Inger Enkvist; Juan Goytisolo och låtsasforskningen


2004


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

0..
<t
:::.:::
(/’)
z
LU
fLU
>
Juan Goytisolo och
låtsasforskningen
l av Inger Enkvist
”Forskning” kan numera vara lite vad som helst: konsultrapporter beställda av myndigheter och intresseorganisationer, eller förstaklassare som bläddrar i uppslagsböcker.
Men det är värre när inte heller universiteten presterar forskning värd namnet.
A
LLT FLER OMRÅDEN kallar numera sin verksamhet för forskning. Nu heter det exempelvis att lärare forskar när de utvärderar
resultatet av undervisningen och att elever
redan i första klass ”forskar” när de slår upp
fakta. Bakom termen ”forskningsrapport” kan det dölja
sig beställningsarbeten från företag och myndigheter,
kanske initierade av PR-firmor, där det är klart från början vilket resultatet ska bli. Denna användning av ordet
forskning undergräver anseendet också för oberoende
systematiska undersökningar med noggrann källvärdering.
Tyvärr finns det exempel också inom forskarvärlden
på tillvägagångssätt som inte förtjänar att kallas forskning. Avsikten med den här artikeln är inte att säga att
förhållandena inom litteraturvetenskap skulle vara värre
än på andra områden utan att peka på svårigheter som
gäller inte bara litteraturvetenskap utan också andra
humanistiska och samhällsvetenskapliga områden samt
exempelvis kulturjournalistisk De reflexioner som här
följer har aktualiserats av ett längre forskningsprojekt
om den spanske författaren Juan Goytisolo.
Goytisolo som offentlig person och som författare är
i Spanien helt förknippad med en radikal ”image”, med
det arabisk-muslimska temat och med en västkritisk
inställning. Vid en djupstudie av hans skönlitterära och
essäistiska produktion visar det sig dock att Goytisolo
när det gäller arabisk-muslimska länder inte brukar
framhålla vikten av utbildning, forskning, teknisk och
ekonomisk utveckling, demokrati, mänskliga rättigheter eller önskvärdheten av ett minskat inflytande för religionen i det offentliga livet. Inte heller utmärker han sig
genom att tala till förmån för kvinnors frihet och ungdomars rättigheter. Goytisolo visar sig vid närmare studium företräda vissa arabisk-muslimska intressen mot
andra, i praktiken en traditionsbunden muslimsk kultur mot en modernisering. Med andra ord är han inte
vänsterradikal i någon gängse betydelse.
KAN INTE?
Efter att jag läst in hela Goytisolos författarskap samt ett
stort antal artiklar om hans verk, väntade mig en besvikelse, och på den besvikelsen baserar sig de kommentarer som nu följer. Få artiklar var nämligen kritiska i den
bemärkelsen att artikelförfattarna tillför något till förståelsen av verket hos den som redan känner till det. Man
kan fråga sig om artikelförfattarna kan, vill eller vägar ha
invändningar mot författarens verk eller mot andra forskares artiklar. Sagt ännu tydligare: man kan ifrågasätta
hur mycket artikelförfattarna bidrar till att föra vetandet
framåt.
Forskarna kanske inte kan kritisera. Det krävs en
betydande inläsning innan en forskare kan skriva en
välargumenterad kritisk artikel, i synnerhet om det gäller en författare som skrivit mycket, bytt stil och blandar
element från helt olika områden. Många artiklar är snarast sammanfattningar av författarens texter eller sammanställningar av vad andra forskare sagt om en bok.
Inte så sällan frågar man sig efter läsningen av en artikel
vad artikelförfattaren egentligen velat visa. Den hädiska
tanken infinner sig att artikeln kanske är skriven för att
dess författare ska kunna hänvisa till en publikation i
det ”publish or perish”-system de flesta lever i.
En intressant inblick gav en studie av referenserna
till Goytisolo i den kända amerikanska databasen MLA,
den viktigaste för spansk litteraturvetenskap. Där framgår nämligen att de allra flesta som skrivit om Goytisolo
bara publicerat en enda artikel om honom. Hur länge
och hur djupt kan de då ha arbetat med temat? En annan
tanke är huruvida det är meningsfullt att lägga ner
enorma pengar på att katalogisera och göra elektroniskt
tillgängliga stora mängder av artiklar som är av marginellt intresse. Vi har fått kvantitet och tillgänglighet mer
än kvalitet. Det skulle kanske räcka med tio mycket väl
underbyggda och välskrivna artiklar om Goytisolos verk
i stället för de mänga hundra referenserna i MLA. Eftersom de bästa forskarna brukar citerar de andra forskare
E1IJ lSvensk Tidskrill izoo4, nr 3-41
som verkligen är bra och förbigå de övriga med tystnad,
skulle man alltså kunna läsa bara de bästa forskarna.
Svårigheten är förstås att veta vilka som är bra, något
som bara specialisterna vet. Kort sagt behöver exempelvis unga studenter lärarens experthjälp för att veta var de
ska börja, och detta trots alla databanker.
VILL INTE?
Forskarna kanske inte vill kritisera författaren, främst
därför att många bara undersöker författare vars verk
de uppskattar som litterär upplevelse. Under sådana förhållanden blir vetenskapliga artiklar uppräkningar av
exempel på den studerade författarens skicklighet snarare
än en kritisk granskning. Vissa forskare försöker bli vän
med författaren. Man kanske inte vill kritisera författaren av ideologiska skäl, därför att man valt författaren på
grund av dennes övertygelser. I det här fallet kan forskaren ha bestämt sig för att tycka att Goytisolo är en
radikal författare och forskaren kan därefter känna sig
djärv och ”engagerad” på grund av sitt ämnesval. Genom
att återge författarens åsikter gör forskaren en ”insats”.
Arbetet kring författaren blir inte så mycket en studie
över karakteristiska drag i verket utan ett framhållande
av vissa drag som forskaren utgått från och från början
velat framhålla.
Man kanske inte vill kritisera författaren därför att
man i själva verket har valt honom eller henne på grund
av någon likhet med sig själv. Det är naturligt att man
söker ett forskningsområde som intresserar en, men det
Juan Goytisolo, nu i sjuttioårsåldern, slog igenom som socialrealistisk författare under femtio- och början av sextiotalet
då han bodde i Paris och umgicks i västerintellektuella kretsar. Som nästan alla spanskspråkiga författare i Paris hälsade
han den kubanska revolutionen med jubel. Under sextiotalets början skedde dock en omorientering när han accepterade sig själv som homosexuell och upptäckte sin dragning
till arabiska män och samtidigt såg att homosexuella förföljdes i kommunistiska länder som Kuba. Han vände kommunismen ryggen, lärde sig arabiska och flyttade till Marocko,
finns en anmärkningsvärd aktuell tendens, nämligen den att forska på något
som skulle kunna kallas en förlängning
av forskarens person. I samband med
Goytisolo är detta mycket tydligt, och
många forskare, men även översättare och
journalister, väljer aspekter på författaren utifrån sig själva.
Vid ett symposium om Goytisolo talade
en estetiskt lagd forskare om landskapsskildringar i en viss bok. En kvinna född
i Marrakesh talade om Marrakesh i Goytisolos verk. En person av arabisk
ursprung om det arabiska temat. En marxist talade om
solidaritetstemat i ett tidigt verk. En homosexuell studerade det homosexuella temat. Denna tendens kan ha
en bra sida, nämligen att forskaren har en förförståelse
för det problem som ska undersökas, men kanske är
farorna större. En fara är att det drag som intresserar
forskaren får för stora proportioner. En annan är att man
svårligen får en öppen debatt om forskaren uppenbart
identifierat sig med sitt objekt, eftersom en diskussion
om objektet blir till en diskussion om forskaren. Forskaren använder med andra ord författaren som ett slags
skärm för att projicera sin egen person snarare än för
att klargöra något drag hos författaren. Tvärt emot nuvarande trender borde kanske forskare medvetet välja något
som är annorlunda än de själva för att kunna studera
det med öppna ögon.
VÅGAR INTE?
Forskarna kanske inte vågar. Man kan uttrycka samma
sak genom att säga att de inte tycker att det är värt priset att vara kritisk. Det var intressant men nedslående
att kunna observera de mest berömda forskarna från de
stora amerikanska och engelska universiteten vid ett
symposium om Goytisolos verk. Forskarna i fråga visade
sig verkligen vara briljanta: intelligenta, snabba i repliken,
kunniga om författarens verk, verbalt skickliga på flera
språk och med väl utvecklade sociala känselspröt som
gör att de blixtsnabbt uppfattade stämningar och nyanser. En nedslående observation var att samma personer
fast han aldrig släppt kontakten med Frankrike och Spanien,
där han har publicerat sitt omfångsrika författarskap. Efter
den socialrealistiska perioden inledde han en fas med formexperiment, och den senaste delen av hans författarskap har
utmärkts både av postmodern fragmentering och av muslimska teman. Han publicerar regelbundet debattartiklar i Spanien och Frankrike, är en välkänd offentlig person och diskuterar ofta västvärldens tillkortakommanden. Juan Goytisolo
har nämnts som nobelpristagarkandidat.
<
m_,
m
z
Vl
;s;;
)>
\J
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 3-41 m
0…
<(
::.::
(/)
z
w
tw
> var mycket medvetna om exakt vad man bör och inte
bör säga för att främja sin egen karriär. De är spelare på
en spelplan som är det amerikanska universitetsväsendet,
och de har hela tiden sin egen plats i åtanke. Att umgås
intensivt med dem väcker två frågor, nämligen varför
det system inom vilket de verkar tillåter att deras briljans
blir självändamål samt varför de själva accepterar att inte
uträtta något verkligt viktigt med den skicklighet de med
mycket arbete utvecklat.
Bara en handfull artiklar om Goytisolo är verkligt
ifrågasättande. En forskare påpekar att både Goytisolos
eller kvinnor. Övningen verkar ofta gå ut på att forskaren ska visa sig intelligent och politiskt korrekt på författarens bekostnad. En annan trend är att studera populärkultur, och också där placerar sig forskarna ovanför
sitt objekt. I mitt fall kom jag att hamna i en situation lik
den som är typisk för dekonstruktionisterna genom att
jag upptäckte motsägelser hos Goytisolo. Jag upptäckte
dock också snäva infallsvinklar hos forskarkollegor.
ETISKA OCH ESTETISKA VAL
En insikt från arbetet med Goytisolos verk samt texter
arabisk-muslimska och hans västerländska beskrivningar innehåller en stor portion uppdiktade ele- ”Todorov är bara en av
ment. En marxist påpekar att Goy- flera iakttagare SOm menar
som publicerats om hans skrifter är
alltså att inte bara författaren själv
gör etiska och estetiska val utan
också de litteraturvetare och kulturjournalister som skriver om hans
verk. Om dessa inte sätter in verket
i en vidare ram och frågar sig vad
som är det mest utmärkande för en
författares verk, uppstår egendomliga effekter. Enligt mitt sätt att se
är det viktigaste att diskutera i samtisolo inte är så politiskt och socialt radikal som denne velat påskina
eftersom han kritiserar utvecklade
men inte perfekta samhällen men
inte andra som är synnerligen traditionella. En feminist påpekar att
Goytisolo skriver som om kvinnor
att systematiska studier
trängts undan av olika
identitetsideologier.”
inte funnes eller åtminstone inte räknades. En homosexuell forskare antyder att Goytisolos beskrivningar av
muskulösa arabiska män med väl tilltagna sexuella attribut är stereotypiserande, både etniskt och sexuellt.
Litteraturvetenskapen har under flera decennier
dominerats av kulturella teorier från Frankrike och USA
som lagt ideologiska aspekter på de litterära verken. Den
framstående bulgarisk-franske litteraturvetaren Tzvetan
Todorov har illustrerat denna situation i anekdotform i
L’homme depayse (ung. Mannen som bytt land). När
han på 1960-talet besökte litteraturvetenskapliga institutioner i USA, ställde man sig frågan ”vad betyder den
här texten?” När han kom tillbaka ett decennium senare,
under den period när ”reader response”-strömningen
var som starkast, menade man att en text kunde betyda
vad som helst, beroende på läsarens kompetens och kunskaper. Ytterligare tio år senare, när dekonstruktionen
fått starkt fäste, hävdades det att alla texter var motsä-
gelsefulla och att texter inte hade någon klart definierbar
betydelse. Som Todorov påpekar, gör de två senare tankemodellerna att det blir meningslöst med såvällitteraturläsning som litteraturstudier. Todorov är bara en av
flera iakttagare som menar att systematiska studier
trängts undan av olika identitetsideologier.
Dekonstruktionen som teori placerar forskarna på
en smickrande nivå ovanför författarna. Forskarna försöker avslöja fördomsfullhet eller motsägelser hos författarna, och inte sällan använder forskarna sin egen bakgrund för att undersöka hur författaren klarar prov i
renlärighet på just det område som intresserar forskaren, till exempel tredje världen, inhemska minoriteter
band med Goytisolo hans utveckling från typisk västerländsk vänsterintellektuell till en person som attackerar
västvärlden och försvarar arabisk-muslimsk tradition
och mystik. Inte så få artiklar handlar emellertid inte
om detta utan om drag som kanske finns i ett visst verk
men är sekundära, samtidigt som de mest uppseendeväckande aspekterna inte omnämns.
Skälet bakom en snäv infallsvinkel kan vara önskan
att vara så vetenskaplig som möjligt. Litteraturvetenskap, precis som andra humanistiska och samhällsvetenskapliga discipliner, visar ibland prov på mindervärdeskomplex gentemot naturvetenskap och skulle vilja
bli mer ”vetenskaplig”. Ett sätt på vilket detta har lösts är
att undersöka systematiskt någon detalj i en text som
låter sig systematiseras exempelvis förekomsten av vissa
språkliga former, även om undersökningen inte nämnvärt fördjupar förståelsen av texten. Med andra ord ger
man upp den mänskligt meningsfulla beskrivningen för
en smal och kanske ointressant undersökning som dock
är metodiskt oklanderlig. Detta är inte bara ett metodval utan även ett etiskt val, i synnerhet när det gäller en
författare som Goytisolo.
Vissa forskare ser mycket väl att Goytisolos berättarvärld är långt från ideologiskt oproblematisk men samtidigt vill de inte bli inblandade i någon diskussion med
politisk slagsida. Lösningen kan vara att skriva långa och
språkligt väl genomarbetade texter där ifrågasättandet
lindas in så omsorgsfullt att en icke-expert inte observerar det. Inför sig själva och uppmärksamma kolleger
kan forskarna säga att de har påpekat aspekterna i fråga,
men de slipper debatt om saken. Detta tillvägagångssätt
mlSvensk Tidskrift l2oo4, nr 3-41
utmärker några av de mest prestigefyllda forskarna pä
området. På sä sätt blir de exempel pä hur forskare ”estetiserar” det vetenskapliga arbetet och tävlar med de skönlitterära författarna i uppvisning av litterär stil snarare än
bidrar med intellektuell analys av ett estetiskt material.
DÅLIGA FÖRKUNSKAPER
De flesta västerländska litteraturvetare eller journalister
har inte förkunskaper och tar sig inte tid att studera de
ämnen Goytisolo skriver om utan väljer ofta att återge
författarens egna yttranden utan kommentar. Detta tillarbete, och först under det tredje året kunde resultaten
börja beskrivas. Författande av översiktsartiklar samt
översättning och bearbetning av artiklar för publicering
i andra länder pågick under ytterligare några är parallellt
med andra aktiviteter. Med andra ord tar det tid om man
vill försöka tillföra något nytt till ett kunskapsfält, dvs
om man inte ska hamna i kategorin av de forskare som
egentligen inte kan tillföra något därför att de inte kan
sitt ämne tillräckligt djupt.
Vikten av att ha tillräckligt med tid illustreras av Goytisoloprojektet därför att författaren visade sig vara
vägagängssätt är säkert vanligt men
märks sällan sä tydligt som när det
gäller Goytisolo. Nägot till synes
oskyldigt som att ”bara” föra vidare
en författares utsagor kan också ha
en etisk dimension. Om en forskare
eller journalist för vidare ett påstå-
ende som är vinklat, får påståendet
ytterligare livslängd.
”Resultatet från det här
annorlunda än han först framstod.
Läser man den första delen av hans
författarskap samt handbokstexter
framstår han huvudsakligen som
en ”vanlig” europeisk vänsterintellektuelL Ett närmare studium visar
att hans radikala ”image” lanserades i mitten av 1950-talet av det
projektet visar också på
farorna med att allt ska gå
så fort i dagens samhälle.”
Goytisolo erbjuder ytterligare en frestelse, och det är
att vissa kommentatorer kanske kan sä lite om den värld
han beskriver men vill ändå att något i texten ska verka
komma från dem själva. De kanske då ”lånar” några
omdömen frän Goytisolo utan att markera att de inte
bygger på egna slutsatser, i tanken att han ju ändå vet sä
mycket mer än de själva om saken. Detta tillvägagångssätt är säkert osynligt när det gäller många andra författare men kan relativt enkelt identifieras när det gäller
Goytisolo pä grund av författarens speciella infallsvinklar och uttryck.
En annan frestelse är att överta författarens omdö-
men om sig själv. Granskaren kan tycka att ett yttrande
inte kan ligga närmare källan än att komma direkt från
författaren. Om forskaren eller journalisten tar över författarens yttranden utan vidare kontroll kommer författarens påstående om sitt verk, påståenden som kanske
inte överensstämmer med texternas faktiska innehåll,
att ”upphöjas” till journalistisk eller till och medvetenskaplig utsaga. Ofta är sådan yttranden och påståenden
i det stora hela riktiga men inte alltid, och det gäller just
att upptäcka de fallen. Något liknande sker när inte allt
som är viktigt sägs i en artikel, en recension eller en intervju. Det är granskarens uppgift att se och förstä helheten
och inte bara framlägga den version som den studerade
personen skulle föredra.
FORSKNING TAR TID
Om inte Goytisoloprojektet pågått under flera år, hade
resultatet inte blivit det som det nu blev. Det tog ungefär ett års halvtidsarbete bara att läsa och förstä det Goytisolo skrivit och att orientera sig om forskningen om
honom. Först andra året kom en fas med intensivt eget
franska förlaget Gallimard som
ville föra fram en ny djärv spansk antifrankistisk författare. Sedan har både Goytisolo och hans olika förlag haft
intresse av att behålla den här offentliga bilden trots att
den inte är oproblematisk om man studerar innehållet i
hans senare produktion. Han värdar också själv noga sin
framtoning, och eftersom fä journalister har en djup
kunskap om hans omfattande och motsägelsefulla verk,
kan han i inte obetydlig grad påverka vad som sägs om
honom. För att se att det studerade objektet är annorlunda än det utger sig för att vara, krävs tid. Forskaren
ska i det här fallet inte bara upptäcka strukturer och kännetecken för ett verk utan genomskåda en av författaren själv ständigt och medvetet framhållen men delvis
vilseledande bild.
Resultatet frän det här projektet visar också pä
farorna med att allt ska gä så fort i dagens samhälle. För
att bara ta ett exempel ska doktorandstudier avslutaspä
fyra är och snart blir det tre, när vi anpassat oss till
Bolognaavtalet. Risken är att doktoranderna tar snäva
ämnen eller att de väljer att forska ”om sig själva”. Forskning är att både kunna, vilja och väga och det innehäller estetiska men framför allt etiska val. Annars förtjänar
det inte namnet forskning.
Inger Enkvist (inger.enkvist@rom.lu.se) är professor i spanska vid Lunds universitet.
IngerEnkvist-Angel Sahuquillo Arbeta tvärvetenskapligt.
Dialog kring ett praktiskt exempel, Lund, Studentlitteratur,
1999. (Goytisoloprojektet finansierades av Riksbankens
Jubileumsfond.)
Tzvetan Todorov. L ’homme depayse. Paris, Seuil. 1996.
<
m
-l
m
z
(./)
;::>;::
)>
-o
jSvensk Tidskrift !2oo4, nr 3-41 IJ