Banka Latvija

Det går undan i Lettland, från sovjetstat till finanskris på tjugo år. Just därför kommer också Letterna att hämta sig från även denna kris. Det skriver Torbjörn Kvist som arbetat i Lettland och upplevt tidigare baltiska finanskriser.

Jag minns när det begav sig, när jag stod i banken som inte ens jag minns namnet på längre, i Riga, och ville få ut mina sista 500 dollar. Året var 1993 och jag var på väg hem över julen och skrev ut pengarna på talongen för det ändamålet i banklokalen. När jag lämnade in min begäran över disken frågade kassörskan om det var mitt uppsåt att tömma kontot. Jag som inte visste bättre sa att ja, jag hade för avsikt att ta ut mina pengar.

Medan kassörskan gick iväg för att ordna detta såg jag mig om i den enkla banklokalen. Då upptäckte jag att resterande personal iakttog mig diskret över skranken. Det var långa blickar, som om de tänkte, vem är han som kommer hit och tar ut alla sina pengar? Visserligen var västerlänningar inte så vanliga då, men jag minns att jag kände mig mycket uttittad. Jag fick i vart fall mina pengar och åkte hem över julen.

När jag kom tillbaka efter nyåret 1994 hade banken ifråga gått i konkurs och om jag inte tagit ut mina pengar inför resan hade jag aldrig sett röken av dem igen. Personalen kände givetvis till bankens situation och hade antagligen trott att han där, den där svensken, han sitter inne med insiderkunskaper. Cheferna, som uppenbarligen festade upp vad som fanns kvar i lösöre bakom kulisserna, hade tipsat den rike fan och nu tömde han sitt konto och tog till sjappen.

Jag minns att jag tyckte det var ironiskt, kanske till och med lite lustigt, men skrattet fastnade snart i halsen. Under de kommande två åren drabbades Lettland av den stora bankkrisen. Den kulminerade året därpå med att den då största banken, Banka Baltija, kraschade med besked. En kvarts miljon pensionärer blev av med sina pengar, hundratusen företag gick omkull över en natt och jag själv i egenskap av platschef för TV3 påbörjade en nomadtillvaro med MTG: s banktillgångar i Lettland.

Det går undan i Lettland, från inlåst och banklös sovjetstat till finanskris på speed, på inte ens tjugo år. Letterna har sett allt under solen och det enda de vill, är att bli som vi. Kanske är just detta det stora problemet för oss, i denna tid av västerländskt självförakt. Vi kanske borde åka över dit och göra hemma hos reportage och lära oss hur man verkligen suger på ramarna, och hur man tar sig tillbaka från jämmerdalen. För tillbaka kommer de, letterna, säkert som amen i kyrkan. De vet nämligen att kapitalismen alltid studsar tillbaka, till skillnad från planhushållning som har en elasticitet gentemot en vägg som en gammal traktor.

I Sverige undrar vi sedvanligt med fingret mot kinden: Var det fel av de giriga svenska bankerna att styra upp det lettiska bankväsendet, med tanke på att letterna är som små barn som inte kan ta ansvar för sig själva? Jag minns de svenska bankernas intåg som en befrielse eftersom den förhärskande plutokratin (inte oligarki) krävde ogina bankkontakter. I centrum för alla plutokraters imperier stod alltid en mystisk liten bank likt en flinande spargris och dess framtid, liksom dess kunders väl, berodde helt på plutokratens affärssinne, deras kontakter med den undre världen och den stora grannen i öster.

Lettland är en spegelbild av oss själva, de lånar till sin konsumtion, precis som vi gör, därför att deras löner inte räcker till deras aspirationer. Där vi begränsas av våra regleringar, befinner de sig på ekonomisk efterkälke, till skillnad från amerikanerna som är berusade av sin egen förträfflighet. Letterna kommer tillbaka därför att en sak har inte ändrats från mina dagar i hetluften, det går så oändligt mycket snabbare där än här. Ett år där motsvarar fem till tio år här.

Torbjörn Kvist har tidigare skrivit för Captus Tidning. Mellan åren 1992 och 2003 arbetade han med media i Baltikum.