Magnus Fiskesjö; Ytligheter om Östasiatiska Museet


2003


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

••
Ytligheter om Ostasiatiska Museet
l av Magnus Fiskesjö
M
ED ANLEDNING AV Lars Lönnroths tämligen tendentiösa inlägg i Svensk Tidskrift (nr. 3-4, 2003)
med en blandad kompott av faktafel och ytligheter om
Östasiatiska Museet och dess samlingar, ber jag få göra ett
par klargöranden, och samtidigt redovisa min syn på
några av de i och för sig intressanta principfrågor som
Lönnroth har som utgångspunkt. Hans starkt förenklade
modell med stridande museiideal (”malpåse” eller ”cirkusarena”), är tyvärr ordentligt missvisande och duger
knappast som ersättning för en djupare, kritisk analys av
nationalstatens museer och deras vara såsom essentiellt
moderna institutioner i en ny global situation.
Sverige har ett internationellt ansvar för de unika
samlingar ur Asiens kulturarv som kommit att förvaltas av vårt land.
Östasiatiska Museet har några av Europas absolut
mest spännande och kulturellt värdefulla samlingar från
bland annat antikens Kina, Japan, Indien, med mera. Att
bevara, vårda och visa dessa världsunika samlingar och
med moderna hjälpmedel göra dem praktiskt tillgängliga
både för allmänheten och det internationella forskarsamhället tillhör därmed självklart våra absolut främsta
prioriteringar.
1997 riktades den kanske skarpaste kritik som ett
svenskt statligt museum någonsin fått i internationella
sammanhang mot presentationen av just dessa samlingar.
En tremannakommission med bland annat en tidigare
direktör för British Museum, föreslog en hel serie reformer. Man satte fingret på skriande brister i katalogiseringen av samlingarna, och dessutom – och först och
främst- på museets dåligt informativa, tekniskt uttjänta,
alltför stillastående, och ”oacceptabelt elitistiska” basutställningar. Ord ochinga visor, alltså.
Ingen seriös skribent med ett ärligt intresse för Östasiatiska Museet eller för hur dessa samlingar förvaltas,
bör undvika denna sakliga och välformulerade rapport
– inte heller Lönnroth, som uppenbarligen missat de
senaste årens utställningar på museet, aldrig tagit kontakt, och fundamentalt missförstått situationen.
Om man föredrar att stoppa ned huvudet i sanden,
må så vara. Men det är nu en gång skattebetalarna som
äger museet och som genom sina folkvalda beslutar hur
vi tar vårt ansvar. Att ta till sig internationell kritik, och
inse att museet faktiskt måste både moderniseras och
demokratiseras genom seriösa nyinvesteringar för att
Sverige skall kunna stå för sitt förvaltarskap av dessa
samlingar, det förtar heller inte på minsta vis det faktum att museets personal genom åren gjort ett fint arbete
i många avseenden.
Vi ska inte glömma att personalen både varit och är
mycket starkt begränsad på museet. Internationella besö-
kare förvånas, förfäras och förundras över den glesa
bemanningen. Den har förstås delvis sin förklaring i att
museets samlingar av asiatica i det lilla landet Sverige
länge betraktats som marginalia. Men låt oss också
erkänna att museet självt under Kalla Krigets årtionden
när det hade blivit omöjligt att fortsätta de tidigare frekventa kontakterna med till exempel Kina, anammat en
arbetsstil präglad av en tämligen inskränkt exklusivitet
och svårtillgänglighet. Denna har faktiskt i sin tur bidragit till ett slags idyllisk avskärmning från det massiva
Asien-intresse som svept fram genom samhället i stort.
Hur skall vi annars förklara till exempel att statens stora
Asienutredning för inte så många år sedan helt glömde
av detta otroliga museum, som med sina världsunika
Asiensamlingar självklart bör och skalllyftas fram som
en svensk stolthet och en unik svensk, och global,
”mötesplats Asien.”
Efter 1999 har vi lagt i en annan växel. Just nu renoverar vi museet för att kunna driva en verksamhet med
största möjliga öppenhet och tillgänglighet. Vi genomför en serie tunga byggåtgärder som designats för att ta
emot och hantera föremål så som det anstår ett dynamiskt museum. Kombinerat med ett intensivt program
för att äntligen katalogisera, ordna upp och digitalisera
samlingarna innebär detta en högst påtaglig uppgradering av museet och en dramatisk demokratisering, till
gagn både för den breda publiken och för forskarsamhället, som i praktiken i en helt annan utsträckning än
hittills kan få tillgång till samlingarna.
”””z
<
J>:
z
-i
jSvensk Tidskrift lzooJ, nr sjiJ
fz
:<(
>
z
>–<
Nästa steg är att renovera den föråldrade, utdömda
presentationen av samlingarna vars otroliga potential
bör frigöras i långt högra grad, inte minst då de rasande
spännande arkeologiska samlingarna som i många fall
legat glömda, vilande, okända. Självklart skall detta även
i fortsättningen ske med korsbefruktning av korttidsutställningar och program som också speglar de allra
senaste trenderna och dagsaktuella frågorna i Asien idag.
Ostasiatiska Museet är ju redan ett levande museum där
intresset och respekten för Asiens kulturtraditioner
naturligen föder ett aktivt engagemang för nuet. Så passar till exempel museets lyckosamma förvärv nyligen av
klassiskt kinesiskt måleri självklart som hand i handske
med att initiera paneldebatter om den pågående förstö-
relsen och utplundringen av Asiens kulturarv, eller med
att vi samtidigt planerar en Manga-utställning, och så
vidare.
Här tangerar vi Lönnroths svåraste missuppfattning.
Han tycks vilja tro att museets samlingar enbart eller
åtminstone i huvudsak skulle vara intressanta för den
som ser asiatiska kulturföremål som orientaliska samlarobjekt. Egentligen är nog Lönnroth och jag överens
om, att forntiden är intressant här och nu, och att också
den klassiska östasiatiska arkeologin och konsten är
intressant därför att Asiens kulturtraditioner är så kraftfullt vitala i Asien och därigenom fortsätter att ha betydelse för vår förståelse för Asiens utveckling i dagens
värld, liksom för vår egen självförståelse. Men när Lönnroth kritiserar Ostasiatiska Museet, så lägger han undan
de måttstockar han använder för att döma museer med
inhemska samlingar! Jag vill inte här ta upp utrymme
med en ingående diskussion av den etiska problematiken
med samlandet av illegalt utsmugglade fornsaker men
vi bör notera att Ostasiatiska Museets huvuduppgift faktiskt aldrig har varit att tjäna som referenskollektion för
privata samlare eller objektskonnossörer (vilket för övrigt
inte är detsamma som vetenskaplig forskning, som Lönnroth tycks vilja tro). Självklart är alla varmt välkomna
till museet, men det är viktigt att inse att samlarens perspektiv är ett bland många möjliga, och det publika
museets huvuduppgift är att vara en källa till kunskap
om Asiens kultur och förstås om samspelet mellan Sverige och Asien. Det är i detta förmedlande syfte som
samlingarna bevaras. Och det betyder i praktiken att vi
måste erbjuda mera än föremål på rad, mer av information om deras kulturella betydelse. Vi ska öppna dörrar,
inte stänga dem.
IIISvensk Tidskrift 12003, nr si
JC
Visst tar sådan här modernisering tid. Fem år efter
den skarpa internationella kritiken och mitt uppe i ett
solitt ombyggnadsprogram har arbetet med att omstöpa
museet nu äntligen kunnat påbörjas. Det kommer att ta
många år, men som chef är jag stolt över förtroendet att
leda arbetet och att få genomföra det tillsammans med en
så kompetent, kvalificerad och engagerad grupp medarbetare som museets personal (om än vi är få till antalet för
det tunga ansvar, som delegerats till oss genom Riksdagens och regeringens beslut att fortsätta driva museet.
Jag är också stolt över min egen vetenskapliga bakgrund
och profil, som ansluter direkt till källorna och själva
fundamenten för Ostasiatiska Museets unika samlingar.
Som antropolog, arkeolog, och sinolog, och med en
demokratiskt motiverad museifilosofi om att öppna nya
kunskapsvägar bortom elfenbenstornen, är jag själv särskilt glad över att kunna bygga vidare på de historiska banden mellan forskarkretsar i Asien och Sverige genom till
exempel värdskapet för den internationella konferensen
om Sydostasiens arkeologi i våras. Glädjen omfattar också
Asia-Europe Museum Network, som vi har initierat och
den lyckosamma nylanseringen av museets världsberömda
vetenskapliga årsskrift Bulletin of the Museum of Far
Eastern Antiquities, vars senaste tjocka sinologiska specialutgåva om antikens kinesiska kosrnalogier rönt stor internationell uppskattning för sin höga vetenskapliga kvalite,
och aktualitet. För att nämna några aktuella projekt.
Vår metod för en ny presentation av samlingarna är
självklart att söka kombinera det allra senaste inom
forskningen om innehållet med det allra bästa av utställningsarbete. Hur skulle ambitionen kunna vara annorlunda?
Den första basutställningen, ”Kina Före Kina,” producerar vi hand i hand med den nya generationen arkeologisk expertis i ursprungsländerna, samtidigt som vi
involverar vår publik redan i förarbetet – inklusive
skolan, barn och ungdom, de allra käraste, men för Ostasiatiska Museets del, allra mest eftersatta publikgrupperna.
Sammanfattningsvis är publika museer förpliktigade
att aktivt arbeta för att vara öppna för alla och för att de
skall kunna ses och användas av alla och det gäller i allra
högsta grad Ostasiatiska Museet, detta närmast ”osannolika” museum, som har såväl nationella som globala
förpliktelser.
Magnus FiskesjÖ(magnus.fiskesjo@ostasiatiska.se) är
museidirektör vid Östasiatiska Museet.
Svar till Magnus Fiskesjö
Eftersom Magnus Fiskesjö inte talar om vad mina ”faktafel och ytligheter” skulle bestå av, och inte heller förklarar på vad sätt min bild av museisituationen i Sverige
skulle vara ”ordentligt missvisande”, kan jag nöja mig
med ett kort svar.
Vi tycks vara överens om att Östasiatiska museet förfogar över utomordentligt intressanta och rika samlingar,
från början uppbyggda av bland annat förre kungen,
Gustav VI Adolf, i samarbete med två världsberömda
Kina-forskare, Johan Gunnar Andersson och Bernhard
Karlgren. Såvitt jag förstår finns det inte minsta grund
för några insinuationer om att det skulle handla om ”illegalt utsmugglade fornsaker” eller att museets huvuduppgift tidigare skulle ha varit att ”tjäna som referenskollektion för privata samlare.” Den kritiska utvärdering, som Fiskesjö hänvisar till, påstår ingenting i den
vägen, och den ger inget stöd för Fiskesjös radikala
omdefiniering av museets målsättning och utställningsverksamhet.
Museet är för närvarande stängt, och det återstår att
se vad Fiskesjö kan ha ställt till med när det nästa år slår
upp sina portar igen. Tills vidare kan jag bara konstatera, att vetenskapligt kompetenta medarbetare på
museet har sagt upp sig i förtvivlan, och att Bernhard
Karlgrens efterföljare, professor Göran Malmqvist, som
är vårt lands främste nu levande expert på kinesisk kultur, offentligt uttryckt skarp och, såvitt jag kan bedöma,
berättigad kritik mot Fiskesjös nya regim.
Lars Lönnroth (loennroth@lit.gu.se) är professor emeritus i litteraturvetenskap och kulturskribent iSvenska Dagbladet.
…….
z
<
:t>:
z
~
Teologiska saltomortaler, Bonde
ANNA SOPHIA BONDE är sedan några år prästvigd. Hon
har i prästvigningen lovat trohet till den kyrka som
i kyrkoordningen beskriver sig som en öppen folkkyrka.
Bonde vill tydligen värna den episkopala strukturen –
som hon definierar som att prästerna är direkt underställda biskopen. I en sådan hierarki skulle hon slippa
ta självständiga, obehagliga beslut.
Denna episkopala folkkyrka har sedan länge och utifrån nogsamma teologiska överväganden, liksom alla
stora folkkyrkor förutom den katolska, kommit fram till
att man som kyrka är beredd att viga frånskilda till nytt
äktenskap. Man gör det utifrån väl givna evangeliska skäl
och med angivna argument för och emot. Den katolska
kyrkan gör detsamma i praktiken, men först efter att, på
ofta minst sagt sofistikerade sätt, fått det f.d äktenskapet
förklarat ogiltigt.
Ifråga om att viga frånskilda skulle Bonde alltså enkelt
kunna leva upp Lill sin eftersträvade episkopala lydnad,
men nej. Någonting får henne att inför denna fråga sätta
ner bägge fötterna. Nu kommer vi nämligen till en av
Bondes mer imponerande teologiska saltomortaler.
Istället för att luta sig mot den svenska kyrkans
”solida tradition” och episkopala struktur väljer hon
nämligen att kritisera denna kyrka för att inte ”ta sin
övertygelse på allvar”. Hon gör det genom att ironisera
över den kyrka som hon lovat trohet och dess försök att
förstå evangeliet i vår tid.
Dessa försök, denna ”lyhördhet mot tidsandan”, ledde
bland annat fram till beslutet 1958 om att prästviga kvinnor i Svenska Kyrkan. Det beslutet togs trots enorma
protester av sådana som med emfas hävdade att detta
var att vika sig för tidsandan, emot den solida kyrkliga
traditionen, emot tydliga ord i Skriften.
Kan ni nu följa Anna Sophia Bondes teologiska saltomortaler? Hon dömer i praktiken ut själva grunden
för den teologi som har möjliggjort hennes egna prästvigning. Hon hämtar sitt dagliga bröd från de medlemmar i vår kyrka som hon föraktfullt beskriver som vilset
ointresserade konsumenter av urvattnad light-kristendom.
Hon anklagar många av oss som dagligen och söndagligen kämpar med att förstå vad Gud vill oss i vår tid
för att inte ta vår övertygelse på allvar.
Jag har för min del svårt att ta Anna Sophia Bonde på
särskilt stort allvar.
Jonas Gräslund (gronso@hotmail.com) är präst iSvenska
kyrkan.
lSvensk Tidskrift l2ooJ, nr si iJ