Peter J Olsson; Tokfeministernas och McDonalds historiebeskrivning


2003


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PETER J OLSSON OM
tokfeministernas och McDonald
F
örra året försökte några feminister manövrera bort Kristian Gerner
från en professur i Lund. Nu har de låtit universitetet betala en kompis 100 000
kronor för att skylla allt på ett manligt massmediadrev.
När man går med i journalistförbundet får man
underteckna en etik som bland annat säger att man
inte i sin verksamhet ska gynna sig själv eller sina
bekanta. Budet följs väl inte alltid, men finns där.
Frågan är om inte samma regel borde finnas i forskningssammanhang. Inte
minst i mediaforskningen tycks det
som en sådan försäkran både
skulle vara passande och faktiskt
skulle behövas.
Minns ni för ett år sedan? Då
solkades anseendet för
Lunds universitet av en
ovanligt snaskig tillsättningsstrid.
Lärarförslagsnämnden ledd av professor
Inger Lövkrona försökte kuppa bort den
mest meriterade kandidaten som ny professor i
historia: Kristian Gerner.
Kuppmakarna ville av genusskäl
ha en kvinna istället. Eller åtminstone inte en medGerners-enligt de
sammansvurna- förlegade kvinnosyn. Oproffsigt nog
lät Lövkrona cirkulera en skriftlig PM där syfte och
metod beskrevs. I denna PM berättades att man skulle
hitta sätt att lyfta bort Gerner genom att hänvisa till
hans bristande sociala förmåga och svårighet att handleda kvinnliga doktorander.
Planerna avslöjades alltså och till slut fick Kristian
Gerner sin professur genom beslut av universitetets
rektor Boel Flodgren.
Men förlorarna gav sig inte. Nu gäller det att
erövra ”sanningen” om det skedda och etablera en
dolkstötslegend där ett ”manligt massmediedrev”
vann en seger över kvinnorna.
I höstas beslöt ”områdesstyrelse för humaniora
och teologi vid Lunds universitet” att beställa och
IIJlSvensk Tidskrift lzoo3, nr z l
finansiera en studie över mediebevakning av ”Gerneraffären”.
Vid sammanträdet som klubbade 100 000-kronorssatsningen satt ingen mindre än Inger Lövkrona ordfö-
rande! Ordinarie ordförande, numera universitetets rektor, Göran Bexell hade av någon anledning lämnat över
klubban under just denna punkt.
Uppdraget gick till docenten i media- och kommunikationsvetenskap Gunilla Jarlbro. Och hon kommer i
rapporten -”Manliga snillen och tokiga feminister” –
mycket riktigt fram till att mediernas bevakning var ensidig och mansdominerad.
”SYMBOLISKT VÅLD”
Kvinnorna – i synnerhet Lövkrona – kränktes och förtalades, männen hyllades.
För att komma fram till denna slutsats har Jarlbro
tittat på 143 tidningsartiklar. Dessa finner hon vara till
63 procent opinionsartiklar och resten nyhetsartiklar,
63 procent är signerade av män, och hela 95 procent
klassificerar hon som partiska till förmån för Gerner.
Hennes tes är att ”de manliga skribenterna har utövat
så kaJlat symboliskt våld genom ett totalt misskännande
av den till huvuddel kvinnliga lärarförslagsnämnden i allmänhet och dess kvinnliga ordförande i synnerhet”.
Symboliskt våld- jösses!
Visserligen är jag väl av Jarlbro ansedd som medskyldig till detta våld. Jag är ju både man och en av dem
som skrivit artiklar där jag kritiserat lärarförslagsnämnden ”i allmänhet och dess kvinnliga ordförande i
synnerhet”.
Men ändå känner jag mig rätt lugn. Docenten Jarlbro
presterar nämligen inte skuggan av bevis för sin tes. Hon
visar inte några fakta som tyder på att de kvinnliga skribenterna skildrat affären annorlunda än de manliga. Hon
klarar inte ens av att skilja mellan nyhetsartiklar, debattartiklar, intervjuer och kåserier.
Exempelvis använder hon citat från Kristian Gemers
egna debattartiklar som bevis för att rapporteringen varit
partisk till hans förmån!
1istorieskrivning
EGEN T LIG EN MÄN
Och hon ger själv motargumentet att tre av de mest
framträdande kvinnorna i historien, Boel Flodgren, Eva
Queckfeldt och Birgit Sawyer sliptiteln att döma förefaller den vara ett litet erkännande
av att hennes forskning eventuellt kan kritiseras.
Trots detta finner man att hon inte bara är knuten
per negativa omdömen. Men de ”Hur kan Lunds universitet
till Lunds universitet. Hon är
”föreståndare och vetenskapligt
ansvarig” för det stockholmsbaserade Institutet för mediastudier.
Detta bildades härom året som
”ett fristående institut för granskning av och forskning kring journalistiken i svenska medier.”
Institutet är en stiftelse och leds
av en styrelse med Gunnar Fredriksson som ordförande och
verkade enligt Jarlbro så att ”den
etablerade könsordningen inte rub- finansiera och publicera så
bades”. Och därmed gills de inte
som kvinnor. Kanske är de egentli- undermåliga rapporter SOm
gen män?
En mer objektiv granskare kanske hade ansett att den massiva samstämmigheten i pressbevakningen
kan ha en naturlig grund. Nämligen
Jarlbros under namn av
’forskning ’?”
att Kristian Gerner var den mest meriterade kandidaten.
Och att han verkligen utsattes för illvilliga intriger. Och
att ordföranden i tjänstetillsättningsnämnden faktiskt
inte skötte sitt uppdrag på ett korrekt sätt.
Frågan alla ställer sig är hur sådant kan hända. Hur
kan en professor använda sitt styrelseuppdrag till att låta
en kompis på arbetstid författa en försvarsskrift för
samma professor?
bland andra journalistikprofessorn Stig Hadenius,
tidigare verkställande direktören i SAF Olof Ljunggren och LO:s PO Edin bland ledamöterna.
Finansiärerna är många och från skilda håll, om
man får tro institutets hemsida. AMF Pension, Bonnier AB, Nordbanken, Riksbyggen, Vasakronan, Telia,
Svenskt näringsliv, Volvo, SEB, TCO, Svenska kyrkan
Och hur kan Lunds universitet
finansiera och publicera så undermåliga rapporter som Jarlbros
under namn av ”forskning”?
”De manliga skribenterna
har utövat så kallat
och MeDonaids samsas där.
Denna imponerande uppställning av finansiärer och stiftare
tror säkert att man bidrar till
något gott. Och sannerligen
behövs det en kvalificeradEfter detta prov på lika usel
forskning som dåligt omdöme finns
symboliskt våld”
det dessutom skäl att granska Gunilla Jarlbro. Som forskare är hon rätt lite publicerad. Hon har skrivit en del
om hälsoinformation och -kommunikation, men hennes
verksamhet som mediaforskare inskränks till några artiklar om att barn manipuleras av reklam och att ”hängivna” bilägare tenderar att vara teknikintresserade och
strunta i miljön.
Kanske har hon större belägg för de slutsatserna, men
det förefaller ändå vara ett rätt magert resultat av flera
decenniers forskning.
Jag har inte tagit del av hennes artikel från 1995 ”Kvalitativ analys: vetenskap eller bara tyckande?” men av
granskning av svenska medier.
Det skulle behövas flera sådana institut.
Men man blir betänksam när den vetenskapligt
ansvariga för institutet själv presterar en kvalitativ
studie med sådana metodfadäser som Jarlbros. För
att inte tala om när hela rapporten dessutom befinns
vara en beställd partsinlaga i en akademisk strid.
Kanske klarar Gunilla Jarlbro att bättre hålla på
sin vetenskapliga objektivitet när hon är mindre personligt engagerad. Men man kan ju undra.
Peter JOlsson (peter.j.olsson@kvp.se) är politisk redaktör för Kvällsposten.
lSvensk Tidskrift l2oo3, nr 21 m