Hans I. Zetterberg; Samhället är större än staten

U.J
_J
_J
:<(
:r:
~
<(
(./’)
Sainhället är
större än staten
l av Hans l Zetterberg
Allsidighetens samhälle rymmer såväl den lilla världen, som näringsliv,
religion, konst, moral, förvaltning och politik. Tyvärr har det varit svårt att
få förståelse för att gränserna mellan dessa områden måste upprätthållas.
Och för att samhället är större än staten.
D
ET ÄR TRADITION ATT MODERAT politik
skall ha god service från juridiken och
nationalekonomin. Dessa akademiska
ämnen är inbyggda i partiorganisationen.
Ekonomi är den mest avancerade samhällskunskapen vid universiteten. För närvarande har
inget parti bättre kontakt med ekonomisk kunskap än moderaterna.
När partiets finanser tillåter borde
juridiken få motsvarande kompetens i riksdagskansliet
Men låt oss se på de andra samhällsvetenskaperna. Om man gör
undantag för juridik och nationalekonomi är nämligen moderat
politik sällan inspirerad av den
akademiska kunskapen om samhället.
NYMARXISTISKA
PARTIEXPEDITIONER
Bildt-generationen av moderater
vände sin motvilja mot de universitetsinstitutioner i samhällskunskap och humaniora som förvandlats till partiexpeditioner för 1968
års anarkism och nymarxism. Bildt
och flera andra ledande moderater, till exempel Per Unekel och
Mats Svegfors, fullfullföljde aldrig sina universitetsstudier. De är levande exempel på att man numera kan
skaffa sig överlägsen kunskap om samhället på annat sätt
än att inhämta den från ett svenskt universitet.
Följande generationer av studenter möttes inte så
mycket av kamrater, men väl av yngre lärare och professorer, formade av 68-ideer. Under en kort tid blomstrade
nyliberalismens revolt upp bland studenterna i trots mot
de 68-färgade lärarna. Men generationskamraterna i
senare årgångar av studenter visade sig allt oftare fångade i miljörörelse, feminism, anti-globalisering. Idag för
högerstudenter en försagd tillvaro. Föreningar med
anknytning till moderaterna (och
andra borgerliga partier) saknas
helt på flertalet högskolor. Här
hämtas minsann ingen inspiration
från ”beteendevetenskaperna”.
KONSULTT)ÄNST ELLER
PROFESSUR
För socialdemokratin är situationen en annan. Det socialdemokratiska engagemanget i universitetens
samhällsvetenskap har sedan 60-
talet inte gällt modervetenskaperna
och internationella utblickar utan
mest tillämpningar i den svenska
välfärdsstatens tjänst. Socialdemokraterna inrättade professurer, inte
i nationalekonomi, men i ”nationalekonomi särskilt offentlig förvaltning” eller ”nationalekonomi
särskilt utvärderande arbetsmarknadsforskning” eller ”nationalekonomi särskilt ekonomisk politik”.
Ett universitet fick inte en ny professur i sociologi men
i ”sociologi med inriktning mot socialpolitik”. Man blev
inte professor på en ny befattning i statskunskap men i
”statskunskap särskilt planering och förvaltning” eller
”statskunskap och offentlig förvaltning”. Ibland blev de
nya professurerna helt ägnade den offentliga sektorn, till
IIISvensk Tidskrift l2004, nr 21
exempel ”kommunal ekonomi” eller ”förvaltningsforskning med regional inriktning”. I praktiken gäller en
liknande orientering av tjänsterna i äldreforskning,
invandrarforskning, alkoholforskning, med mera; deras
fokus ligger på den socialdemokratiska socialpolitiken i
vår välfärdsstat.
I högtidstalen framhåller alla att staten är grundforskningens garant. Men i praktiken tycks den svenska
staten i socialdemokratins händer mest skapat ett professorat inom samhällsvetenskaperna som levererar konsulttjänster för socialdemokratins specialbehov att styra
välfärden på sitt sätt. Moderat ideologi, vilken som bekant avstår från
att lägga livet till rätta för varenda
medborgare, har inte så mycket att
hämta från denna forskning.
En allvarlig fråga är för övrigt
om modervetenskaperna och dess
institutioner förflackas av att ha så
många företrädare för perifera specialiteter som sysslar med statens
problem snarare än sin modervetenskaps eller totalsamhällets problem. Jag misstänker också att vi
här fått en alltför svensk vetenskaplig problematik i samhällsforskningen när den borde vara internationell, åtminstone vid universiteten.
BURKES NYHETSBREV
En titt på universitetens undervisning om samhället är lika dyster för
moderat ideologi som bilden av
forskningens inriktning. Vid svenska universitet kan
man, grovt sagt, lära sig mycket om internationell socialism, lite grand om liberalismen och ingenting väsentligt om konservatismen.
Vid utländska universitet finns vanligen kurser om
konservatism. Där kan man till exempel redan i inledande föreläsningar lära sig om det liberala inslaget i
konservatismen. Liberalismen är äldre än konservatismen, ett förhållande som verkar vara helt okänt bland
svenska studenter i statsvetenskap. Marknadshushållningen fanns på plats i teori och praktik när den konservativa ideologin formulerades i protest mot den franska revolutionens utopier och terror. Edmund Burke
(1729-1797), konservatismens lärofader, var vän med
marknadens profet, Adam Smith (1723-1790). Burke
beundrade Adam Smiths bok The Wealth ofNations som
beskrev hur kungamaktens inflytande över näringslivet
ersattes med marknadens frihet. Burke hade- liksom
Carl Bildt-ett nyhetsbrev. Det hette Annual Register
och kom alltså ut inte var eller varannan vecka som Bildts
utan en gång om året. (Politiken gick i lite långsammare
takt på den tiden.) I brevet skrev han en översvallande
recension av Smiths andra storverk, Theory of Moral
Sentiments. Den tidiga konservatismen accepterade för
övrigt inte bara marknadsekonomin utan också rättsstaten. Den var värnet mot den franska revolutionens
vildsinta lagstiftning och rättsskipning.
Att den svenska högern har en del av sina rötter i
böndernas motstånd mot frihandel kring förra sekelskiftet visar att vi låg långt efter England i vår allmänna
samhällsutveckling, inte något
fundamentalt och universellt om
konservativ ideologi.
Idehistorien ger alltså konservatismen rätt att bära den gamla
liberala kostymen. Att konservatismen – åtminstone i sina internationella rötter – kan innefatta
den liberala marknadshushållningen är ingenting som Gösta
Bohman och hans talskrivare Olof
Ehrenkrona hittade på i ett berömt
tal i Uppsala 1980.
Studen ter få r tydligen inte
lära sig sådant i Sverige. Det
passar socialdemokratin som
vill se konservatismen som
något uråldrigt och arkaiskt
utan roll i moderniseringen av
Sverige och utan relevans för
nutiden. Och folkpartister ser
helt oförstående ut när man
påminner om att konservatismen behövdes för att rätta till de mer eländiga resultaten av den stora liberala revolutionen i Frankrike.
INGEN FORSKAR OM ANTI-UTOPISMEN
Förståelsen för det liberala inslaget i moderaternas idearv har varit liten, men det lyftes alltså effektivt fram av
Gösta Bohman. Förståelsen för det anti-utopiska inslaget i det konservativa idearvet är fortfarande liten och
väntar på en modern uttolkare. Också här har den akademiska forskningen svikit oss. Jag känner inte till en
enda avhandling eller forskningsprojekt om anti-utopismen från ett svenskt universitet, varken i litteraturhistoria, idehistoria, statskunskap, sociologi eller pedagogik.
I den konservativa traditionen är det lättare att vara
pragmatisk än dogmatisk. Fredrik Reinfeldt har fler frihetsgrader än andra svenska partiledare.
Man brukar säga att för att kallas politisk ideologi
måste ideer om samhället uppfylla sex krav:
V>
l>
:5:
I
)>:
r
r
m
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 2I IJ
L.l.J
_J
_J
’c:(
I
~
c:(
(./)
Den stora världen, som Rubens såg den i sin framställning av Marie de Medici, drottning av Frankrike och änka efter
Henrik IV Ur Medicisviten, Louvren Foto: Lars Fimmerstad.
~~ lSvensk Tidskrift l2oo4,nr 2!
l. de skall vara sammanhängande och systematiska
2. de skall täcka ett brett spektrum av samhällsfrå-
gor
3. de skall kräva handling som överensstämmer
med orden
4. de skallleva vidare från en generation till en
annan
5. de skall förespråkas av kända talesmän och
publikationer
6. de skall vara förankrade i politiska partier
och/eller påtryckningsgrupper.
Ideologin är partiernas rötter. Rötterna vet dock föga
om livet ovan jord. Uppe i dagsljuset, i den dagliga praktiken och kompromissandet, måste politikern ofta göra
det lämpliga och nödvändiga snarare än det ideologiska.
Ibland kan man till och med gå ifrån vad som uppfattas
som partiets ideologi och därmed förnya ideologin.
memoarer, trots hastigare tempo, är mycket mer
avspända än Ingvar Carlssons memoarer.
SKEPSIS MOT UTOPIER
Inom konservatismen föredrar man faktiskt dagens glädjeämnen framför en framtida utopis välsignelser. Motviljan – och av den finns det mycket inom konservatismen – riktar sig snarare mot dem som stör de spontana
elementen i den ordning som vuxit fram, och framför
allt mot dem som söker reglera och beskatta fram ett
lyckorike.
Djup misstänksamhet mot utopier ligger i botten på
europeisk demokratisk konservatism och skiljer den tydligt från fascismen. Den första generationen av Europas
konservativa blev rejält förskräckta av den franska revolutionens terror, utövad i jämlikhetens, frihetens och
broderskapets sköna namn. När socialister senare sökte
förverkliga sina utopier visade de konservativa igen sin
”I högtidstalen framhåller
De konservativa politiker som
blivit kallade stora har kunnat
avvika från sin ideologi i sin tids
ödesfrågor. Den samhällsbevarande
opinionen i Nordstaterna – den
som ville bevara deras frihetliga,
individualistiska ordning- menade
att slaveriet var en acceptabel ide
för sydstaternas stora plantager,
men den passade inte för nordstaternas småbruk och industrier.
Men Lincoln skrev ändå en proklamation om alla slavars frigö-
relse. Den konservative premiärministern Disraeli lagstiftade om
1870-talets nödvändiga sociala
reformer i England. Den konservative Bismarck lanserade välfärdsstaten som hjälp för Tysklands
industrialisering. Den konservative
och nationalistiske de Gaulle
svängde helt om i politiken kring
Algeriet och accepterade avkolonidjupa motvilja, särskilt när deras
resurser togs i den socialistiska utopins tjänst genom hög beskattning
alla att staten är grundforsk- och expropriation.
seringen.
Samhällsvetenskaperna har svårt
ningens garant. Men i prakti- att höja sig över den rådande samhällsordningen och kulturklimatet.
ken tycks den SVenska staten De är inte immuna mot de motkulturer som är populära för
i socialdemokratins händer dagen, och inte heller mot de ideologier som representeras av dagens
mest skapat ett professerat makthavare.
Politiska partier tar gärna över
inom samhällsvetenskaperna rådande tankefigurer i akademisk
samhällskunskap. Just nu är femiSOm levererar konsulttjänster nism hårdvaluta, igår var det ekoför socialdemokratins
specialbehov att styra
välfärden på sitt sätt.”
logi, i morgon blir det något annat.
Vill man utnyttja beteendevetenskaperna i långsiktigt politiskt programarbete är det nog bäst att se
längre tillbaka än till dagens mode.
På det hela taget tror jag att de
socialistiska partierna har mer
Liknande avvikelser från andra ideologier än den
konservativa kan givetvis också dokumenteras. Men i
den konservativa traditionen har det varit lättare att vara
pragmatisk än dogmatisk. Det beror på att flertalet andra
partier inte enbart har en ideologi utan också en utopi,
en dröm om ett framtida lyckorike. De som har sådana
drömmar spänner sig och är aldrig tillfreds med den
bestående ordningen. (Det är kanske därför det är så trå-
kigt på deras bjudningar!) Och i medierna blir de ofta
kritiserade av sina meningsfränder för att svika idealen.
De konservativa har en annan livshållning. Carl Bilds
glädje av gammaldags marxistisk klassanalys än av de
nya teorierna om biotoper och social konstruktion av
kön. Och för de borgerliga partierna finns de säkraste
korten i den samhällsvetenskap som hållit stånd genom
decenniernas modesvängningar. Dit hör Adam Smiths
upptäckt av ”the invisible hand” i samhällets välstånd; att
marknadsekonomin leder till nationernas välstånd är
nog samhällsvetenskapens genom tiderna största upptäckt. Dit hör John Lockes ide om ”the consent of the
governed” som samhällets mest kostnadseffektiva och
humana ordning; vi känner dess vishet i fraser som ”det
svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta”. Dit
(/)
):>
s:
I
):>:
rrm
lSvensk Tidskrift l2004, nr 2 1m
LJ..J
-’
-’
:<t
:r:
:2:
<t
(/)
hör Friedrich Hegel’s separation av ”biirgerlische Gesellschaft” (civilt samhälle) från staten. Men också en del
andra mindre kända teorier.
DEN LILLA VÄRLDEN …
I den moderata programskriften Ideer för vår framtid
från 1990 fanns två tankefigurer från sociologin som vi
tyckte hade klarat tidens tand. Den ena handlade om
”den lilla och den stora världen”. I en artikel i Svensk
Tidskrift (nr 4-5, 1989) gjorde jag klart att detta tankepar var gammalt, lika gammalt som sociologin som universitetsämne i Tyskland och USA.
Vid sekelskiftet 1900 formaliserades upptäckten att
den lilla världen följde andra sociologiska lagar än den
stora världen. Den lilla världen är familjen, släkten, vänkretsen, hembygden, de naturliga nätverken. Den stora
världen är förvaltningarna, institutionerna, företagen,
marknaderna, partierna, de fackliga centralorganisationerna. Man uttryckte skillnaden på olika sätt. Gemeinschaft är annorlunda än Gesellschaft, sade den tyska
sociologen Ferdinand Töennis. Det som gäller för primärgrupper gäller inte för sekundärgrupper, sade de
ständighet gentemot varandra och även mot livsområdet
för politik och förvaltning. Den västeuropeiska civilisationens huvudgata går i den riktningen. Eigengesetzlichkeit der Wertspheren, heter det på tyska- då förstår
man kanske varför så få svenska sociologer och statsvetare fattat galloppen. Men i framtidsgruppen trodde vi att
vi kunde skriva om Webers tes till en lättfattligare metafor av ”ett allsidigt samhälle” som också kunde bli en
del av en politisk ideologi.
Med bilden av det allsidiga samhället är det möjligt
att behålla den väl dokumenterade sanningen att marknadsekonomin är effektivare än socialismen, men ändå
medge att hela samhället inte behöver tolkas i marknadstermer, endast näringslivets livsområde.
Konservatismen har en lång tradition att skydda
ämbetsmän från penningens makt att korrumpera förvaltningen. Ämbetsmännen skulle inte inledas i frestelse
och därför betalades de med riktigt höga löner, mycket
bättre än vad socialdemokratin nu gör. När partiväsende
och demokratiska val sedan intog scenen blev det också
viktigt för de konservativa att skydda domare och
ämbetsmän, inte bara från påverkan av näringslivets
amerikanska sociologerna nästan
samtidigt. När nästan ett århundrade gått och dessa teser inte motbevisats, tyckte vi att partiet kunde
vara redo att utnyttja dem i ideologi och praktisk politik.
”Demokratin tillhör det
pengar, utan också från partipolitiken. De konservativa misstrodde
demokratins anspråk. Ännu en bra
bit in på 1900-talet trodde många i
den svenska högern att kungamakten kunde skydda förvaltningen
från folkstyre, och särskilt skydda
försvaret från att bli beroende av
folkliga partiers snåla bevillningar
politiska livsområdet inte
affärslivets, vetenskapens,
”Den lilla världen” är en tankefigur som blivit någorlunda accepterad i den svenska debatten. Den
eller religionens.”
lilla världen är mer än ”familjen”. Den lilla världen kan
förvisso bestå av mamma, pappa, barn, men är mycket
bredare och innefattar all sorts nära och varm gemenskap. Detta sätt att tänka har gett moderaterna ett övertag över kristdemokraterna som är fixerade vid den traditionella heterosexuella familjen. Den moderate partiledaren som håller på den lilla världen kan hälsa en gayparad, det kan inte partiledaren i svensk kristdemokrati.
… !DET ALLSIDIGA SAMHÄLLET
”Det allsidiga samhället” är i min mening den viktigaste
tankefiguren från 1990 års framtidsprogram. Men den
har inte alls blivit gångbar i den svenska debatten. Allsidighetens samhälle är en ide som framtidsgruppen
lånade från den tyske sociologen och liberalen Max
Weber. Den var i det närmaste färdigutvecklad vid tiden
för första världskriget. Den innehåller samhällsvetenskapens version av tesen att ”samhället är större än staten,” som det kom att heta i Carl Bildts regeringsförklaring. Samhället innehåller, förutom den lilla världen,
också separata livsområden som näringsliv, vetenskap,
konst, religion och moral. Dessa kan utveckla stor självtill det militära.
De konservativa har heller aldrig velat lägga vetenskap och konst i marknadens händer. Man förlitade sig
länge på att kungliga akademier skulle sätta andra, och
som man tyckte ”högre”, kriterier för kunskap och skönhet än marknadens och folklighetens ”vulgära” kriterier.
Och konservatismen har alltid sett andra former för
utvecklingen av religion och moral än marknadens.
Länge band sig högern till statskyrkan.
Nu har konservatismens bindningar till tronen och
altaret lösts upp. De stora europeiska republikerna,
Frankrike, Tyskland och Italien visade vägen. Här fanns
efterkrigstidens hjältar bland konservativa politiker: de
Gaulle, Adenauer och de Gasperi. De gav oss inte bara
EU, utan också en mer tidsenlig konservatism. Svensk
konservatism fick nyligen en direkt släng av denna kontinentala slev när kristdemokraterna växte ur sin frikyrkliga och schartauanska bas och gjorde centrala delar
av kontinentens kristdemokratiska program till sitt.
Notera gärna att den tongivande konservatismen på
kontinenten är republikansk. Det är ingen naturlag att
konservativa skall stödja ett kungahus.
DJ lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 21
Vi som 1990 skrev Ideer för vår framtid tyckte att
moderaterna borde mer medvetet anknyta till det allsidiga samhället- autonoma livsområden för politik och
förvaltning, näringsliv, vetenskap, konst, religion och
moral. Ett sådant samhälle begränsar politik och ger en
fast struktur åt friheten i dess olika former: medborgerlig frihet, näringsfrihet, akademisk frihet, konstnärlig
frihet, religionsfrihet, och samvetsfrihet.
Per Unekel som tillämpade iden i konkret politik för
högskolor och forskningsstiftelser gjorde rätt. Jag tror att
Carl Tham kommer att gå till historien som en baksträ-
vare när han bröt udden av Unekels reformer och återförde universitet och forskning till den politiska sfären, att
bli underordnade socialdemokratins svällande statsmakt.
Max Weber dog 1919. En annan stor tysk sociolog,
Niklas Luhmann, verkade under 1900-talets senare hälft.
Han preciserade Weber’s Eigengestzlichkeit med sin teori
om ”autopoietiska subsystem”, ett
kusligt svårt begrepp om självdefinierade, självvärderande, självreglerande, och självreproducerande delar av samhället. Det har
inte trängt långt in i den svenska
samhällsvetenskapliga debatten,
och än mindre i den politiska
debatten. En central tes är att ett
visst livsområde inom samhället
förvisso kan samverka med, ja
störa och stöka med, andra samhällsområden, men det kan inte
detaljstyra dem.
Enligt Luhmann finns det
alltså absoluta gränser för hur
mycket präster kan styra ekonomi
och politik, vilket är en hoppfull
tanke när vi betraktar framtiden
för den muslimska världen. Med
Luhmanns glasögon ser vi också
det principiellt omöjliga i att den
kristna högern styr USAs politik, Liten i en stor värld.
även om dess nya allians med
judendomen ökat dess inflytande över politiken för Mellanöstern.
Luhmann’s teori förklarar också näringslivets och
politikens gränser mot vetenskapen. Näringslivet måste
förstå att man inte kan köpa forskningsresultat som man
köper insatsvaror för verksamheten. statsmakten måste
inse att forskningsresultat inte kommer enligt politiskt
godkända planer. Låt alltså ingen tro att EUs (på franskt
sätt) detaljstyrda forskningspolitik kan ge Europa en mer
kreativ forskningsmiljö än USA. Man kan förvisso önska
sig viss forskning och betala för den, men inte styra hur
forskare arbetar. Det finns många falska förhoppningar
i vetenskapens relation till politiken och till andra livsområden i samhället. En del alltför smarta vetenskapsentreprenörer spelar på dessa falska föreställningar och
lovar guld och gröna skogar i utbyte av stora anslag.
Ingen forskningsadministratör kan emellertid garantera vetenskapliga upptäckter. Det bästa man kan göra är
att organisera arbetet i ett laboratorium så att upptäckter blir möjliga av det slag man är intresserad av- och att
de många tillfälliga upptäckterna som ligger utanför
dessa uttryckta intressen inte slarvas bort. Det senare
innebär faktiskt att vi bör odla en långt friare arbetsmiljö för forskare än den som råder för anställda i företag och förvaltningar.
Det är en stor uppgift att skydda integriteten hos
samhällets olika livsområden. Mina tankar om detta är
idag mer radikala än de var 1990 och de har inte plats i
något moderat partiprogram. Tre saker tjatar jag gärna
om för vi skall nå allsidighetens
samhälle, ”the many-splendored
society.”
För det första måste vi se till att
marknadsekonomins ideal inte
sprids utanför näringslivet. Här
finns en läxa för svenska marknadsliberaler. Vi skall inte uppmuntra marknadsekonomins köpoch-sälj metoder och organisationsformer i statskonsten, vetenskapen, konsten, religionen, och
inte heller i välfärdens moraliska
kärna att hjälpa de utsatta som saknar pengar och kunskaper. Allt
detta är områden till vilka marknadsekonomin inte är särskilt väl
anpassad.
För det andra måste vi se till att
demokratins ideal och organisationsformer inte sprids utanför
politiken. Detta är en svår läxa för
socialdemokrater och vänsterpartister. Det finns till exempel ingen
som helst vinst i att universiteten förlorat sitt självstyre
och måste lyda under en politiskt tillsatt styrelseordfö-
rande. Och det är orimligt att biskopar och andra uttolkare av den kristna läran skall underställas ett demokratiskt valt lekmannarepresentantskap, vilket var socialdemokraternas pris för att skilja Svenska kyrkan från
staten. Demokratin tillhör det politiska livsområdet inte
affärslivets, vetenskapens, eller religionens.
För det tredje måste vi se till att vetenskap, konst,
religion, etik, välfärd, idrott och den lilla världen får reell
möjlighet att utvecklas på egna villkor, så ostörda som
möjligt av affärer och politik. Dessa livsområden i samlSvensk Tidskrift l2oo4, nr 21 DJ
UJ
….J
….J
:<(
I
2
<(
Ul
hället som inte har egna marknads- eller skatteinkomster
bör få sin beskärda del av pengar utan vidare inblandning
i hur pengarna används. Och utan att politiker bestämmer styrelsernas sammansättning.
POLITIKENS GRÄNSER
I bilden av ”det allsidiga samhället” finns alltså också
ideer om politikens och den sociala ingenjörskonstens
principiella gränser. Man kan intuitivt fatta allsidighetens
princip utan att ha fått den vetenskapligt förklarad. I sitt
stilla sinne tror jag att flertalet riksdagsmän förstår att
inte ens demokratiskt valda politiker kan detaljstyra alla
samhällsområden. De förstår, till exempel, att en politiker inte kan diktera till en doktor när en patient är frisk
eller sjuk. Därför beslöt faktiskt Riksdagen att försäkringskassorna, inte läkarna, skulle styra följdkostnader
tillläkarnas sjukskrivningar.
En generaldirektör skall ta ansvar för det regelverk
han eller hon administrerar och får inte låta det omdefinieras av underordnade och klienter. Efter de senaste
årens förvaltningsreformer har generaldirektören också
mycket stor självständighet i denna uppgift. Den långvariga generaldirektören för Riksförsäkringsverket, Anna
Hedborg, har sett otroliga mängder skattemiljarder rulla
mellan sina fingrar som följdkostnader till sjukskrivningar. Anders Isaksson påpekade (DN 2004-01-02) att
hon aldrig fått något sparbeting för sjukförsäkringarna
när flertalet andra offentliga verksamheter tvingats spara.
I den numera stora generaldirektörsklassen (N=350)
finns ingen som skött sitt ämbete sämre än denna medförfattare till LOs löntagarfonder. Som generaldirektör
har hon låtit läkare, patienter, lokala försäkringskassor
och deras styresmän- ofta f.d. LO-folk och (s)lokalpo- 111 1SvenskTidskrift l2oo4, nr 21
litiker- förstöra riksdagens restriktiva
organisation och intention för sjukersättningar.
Den svenska socialdemokratin har
sökt kringgå allsidighetens princip
genom att sätta in sitt eget folk i alla
samhällets chefsbefattningar. Nämnda
Hedborg har faktiskt en tid haft ett
sidauppdrag av regeringen som styrelseordförande för Uppsala universitet.
Den gångna vintern har det varit en
del protester mot att andra socialdemokratiska trotjänare placeras av regeringen som ordförande i styrelserna
för universitet, högskolor och forskningsfonder. På nivån under styrelseordföranden är redan de flesta av rektorerna socialdemokrater. Detsamma
gäller lejonparten av landets ambassadörer, generaler, biskopar, generaldirektörer. Dessutom gäller det för ledningen av socialbyråer, skolor, museer och teatrar. Kort sagt alla topp-positioner i landet utom de stora företagens ledningar domineras idag av socialdemokrater. Graden av stöd för socialdemokratin i de allmänna valen varierar naturligtvis
mellan dessa grupper; det är kanske större bland biskopar än bland generaler. Bland de höga juristerna i regeringsrätt och högsta domstol är det nog bara var femte
som är socialdemokrat, men flertalet av dessa domare
har tidigare tjänat i regeringskansliet under socialdemokratin och är väl införstådda med partiets önskningar.
OLIKA LIVSOMRÅDEN
Det finns som synes forskningsbaserade ideer inom samhällsvetenskapen som har vassa politiska tillämpningar.
Detsamma gäller i hög grad också de biologiska vetenskaperna. Därmed är absolut inte sagt att vetenskapsmän blir bra politiker. I det allsidiga samhället är vetenskap och politik olika livsområden med olika uppgifter
och ganska oförenliga regelverk. I vetenskapen får jag
till exempel göra misstag utan att konsekvenserna blir
andra än att en annan vetenskapsman i en fotnot påpekar att Zetterberg hade fel. Den professor som effektivt
kritiserar en kollega för misstag får inte ta över hans
jobb. I politiken gäller som bekant tuffare villkor. En
förståndig vetenskapsman förstår därför att det mycket
ofta är omöjligt för hans partiledning att följa hans råd,
och han byter inte parti när han blir ignorerad. Han
säger bara: tack för att ni lyssnade.
Hans L Zetterberg (hlzetterberg@hotmail.com) är professor i sociologi och var 1990 ansvarig för att utarbeta Moderaternas framtidsprogram.