Per Heister; Grundtips Bush

Grundtips Bush
l av Per Heister
Räcker Kerrys övertag i opinionen för att bli president
när Bush mobiliserar gräsrötterna?
T
ONLÄGET I AMERIKANSK POLITIK är osedvanligt hätskt.Det alltid varit mer aggressivt
i USA än vi är vana vid i Sverige men det går
nästan exakt att ange tidpunkten när demokraternas nuvarande rent hatiska förhållningssätt till motståndarenadem inträdde. Någonstans
efter midnatt svensk tid 2 november 2000 när medias
valprognoser gav Florida till Gore. Delstaten färgades
glatt blå på alla vaJkartor i studios världen över. Bushs
kampanjgeneral Karl Rove krävde dock omedelbart att
man skulle ändra prognosen eftersom räkningen i FloNär primärvalen för årets presidentval började var
det egentligen ingen som tog John Kerry på allvar. Förhoppningarna ställdes först till en rad andra möjliga kandidater. Den allra mest förfinade östkustliberalismen
kring the New Yorker lanserade den då helt nyvalde senatorn John Edwards som en kandidat som hade allt och
som skulle bli nästan omöjlig för Bush att slå. Men rätt
snart var det bara Edwards själv som trodde på möjligheterna. Eller så handlade det för hans del om att förbereda sig för nästa gång. Rätt snart utkristaliserades i
stället Howard Dean som partiaktivisternas favorit. Inte
rida inte var klar och de egna mätningar utpekade Bush som vinnare. ”Vi skaIl göra alit för att
Det var viktigt att media ändrade
prognosen eftersom vallokalerna Bush skall vinna men det är
fortfarande var öppna i flera delstater- som förmodades bli jämna- inte hela världen att inte ha
och en felaktig prognos skulle kunna
minst genom att vara bäst på att
samla många entusiaster och
många bidragsgivare kring sig. Så
vändes blickarna bland förståsigpåare mot Wesley Clark politiskt
mer i mitten- innerst inne kanske
han till och med republikan. Men
också han föll igenom, trots backning från Clintons.
påverka utgången. Efter en del pala- presidentposten Om man har
ver återtog den ena efter den andra
prognosmakaren förutsägelsen. nästan allting annat.” Kerry språngbräda blev sannolikt en
skicklig analys av vilka delstater somResten minns vi väl. Det var
ohyggligt jämt och Gore begärde gång efter annan
omräkning. Men inte i någon sammanräkning- inklusive den som obereonde media gjorde efter att Bush tillträtt som president- vann Gore Florida. Det var bara
en stund på valnatten som media gav Gore segern.
Besvikelsen fördjupas naturligtvis också av att Bush
länge ansågs chanslös. Gore satt i en guldsits ridande på
en ekonomisk framgångsvåg som saknade motstycke. En
vice president kunde bara inte förlora ett sådant val.
Besvikelsen har präglat demokraterna under hela
mandatperioden. Visst ställde man sig bakom presidenten efter 11 september, men bara tillfälligt.
Demokraterna har saknat en samlande kraft förutom
avskyn för Bush och varit splittrade i de flesta stora frå-
gor. Det har varit mer antibush än egen offensiv.
Men antibushpolitiken har lett till inkonsekvent agerande från demokraterna. Det har varit lätt att dras med
i chansen till ett tjuvnyp men inte sällan har man gjort
avkall på egna principer för att uppnå kortsiktiga politiska poäng.
var avgörande att vinna för den som ville framstå som valbar. Och så då att Dean gjorde bort sig.
Vid sidan av Dean var Bush den store förloraren i
det demokratiska primärvalet. Media uppmärksammade
inte republikanerna under flera månader. Bush sjönk i
mätningarna. Inte minst för att de demokratiska kandidaterna fick många tillfällen att i media oemotsagda läsa
lusen av Bush under vinterhalvåret.
Först när Kerry vunnit primärvalet kunde Bushkampanjen gå till motangrepp. På bred front, inte minst
med hjälp av tv-reklam, definierade man Kerry så som
man vill se honom. Velig, tveksam och ombytlig. Kerry
är inte att lita på, han byter åsikt som han byter skjorta.
Allt med god hjälp av hur Kerry faktiskt röstat i senaten
samt en del ogenomtänkta uttalanden.
BUSHBASHING
Förutom alla de faktiska svårigheterna i Irak har Bush
hela tiden utsatts för rätt agressiva personkampanjer.
Länge gick de ut på att han var korkad och inte kunde
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 3-4~ ~~
prata sitt eget språk. Numera angrips han
istället för att ljuga. Och anklagas för allt möjligt. Först
och främst är han dock ännu i mångas ögon en orättfärdig president som stal posten från Gore.
Och så på det alla som har någon synpunkt på kriget
i Irak. Och det har nästan alla.
När jag nyligen besökte New York och Washington
häpnade jag över hur intensiv valrörelsen redan var där.
Tidningarna var fyllda av artiklar med valanknytning.
De flesta Bushnegativa. The Village voice tog kanske priset med en oändligt lång artikel om hur Pat Robinson
på uppdrag av republikanerna kidnappat Ross Perots
parti för att sedan som deras presidentkandidat göra en
så usel valrörelse som möjligt.Och därmed bana vägen
för Bush! Det skrevs en del om Michael Moore för att
inte tala om spaltmeter om de aktivister som sedan ett år
planerar att sabotera republikanernas konvent i NewYork i augusti. Demonstrationerna planeras bli större än
Seattle.
Demokraternas förhoppningar om vinst har naturligtvis funnits där hela tiden. I april gick Kerry upp jämsides eller förbi Bush i flera mätningar och det ledde
omdelbart till artiklar om att Kerry antagligen skulle
vinna ”a landslide”.
Media roar sig överallt och alltid med spelet kring
politiken. Men kanske inte någonstans så intensivt och så
grundligt som i USA. Den stora mängden artiklar bygger på olika sätt att beräkna valutgången. Spekulationerna bygger oftast på historiska resultat och vi känner
igen resonemangen från NHL-statistiken; ingen sittande
president med under 50 procents ”approval rating” i maj
har vunnit. Ingen valrörelse mellan en utmanare och sittande president har varit jämn – därav spekulationerna
om att Kerry kommer att vinna stort. Bush har ingen
chans att vinna stort så då måste det bli Kerry resonerade
demokraternas Washington Monthly i maj.
Och i mitten av juni gick då Kerry bestämt om Bush.
Enligt Los Angeles Times mätning leder Kerry med
48-42 (demokrater anger förhoppningsfullt oftast de lite
högre siffror det blir om man räknar bort Ralph Nader
som kandidat) .
Men så enkelt är det inte. LA Times mätning ger till
exempel Bush fler elektorsröster- och det är ju elektorer man väljer i USA- än Kerry om man räknar resultat
bortom felmarginalen.
Men framför allt är det mer än fyra månader
kvar till valet, kampanjen har inte börjat, särskilt
inte från Bushs sida.
FÖRÄN DRINGSKONSERVATISM
Vidare är det så att medan demokraterna är förhållandevis enkla för oss europeer att förstå, alla olikheter till trots, så är det annat med republikanerna. Och
~~ [Svensk Tidskrift l2oo4, nr 3-4[
det beror på att republikerna är mer genuint amerikanska. När demokraterna lever i politiken och ser politiska
lösningar på problem, så som vi är vana vid, så befinner sig republikanerna ofta i en helt annan värld. De
lever i de amerikanska traditioner och värderingar som
bland annat gör USA så annorlunda än Europa. Det är
inte Bush som är speciell, det är USA som är speciellt,
skrev någon.
USA beskrivs ofta som en ung framåtsyftande men
urkonservativ nation. Den är visserligen världens äldsta
demokrati och blev en nation långt innan Italien och
Tyskland, men är tydligt ungdomlig till sinnet.
Det amerikanska folket bär på en obändig optimism om att allting bara blir bättre. 20 procent
av amerikanerna tror att de tillhör den rikaste
procenten och ytterligare lika många är säkra
på att kunna nå dit inom en snar framtid! Även
i tron på kapitalismen skiljer sig USA från de
flesta andra länder. Den som anstränger sig belönas. Och
värdemässigt gäller det följdaktligen att anstränga sig för
att ta hand om sig själv och de sina.
Den amerikanska konservatismen består i en tro på
traditioner och traditioners värde. Därav följer en ohöljd
patriotism men också att religionen ger vägledning i vardagen, i stora frågor och i små. Den amerikanska konservatismen tar sig mängder av uttryck, ofta inbördes
motstridiga. statsfientliga libertarianer och den religiösa högern synes ha lite gemensamt, mer än att de står
emot de elitistiska eller snarare paternalistiska nykonservativa.
GOLDWATER OCH REAGAN
Men republikanerna har samlat denna disparata hord i
en bred folklig gräsrotsrörelse. Det började med Goldwater, som inte spelade inom de politiskt korrekta
ramarna utan anknöt till historiska rötter. Kring honom
uppstod en rörelse som strävade efter en folklig förankring vid sidan av etablissemanget i Wahington.
Grover Norquist, som bland annat leder Americans for
Tax Reform, är styrelseledamot i National Riffle Association och betraktas som en av de främsta ledarna, menar
att det som samlar rörelsen är önskan att bli lämnad i fred.
Sina första framgångar fick rörelsen med valet av
Ronald Reagan som president.
Bush senior var ett steg tillbaka. Han var
samma sorts fisförnäma republikan som
Nelson Rockefeller. Republikaner som var
en del av systemet och svåra att skilja från
demokraterna. Aktivister tvingade Bush
till det numera klassiska ”Read my lips: No new
taxes” och tog sedan sina händer ifrån honom när det
inte hölls.
Sen kom framgångarna med Newt Gingrichs Contract with America vid valet till kongressen 1994 som
tvingade Clinton att i praktiken överge sin politik för att
i stället återgå till den plan som Reagan lagt ut.
George W Bush representerar, i motsats till sin far,
den folkliga konservatism som nu behärskar den amerikanska politiken. Republikanerna har två tredjedelar av
samtliga guvernörsposter, en klar majoritet i representanthuset och majoritet- om än ynklig- i senaten.
Få ifrågasätter att republikanerna stärker sin position ytterligare i höstens val. Majoriteten i senaten kommer att säkras och i representanthuset förstärks den.
Det är mer tveksamt om man kan hålla alla guvernörsposterna, men att man säkrar en klar majoritet är
säkert.
Störst är osäkerheten kring presidentposten.
Bush har vinnlagt sig om att ge lite till var och en i
den republikanska rörelsen. Allra mest har han glatt skattesänkarna. Han har levererat lite till abortmotståndarna,
mycket till utbildning och mycket till de nykonservativa.
Och så har han flörtat med delstater i mellanvästern där
han siktar på att vinna, skyddstullarna för stål har sin
förklaring där.
Men där ligger också hans svaghet. Den som vill bli
vän med alla blir snart inte vän med någon. Han har
expanderat staten genom stora utbildningsatsningar och
ökade resurser till sjukvård och subventioner av medicin
till pensionärer. Och kriget. ”Låt oss vara ifred”-gräsrötterna tar gärna till vapen för att försvara sig när de
angrips men de har inte lust att driva befrielsekrig från
diktatorer långt borta.
På sina håll i gräsrotsrörelsen är entusiasmen för
Bush måttlig just nu.
KAN KERRY VINNA?
Räcker det för att Kerry skall vinna presidentvalet?
Antagligen inte. Det som krävs är någon form av tempoväxling, som ger utmanaren rnamentum utöver missnöje med den sittande presidenten. Ska Kerry ha en
chans måste vicepresidentkandidaten vinna stöd i republikanska kretsar eller åtminstone bidra till att ta någon
av sydstaterna. Det hör till saken att ingen demokratisk
presidentkandidat utanför sydstaterna haft någon chans
sedan Kennedy.
Det har länge ryktats om främst två personer. Först
och främst Hillary Clinton – om nu Hillary själv mot
förmodan skulle vilja kandidera som nummer två under
en blek president. Hon och hennes man anses snarare
manövrera i bakgrunden för att öka hennes chanser till
nästa gång. De anses behärska partiapparaten
långt ut i delstaterna eftersom de varit fenomenala insamlare.
Blir Bush blir omvald är fältet fritt för Hillary
att ta över 2008 på temat ”change versus more
of the same”. Vinner en demokrat får hon vänta alltför
länge – oavsett om det blir en framgångsrik demokrat
eller inte så skulle en demokratisk president skjuta hennes tillfälle bortom 2016.
Sannolikt skulle en valsedel med Hillary mobilisera
många demokrater. Men den har två allvarliga nackdelar.
Hillary skulle mobilisera kraftigt också på den
republikanska sidan. Och det skulle för Kerry
betyda att han la sitt öde helt i händerna på the
Clintons, vilket skulle bakbinda honom som president.
Den andra attraktiva vice presidentkandidaten
är republikanernas enfant terrible och ledande Vietnamveteran John McCain. Han är egensinnig och fritänkande och skulle göra Kerry mer acceptabel i republikanska kretsar. Men det är ett stort steg för McCain
som anses ha avvisat minst fem framstötar från sin gode
vän Kerry.
För Bushs del var det självklart att behålla Cheney
vid sin sida. Han utpekar då inte någon självklar republikansk presidentkandidat nästa gång- Cheney är inte
tillräckligt ung och frisk för det. Fördelen är att alla republikaner som har presidentambitioner är kvar i tävlingen
och har all anledning att göra intryck genom att vinna sin
delstat för Bush. Inte minst kommer det att mobilisera
guvernörerna att göra bra ifrån sig.
GRÄSROTSMOBILISERING
Aktivisten Grover Norquist sa i februari att vi skall göra
allt för att Bush skall vinna men det är inte hela världen
att inte ha presidentposten om man har nästan allting
annat.
Och Norquist kommer att mobilisera. Han har de
senaste fem åren byggt upp ett nytt och kompletterande
aktivistnätverk för att engagera amerikaner för skatterform över hela nationen. I valanalysen 2000 upptäckte
man en del svagheter som Norquist mer eller mindre på
egen hand tagit på sig att hantera. Republikanerna skall
nu bli lika bra som fackföreningsrörelsen då på att driva
de sina till valurnorna på själva valdagen.
Nyckelordet för Bush är mobilisering. Och då talar
väljarnas bedömning av kandidaterna till hans fördel. De
menar att Bush delar deras egna värderingar i mycket
större utsträckning än Kerrys, de tror mer på Bush när det
gäller att försvara landet mot terrorism och de är helt
säkra på att Kerry är en vingelpetter. Lita på att Karl Rove
har full kontroll på alla målgrupper och kommer att se till
att valrörelsen gynnar Bush. Det blir mycket traditionella
amerikanska värderingar de närmaste fyra månaderna.
Per Heister (pheister@europarl.eu.int) är redaktör för Svensk
Tidskrift.
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 3-41 m