Bo Lundgren; Världens högsta skatter


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BO LUNDGREN:
Världens högsta skatter
Det är positivt att marginalskatterna skall sänkas enligt de
skattepolitiska riktlinjer socialdemokraterna och LO enats
kring. Förslaget innebär dock att
inkomstbortfallet på ca 62 miljarder skall kompenseras med
nästan 66 miljarder.
De dynamiska effekter som
uppkommer av en kraftig marginalskattesänkning – ökad tillväxt och därmed högre skatteintäkter – bör vägas in. Overfinansieringen beräknas nu bli
minst 14 miljarder om reformen
genomförs.
Bo Lundgren är vice ordförande
i riksdagens skatteutskott och
ledamot av inkomstsskatteutredningen.
S
veriges rekordhöga skattetryck har
vuxit fram under ett långvarigt socialdemokratiskt regeringsinnehav.
Den enda period under efterkrigstiden då
skattetrycket varit oförändrat är
1977-1982. skatteutvecklingen avspeglar en medveten socialistisk politik. Kollektiva lösningar har prioriterats. Vård,
omsorg och inkomstomfördelningar över
livscykeln handhas av offentliga- huvudsakligen skattefinansierade – monopol.
Till detta kommer att den konjukturpolitik som bedrivits konsekvent har utformats så att åtstramning skett genom skattehöjningar medan efterfrågan stimulerats genom offentliga utgiftsprogram.
Av den svenske industriarbetarens totala arbetsersättning går ungefär 63 procent – nästan två tredjedelar – till den
politiska sektorn i form av inkomstskatt,
arbetsgivaravgifter, mervärdesskatt och
ett antal punktskatter. Den totala beskattningen av en extra arbetsinsats ligger över
70 procent.
Ett folk utan valfrihet
De enskilda medborgarnas valfrihet har
därmed inskränkts kraftigt medan politikernas makt ökat. Socialdemokraterna
har byggt ett samhälle där staten beskattar medborgarna så hårt att de flesta inte
har råd att välja annan vård eller omsorg
än den staten och kommunerna erbjuder.
De utlämnas till den politiska sektorn –
när sjukvård, barnomsorg eller äldreomsorg inte fungerar finns inga möjliga alternativ.
I socialdemokraternas Sverige är det
bara de som har råd att själv betala för
icke subventionerad vård och omsorg
som kan slippa köer och välja fritt.
Offentliga monopol och inskränkt valfrihet leder också till en felaktig fördelningoch ett sämre utnyttjande av våra totala resurser. Skatter, avgifter och subventioner minskar möjligheterna för de enskilda att bestämma hur produktionsresultatet ska fördelas. Trögheten i de stora offentliga systemen och bristen på konkurrens ger dålig effektivitet. I en nyligen
presenterad internationell undersökning
visade det sig att svensken bor väsentligt
bättre men äter väsentligt sämre än invånarna i flertalet jämförbara länder. Det är
följden av regleringar och subventioner.
Den enda period under efterkrigstiden då skattetrycket varit oförändratär 1977-82.
Den socialiserade familjen
Man kan också som Assar Lindbeck (DagensNyheter den 22 december 1988) beskriva vad som skett på följande vis:
”De höga marginalskatterna och den
offentliga tjänsteproduktionen bidrar till
att familjen i ökad utsträckning ägnar sig
åt ”vård” av föremål, medan offentliga institutioner allt mer tar över vård av människor, vilket tidigare ansetts vara familjens speciella uppgift i samhället”. Och
han fortsätter:
”I en välfärdsstat av svensk typ är det
inte företagen som socialiserats, utan familjen, eller rättare många av familjens
traditionella funktioner. Kanske kan man
säga att medan klassisk socialism betyder
socialisering av företag, så innebär en välfärdsstat av svensk typ en socialisering av
hushållens traditionella vård och omsorg
av människor”.
53
skattesystemet försämrar utvecklingen
också i ett ekonomisk-politiskt perspektiv. De höga marginalskatterna påverkar
arbetsutbud och sparande negativt. Därigenom blir den ekonomiska tillväxten –
grunden för all välfärd – lägre än vad som
annars skulle varit fallet.
skattepolitiska riktlinjer
Det är mot denna bakgrund man måste
värdera de skattepolitiska riktlinjer socialdemokraterna och LO enats kring och
det ”reformpaket” som förelagts inkomstskatteutredningen. Det har vissa förtjänster men samtidigt avgörande brister.
Den högsta marginalskatten föreslås
bli 50 alternativt 60 procent (vid kommunal utdebitering på 30 kr). För cirka 90
procent av inkomsttagarna slopas den
statliga inkomstskatten helt. Även om alternativet med 50 procent högsta marginalskatt väljs kommer Sverige att ha internationellt sett höga marginalskatter, men
avståndet till västvärldens genomsnitt
minskar. Det är självfallet bra att socialdemokraterna nu inser de allvarliga skadeverkningar höga marginalskatter medför.
Inkomstbortfallet på ungefär 62 miljarder ska emellertid kompenseras krona för
krona. I ”paketet” redovisas en finansiering på nästan 66 miljarder kr. Tyngdpunkten ligger på en skärpning av kapitalbeskattningen med cirka 26 miljarder varav bostadssektorn drabbas av 13 miljarder i höjda skatter och en viss minskning
av subventionerna. Beskattningen av aktiesparande och pensionssparande ökar
med cirka 5 miljarder vardera. Basen för
beskattning av arbetsinkomster breddas
vilket ger 14 miljarder i ökade skatte- 54
intäkter. Mervärdeskatteuttaget ökar med
9 miljarder, energiskattema höjs med 6
miljarder och miljöavgifter på 3 miljarder
tillkommer.
Den avgörande svagheten i skatteskissen är att en s k totalfinansiering eftersträvas. Den skatteomfördelning det därmed blir fråga om leder inte till att medborgarnas valfrihet ökar. Fortfarande ska
lika mycket betalas i skatt även om det
sker i andra former. De för samhällsekonomin positiva effekterna blir därmed vä-
sentligt mindre omfattande. Ofrånkomligen kommer skatten att skärpas för
många i låga och normala inkomstlägen.
Det gäller främst familjer med egen bostad, de som själv sparar för sin pensionering och glesbygdsbor för att ge några exempel.
skattetrycket höjs kraftigt
I realiteten leder ”paketet” till ett kraftigt
höjt skattetryck. En skattesänkning på 62
miljarder finansieras genom skattehöjningar på 66 miljarder. En så omfattande
sänkning av marginalskattema som föreslås leder dessutom till ökat arbetsutbud,
högre sparande, bättre investeringsklimat
och mindre skatteundandragande. Dessa
effekter (som skulle bli betydligt större
om skattetrycket samtidigt sänks) ger
ökad tillväxt och därmed högre skatteintäkter. Överfinansieringen kan beräknas bli minst 14 miljarder kr om ”paketet”
genomförs. (Motsvarande cirka 4 000 kr/
hushåll).
Även i sina detaljer är den föreslagna
finansieringen värd kritik. Att skärpa den
svenska kapitalbeskattningen, som redan
överstiger omvärldens, i en tid när valutaregleringen måste avskaffas är orimligt.
Att straffbeskatta pensionssparande och
sparande i egna bostäder i ett läge när
hushållssparandet måste öka är självfallet
fel. Att räkna in miljöavgifter, som syftar
till att ”avskaffa sig själv”, är inte rimligt.
Även en rättrogen socialdemokrat kan
tydligen inse att de svenska marginalskatterna är för höga. Han har emellertid en
ideologisk blockering som gör det omöjligt – i vart fall mycket svårt – att acceptera tanken på ett sänkt skattetryck. Därför blir det sannolikt inte någon skattereform utan en omfördelning av skattebördan enligt traditionell socialdemokratisk modell.
Den avgörande svagheten i skatteskissen är att totalfinansiering eftersträvas.
Om det ideologiskt betingade kravet på
finansiering krona på krona frångås skulle
en skattereform i ordets egentliga bemärkelse kunna genomföras. Utgångspunkten för vilka åtgärder som behöver vidtas
till följd av en omfattande marginalskattesänkning är att bevara den samhällsekonomiska balansen – inte att vidmakthålla
ett kraftigt sparandeöverskott i den offentliga sektorn. Samhällsekonomisk balans uppnås och bibehålls bäst genom tillväxt i produktionen och ett ökat hushållssparande.
De stora dynamiska effekter som uppkommer till följd av en kraftig marginalskattesänkning bör vägas in i ”finansieringen”. De bör kunna kompensera ungefär en tredjedel av en marginalskattesänknings omslutning. Till detta bör komma
ett väl avvägt besparingsprogram som
kombineras med avregleringar inom den
offentliga sektorn. Detta leder dessutom
till ytterligare minskad snedvridning.
Slutligen kan förändringar som leder till
en breddad bas för skatteuttaget övervägas. I många fall har ju den beskattningsbara basen inskränkts med hänsyn
till de höga skattesatserna.
Moderaternas skatteförslag
Det är med dessa utgångspunkter moderata samlingspartiet lagt fram riktlinjer
för en skattereform att genomföras under
1990-91. Maginalskatten bör sänkas så
att den aldrig blir högre än 50 procent.
Den statliga inkomstskatten slopas för
flertalet inkomsttagare. skatteskalan inflationsskyddas. Det nuvarande grundavdraget kompletteras med ett särskilt
grundavdrag på 15 000 kr per barn vid
den kommunala beskattningen. Därmed
tas hänsyn till försörjningsbörda vid skatteuttaget.
Kapitalvinster (efter avräkning av inflation) och kapitalinkomster beskattas
med en enhetlig skattesats på 30 procent.
55
skattefrihet införs vid längre innehav av
aktier.
Boenderäntor ska vara fullt avdragsgilla mot övriga inkomster.
Reformen ”finansieras” till ungefär två
tredjedelar genom besparingar och strukturförändringar och basbreddrungar
inom skattesystemet. De dynamiska effekter som blir en följd av reformen tillkommer och innebär att den samhällsekonomiska balansen bibehålls.
skattetrycket sänks med ungefär 3 procentenheter vilket motsvarar 9 000 kr per
hushåll. skattereformen kombineras med
en omfattande avreglering. Enskilda alternativ till de nuvarande offentliga monopolen på vård- och omsorgsområdet
tillåts och stimuleras.
Det systemskiftesom därmed inleds ger
medborgarna ökad frihet. De blir inte beroende av att politiker lyckas med den
omöjliga uppgiften att garantera trygghet
genom enbart offentliga insatser. Grunden för fortsatt välfärd – den ekonomiska
tillväxten – blir starkare.