som i demokratins namn vill kunna ta alla den 49-
procentiga minoritetens inkomster i
skatt?
Jo, den enskildes rätt mot kollektivet
ligger i rättighetsbegreppet Ty medborgerliga rättigheter tillkommer individer – när kollektiven måste motivera
sin makt tvingas de referera till individer,
eftersom de består av individer.
Den rätt till arbete, vård och service
som det socialdemokratiska programförslaget kräver är en rätt att få utnyttja andras inkomster. De traditionella medborgerliga fri- och rättigheterna är en rätt
att slippa den parlamentariska majoritetens inkräktande på den egna inkomsten.
Det är en viktig skillnad.