Dagens frågor
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRiGOR
Ny redaktör
R
edaktionen välkomnar Bo Hugemark i sin krets.
Överste Bo Hugemark är chef
för militärhistoriska avdelningen vid Militärhögskolan sedan 1984, lärare i strategi
därstädes 75-81. Han är andre sekreterare vid Kungl Krigsvetenskapsakademien, medlem i Kungl Örlogsmannasällskapet och medlem i Utrikespolitiska
Samfundet. Hugemark har deltagit i det
av ÖB och FOA genomförda Europaprojektet och utgivit skrifter och hållit föreläsningar i säkerhets- och försvarspolitik
och militär strategi.
Svensk Tidskrift, som har en tradition
att vilja debattera och analysera försvarsfrågan, som är grundläggande för vårt
lands frihet och fred, tycker det är mycket
glädjande att få hälsa Bo Hugemark med
bl a sitt eminenta säkerhetspolitiska kunnande välkommen.
Bidrags-Sverige
F
olkrörelse- och föreningssverige
bildar tillsammans ett av de mest
iögonfallande dragen i det som
brukar kallas det typiskt svenska. En gemensam faktor är att en stor del av verksamheten blivit beroende av statliga och
kommunala stöd.
Någon heltäckande undersökning av
hur mycket de sammanlagda statliga och
kommunala bidragen uppgår till finns ej.
Att det rör sig om miljarder står klart,
men om det är tio eller femton miljarder
per år eller till äventyrs än flera är oklart.
Ett begrepp om storleksordningen får
man av den nyligen redovisade undersökningen om bidragen till Folkets Husföreningarna, vilka för närvarande uppgår till
en kvarts miljard per år.
Flertalet statliga och kommunala myndigheter har i sina budgetar utrymme för
stöd, direkta och indirekta. Beräkningen
av de indirekta stöden, bl a subventionerade hyror, vållar givetvis svårigheter. Det
är i regel kring dessa det uppstår debatt,
de enstaka gånger denna miljardrullning
debatteras.
Det finns mer eller mindre spektakulära bidrag: porslinsmålning kontra motionsgymnastik, bingo kontra fredsprojekt Men inom varje kategori ryms de
mest skiftande – ofta fantasifulla – projekt.
Utrikesdepartementet anslår 15 miljoner per år i stöd till olika fredsprojekt;
andra stöd och bidrag oräknade. Ett par
hundra organisationer, stiftelser, föreningar, fredsråd, kommitteer och grupper
återfinnes bland mottagarna. Projektrubriceringen pendlar mellan klart definierade mål som Kärnvapenfri zon i Norden till mera svårtolkade såsom FN-filurens klubb. Vägen till fred går från Rock
för fred till Ett dygn för freden- en manifestation.
Mest bidrag, sammanlagt en miljon, får
Myrdalsstiftelsen, Liv och Fred Institutet
samt Svenska Jurister mot Kärnvapen. I
övrigt dominerar studieförbunden ensamt representerade av ABF bland de
större bidragsmottagarna.
Den senaste projektförteckningen som
UD redovisar innehåller säkerligen en
rad mycket värdefulla bidrag till ökad förståelse och förbättrad kunskap om vår
omvärld. I mycket finner man emellertid
skräddarsydda ansökningar till UD:s
fredsprojekt Samma föreningar och
grupper har säkert lämnat ansökningar
till ytterligare ett antal bidragslärnnande,
offentliga institutioner. Varje ansökan anpassad efter den presumtive givarens intentioner.
Principiellt tyngre väger att många projekt är oförenliga med de av riksdagen
fastlagda säkerhetspolitiska målen.
En sammanställning av samtliga statliga och kommunala bidrag skulle avsevärt
underlätta alla de gruppers ansträngningar som idag kräver stöd till sina skilda
verksamheter. Ett sådant initiativ skulle
dessutom föra det goda med sig att man
fick en diskussion kring omfattningen och
inriktningen av samhällets stöd. Som det
nu är har man anledning att antaga att det
utbildats en filosofi och en metodik i bidragssökandet som på sikt kan bli det godas fiende.
I sin lätt samhällssatiriska berättelse
Mannen i backspegeln från 1969 beskriver Birger Norman en FN-förenings deltagande i ett alternativt julfirande. Föreningen bidrager med – sedan vederbörligt stöd beviljats får man förmoda – att,
~införskriva tre stycken pakistanare med
kameler.” Den alternativajulen får inte bli
helt traditionslös. ”På så sätt (kommenterar författaren) skulle ju även u-landsproblemen komma in i bilden.”
Gårdagens satir och dagens verklighet
har sina beröringspunkter.
7
Turistföreningens årsbok
M
ed våren kommer Svenska Turistföreningens årsbok, i år redan i början av januari. Som alltid möts den av stora förväntningar. Hela
serien från 1886 och framåt innehåller en
imponerande samling uppsatser om
svensk geografi och historia, den senare
knuten till den svenska naturen och dess
tillgångar och utnyttjande. De stora upplagorna presenteras i vackert tryck, vilket
inte minst gäller bilderna.
Givetvis kan det finnas bättre och särnre bidrag i en årsbok som denna, men
kvaliteten brukar vara hög. Kanske har
det varit lättare att nå goda resultat i serierna om landskap. Den senaste utkom
åren 1961-85. Författarna har varit engagerade och det har märkts. Sedan 1987,
med Erik Janson som redaktör har man
försökt något nytt. Det året hette boken
”Levande trä”, förra året kom ”Levande
textil”, båda årgångarna alltså hantverksbetonade. I år får medlemmarna ”Mest
om järn”. Hantverk i järn är nog relativt
begränsat och fyllnadsartiklar har blivit
nödvändiga. Två är mycket välskrivna, en
om en tenngjutare i Stockholm, en annan
om kloekgjutarna i Sigtuna. Vad beträffar
järnet är t ex artiklar om Moraknivar och
om gravkorsen i Värmland högst läsvärda. Vad som saknas i boken om järnet är
kanske mest något mer om bruken och
brukskulturen.
Men boken inleds med en uppsats ”Bilder från Bergslagen” av en författarinna,
som tydligen skall ge en historisk bakgrund till det hela. Hon utgår ifrån att
”Bergslagens mitt finns i gränstrakterna
mellan Västmanland och Dalarna.” Det
8
hade varit värdefullt om hon talat om att
man räknat med 19 olika bergslag och berättat om deras olika förutsättningar och
andra fakta kring denna gamla näring som
de representerade. Hon beskriver i stället
utvecklingen så här: ”Kungarna släpper in
tyska köpmän och bergsmän för att få fart
på pengarna.” Exemplen på denna typ av
historieskrivning kan mångfaldigas. Nå-
gon gång finner man namn. Hon fyller ut
en sida med Polhem, men han är ju knuten till Falu koppargruva. Det järnverk
han till sist grundade blev inte känt för sitt
järn utan för en helt annan produktion.
Hon för också in Engelbrekt i bilden.
Hon skriver att han ”ledde upproret mot
den danske kungen i den nordiska unionen” och fortsätter: ”Engelbrekt tågade
med 10 000 man till Skåne och drev
kungen på flykten. Han kallade till vår
första riksdag och blev rikshövidsman.
Bergsmännen var en maktfaktor och ville
vara med och styra. Men adeln var starkare. Engelbrekt mördades av en svensk
adelsman.”
I verkligheten ledde Engelbrekt ett från
början lokalt uppror mot Erik av Pommerns skatter och fogdar, ett uppror som
togs upp av riksrådet. Att Engelbrekt
stred mot kungen i Skåne (!) med 10 000
man är en nyhet. Han kallade inte till nå-
gon riksdag och alltså inte till den första.
Han blev rikshövidsman, t o m två gånger, eftersom han avsattes däremellan, men
hans befogenheter tycks inte ha svarat
mot hans titel. Det var inte ”adeln” som
mördade honom, men mördaren var en
adelsman. Det var f ö Engelbrekt också:
han tillhörde frälset.
Detta och mer därtill går alltså ut till
svenska folket. Det hedrar tyvärr inte
Svenska Turistföreningen.
Ny redaktör
R
edaktionen välkomnar Bo Hugemark i sin krets.
Överste Bo Hugemark är chef
för militärhistoriska avdelningen vid Militärhögskolan sedan 1984, lärare i strategi
därstädes 75-81. Han är andre sekreterare vid Kungl Krigsvetenskapsakademien, medlem i Kungl Örlogsmannasällskapet och medlem i Utrikespolitiska
Samfundet. Hugemark har deltagit i det
av ÖB och FOA genomförda Europaprojektet och utgivit skrifter och hållit föreläsningar i säkerhets- och försvarspolitik
och militär strategi.
Svensk Tidskrift, som har en tradition
att vilja debattera och analysera försvarsfrågan, som är grundläggande för vårt
lands frihet och fred, tycker det är mycket
glädjande att få hälsa Bo Hugemark med
bl a sitt eminenta säkerhetspolitiska kunnande välkommen.
Bidrags-Sverige
F
olkrörelse- och föreningssverige
bildar tillsammans ett av de mest
iögonfallande dragen i det som
brukar kallas det typiskt svenska. En gemensam faktor är att en stor del av verksamheten blivit beroende av statliga och
kommunala stöd.
Någon heltäckande undersökning av
hur mycket de sammanlagda statliga och
kommunala bidragen uppgår till finns ej.
Att det rör sig om miljarder står klart,
men om det är tio eller femton miljarder
per år eller till äventyrs än flera är oklart.
Ett begrepp om storleksordningen får
man av den nyligen redovisade undersökningen om bidragen till Folkets Husföreningarna, vilka för närvarande uppgår till
en kvarts miljard per år.
Flertalet statliga och kommunala myndigheter har i sina budgetar utrymme för
stöd, direkta och indirekta. Beräkningen
av de indirekta stöden, bl a subventionerade hyror, vållar givetvis svårigheter. Det
är i regel kring dessa det uppstår debatt,
de enstaka gånger denna miljardrullning
debatteras.
Det finns mer eller mindre spektakulära bidrag: porslinsmålning kontra motionsgymnastik, bingo kontra fredsprojekt Men inom varje kategori ryms de
mest skiftande – ofta fantasifulla – projekt.
Utrikesdepartementet anslår 15 miljoner per år i stöd till olika fredsprojekt;
andra stöd och bidrag oräknade. Ett par
hundra organisationer, stiftelser, föreningar, fredsråd, kommitteer och grupper
återfinnes bland mottagarna. Projektrubriceringen pendlar mellan klart definierade mål som Kärnvapenfri zon i Norden till mera svårtolkade såsom FN-filurens klubb. Vägen till fred går från Rock
för fred till Ett dygn för freden- en manifestation.
Mest bidrag, sammanlagt en miljon, får
Myrdalsstiftelsen, Liv och Fred Institutet
samt Svenska Jurister mot Kärnvapen. I
övrigt dominerar studieförbunden ensamt representerade av ABF bland de
större bidragsmottagarna.
Den senaste projektförteckningen som
UD redovisar innehåller säkerligen en
rad mycket värdefulla bidrag till ökad förståelse och förbättrad kunskap om vår
omvärld. I mycket finner man emellertid
skräddarsydda ansökningar till UD:s
fredsprojekt Samma föreningar och
grupper har säkert lämnat ansökningar
till ytterligare ett antal bidragslärnnande,
offentliga institutioner. Varje ansökan anpassad efter den presumtive givarens intentioner.
Principiellt tyngre väger att många projekt är oförenliga med de av riksdagen
fastlagda säkerhetspolitiska målen.
En sammanställning av samtliga statliga och kommunala bidrag skulle avsevärt
underlätta alla de gruppers ansträngningar som idag kräver stöd till sina skilda
verksamheter. Ett sådant initiativ skulle
dessutom föra det goda med sig att man
fick en diskussion kring omfattningen och
inriktningen av samhällets stöd. Som det
nu är har man anledning att antaga att det
utbildats en filosofi och en metodik i bidragssökandet som på sikt kan bli det godas fiende.
I sin lätt samhällssatiriska berättelse
Mannen i backspegeln från 1969 beskriver Birger Norman en FN-förenings deltagande i ett alternativt julfirande. Föreningen bidrager med – sedan vederbörligt stöd beviljats får man förmoda – att,
~införskriva tre stycken pakistanare med
kameler.” Den alternativajulen får inte bli
helt traditionslös. ”På så sätt (kommenterar författaren) skulle ju även u-landsproblemen komma in i bilden.”
Gårdagens satir och dagens verklighet
har sina beröringspunkter.
7
Turistföreningens årsbok
M
ed våren kommer Svenska Turistföreningens årsbok, i år redan i början av januari. Som alltid möts den av stora förväntningar. Hela
serien från 1886 och framåt innehåller en
imponerande samling uppsatser om
svensk geografi och historia, den senare
knuten till den svenska naturen och dess
tillgångar och utnyttjande. De stora upplagorna presenteras i vackert tryck, vilket
inte minst gäller bilderna.
Givetvis kan det finnas bättre och särnre bidrag i en årsbok som denna, men
kvaliteten brukar vara hög. Kanske har
det varit lättare att nå goda resultat i serierna om landskap. Den senaste utkom
åren 1961-85. Författarna har varit engagerade och det har märkts. Sedan 1987,
med Erik Janson som redaktör har man
försökt något nytt. Det året hette boken
”Levande trä”, förra året kom ”Levande
textil”, båda årgångarna alltså hantverksbetonade. I år får medlemmarna ”Mest
om järn”. Hantverk i järn är nog relativt
begränsat och fyllnadsartiklar har blivit
nödvändiga. Två är mycket välskrivna, en
om en tenngjutare i Stockholm, en annan
om kloekgjutarna i Sigtuna. Vad beträffar
järnet är t ex artiklar om Moraknivar och
om gravkorsen i Värmland högst läsvärda. Vad som saknas i boken om järnet är
kanske mest något mer om bruken och
brukskulturen.
Men boken inleds med en uppsats ”Bilder från Bergslagen” av en författarinna,
som tydligen skall ge en historisk bakgrund till det hela. Hon utgår ifrån att
”Bergslagens mitt finns i gränstrakterna
mellan Västmanland och Dalarna.” Det
8
hade varit värdefullt om hon talat om att
man räknat med 19 olika bergslag och berättat om deras olika förutsättningar och
andra fakta kring denna gamla näring som
de representerade. Hon beskriver i stället
utvecklingen så här: ”Kungarna släpper in
tyska köpmän och bergsmän för att få fart
på pengarna.” Exemplen på denna typ av
historieskrivning kan mångfaldigas. Nå-
gon gång finner man namn. Hon fyller ut
en sida med Polhem, men han är ju knuten till Falu koppargruva. Det järnverk
han till sist grundade blev inte känt för sitt
järn utan för en helt annan produktion.
Hon för också in Engelbrekt i bilden.
Hon skriver att han ”ledde upproret mot
den danske kungen i den nordiska unionen” och fortsätter: ”Engelbrekt tågade
med 10 000 man till Skåne och drev
kungen på flykten. Han kallade till vår
första riksdag och blev rikshövidsman.
Bergsmännen var en maktfaktor och ville
vara med och styra. Men adeln var starkare. Engelbrekt mördades av en svensk
adelsman.”
I verkligheten ledde Engelbrekt ett från
början lokalt uppror mot Erik av Pommerns skatter och fogdar, ett uppror som
togs upp av riksrådet. Att Engelbrekt
stred mot kungen i Skåne (!) med 10 000
man är en nyhet. Han kallade inte till nå-
gon riksdag och alltså inte till den första.
Han blev rikshövidsman, t o m två gånger, eftersom han avsattes däremellan, men
hans befogenheter tycks inte ha svarat
mot hans titel. Det var inte ”adeln” som
mördade honom, men mördaren var en
adelsman. Det var f ö Engelbrekt också:
han tillhörde frälset.
Detta och mer därtill går alltså ut till
svenska folket. Det hedrar tyvärr inte
Svenska Turistföreningen.