Klas Östman; Nedläggning av FN, mm
2003
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
U.J
_J
_J
: c::(
I
~
<C
U)
KLAS ÖSTMAN om
nedläggning av FN, m m
T
ack och lov är inte alla problem så svåra som de ser ut vid första
anblicken. Förutsatt att man vågar göra som Alexander den store med
den gordiska knuten: hugga av, istället för att försöka lösa upp.
Så till exempel hördes nyss en massa gny om att det
saknades pengar till att lära skolbarnen simma. Samtidigt krävde Folkhälsoinstitutets chef rökförbud på
alla landets krogar. Folkhälsoinstitutet har mig veterligt aldrig lämnat något som helst positivt bidrag till
nationen, men däremot ständigt minskat det psykiska välbefinnandet hos dem som ogillar påbud från
knämopsar med storhetsvansinne. Om man lade ner
hela myndigheten skulle folkhälsan således
förbättras omedelbart. De frigjorda skattemedlen kunde dessutom användas till simundervisning, varpå antalet drunkningsolyckor
skulle sjunka och hälsotalen följaktligen stiga
än mer. Vad Folkhälsoinstitutet inte kan göra
i livet, kan det uppnå genom sin död.
”Public service” är ett bekymmer som
kräver ett något större hugg. Janne Josefssons
valstugereportage, Erik Fichtelius mysaftnar
med Göran Persson, programledare med
slöja – allt bråk om sådant återgår ju på
själva föreställningen att vi faktiskt behöver
statliga, föregivet opartiska samhällsprogram
i tv och radio. Men statsnyheter är väl rimligen ännu mindre motiverade i Sverige än i
Kazakstan eller Peru? Lägg ner. Då slipper den högra
halvan av folket gnissla tänder över att tvingas
betala för den vänstra halvans propagandaverkstad.
Och rödskäggen på Gärdet behöver inte hela tiden
plåga sig med att försöka göra något som går emot
deras natur. Även här kan ett alexanderhugg alltså
förbättra folkhälsan!
FÖRÄLDRAPENNINGEN, sedan. Den måste bli individbaserad, därom sägs plötsligt alla upplysta människor vara eniga. Hälften till mamma, hälften till
pappa. Den så kallade föräldrarollen måste moderniseras och om de sakramentskade föräldrarna inte
begriper det så tvingas ju staten helt enkelt ta i med
hårdhandskarna (hur man vet att alla barn behöver
exakt 50 procent av mamma och 50 av pappa begriper
jag inte riktigt, men man får anta att det beror på att
jag inte är upplyst). Det vanligaste argumentet är dock
att kvinnors karriärer far illa av kombinationen av
generös föräldrapenning och arbetsgivarnas vetskap
om att mödrar brukar ta ut mer av den än fäder gör.
Avsikten med en 50/50-regel är att lösa det problemet.
SJÄLV HAR JAG TROTT ATT föräldrapenningen redan
var baserad på en individ. Nämligen barnet. Icke
så, alltså. Den är till för att öka likformigheten mellan
de statistiska aggregaten vuxna män och vuxna kvinnor. Fast, om nu barnen inte har med saken att
göra … Den önskade jämställdhetseffekten kan säkert
uppnås både snabbare och billigare genom att helt
avskaffa all föräldrapenning! Vi feminister kräver
handling nu!
Det mest resoluta alexanderhugget behövs dock i
världspolitiken. I skrivande stund är Aftonbladet enigt
med en stor del av den europeiska vänstern om att
det blivit dags att strunta i Förenta Nationerna. Något
anfall på Irak får det inte bli, även om säkerhetsrådet
någon gång skulle lyckas ena sig om ett sådant beslut.
Här öppnar sig plötsligt en historisk alliansmöjlighet
FÖR OCKSÅ PÅ POL!TIKENS andra kant har många
börjat ifrågasätta FN, såväl moraliskt som realpolitiskt. Kanske därför att organisationen gjort Libyen
till ordförande i sin kommission för mänskliga rättigheter och att Irak i maj blir ordförande i nedrustningskommissionen. Sånt retar trångsynta högerpopulister. Liksom det faktum att om säkerhetsrådet
skall vara sista instans för beslut om krig och fred, så
betyder det att man lägger avgörandet i händerna på
den kinesiska regimens vetomakt I engelska Spectator
väcktes nyligen frågan om inte USA och Storbritannien
borde lämna organisationen. Och i Sverige tror jag att
någon mörkerman redan har beskrivit FN som en
permanentad kombination av clown- och maffiakongress. Så kanske kan jag och Helle Klein snart tåga
på gatorna tillsammans. Om inte hand i hand, så
åtminstone under ett gemensamt baner: Lägg ner FN!
Klas Östman (klas.ostman@svensktidskrift.se) är redaktör för Svensk Tidskrift.
IIISvensk Tidskrift l2oo3, nr 1 l
_J
_J
: c::(
I
~
<C
U)
KLAS ÖSTMAN om
nedläggning av FN, m m
T
ack och lov är inte alla problem så svåra som de ser ut vid första
anblicken. Förutsatt att man vågar göra som Alexander den store med
den gordiska knuten: hugga av, istället för att försöka lösa upp.
Så till exempel hördes nyss en massa gny om att det
saknades pengar till att lära skolbarnen simma. Samtidigt krävde Folkhälsoinstitutets chef rökförbud på
alla landets krogar. Folkhälsoinstitutet har mig veterligt aldrig lämnat något som helst positivt bidrag till
nationen, men däremot ständigt minskat det psykiska välbefinnandet hos dem som ogillar påbud från
knämopsar med storhetsvansinne. Om man lade ner
hela myndigheten skulle folkhälsan således
förbättras omedelbart. De frigjorda skattemedlen kunde dessutom användas till simundervisning, varpå antalet drunkningsolyckor
skulle sjunka och hälsotalen följaktligen stiga
än mer. Vad Folkhälsoinstitutet inte kan göra
i livet, kan det uppnå genom sin död.
”Public service” är ett bekymmer som
kräver ett något större hugg. Janne Josefssons
valstugereportage, Erik Fichtelius mysaftnar
med Göran Persson, programledare med
slöja – allt bråk om sådant återgår ju på
själva föreställningen att vi faktiskt behöver
statliga, föregivet opartiska samhällsprogram
i tv och radio. Men statsnyheter är väl rimligen ännu mindre motiverade i Sverige än i
Kazakstan eller Peru? Lägg ner. Då slipper den högra
halvan av folket gnissla tänder över att tvingas
betala för den vänstra halvans propagandaverkstad.
Och rödskäggen på Gärdet behöver inte hela tiden
plåga sig med att försöka göra något som går emot
deras natur. Även här kan ett alexanderhugg alltså
förbättra folkhälsan!
FÖRÄLDRAPENNINGEN, sedan. Den måste bli individbaserad, därom sägs plötsligt alla upplysta människor vara eniga. Hälften till mamma, hälften till
pappa. Den så kallade föräldrarollen måste moderniseras och om de sakramentskade föräldrarna inte
begriper det så tvingas ju staten helt enkelt ta i med
hårdhandskarna (hur man vet att alla barn behöver
exakt 50 procent av mamma och 50 av pappa begriper
jag inte riktigt, men man får anta att det beror på att
jag inte är upplyst). Det vanligaste argumentet är dock
att kvinnors karriärer far illa av kombinationen av
generös föräldrapenning och arbetsgivarnas vetskap
om att mödrar brukar ta ut mer av den än fäder gör.
Avsikten med en 50/50-regel är att lösa det problemet.
SJÄLV HAR JAG TROTT ATT föräldrapenningen redan
var baserad på en individ. Nämligen barnet. Icke
så, alltså. Den är till för att öka likformigheten mellan
de statistiska aggregaten vuxna män och vuxna kvinnor. Fast, om nu barnen inte har med saken att
göra … Den önskade jämställdhetseffekten kan säkert
uppnås både snabbare och billigare genom att helt
avskaffa all föräldrapenning! Vi feminister kräver
handling nu!
Det mest resoluta alexanderhugget behövs dock i
världspolitiken. I skrivande stund är Aftonbladet enigt
med en stor del av den europeiska vänstern om att
det blivit dags att strunta i Förenta Nationerna. Något
anfall på Irak får det inte bli, även om säkerhetsrådet
någon gång skulle lyckas ena sig om ett sådant beslut.
Här öppnar sig plötsligt en historisk alliansmöjlighet
FÖR OCKSÅ PÅ POL!TIKENS andra kant har många
börjat ifrågasätta FN, såväl moraliskt som realpolitiskt. Kanske därför att organisationen gjort Libyen
till ordförande i sin kommission för mänskliga rättigheter och att Irak i maj blir ordförande i nedrustningskommissionen. Sånt retar trångsynta högerpopulister. Liksom det faktum att om säkerhetsrådet
skall vara sista instans för beslut om krig och fred, så
betyder det att man lägger avgörandet i händerna på
den kinesiska regimens vetomakt I engelska Spectator
väcktes nyligen frågan om inte USA och Storbritannien
borde lämna organisationen. Och i Sverige tror jag att
någon mörkerman redan har beskrivit FN som en
permanentad kombination av clown- och maffiakongress. Så kanske kan jag och Helle Klein snart tåga
på gatorna tillsammans. Om inte hand i hand, så
åtminstone under ett gemensamt baner: Lägg ner FN!
Klas Östman (klas.ostman@svensktidskrift.se) är redaktör för Svensk Tidskrift.
IIISvensk Tidskrift l2oo3, nr 1 l